2 Du, som nu går i skolan, har du läst Linnea? Vet du hvem onkel Adam var? Jag skall säga dig det.
3 Han var en gammal, storvext, nästan jättelik doktor, som bodde i svenska staden Linköping, såg bister ut i porträttet, men kunde i verkligheten vara så hjerteblid och mycket afhållen af stora och små i Sverige och Finland. Hans rätta namn var Carl Anton Wetterbergh, men när han begynte skrifva böcker, kallade han sig i böckerna Onkel Adam. Jag vet ej hvarför han ville så. Kanske för att han ville vara okänd och hellre skrifva vackra böcker än sjelf vara berömd. Han var då 40 år, och många yngre kallade honom onkel eller farbror.
4 Han skref och skref, och länge visste ingen hvem som skrifvit dessa roliga berättelseböcker, åt hvilka man kunde skratta så godt, men der man på samma gång blef så varm om hjertat. Han skildrade menniskans dårskaper på sitt glada, godmodiga sätt. Han gaf ris åt allt det orättvisa, högfärdiga, sjelfkära, förvända och dumma, som yfs i verlden. Och på samma gång försvarade han de små, de svaga, de fattiga, de förtryckta, de glömda, de oskyldigt lidande. De högfärdiga blygdes, de goda gladdes, och alla frågade hvarandra: hvem kan han vara, som skrifver så förunderligt sant?
5 Hvad skulle icke så många nyfikna till slut få fatt i den stora hemligheten! Så kom en dag, när alla visste hvem Onkel Adam var, men alla tyckte, att detta var ett passande namn för honom, som ju var en försvarare för de små i verlden.
6 Huru skulle ej han, som alltid stod på de svagas sida, hålla af barn! När han blef gammal och tröttnat att skrifva böcker mot allt, som här i lifvet är en smula på sned, begynte han skrifva en barntidning, som hette Linnea. Den hade flera läsare i Sverige, än Eos och Trollsländan hos oss, och blef nog en kär vän äfven för finska barn. Onkel Adam kände den rara konsten att skildra naturen och menniskolifvet så lefvande friskt,|26| att man tyckte sig ej läsa en berättelse, utan se den, höra den och taga i den med händerna. Och så kände man sig frisk och glad och varmhjertad, när man läste Linnea. Der märktes knapt en förmaning att vara god, lydig, flitig och sanningskär, och likväl blef man det, utan att veta huru. Ty der var den rätta konsten att lära barn blifva goda menniskor! Noriginal: nog förstå de det af berättelsen, utan att det behöfver matas i dem med sked.
7 Så blef Onkel Adam gammal och grå, men i sin kärlek till barnen förblef han beständigt ung. Han var nära 60 år, när han lärde sig konsten att skära bilder i trä för att Linnea behöfde träsnitt, ty sådana voro dyra och icke lätta att få i Linköping. Och vid 70 år roade han sig att göra vackra landskap af mossa och vexter, ordnade på en träskifva. Aldrig ville han vara sysslolös; en arbetare var han alltid, och ingen har skrifvit som han om arbetets ära.
8 Icke mången har med en så vaken blick och så klart omdöme, som Onkel Adam, lärt känna lifvet och menniskorna. Det var en glädje att höra honom berätta! Och likväl älskade han menniskorna med alla deras fel och dårskaper. Han hade sjelf varit fattig; hur skulle ej han vara alla fattigas vän? Han tyckte sig ej vara bättre än någon annan, tvärtom. Och när han hörde sina skrifter berömmas, svarade han: jag är ingenting annat, än Guds fattige renskrifvare.
9 I en af sina berättelser omtalar han en ung flicka, som var med om att möja kyrkan för söndagen när skriftskolebarnen skulle gå till nattvarden. Der var Frälsarens bild, och flickan lade en hvit neckros i bildens hand. En ung man såg detta och förstod deraf, att hon och ingen annan skulle blifva hans brud. Detta blef hon och blef i mer än 50 år densamme unge mannens trogna lifstidsvän. Sådan var Onkel Adams och hans Heddas egen vackra lefnadssaga. De fingo behålla två kära barn, och det var med dem, som det brukar heta om sagornas hjelte och hjeltinna: »De lefde lyckligt tillsamman i många år».
10 Jag såg dem i deras enkla hem i Linköping. Der var ej högt till taket, men ej heller långt till den sanna lyckan. Han var en vis man, som kunde på sammaoriginal: sanna gång vara ett godt barn, och hon en förståndig husmoder, som kunde följa och leda den vises tankar. Så skall det vara. I Guds kärlek åldras man icke. Onkel Adam var i sitt 85:te år, när han d. 31 Jan. fick hvila sitt trötta hufvud. Mins honom, barn, ty han har älskat dig!
11 Z. T.
Kommentar
Kommentar
Minnesteckningen publicerades i Nya Trollsländan 16/2 1889.
