1 Jag kände en fader, som alla dagar sade åt sin lilla gosse: se kring dig: Gossen gick ut, verlden var stor, stundom såg han kring sig, en annan gång glömde han det och såg blott sina tankar inom sig. Sedan, när han blef gammal, förstod han, att han skulle veta mycket mer, om han alltid sett kring sig. Derför, när du går ut i verlden, mins, att du alltid ser dig kring!
2 Naturen är som en stor, uppslagen bok; hon är den första bibeln, der Gud uppenbarat sin herrlighet. Sedan kom den andra och högre bibeln, der Gud uppenbarat sin nåd. Men många, som kunna läsa den tryckta bibeln, kunna icke läsa naturens stora, bok och tro kanhända, att detta alls icke lönar mödan. Andra, som läsa naturens bibel, tycka, att der står allt, så att de icke behöfva läsa Guds ord i den tryckta bibeln. Båda fara mycket vilse, ty huru kan någon känna Gud, sin skapare, utan att känna hans skapade verk? Och huru kan någon känna Gud, sin frälsare, utan att känna det eviga lifvet, som bor inom de synliga tingens förgängliga omhölje?
3 Många tycka, att de veta nog om naturen, när de kunna skilja en björk från en tall, en hund från en katt, dag från natt och värme från köld. Men om de visste hvilken beundransvärd vishet der är nedlagd i alla skapade ting och hvilket fördoldt lif der rör sig inom dem alla, skulle de häpna öfver sin egen okunnighet. År efter år och årtusende efter årtusende ha menniskorna stafvat i denna naturens stora bok och lärt sig ofantligt mycket, som de förr icke drömt om; men ännu mycket mera är okändt, nästan hvarje dag göras allt flera nya upptäckter och nya, hemlighetsfulla lifsyttringar träda fram, der man aldrig anat det förr. Det är nöjsamt att läsa om sådant, och derför vill Sländan tid efter annan berätta för sina vänner något om de nyaste upptäckterna. Det följande är lånadt från en tysk|114| tidskrift, som insamlar naturforskarnes berättelser från alla länder och riken.
1. Åskvädren tilltaga.
4 När man börjat sammanräkna alla de kända fall, då åskan har slagit ned under de senaste 50 åren, har man funnit, att sådana åskslag inträffa nu oftare än förr, så att de på en del orter ha fördubblats, på andra orter tilltagit ända till 4 och 5 gånger mot förut. Några tro, att åskan slår oftare ned för att skogarna förminskas, der luftens elektricitet förr fått utladda sig i trädtopparne, och för att man nu bygger högre hus och många höga torn och skorstenar, hvilka utmana blixten. Andra förmoda, att de täta åskvädren härröra af fläckar i solen, som afkyla luften, ty man har trott sig märka, att solfläckarna tilltaga under en period af 54 år och så åter förminskas under nästa 54 år. Och nu äro vi just i en tid, när solfläckarna visa sig många och stora.
5 Derför behöfver ju ingen frukta, som sätter sig under Guds beskydd, ty utan hans vilja krökes ej ett hår på vårt hufvud. Men så försigtig bör man ju vara, att man ej under åskväder springer häftigt ute på marken eller söker skygd för regnet under ett träd. Åskan är nog så välgörande för att hon rensar luften. Nu har man också i Finland begynt räkna och beskrifva alla åskväder på skilda orter för att utröna, om de äfven hos oss blifvit talrikare än förr.
2. Regnbågen.
6 Alla känna den vackra regnbågen, som vid regn och fuktig luft sträcker sin sjufärgade båge mot horizonten gentemot den sjunkande solen. Alla, som läst Naturens Bok, veta också, att denna granna båge uppkommer af solstrålarnas färgbrytning i luftens små vattendroppar. Men icke alla veta, att man stundom, ehuru sällan, ser regnbågen äfven på den klaraste himmel. Detta hände sig nyligen i Wien. Det hade regnat kort förut, men derpå blef himmelen alldeles klar och djupblå, och likväl fortfor ett fint regn att dugga, och så visade sig regnbågen alldeles tydligt vid horizonten. Huru förklarar man detta?
7 Man förklarar det så, att äfven den klaraste luft innehåller vattenångor, som kunna afkylas af en svalare vind, förtätas till små droppar och falla ned som duggregn. Då är regnbågen snart till hands. Och när himlen då är högblå, så mins man huru våra insjöar i Finland kunna en varm sommardag vara så förtjusande högblå i solskenet. De äro ju också vattendroppar, som blåna i solens återsken.
3. Dagg från marken.
8 Daggen uppstiger ur jorden, sade man alltid förr, och så tro ju många olärda än i dag. Men då kommo naturforskarne och sade: det är icke sant, daggen uppstiger icke ur jorden, han nedfaller ur luften för att den varma luftens vattenångor afkylas om qvällen vid jordytan och fästa sig som vattendroppar vid gräset. Så står det att läsa i alla böcker.
