4 – En resa i det fördolda. Jag vill berätta dig något om de glömda på jorden.
5 – Hvad vill det säga, de glömda?
6 – Ja, det vet du icke ännu, men en dag skall du veta det. Mins du din gamla abcbok med den präktiga tuppen i permen, han som värpte så sköna pepparkakor åt dig, när du först lärde dig stafva?
7 – Åhja, den tuppen glömmer jag aldrig.
8 – Tuppen, ja, det tror jag, för det att han gaf dig något att snaska på. Men boken med de slitna permarna hade du längesedan glömt, när du af en händelse fann honom i din dockskåpslåda bland gamla tyglappar och söndriga skuggspelsstickor. Då tog du honom i handen och bladdrade i honom och skrattade åt den tiden, när du stafvade b a ba, b i bi, b o bo. Det var mycket löjligt och underligt. Men i den boken lärde du läsa, och utan honom visste du nu ingenting af alla de sköna saker du lär dig ur böcker. Se, så är det. Abcboken var också en af de glömda på jorden.
9 – Nå, än sen?
10 – Jag flög i går öfver ödemarkerna. Den hvita snön betäckte dalar och berg, naturen syntes död, och inga fåglar sjöngo i skogen. Men gran och tall stodo gröna i drifvorna, jag satt i deras grenar, jag kände dem dofta och förstod, att de lefde. Det tyck|26|tes mig oförklarligt, och jag frågade dem huru detta var möjligt. De svarade mig, att djupt i jorden runno små källor och vattenådror, som icke fröso och som mödosamt arbetade sig fram mellan stenar och grus, för att vattna trädens rötter. Och somliga träd med varma kläder af bark stärkte rötterna djupt och sögo upp vattnet och drucko lifskraft ur jorden, men andra med tunnare kläder och grundare rötter sögo intet vatten och stodo sofvande i skogen med löflösa grenar, för att vänta på våren, då källorna skulle gifva dem lif. Se, så är det återigen. Källorna höra också till de glömda på jorden. Men utan dem skulle alla försmäkta.
11 – Man ser dem om sommaren.
12 – De synas i grönskan och lifvet, de synas i bäckar, åar och floder, som upprinna ur gömda ådror från höjder och sumpmarker. Men söker du den lilla källan, som är den stora flodens moder, så måste du gå långt i ödemarken och leta bland ljungen och mossan, innan du finner henne. Alldeles så är det också bland menniskorna. Hvem tänker på alla de tysta mödor, som bygga lifvets bo? Har du någonsin tänkt på alla de flitiga händer, som sådde och häcklade linet, som kardade ullen, som spunno tråden och väfde tyget till dina kläder och strumpor? Eller mins du mera de snälla arbetare, som plöjde åkern, utsådde sädeskornet, malade mjölet, bakade brödet, tjärnade smöret och fångade fisken, för att duka ditt bord? Eller mins du dem, som höggo veden, sågade stockarna, timrade huset, slöjdade bädden och bordet, för att du skulle hafva det godt, varmt och beqvämt? Eller hörde du slafven sucka, när han plockade bomullen, planterade sockerröret och skördade kaffebönan? Eller såg du smedens tunga arbete, när han smidde åkermannens plog, som gaf dig brödet, och hästens sko, som slog gnistor mot gatstenarna? Eller visste du huru tryckeriernas trägne arbetare stå hela dagen och vaka om natten, för att gifva dig goda böcker? Mins du mer dessa glömda på jorden?
13 – Åhja, trollslända!
14 – Nej, var uppriktig; du tänkte ej uppå dem. Och sedan alla dem, som arbeta för att försköna lifvet, för att vårda och glädja dig, för att skydda ditt land och din barndoms vagga, för att gifva dig nyttiga kunskaper, för att bilda din själ, för att lära dig det goda och framför allt annat leda dig till Guds rike, – mins du dem? Mins du hvem som har lärt dig din första bön, hvem som|27| förhört din första lexa, hvem som har sagt dig alla dina fel, hvem som har diktat din moders vaggvisa? O du lilla älskliga, tanklösa vän, alla dem har du redan glömt, eller skall engång glömma dem, och så göra många, som äro äldre och klokare, än du. Lifvet går fram öfver många tusen sådana förlorade spår af dem, som arbetat och lidit och kämpat och dött för oss och som vi så snart förgäta, vi otacksamme! Det är nu engång så med de glömda på jorden. De arbeta i skuggan och gå namnlösa, okända bort, och de, som haft godt af deras arbete, minnas dem icke mer. Se, det är ingen olycka, att försaka sig sjelf och sin egen ära för menniskors väl och för att gifva all ära åt Gud allena. Allt stort sker tyst, och de glömda på jorden skola också engång hafva sin lön. Men om du någonsin känner dig frestad att tycka dig något vara, – om du tänker engång vid dig sjelf, att du är klokare, vackrare, skickligare eller annars bättre än andra, då skall du alltid minnas huru oändligt litet du i verlden förmår och huru många, många arbetat långt mera än du och äro mycket bättre än du. Ja, då är det godt att komma ihåg de glömda på jorden och jemföra dig sjelf med dem, som aldrig begärt något eget beröm och hvilkas arbete dock skall vara i evigt minne hos vår fader i himmelen.
