Fotspåren i Berget

Lästext

[3]

1. Fotspåren i Berget.

1 Helt nära stranden och icke långt ifrån byn är ett berg, der barnen bruka leka om söndagsqvällarna. Ängen ligger strax derinvid, och det är icke svårt att komma upp, ty berget är icke mycket högt, och ofvanpå är det slätt och flackt som ett golf. Men på några ställen är det brant, och der bruka gossarna leka fästning om sommaren. Ibland är det de kristne, som bo uppå berget och försvara sig mot Turkar och hedningar, som vilja uppklättra på murarna och intaga fästningen. Ibland åter är det röfvare, som tagit sin tillflykt till berget med rof och fångar och försvara sig der mot soldater och hederligt folk. Och merändels blir segern på de kristnas sida, men icke aflöper det utan mycket besvär, många knuffar och kullerbyttor, ja också ibland en skråma och en blånad och litet grin och litet lugg både bland kristne och hedningar.|4| Då stå de små flickorna ett stycke derifrån på ängen och se uppå och fröjda sig när gossarne äro riktigt tappra; men händer det att Turkarne och röfrarne segra, då rusa de med en fart ned på ängen och taga flickorna fatt i deras fladdrande klädningar och föra dem fångna med sig på berget. Och det är icke godt att råka i röfvarehänder; der skall man se sig om att man icke trampar på kängbandet och grönskar ned klädningen och tappar alla knappnålarna bort ur halsdukssnibben; då träter mor när man kommer hem.

2 På det berget är det märkvärdigt att se huru der finnas fotspår i hårda stenen, likasom efter små barns fötter. Aldrig ha de fjäten kommit dit sedan berget blef så hårdt som det nu är; ty nog har man ibland sett gossarna stampa så mycket de orka med sina jernskodda klackar på flata stenen, men att stampa en grop i berget, se dertill ha de varit för smalbenta.

3 Man måste då tänka på någon förklaring, och klockaren, som är den lärdaste man i byn, har funderat ut någonting, som han tycker slå i lås. Han säger, att när jättarne fordom kokat gröt, ha de slagit ut på stranden hvad som blef öfver i grytan, och när den gröten sedan hårdnat, så har deraf blifvit berg.|5| Men innan den ännu var riktigt hård, så ha menniskobarnen sprungit derpå liksom flugor på maten, och så ha der blifvit märken efter deras fötter i gröten. Hvad tycker du om den funderingen?

4 När Stor-Jonas, som tyckte sig vara lika lärd, om icke lärdare än klockaren, hörde detta, så drog han försmädligt på mun och menade, att eftersom bergen blifvit östa ur grytan, så borde man väl se märken efter slefven. Jo pass på du, sad’ klockaren, kom hit skall du få se märken efter både slefven och smörögat. Och dervid förde han Stor-Jonas till en förskräckligt stor klyfta i berget; jag menar, sad’ han, att både du och jätten kunnat bli mätta af det skedbladet.

5 Med den saken må nu vara huru som helst; för min del har jag ingenting emot att bergen varit gröt, ehuru jag vill tro att de då varit något hårdsmälta. Men jag har hört en annan historia om fotspåren i berget, och den skall jag berätta er. Hvarken klockaren eller Stor-Jonas veta deraf, och det är rätt bra, ty det är märkvärdigt hvad lärdt folk äro afundsjuka. Derföre ber jag er låta den historien vara oss emellan. Jag har den af en liten flicka, som hört den i drömmen af en engel, med hvilken|6| hon var god vän och bekant, och jag vet ej hvad det vore för ondt uti att berätta den.

6 När Gud allsmäktig skapade verlden af intet, skedde det icke flux i ett ögonblick, såsom det väl kunnat ske för hans allmakts skull, om han velat det. Utan han fann det visare och vackrare, att låta allt så småningom reda sig, klarna, vexa till och fullkomnas, det ena efter det andra och ur det andra. Och det skedde allt under en tid af många tusende år, som bibeln på sitt vackra vis kallar sex dagar, ty den vet väl att en dag är för Gud såsom tusende år och tusende år såsom en dag.

7 Vid detta Guds arbete voro englarne hans byggmästare, hvilka gingo ut öfver verldens rymd och utförde hans verk. Englarnas furstar äro cheruberne, som stå kring Guds thron, och de äro sju, alla utomordentligt sköna och goda, men af mycket olika styrka. Och alla hafva de haft del i Guds verk, ända ifrån Uriel, som är mild och vek lik en blommas doft, alltintill Michael, som är så stark, att han rullar solar som klot och kastar stjernorna ur deras banor. Vi skola en annan gång tala mera om englarna.