9 Men nu kommer en engelsk naturforskare och säger: de olärde ha ändå rätt, daggen uppstiger ur jorden. Engelsmannen har undersökt marken om qvällarne och alltid funnit jordytan litet varmare, än den närmast liggande luften. Då, säger han, måste ju vattenångan stiga nedifrån uppåt och så förvandlas af den svalare luften till dagg. Och om jag mot qvällen stjelper en kastrull eller att annat kärl af metall omkull på gräset, så är gräset derunder om morgonen mycket vått. Hvarifrån skulle den daggen komma, om ej från jorden?
10 Hvem skall man tro? Det ser ut, som om engelsmannen och de olärde skola få rätt. Det händer ofta en klar sommarqväll, att stark dagg faller i gräset, men gatstenarne äro torra. Lyfter man då upp en gatsten, så skall man få se, att han är torr ofvanpå, men våt undertill, säger engelsmannen.
4. Klar och mulen himmel.
11 Det finns helklara dagar och helmulna dagar, men de flesta dagar om året äro halfklara, så att en tid på dagen eller en del af himlen har moln, en annan icke. Nu ha två spanske naturforskare försökt uträkna hvilken tid på dagen är klarast och hvil|115|ken mulnast, när man jemför med hvarandra alla dagar på året. Det är mycket olika på olika orter och under skilda årstider. Likväl ha spanjorerne trott sig märka, när de jemfört sina iakttagelser från alla delar af jorden, att aftonen nästan öfverallt är klarare, än morgonen, hvilket ju öfverensstämmer med erfarenhet, att på mulen morgon följer ofta en klar dag. Wien, Tiflis, Bombay, Melbourne och Washington äro likasom mönster för denna ordning. Och emedan dagens solvärme vanligen skingrar molnen, är ju detta lätt att förklara. Middagstiden visar större olikheter: på en del orter ha molnen öfverhand, på andra solen. Och efter midnatt mulnar mångenstädes himmelen regelbundet till klockan 5 på morgonen, då molnen blifvit tätast, hvarefter de börja vika för den uppgående solen.
5. Årstidernas stormar.
12 En österrikisk lärd har antecknat alla stormar, som under 5 år rasat vid Tysklands kuster, således vid sydkusten af Östersjön och ostkusten af Nordsjön. De voro inalles 225. Af dem inträffade 180 under vintermånaderna (Oktober–Mars) och endast 45 under sommarmånaderna (April–September). Stormigaste månaden var December med 36, dernäst November med 33, sedan Mars med 32, Februari med 30, Januari med 25, Oktober med 23, Augusti med 15, Maj med 8. Lugnare voro Juli och September med 7 stormar, April med 6. Beskedligast var Juni månad, som ej hade att uppvisa mer, än en svårare storm på de 5 åren. Den mörkaste årstiden har öfverallt varit den stormigaste, under det att midsommarsolen bestrålat de lugnaste haf.
13 Det är möjligt, att stormarna icke rasa vid Finlands kuster på alldeles samma tid, som vid Tysklands, men stor kan skilnaden icke vara. Det ena året är lugnare, det andra blåsigare. Men intet år låter vindflöjeln rosta af lång hvila eller sjömannens segel länge slakna i stiltje. Detta år hade vi orkanen öfver oss den 6 Juli på qvällen, och några vänta honom tillbaka med flygande fanor den 19 September.
6. Solförmörkelse.
14 Vill du se något märkvärdigt, som du icke så snart får se om igen, så stryk sömnen ur ögonen och stå upp den 19 Augusti klockan 5 eller strax efter 5 på morgonen. Den dagen och den timmen äro många kikare riktade mot solen. Astronomer och andra naturkunnige ha enkom för den dagen och timmen rest långa vägar till det inre af Asien för att finna en rätt gynsam punkt, och då kan det hända, att en liten molnbank gör hela deras resa fåfäng. Men är himmelen klar, så få de mera arbete på en timme, än annars på många dagar. Ty då gäller det att vara påpasslig och begagna den korta tiden till att se och anteckna och vara qvicke att fotografera, så att icke en minut går förlorad. Efteråt få de god tid att addera sina ziffror och taga aftryck af fotografierna.
15 Solen går den dagen upp för Helsingfors kl. 4 och 24 minuter. Klockan 5 minuter öfver 5 börjar hon mista sitt sken vid nedra kanten till höger. Derefter utbreder sig skuggan – månens skugga – snedt uppåt, så att precis klockan 6 äro 9/10 af solen mörka och blott en smal, glänsande rand återstår vid öfra randen till venster. I medlersta Europa och medlersta Asien är hela solen förmörkad. Derefter börjar skuggan åter förminskas, intilldess att hela solen åter är klar kl. 2 minuter före 7 på morgonen. Latmaskarne få ingenting se dåmera.