15 Jag kände engång en mygga i skogen. Hon var en af sjuhundra millioner myggor, som dansade der en sommarafton i solskenet, och hon tyckte sig vara en mycket märkvärdig mygga. Hon inbillade sig, att alla sågo på henne och att hela verlden var skapad för hennes skull, på det att hon skulle blänka med sina präktiga vingar i aftonsolen. På berget derofvanför hade örnen sitt bo och lejonet sin kula, och de lefde i hundrade år, men myggan tyckte sig vara betydligt förnämare. Jag satt på en vattenlilja vid stranden bredvid och hörde henne säga: en så märkvärdig person som jag finnes visst icke i verlden! i detsamma kom en hvirfvelvind ifrån öknen rusande genom skogen och fällde de högsta cedrar till marken och sopade alla de sjuhundra millionerna myggor med sig i hafvet. Jag dök under liljans blad, som gömde mig bakom klippan, och när jag såg upp var den märkvärdiga myggan försvunnen, som alla de andra. Hvad blef det af henne? ingen vet. Hvad har hon uträttat i verlden? ingen kan säga det. Kanske fångades hon af en liten löja i hafvet och blef en munsbit i löjans qvällsvard. Så gjorde hon ändå någon nytta. Men hennes stora ära och|28| betydelse uti verlden, hvad blef det af den? kan du säga mig det?
16 – Nej, trollslända.
17 – Nå, kan icke du säga det, så kan icke heller jag. Men låt oss, som myggan, begrafva vår ära i hafvet och minnas i stället de glömda på jorden.
De glömda på jorden.
1 – Är du här, trollslända?
2 – Här är jag, Marie!
3 – Hvad har du nu att berätta?
4 – En resa i det fördolda. Jag vill berätta dig något om de glömda på jorden.
5 – Hvad vill det säga, de glömda?
6 – Ja, det vet du icke ännu, men en dag skall du veta det. Mins du din gamla abcbok med den präktiga tuppen i permen, han som värpte så sköna pepparkakor åt dig, när du först lärde dig stafva?
7 – Åhja, den tuppen glömmer jag aldrig.
8 – Tuppen, ja, det tror jag, för det att han gaf dig något att snaska på. Men boken med de slitna permarna hade du längesedan glömt, när du af en händelse fann honom i din dockskåpslåda bland gamla tyglappar och söndriga skuggspelsstickor. Då tog du honom i handen och bladdrade i honom och skrattade åt den tiden, när du stafvade b a ba, b i bi, b o bo. Det var mycket löjligt och underligt. Men i den boken lärde du läsa, och utan honom visste du nu ingenting af alla de sköna saker du lär dig ur böcker. Se, så är det. Abcboken var också en af de glömda på jorden.
9 – Nå, än sen?
10 – Jag flög i går öfver ödemarkerna. Den hvita snön betäckte dalar och berg, naturen syntes död, och inga fåglar sjöngo i skogen. Men gran och tall stodo gröna i drifvorna, jag satt i deras grenar, jag kände dem dofta och förstod, att de lefde. Det tyck|26|tes mig oförklarligt, och jag frågade dem huru detta var möjligt. De svarade mig, att djupt i jorden runno små källor och vattenådror, som icke fröso och som mödosamt arbetade sig fram mellan stenar och grus, för att vattna trädens rötter. Och somliga träd med varma kläder af bark stärkte rötterna djupt och sögo upp vattnet och drucko lifskraft ur jorden, men andra med tunnare kläder och grundare rötter sögo intet vatten och stodo sofvande i skogen med löflösa grenar, för att vänta på våren, då källorna skulle gifva dem lif. Se, så är det återigen. Källorna höra också till de glömda på jorden. Men utan dem skulle alla försmäkta.
11 – Man ser dem om sommaren.