8 Gud lät en dimma uppkomma i de stora toma|7| rymderna, der dittills intet annat var än Guds herrlighets sken. Och Gud andades ut i verldsdimman, såsom när man andas i rök, och dimman rullade sig tillsamman i hvirflar och tätnade och fick en kärna midtuti. Och kärnan vexte och blef mycket stor i somliga dimmor, och i somliga blef hon mindre. Och Gud sade till erkeengelen Michael: gå och gif verldskropparna deras bestämda plats i rymderna. Och Michael gjorde så och fattade dimmornas kärnor som stora klot i sina händer och slungade dem ut att rulla som bollar kring sig sjelfva och kring andra dimmor, som voro större än de. Då sade de små englarna, som foro omkring i rymderna likt skinande ljus: ack så herrliga höga lyror Michael kastar! Och de utsträckte sina små händer att taga lyra med solar och planeter, men de stora verldskropparna susade dem förbi med dån och brak, och de små englarna blefvo förskräckta och gömde sina fina rödblommiga ansigten bakom erkeenglarnas mantlar, som fladdrade likt en morgonrodnad öfver hela himlahvalfvet.

9 Och de ofantligt stora kloten rullade sin bana fram genom himlarna och råkade af den hastiga farten i brand, såsom man vet att stenarna i qvarnen bli glödande heta, när de gnidas mot hvarandra och gå|8| utan mäld. De kokade och de brunno som smält bly och glödande jern; det blef en förskräckelig hetta i rymderna, och åter gömde de små englarna sina ansigten bakom cherubernas mantlar, ty de fruktade att hela den unga verlden skulle förgås.

10 Men så var icke Guds mening. Åter gick hans heliga andedrägt ut i rymderna, och öfverallt der den gick, der blef svalka och kyla i de stora rullande verldskropparnas brand. De upphörde efter hand att sjuda och brinna på ytan af deras klot, de begynte att hårdna utanpå, såsom brödet, när det tages från ugnen, blir utanpå hårdt och svalt, medan dess inre är mjukt och hett. De begynte att stelna och antaga fastare former, likasom det smälta blyet, när man stöper det i vatten om nyårsaftonen, skjuter ut i många olika skepnader, somliga som båtar, andra som träd, och blir hårdt att taga i, fast det nyss varit flytande.

11 De små englarna sågo deruppå och förundrade sig storligen öfver Guds vishet och makt. De voro barn, derför voro de nyfikna, och de sade till hvarandra: kom, låt oss se hvad det blifvit af de stora bollarna, som susat förbi oss i rök och brand.

12 Så flögo de på sina lätta dufvovingar ned till|9| den ödsliga jorden, som nyss hade svalnat på ytan och rullade med de andra verldskropparna sin långa bana fram genom himmelens trakter. De fladdrade och de flögo som strålar kring jordens yta, och der de sågo ett begynnande berg, der rörde de berget med sin fot, i mening att springa derpå och leka, som barn bruka göra. Men hu och aj, det brände, det brände under englarnas fina fötter, de drogo dem bort med hast och smärta, ty bergen voro heta ännu och till hälften mjuka som stelnande vax ... och om de saliga små englar kunnat förtörnas, så hade de säkert gjort det, men nu så logo de tåligt och godt och sade: ja det hade vi små barn för vår nyfikenhets skull!

13 Och sedan är det en lång berättelse om jordens första tid, huru den sköljdes af vatten som ångade ned från den afkylda luften, huru den betäcktes af mull och vexter, huru djuren uppkommo och huru menniskan uppstod af mullen som lifvades af Guds heliga goda andedrägt ... men det allt hör icke till historien om berget vid byn. Så mycket är visst, att fotspåren i berget synas ännu och nästan likaså friska, som när de trampades för sjutusen år sedan, bara ett tusen år innan menniskor funnos på jorden. Litet mossa har vext uti dem, och myrorna ha gjort sina|10| vägar deröfver, men lika runda och vackra och små synas englarnas fjät i berget ännu i dag, och hvem som vill kan finna dem der.

14 Och nu så veta vi hvaraf spåren kommo, och den som vill får gerna tro att bergen varit gröt och i dem söka jättarnes slef och trädsked och smöröga. Men en sak är viss, och det är, att mångenstädes på jorden märker man englarnas spår, fastän de ej alltid synas i bergen. Ty de flyga ännu omkring jorden som strålar och skinande ljus, och man hör deras tysta fjät om natten i kammaren, der goda barn sofva i sina varma bäddar, och stundom ser man deras stora hvita vingar glänsa i mörkret vid barnens vaggor. Och de stora starka cheruberna stå med sina svärd af eld och med domens basuner omkring Guds thron. Men de minsta bland englarna skickas ut till att vakta barnen på jorden, och hvarje barn har sin engel, som går vid dess sida, fastän han ej syns. Derföre låt bli att bannas och göra illa och tänka ondt i ditt hjerta, ty den osynlige engeln vid din sida hör det nog, och se till att han icke får gråta för din skull. Men är du from och god och lyder och arbetar och beder din bön, då skall du märka ibland liksom en doft af blommor, fast du inga blommor ser, och liksom|11| en vacker musik, fast du inga toner hör. Knäpp då dina händer och tacka Gud och var glad och nöjd, ty då står han vid din sida, den lilla skinande engeln, som du icke ser, och han omfamnar dig, och han kysser dig, och han älskar dig. Han är så lycklig för din skull; ack, hvem skulle ha hjerta att göra honom emot!

 

 

    Faksimil