16 Detta är nu ingen ny upptäckt, det står i almanackan och har varit uträknadt för länge sedan. Men ett sällsynt naturunder är det visst, och du kan betrakta det genom en sotad glasbit. Förklaringen vet du: månens mörka klot skrider fram mellan solen och oss, så att han skymmer solen. Detta är icke svårt att uträkna för den, som vet himlakropparnas gång. Men det är märkvärdigt att se huru djuren bli oroliga och tro, att det är afton i stället för morgon. Gif akt på fåglarna, på hundar, kattor och andra husdjur! Och en underlig skymning är det i hela naturen, hvarken dag eller natt, och den smala solranden skiner så bländande klar på den tysta, väntande och halfmörka verlden, likasom ville dagens stora|116| stjerna förgås och lemna oss qvar i det öde mörkret. Hvad vore jorden utan sin sol, och hvad vore menniskorna utan sin Gud?
Avsnittet publicerades 3/9 1887:[129]
7. Årstidernas värme.
17 Doktor Hellman i Berlin har jemfört årstidernas värme i 150 år och när han sammanräknat många ojemna värmeförhållanden, tror han sig ha funnit följande regel:
18 Efter en måttligt kall vinter har man att vänta en sval sommar; efter en mild vinter en varm sommar; efter en kall vinter åter en kylig sommar.
19 Omvändt har man att vänta: efter en måttligt varm sommar en måttligt kall vinter och efter en mycket varm sommar en mycket kall vinter.
20 Detta kan hvem som helst kontrollera, om han hvarje år antecknar i sin almanacka hurudana sommar och vinter varit. Sländans läsare minnas troligen icke så långt tillbaka, som 1867. Då var här i Finland en så kall och så lång vinter, att man mångenstädes åkte på isen ännu i slutet af Maj, och träden löfvades först till midsommar. Derpå följde ganska riktigt en så kylig sommar, att säden icke hann mogna före nattfrosterna i September, och då blef den stora hungersnöden, i hvilken 100,000 menniskor dogo af svält och farsoter. Sedan följde en mild vinter med mycken snö och derefter en torr och varm sommar 1868, då åkern gaf frukt och folket åter fick bröd.
8. Stjernblinkar.
21 Hvem har ej sett stjernorna tindra i vinterqvällen? De blinka så förtroget till oss, som ville de säga: tror du, att jag ej ser dig? Och de små barnen svara: ja, jag vet, att du ser mig. Gud har så många ögon.
22 När de små barnen vexa större, få de läsa, att stjernornas blinkning beror af luften, och nog kan man derför behålla sin tro, att de äro Guds ögon, efter Gud har inrättat det så. En fransman vid namn|130|Montigny har undersökt denna stjernornas blinkning vid olika väderlek och funnit, att de blinka starkare i vinterköld samt då bebåda snö eller regn. Starkast blinka de före långvarig nederbörd eller före storm, och det har man länge vetat. Det är ock så egendomligt att man stundom i stjernornas blinkning kan märka olika färgskiftningar, såsom grönt, blått och violett. Och detta beror af luftens fuktighet.
9. Hvaraf åskan uppkommer.
23 Ja, det veta vi, att åskan uppkommer af elektriska gnistor, som urladda sig i molnen. Men naturforskarne äro ej rätt ense om orsaken hvarför det ena molnet laddas med elektricitet, det andra icke. Man har sökt orsaken deri, att en varm och en kall luftström mötas och den varma hastigt förtätas. Och då tänker man sig, att vattendropparnes rifning mot luften framkallar elektricitet. En tysk vid namn Sohncke uppställer nu följande förklaring:
24 Man tänker sig en linie (en s.k. isotherm), mellan 2, 000 och 4, 000 meter högt öfver jordytan, der luftens värme är jemt vid fryspunkten (0). Under den linien är luften uppfylld med vattenångor, men öfver linien ha dessa frusit till isnålar. När då en varm luftström hastigt uppstiger nedifrån och genombryter isothermen, blir der en rifning af de ännu varma vattendropparna mot isnålarna, och deraf uppstår elektriciteten, som laddar molnet. Sohncke tror, att de små, skarpt begränsade strömolnen (cirrhusmoln) bestå af isnålar. Likaså de »gårdar», som man stundom ser kring solen och månen.