12 – De synas i grönskan och lifvet, de synas i bäckar, åar och floder, som upprinna ur gömda ådror från höjder och sumpmarker. Men söker du den lilla källan, som är den stora flodens moder, så måste du gå långt i ödemarken och leta bland ljungen och mossan, innan du finner henne. Alldeles så är det också bland menniskorna. Hvem tänker på alla de tysta mödor, som bygga lifvets bo? Har du någonsin tänkt på alla de flitiga händer, som sådde och häcklade linet, som kardade ullen, som spunno tråden och väfde tyget till dina kläder och strumpor? Eller mins du mera de snälla arbetare, som plöjde åkern, utsådde sädeskornet, malade mjölet, bakade brödet, tjärnade smöret och fångade fisken, för att duka ditt bord? Eller mins du dem, som höggo veden, sågade stockarna, timrade huset, slöjdade bädden och bordet, för att du skulle hafva det godt, varmt och beqvämt? Eller hörde du slafven sucka, när han plockade bomullen, planterade sockerröret och skördade kaffebönan? Eller såg du smedens tunga arbete, när han smidde åkermannens plog, som gaf dig brödet, och hästens sko, som slog gnistor mot gatstenarna? Eller visste du huru tryckeriernas trägne arbetare stå hela dagen och vaka om natten, för att gifva dig goda böcker? Mins du mer dessa glömda på jorden?
13 – Åhja, trollslända!
14 – Nej, var uppriktig; du tänkte ej uppå dem. Och sedan alla dem, som arbeta för att försköna lifvet, för att vårda och glädja dig, för att skydda ditt land och din barndoms vagga, för att gifva dig nyttiga kunskaper, för att bilda din själ, för att lära dig det goda och framför allt annat leda dig till Guds rike, – mins du dem? Mins du hvem som har lärt dig din första bön, hvem som|27| förhört din första lexa, hvem som har sagt dig alla dina fel, hvem som har diktat din moders vaggvisa? O du lilla älskliga, tanklösa vän, alla dem har du redan glömt, eller skall engång glömma dem, och så göra många, som äro äldre och klokare, än du. Lifvet går fram öfver många tusen sådana förlorade spår af dem, som arbetat och lidit och kämpat och dött för oss och som vi så snart förgäta, vi otacksamme! Det är nu engång så med de glömda på jorden. De arbeta i skuggan och gå namnlösa, okända bort, och de, som haft godt af deras arbete, minnas dem icke mer. Se, det är ingen olycka, att försaka sig sjelf och sin egen ära för menniskors väl och för att gifva all ära åt Gud allena. Allt stort sker tyst, och de glömda på jorden skola också engång hafva sin lön. Men om du någonsin känner dig frestad att tycka dig något vara, – om du tänker engång vid dig sjelf, att du är klokare, vackrare, skickligare eller annars bättre än andra, då skall du alltid minnas huru oändligt litet du i verlden förmår och huru många, många arbetat långt mera än du och äro mycket bättre än du. Ja, då är det godt att komma ihåg de glömda på jorden och jemföra dig sjelf med dem, som aldrig begärt något eget beröm och hvilkas arbete dock skall vara i evigt minne hos vår fader i himmelen.
15 Jag kände engång en mygga i skogen. Hon var en af sjuhundra millioner myggor, som dansade der en sommarafton i solskenet, och hon tyckte sig vara en mycket märkvärdig mygga. Hon inbillade sig, att alla sågo på henne och att hela verlden var skapad för hennes skull, på det att hon skulle blänka med sina präktiga vingar i aftonsolen. På berget derofvanför hade örnen sitt bo och lejonet sin kula, och de lefde i hundrade år, men myggan tyckte sig vara betydligt förnämare. Jag satt på en vattenlilja vid stranden bredvid och hörde henne säga: en så märkvärdig person som jag finnes visst icke i verlden! i detsamma kom en hvirfvelvind ifrån öknen rusande genom skogen och fällde de högsta cedrar till marken och sopade alla de sjuhundra millionerna myggor med sig i hafvet. Jag dök under liljans blad, som gömde mig bakom klippan, och när jag såg upp var den märkvärdiga myggan försvunnen, som alla de andra. Hvad blef det af henne? ingen vet. Hvad har hon uträttat i verlden? ingen kan säga det. Kanske fångades hon af en liten löja i hafvet och blef en munsbit i löjans qvällsvard. Så gjorde hon ändå någon nytta. Men hennes stora ära och|28| betydelse uti verlden, hvad blef det af den? kan du säga mig det?
16 – Nej, trollslända.
17 – Nå, kan icke du säga det, så kan icke heller jag. Men låt oss, som myggan, begrafva vår ära i hafvet och minnas i stället de glömda på jorden.
18 Z. T.