Onkel Adam.
1 †
2 Du, som nu går i skolan, har du läst Linnea? Vet du hvem onkel Adam var? Jag skall säga dig det.
3 Han var en gammal, storvext, nästan jättelik doktor, som bodde i svenska staden Linköping, såg bister ut i porträttet, men kunde i verkligheten vara så hjerteblid och mycket afhållen af stora och små i Sverige och Finland. Hans rätta namn var Carl Anton Wetterbergh, men när han begynte skrifva böcker, kallade han sig i böckerna Onkel Adam. Jag vet ej hvarför han ville så. Kanske för att han ville vara okänd och hellre skrifva vackra böcker än sjelf vara berömd. Han var då 40 år, och många yngre kallade honom onkel eller farbror.
4 Han skref och skref, och länge visste ingen hvem som skrifvit dessa roliga berättelseböcker, åt hvilka man kunde skratta så godt, men der man på samma gång blef så varm om hjertat. Han skildrade menniskans dårskaper på sitt glada, godmodiga sätt. Han gaf ris åt allt det orättvisa, högfärdiga, sjelfkära, förvända och dumma, som yfs i verlden. Och på samma gång försvarade han de små, de svaga, de fattiga, de förtryckta, de glömda, de oskyldigt lidande. De högfärdiga blygdes, de goda gladdes, och alla frågade hvarandra: hvem kan han vara, som skrifver så förunderligt sant?
5 Hvad skulle icke så många nyfikna till slut få fatt i den stora hemligheten! Så kom en dag, när alla visste hvem Onkel Adam var, men alla tyckte, att detta var ett passande namn för honom, som ju var en försvarare för de små i verlden.
6 Huru skulle ej han, som alltid stod på de svagas sida, hålla af barn! När han blef gammal och tröttnat att skrifva böcker mot allt, som här i lifvet är en smula på sned, begynte han skrifva en barntidning, som hette Linnea. Den hade flera läsare i Sverige, än Eos och Trollsländan hos oss, och blef nog en kär vän äfven för finska barn. Onkel Adam kände den rara konsten att skildra naturen och menniskolifvet så lefvande friskt,|26| att man tyckte sig ej läsa en berättelse, utan se den, höra den och taga i den med händerna. Och så kände man sig frisk och glad och varmhjertad, när man läste Linnea. Der märktes knapt en förmaning att vara god, lydig, flitig och sanningskär, och likväl blef man det, utan att veta huru. Ty der var den rätta konsten att lära barn blifva goda menniskor! Noriginal: nog förstå de det af berättelsen, utan att det behöfver matas i dem med sked.
7 Så blef Onkel Adam gammal och grå, men i sin kärlek till barnen förblef han beständigt ung. Han var nära 60 år, när han lärde sig konsten att skära bilder i trä för att Linnea behöfde träsnitt, ty sådana voro dyra och icke lätta att få i Linköping. Och vid 70 år roade han sig att göra vackra landskap af mossa och vexter, ordnade på en träskifva. Aldrig ville han vara sysslolös; en arbetare var han alltid, och ingen har skrifvit som han om arbetets ära.
8 Icke mången har med en så vaken blick och så klart omdöme, som Onkel Adam, lärt känna lifvet och menniskorna. Det var en glädje att höra honom berätta! Och likväl älskade han menniskorna med alla deras fel och dårskaper. Han hade sjelf varit fattig; hur skulle ej han vara alla fattigas vän? Han tyckte sig ej vara bättre än någon annan, tvärtom. Och när han hörde sina skrifter berömmas, svarade han: jag är ingenting annat, än Guds fattige renskrifvare.
9 I en af sina berättelser omtalar han en ung flicka, som var med om att möja kyrkan för söndagen när skriftskolebarnen skulle gå till nattvarden. Der var Frälsarens bild, och flickan lade en hvit neckros i bildens hand. En ung man såg detta och förstod deraf, att hon och ingen annan skulle blifva hans brud. Detta blef hon och blef i mer än 50 år densamme unge mannens trogna lifstidsvän. Sådan var Onkel Adams och hans Heddas egen vackra lefnadssaga. De fingo behålla två kära barn, och det var med dem, som det brukar heta om sagornas hjelte och hjeltinna: »De lefde lyckligt tillsamman i många år».
10 Jag såg dem i deras enkla hem i Linköping. Der var ej högt till taket, men ej heller långt till den sanna lyckan. Han var en vis man, som kunde på sammaoriginal: sanna gång vara ett godt barn, och hon en förståndig husmoder, som kunde följa och leda den vises tankar. Så skall det vara. I Guds kärlek åldras man icke. Onkel Adam var i sitt 85:te år, när han d. 31 Jan. fick hvila sitt trötta hufvud. Mins honom, barn, ty han har älskat dig!
11 Z. T.