10. Elektriska ålen.
25 Han har länge varit känd i Sydamerika, både i salt och sött vatten. När man vidrör honom med bara handen, gifver han en så stark elektrisk stöt, att han dermed kan döda ett barn eller ett mindre djur. Fransmannen Boys Reymond har upptäckt, att denna åls kropp är beströdd med många elektriska punkter (batterier) och att han kan urladda en för sig eller alla på en gång. Det märkvärdigaste är, att han sjelf är skyddad mot sina likars elektriska stötar genom en hud, som icke leder elektriciteten. Boys Reymond säger, att den skarpsinnigaste menniska ej kunnat uppfinna så sinnrika vapen både till anfall och försvar.
11. Bebodda stjernor.
26 När vi dagligen se här på jorden huru Gud icke skapat någonting utan ändamål, fastän vi ej alltid kunnat uppfatta det så måste vi ju tänka, att Gud icke skapat så otaligt många och stora verldsklot i himlarymden, utan att befolka många bland dem med lefvande varelser. Men vetenskapen fordrar bevis, och ingen har ännu varit till stjernorna för att rätt säkert berätta oss något om deras invånare. En tysk, herr Nohle, har i en bok samlat allt hvad man härtills vet i denna dunkla fråga. Det är icke mycket. Den underbara nya upptäckt, som kallas spektral-analysen, lär oss, att de grundämnen, som behöfvas för lefvande varelser på jorden, återfinnas i solen med dess planeter och i många stjernor. I meteorstenar, som nedfallit från verldsrymden, tror man sig hafva upptäckt kol och lemningar af förbrända växter. Andra förneka detta, och säkert vet man intet derom. Men så mycket tror man sig veta, att på solen kan ingen lefvande varelse bo, emedan der är hettan så stark, att jernet och alla metaller der finnas upplösta i gasform.
12. En ny stjerna
27 upptäcktes den 11 Augustioriginal: Augasti 1885 af två astronomer samtidigt i nebulosan vid stjernbilden Andromeda. Ännu qvällen förut den 16 Augusti observerades samma nebulosa, och då, säger man, fans denna stjerna bestämdt icke der. Den nya stjernan lyste i sin början som en stjerna af 6:te eller 7:de storleken, men aftog sedan hastigt i glans, så att hon den 7 Sept. räknades blott till 9:de och den 12 Mars 1886 blott till 12:te storleken. På våren försvann hon utan spår. Man hann likväl undersöka henne i det s. k. spektrum och fann i henne vätgas samt två okända ämnen.
28 Detta är ju ganska besynnerligt, men har icke händt första gången. Var denna nya|131| stjerna en verklig himlakropp, huru kunde hon då så hastigt uppflamma och sedan åter spårlöst försvinna? Man förklarar det så, att nebulosan vid Andromeda är ett meteormoln af otaliga små, fritt sväfvande himlakroppar. Ett annat dylikt moln har då stött tillsamman med detta och frambragt ett ljusfenomen på den punkt, der de stötte tillsamman. Detta ljus slocknade småningom åter, när det påstötande meteormolnet gick förbi och kanske föll ned på närmaste fixstjerna. Och detta skedde icke 1885, det skedde kanske för hundra år sedan, hvilket beror på huru lång tid ljuset behöfver för att komma till oss från nebulosan i Andromeda.
13. Fåglarnas flygt.
29 Fåglarnas bröstkorg är så sinnrikt inrättad, att många kunna andas ömsom i den tätare luften vid jordytan, ömsom åter i tunnare luft högre upp. Man har sett kondoren sväfva öfver Andernas toppar 18, 000 fot, eller en half svensk mil, öfver jordytan. Sparfvar, bofinkar, trastar kunna flyga 15, 000 fot högt, men tranorna tyckas öfverträffa alla andra i hög flygt. Astronomen Ricco i Palermo observerade nyligen, när han riktade sin tub mot solen, en flock tranor, osynliga för blotta ögat, flyga förbi solen. Han företog sig att uträkna huru högt de flögo, genom att mäta deras skenbara storlek i kikaren med deras naturliga storlek, och fann, att de flögo 29, 000 fot högt öfver jordytan, eller mer än tre fjerdedels mil. Der är luften blott en tredjedel så tät, som vid jordytan. Den högsta kända luftballong har stigit till 25, 000 fot, men då qväfdes två ibland dess passagerare af brist på luft, och blott den tredje kom lefvande ned.
14. Det största ägg i verlden.
30 Man har förut funnit stycken af ett jättestort ägg efter en numera utdöd australisk fågel och gjort gipsmodeller af detta ägg. Nu har man i sanden på Madagaskar hittat ett helt och väl bibehållet ägg af en annan utdöd jättefågel. Dess längd är 35 centimeter, tjockleken 24 centimeter, och det rymmer 9 liter eller vidpass 6 ½ stop vatten. Till storleken är det lika med 8 strutsägg och 240 hönsägg.
Kommentar
Kommentar
De naturvetenskapliga rönen publicerades i Nya Trollsländan 6/8–3/9 1887.
Nya upptäckter i naturen.
Z. T.
1 Jag kände en fader, som alla dagar sade åt sin lilla gosse: se kring dig: Gossen gick ut, verlden var stor, stundom såg han kring sig, en annan gång glömde han det och såg blott sina tankar inom sig. Sedan, när han blef gammal, förstod han, att han skulle veta mycket mer, om han alltid sett kring sig. Derför, när du går ut i verlden, mins, att du alltid ser dig kring!
2 Naturen är som en stor, uppslagen bok; hon är den första bibeln, der Gud uppenbarat sin herrlighet. Sedan kom den andra och högre bibeln, der Gud uppenbarat sin nåd. Men många, som kunna läsa den tryckta bibeln, kunna icke läsa naturens stora, bok och tro kanhända, att detta alls icke lönar mödan. Andra, som läsa naturens bibel, tycka, att der står allt, så att de icke behöfva läsa Guds ord i den tryckta bibeln. Båda fara mycket vilse, ty huru kan någon känna Gud, sin skapare, utan att känna hans skapade verk? Och huru kan någon känna Gud, sin frälsare, utan att känna det eviga lifvet, som bor inom de synliga tingens förgängliga omhölje?
3 Många tycka, att de veta nog om naturen, när de kunna skilja en björk från en tall, en hund från en katt, dag från natt och värme från köld. Men om de visste hvilken beundransvärd vishet der är nedlagd i alla skapade ting och hvilket fördoldt lif der rör sig inom dem alla, skulle de häpna öfver sin egen okunnighet. År efter år och årtusende efter årtusende ha menniskorna stafvat i denna naturens stora bok och lärt sig ofantligt mycket, som de förr icke drömt om; men ännu mycket mera är okändt, nästan hvarje dag göras allt flera nya upptäckter och nya, hemlighetsfulla lifsyttringar träda fram, der man aldrig anat det förr. Det är nöjsamt att läsa om sådant, och derför vill Sländan tid efter annan berätta för sina vänner något om de nyaste upptäckterna. Det följande är lånadt från en tysk|114| tidskrift, som insamlar naturforskarnes berättelser från alla länder och riken.
1. Åskvädren tilltaga.
4 När man börjat sammanräkna alla de kända fall, då åskan har slagit ned under de senaste 50 åren, har man funnit, att sådana åskslag inträffa nu oftare än förr, så att de på en del orter ha fördubblats, på andra orter tilltagit ända till 4 och 5 gånger mot förut. Några tro, att åskan slår oftare ned för att skogarna förminskas, der luftens elektricitet förr fått utladda sig i trädtopparne, och för att man nu bygger högre hus och många höga torn och skorstenar, hvilka utmana blixten. Andra förmoda, att de täta åskvädren härröra af fläckar i solen, som afkyla luften, ty man har trott sig märka, att solfläckarna tilltaga under en period af 54 år och så åter förminskas under nästa 54 år. Och nu äro vi just i en tid, när solfläckarna visa sig många och stora.
5 Derför behöfver ju ingen frukta, som sätter sig under Guds beskydd, ty utan hans vilja krökes ej ett hår på vårt hufvud. Men så försigtig bör man ju vara, att man ej under åskväder springer häftigt ute på marken eller söker skygd för regnet under ett träd. Åskan är nog så välgörande för att hon rensar luften. Nu har man också i Finland begynt räkna och beskrifva alla åskväder på skilda orter för att utröna, om de äfven hos oss blifvit talrikare än förr.
2. Regnbågen.
6 Alla känna den vackra regnbågen, som vid regn och fuktig luft sträcker sin sjufärgade båge mot horizonten gentemot den sjunkande solen. Alla, som läst Naturens Bok, veta också, att denna granna båge uppkommer af solstrålarnas färgbrytning i luftens små vattendroppar. Men icke alla veta, att man stundom, ehuru sällan, ser regnbågen äfven på den klaraste himmel. Detta hände sig nyligen i Wien. Det hade regnat kort förut, men derpå blef himmelen alldeles klar och djupblå, och likväl fortfor ett fint regn att dugga, och så visade sig regnbågen alldeles tydligt vid horizonten. Huru förklarar man detta?
7 Man förklarar det så, att äfven den klaraste luft innehåller vattenångor, som kunna afkylas af en svalare vind, förtätas till små droppar och falla ned som duggregn. Då är regnbågen snart till hands. Och när himlen då är högblå, så mins man huru våra insjöar i Finland kunna en varm sommardag vara så förtjusande högblå i solskenet. De äro ju också vattendroppar, som blåna i solens återsken.
3. Dagg från marken.
8 Daggen uppstiger ur jorden, sade man alltid förr, och så tro ju många olärda än i dag. Men då kommo naturforskarne och sade: det är icke sant, daggen uppstiger icke ur jorden, han nedfaller ur luften för att den varma luftens vattenångor afkylas om qvällen vid jordytan och fästa sig som vattendroppar vid gräset. Så står det att läsa i alla böcker.
9 Men nu kommer en engelsk naturforskare och säger: de olärde ha ändå rätt, daggen uppstiger ur jorden. Engelsmannen har undersökt marken om qvällarne och alltid funnit jordytan litet varmare, än den närmast liggande luften. Då, säger han, måste ju vattenångan stiga nedifrån uppåt och så förvandlas af den svalare luften till dagg. Och om jag mot qvällen stjelper en kastrull eller att annat kärl af metall omkull på gräset, så är gräset derunder om morgonen mycket vått. Hvarifrån skulle den daggen komma, om ej från jorden?
10 Hvem skall man tro? Det ser ut, som om engelsmannen och de olärde skola få rätt. Det händer ofta en klar sommarqväll, att stark dagg faller i gräset, men gatstenarne äro torra. Lyfter man då upp en gatsten, så skall man få se, att han är torr ofvanpå, men våt undertill, säger engelsmannen.
4. Klar och mulen himmel.
11 Det finns helklara dagar och helmulna dagar, men de flesta dagar om året äro halfklara, så att en tid på dagen eller en del af himlen har moln, en annan icke. Nu ha två spanske naturforskare försökt uträkna hvilken tid på dagen är klarast och hvil|115|ken mulnast, när man jemför med hvarandra alla dagar på året. Det är mycket olika på olika orter och under skilda årstider. Likväl ha spanjorerne trott sig märka, när de jemfört sina iakttagelser från alla delar af jorden, att aftonen nästan öfverallt är klarare, än morgonen, hvilket ju öfverensstämmer med erfarenhet, att på mulen morgon följer ofta en klar dag. Wien, Tiflis, Bombay, Melbourne och Washington äro likasom mönster för denna ordning. Och emedan dagens solvärme vanligen skingrar molnen, är ju detta lätt att förklara. Middagstiden visar större olikheter: på en del orter ha molnen öfverhand, på andra solen. Och efter midnatt mulnar mångenstädes himmelen regelbundet till klockan 5 på morgonen, då molnen blifvit tätast, hvarefter de börja vika för den uppgående solen.
5. Årstidernas stormar.
12 En österrikisk lärd har antecknat alla stormar, som under 5 år rasat vid Tysklands kuster, således vid sydkusten af Östersjön och ostkusten af Nordsjön. De voro inalles 225. Af dem inträffade 180 under vintermånaderna (Oktober–Mars) och endast 45 under sommarmånaderna (April–September). Stormigaste månaden var December med 36, dernäst November med 33, sedan Mars med 32, Februari med 30, Januari med 25, Oktober med 23, Augusti med 15, Maj med 8. Lugnare voro Juli och September med 7 stormar, April med 6. Beskedligast var Juni månad, som ej hade att uppvisa mer, än en svårare storm på de 5 åren. Den mörkaste årstiden har öfverallt varit den stormigaste, under det att midsommarsolen bestrålat de lugnaste haf.
13 Det är möjligt, att stormarna icke rasa vid Finlands kuster på alldeles samma tid, som vid Tysklands, men stor kan skilnaden icke vara. Det ena året är lugnare, det andra blåsigare. Men intet år låter vindflöjeln rosta af lång hvila eller sjömannens segel länge slakna i stiltje. Detta år hade vi orkanen öfver oss den 6 Juli på qvällen, och några vänta honom tillbaka med flygande fanor den 19 September.
6. Solförmörkelse.
14 Vill du se något märkvärdigt, som du icke så snart får se om igen, så stryk sömnen ur ögonen och stå upp den 19 Augusti klockan 5 eller strax efter 5 på morgonen. Den dagen och den timmen äro många kikare riktade mot solen. Astronomer och andra naturkunnige ha enkom för den dagen och timmen rest långa vägar till det inre af Asien för att finna en rätt gynsam punkt, och då kan det hända, att en liten molnbank gör hela deras resa fåfäng. Men är himmelen klar, så få de mera arbete på en timme, än annars på många dagar. Ty då gäller det att vara påpasslig och begagna den korta tiden till att se och anteckna och vara qvicke att fotografera, så att icke en minut går förlorad. Efteråt få de god tid att addera sina ziffror och taga aftryck af fotografierna.
15 Solen går den dagen upp för Helsingfors kl. 4 och 24 minuter. Klockan 5 minuter öfver 5 börjar hon mista sitt sken vid nedra kanten till höger. Derefter utbreder sig skuggan – månens skugga – snedt uppåt, så att precis klockan 6 äro 9/10 af solen mörka och blott en smal, glänsande rand återstår vid öfra randen till venster. I medlersta Europa och medlersta Asien är hela solen förmörkad. Derefter börjar skuggan åter förminskas, intilldess att hela solen åter är klar kl. 2 minuter före 7 på morgonen. Latmaskarne få ingenting se dåmera.
16 Detta är nu ingen ny upptäckt, det står i almanackan och har varit uträknadt för länge sedan. Men ett sällsynt naturunder är det visst, och du kan betrakta det genom en sotad glasbit. Förklaringen vet du: månens mörka klot skrider fram mellan solen och oss, så att han skymmer solen. Detta är icke svårt att uträkna för den, som vet himlakropparnas gång. Men det är märkvärdigt att se huru djuren bli oroliga och tro, att det är afton i stället för morgon. Gif akt på fåglarna, på hundar, kattor och andra husdjur! Och en underlig skymning är det i hela naturen, hvarken dag eller natt, och den smala solranden skiner så bländande klar på den tysta, väntande och halfmörka verlden, likasom ville dagens stora|116| stjerna förgås och lemna oss qvar i det öde mörkret. Hvad vore jorden utan sin sol, och hvad vore menniskorna utan sin Gud?
Avsnittet publicerades 3/9 1887: [129]7. Årstidernas värme.
17 Doktor Hellman i Berlin har jemfört årstidernas värme i 150 år och när han sammanräknat många ojemna värmeförhållanden, tror han sig ha funnit följande regel:
18 Efter en måttligt kall vinter har man att vänta en sval sommar; efter en mild vinter en varm sommar; efter en kall vinter åter en kylig sommar.
19 Omvändt har man att vänta: efter en måttligt varm sommar en måttligt kall vinter och efter en mycket varm sommar en mycket kall vinter.
20 Detta kan hvem som helst kontrollera, om han hvarje år antecknar i sin almanacka hurudana sommar och vinter varit. Sländans läsare minnas troligen icke så långt tillbaka, som 1867. Då var här i Finland en så kall och så lång vinter, att man mångenstädes åkte på isen ännu i slutet af Maj, och träden löfvades först till midsommar. Derpå följde ganska riktigt en så kylig sommar, att säden icke hann mogna före nattfrosterna i September, och då blef den stora hungersnöden, i hvilken 100,000 menniskor dogo af svält och farsoter. Sedan följde en mild vinter med mycken snö och derefter en torr och varm sommar 1868, då åkern gaf frukt och folket åter fick bröd.
8. Stjernblinkar.
21 Hvem har ej sett stjernorna tindra i vinterqvällen? De blinka så förtroget till oss, som ville de säga: tror du, att jag ej ser dig? Och de små barnen svara: ja, jag vet, att du ser mig. Gud har så många ögon.
22 När de små barnen vexa större, få de läsa, att stjernornas blinkning beror af luften, och nog kan man derför behålla sin tro, att de äro Guds ögon, efter Gud har inrättat det så. En fransman vid namn|130| Montigny har undersökt denna stjernornas blinkning vid olika väderlek och funnit, att de blinka starkare i vinterköld samt då bebåda snö eller regn. Starkast blinka de före långvarig nederbörd eller före storm, och det har man länge vetat. Det är ock så egendomligt att man stundom i stjernornas blinkning kan märka olika färgskiftningar, såsom grönt, blått och violett. Och detta beror af luftens fuktighet.
9. Hvaraf åskan uppkommer.
23 Ja, det veta vi, att åskan uppkommer af elektriska gnistor, som urladda sig i molnen. Men naturforskarne äro ej rätt ense om orsaken hvarför det ena molnet laddas med elektricitet, det andra icke. Man har sökt orsaken deri, att en varm och en kall luftström mötas och den varma hastigt förtätas. Och då tänker man sig, att vattendropparnes rifning mot luften framkallar elektricitet. En tysk vid namn Sohncke uppställer nu följande förklaring:
24 Man tänker sig en linie (en s.k. isotherm), mellan 2, 000 och 4, 000 meter högt öfver jordytan, der luftens värme är jemt vid fryspunkten (0). Under den linien är luften uppfylld med vattenångor, men öfver linien ha dessa frusit till isnålar. När då en varm luftström hastigt uppstiger nedifrån och genombryter isothermen, blir der en rifning af de ännu varma vattendropparna mot isnålarna, och deraf uppstår elektriciteten, som laddar molnet. Sohncke tror, att de små, skarpt begränsade strömolnen (cirrhusmoln) bestå af isnålar. Likaså de »gårdar», som man stundom ser kring solen och månen.
10. Elektriska ålen.
25 Han har länge varit känd i Sydamerika, både i salt och sött vatten. När man vidrör honom med bara handen, gifver han en så stark elektrisk stöt, att han dermed kan döda ett barn eller ett mindre djur. Fransmannen Boys Reymond har upptäckt, att denna åls kropp är beströdd med många elektriska punkter (batterier) och att han kan urladda en för sig eller alla på en gång. Det märkvärdigaste är, att han sjelf är skyddad mot sina likars elektriska stötar genom en hud, som icke leder elektriciteten. Boys Reymond säger, att den skarpsinnigaste menniska ej kunnat uppfinna så sinnrika vapen både till anfall och försvar.
11. Bebodda stjernor.
26 När vi dagligen se här på jorden huru Gud icke skapat någonting utan ändamål, fastän vi ej alltid kunnat uppfatta det så måste vi ju tänka, att Gud icke skapat så otaligt många och stora verldsklot i himlarymden, utan att befolka många bland dem med lefvande varelser. Men vetenskapen fordrar bevis, och ingen har ännu varit till stjernorna för att rätt säkert berätta oss något om deras invånare. En tysk, herr Nohle, har i en bok samlat allt hvad man härtills vet i denna dunkla fråga. Det är icke mycket. Den underbara nya upptäckt, som kallas spektral-analysen, lär oss, att de grundämnen, som behöfvas för lefvande varelser på jorden, återfinnas i solen med dess planeter och i många stjernor. I meteorstenar, som nedfallit från verldsrymden, tror man sig hafva upptäckt kol och lemningar af förbrända växter. Andra förneka detta, och säkert vet man intet derom. Men så mycket tror man sig veta, att på solen kan ingen lefvande varelse bo, emedan der är hettan så stark, att jernet och alla metaller der finnas upplösta i gasform.
12. En ny stjerna
27 upptäcktes den 11 Augustioriginal: Augasti 1885 af två astronomer samtidigt i nebulosan vid stjernbilden Andromeda. Ännu qvällen förut den 16 Augusti observerades samma nebulosa, och då, säger man, fans denna stjerna bestämdt icke der. Den nya stjernan lyste i sin början som en stjerna af 6:te eller 7:de storleken, men aftog sedan hastigt i glans, så att hon den 7 Sept. räknades blott till 9:de och den 12 Mars 1886 blott till 12:te storleken. På våren försvann hon utan spår. Man hann likväl undersöka henne i det s. k. spektrum och fann i henne vätgas samt två okända ämnen.
28 Detta är ju ganska besynnerligt, men har icke händt första gången. Var denna nya|131| stjerna en verklig himlakropp, huru kunde hon då så hastigt uppflamma och sedan åter spårlöst försvinna? Man förklarar det så, att nebulosan vid Andromeda är ett meteormoln af otaliga små, fritt sväfvande himlakroppar. Ett annat dylikt moln har då stött tillsamman med detta och frambragt ett ljusfenomen på den punkt, der de stötte tillsamman. Detta ljus slocknade småningom åter, när det påstötande meteormolnet gick förbi och kanske föll ned på närmaste fixstjerna. Och detta skedde icke 1885, det skedde kanske för hundra år sedan, hvilket beror på huru lång tid ljuset behöfver för att komma till oss från nebulosan i Andromeda.
13. Fåglarnas flygt.
29 Fåglarnas bröstkorg är så sinnrikt inrättad, att många kunna andas ömsom i den tätare luften vid jordytan, ömsom åter i tunnare luft högre upp. Man har sett kondoren sväfva öfver Andernas toppar 18, 000 fot, eller en half svensk mil, öfver jordytan. Sparfvar, bofinkar, trastar kunna flyga 15, 000 fot högt, men tranorna tyckas öfverträffa alla andra i hög flygt. Astronomen Ricco i Palermo observerade nyligen, när han riktade sin tub mot solen, en flock tranor, osynliga för blotta ögat, flyga förbi solen. Han företog sig att uträkna huru högt de flögo, genom att mäta deras skenbara storlek i kikaren med deras naturliga storlek, och fann, att de flögo 29, 000 fot högt öfver jordytan, eller mer än tre fjerdedels mil. Der är luften blott en tredjedel så tät, som vid jordytan. Den högsta kända luftballong har stigit till 25, 000 fot, men då qväfdes två ibland dess passagerare af brist på luft, och blott den tredje kom lefvande ned.
14. Det största ägg i verlden.
30 Man har förut funnit stycken af ett jättestort ägg efter en numera utdöd australisk fågel och gjort gipsmodeller af detta ägg. Nu har man i sanden på Madagaskar hittat ett helt och väl bibehållet ägg af en annan utdöd jättefågel. Dess längd är 35 centimeter, tjockleken 24 centimeter, och det rymmer 9 liter eller vidpass 6 ½ stop vatten. Till storleken är det lika med 8 strutsägg och 240 hönsägg.