1 Vid staden Lund är en skön, grönskande vall, som ännu återstår af de fordna fästningsverken. Här vexa bokar, kastanjeträd, almar, lindar, ekar, röd och hvit hagtorn, doftande|251| jasminhäckar och rosengårdar, samt många herrliga fruktträd, så att man tycker sig vara i ett sydligt land med en mildare luft, än den bistra nordens. Jag satt der en afton i slutet af Maj, när den sakta vinden från hafvet somnade bort i trädens kronor. Nedanför vallen utbredde sig en omätelig slätt, så långt ögat såg, och den nedgående solen lyste på torn och byar och fönsterrutor, så att de glimmade som prickar af guld i det töckniga fjerran. Ty hela denna ofantliga slätt var som ett grönskande haf, – en enda stor trädgård med böljande sädesfält, ängar med manshögt gräs, parker af fruktträd, skogsdungar af bok, by vid by, kyrka vid kyrka, herrgård vid herrgård, betande hjordar, klingande klockor, surrande bin, sång och blomdoft, lugn och välsignelse, – och till venster på sidan om denna yppiga slätt syntes en blank strimma af vågor, som färgades röda af aftonrodnaden: det var Öresund med skeppen och Seland och Danmark i fjerran.
2 Jag kom från vårt fattiga land, der skönheten alltid bär ett drag af blekhet, ett drag af vemod, och jag andades jasminernas doft, och jag tänkte: skulle vi byta?
3 I detsamma var solen nedgången, och pingstfullmånen steg rund och gul på den blå aftonhimmelen. Fågelqvittret i Lundagård tystnade efterhand, och allt blef så stilla, så stilla, som en skön aftonbön, när naturen går med knäppta händer till hvila. Men då kom någonting underbart, – då kom en ny klockare att sjunga för natten sin psalm i naturens stora kyrka. Det var näktergalen, som började sjunga sin vaggsång för blommor och träd; först sakta i afbrutna toner, sedan allt högre och i allt skönare driller – och jag mindes en näktergal, som sjöng en vår uti Kajsaniemi park vid Helsingfors, och då smög en ung lärd herre med sin bössa som en tjuf bland buskar och skjöt nattens älsklige sångare och dödade så den kära, sällsynta gästen på Finlands strand, för att sedan stoppa upp honom och kunna visa honom som en raritet i museum – o, det var mycket illa gjordt af den lärde herrn! – Men här sjöng näktergalen i ro, här gjorde ingen honom illa, här förstodo menniskorna att älska hans sång, och derföre sjöng han nu sina allra skönaste visor för Lundagård och för hela den stora, gröna sofvande slätten der rundtomkring.
4 Åter tänkte jag vid mig sjelf: du nattens ljufva talltrast i Finland, skulle vi byta?
5 Då tystnade näktergalen ett ögonblick, likasom för att lyss|252|na på mina tankar, och sedan hörde jag honom åter sjunga en gammal visa, som han troligen lärt af någon bofink från höga norden:
»Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blef vårt lif en stjernedans,
Der tår ej gjöts, der suck ej fanns,
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå».
7 – Nej, vi skola ej byta, sade jag vid mig sjelf. Men om vår Fader i himmelen engång ville betäcka halfva Finland med sådana skördar, som denna slätt i Skåne, hur rikt och lyckligt vore ej då vårt land, och huru skulle vi ej prisa Hans oändliga nåd!
8 – Hvad är det den dumma sländan pratar? – kacklade en åkerhöna, som råkat sofva helt nära i vallgrafven och var vid ett fnurrigt lynne, ty hon var en flitig jordbrukare och hade hela dagen plockat metmaskar i dikena, och nu blef hon ganska obehagligt störd i sin nattro af näktergalens onyttiga pladder. – Halfva Finland med sådana skördar! – utropade hon. Jo, det skulle se ut! Då skulle ju Finland ha mat för halfva Europa. Det är då visst och sannt, att när tiggarn får ost, vill han ha smör på köpet.
9 Det var nu åkerhönans mening, och icke var det så illa ment, men för att ej höra mera, flög jag min kos och kom så in i sjelfva hjertat och medelpunkten utaf det rika Skåne. Det var i sanning ett skönt och fruktbart land, om hvilket det säges, att fåren der äro så stora som oxar och oxarne som elefanter, och der har hvar bonde ett fortepiano uti sin stuga, och alla bondflickor gå i krinolin och lära sig läsa engelska, och der dricks champagne vid bondbrölloppen. Det är visst ej något illa att bönderna hafva en rikelig utkomst och äro glada och lyckliga; så tycker äfven den långbenta storken, som bygger der sitt bo uppå husens tak och som alla gerna vilja hafva till gäst. Och en välsignelse är det visst, att i Skåne finnas inga fattiga och att man aldrig får se en tiggare, om icke någon, som kommit långt ifrån. Och i Skåne fryser aldrig sädeskornet i axet, och der har ej varit missvext i mannaminne. Men Gud har visst sina egna tankar derom och vill att äfven Hans barn i Skåne ej skola glömma Honom uti för mycket öfverflöd, ty vet du hvad jag såg, när jag flög tillbaka öfver Sverige en månad derefter? Då voro de gröna fälten gula af svår torka; – då tvinade sädeskornen af törst, och ängarnas gräs var vissnadt, och näktergalen sjöng icke mer. För första gången i mannaminne|253| gick åkermannen sörjande vid sin förhärjade teg; men kanske hade han heller aldrig i mannaminne med så brinnande böner, som nu, ödmjukat sig för all god gåfvas Gifvare, uti höjden. Ty nu är det hård tid äfven i detta rika land, der ingen nöd var: men nästa år, när himmelens regn åter dugga ned i välsignelse öfver Skånes rika åkerfält, då skola menniskorna bättre än förr förstå att tacka sin Fader i himmelen för Hans goda gåfvor och mycket hjertligare kunna prisa Hans outsägliga godhet.
10 Så var det med det landet, der ingen nöd var, och nästa gång skall jag berätta dig något roligt.
11 Z. T.
Kommentar
Kommentar
Berättelsen publicerades i Trollsländan 25/7 1868. Jfr dikten »Lund» (1868; Nya blad och Ljung ZTS II).
2. Der ingen nöd var.
1 Vid staden Lund är en skön, grönskande vall, som ännu återstår af de fordna fästningsverken. Här vexa bokar, kastanjeträd, almar, lindar, ekar, röd och hvit hagtorn, doftande|251| jasminhäckar och rosengårdar, samt många herrliga fruktträd, så att man tycker sig vara i ett sydligt land med en mildare luft, än den bistra nordens. Jag satt der en afton i slutet af Maj, när den sakta vinden från hafvet somnade bort i trädens kronor. Nedanför vallen utbredde sig en omätelig slätt, så långt ögat såg, och den nedgående solen lyste på torn och byar och fönsterrutor, så att de glimmade som prickar af guld i det töckniga fjerran. Ty hela denna ofantliga slätt var som ett grönskande haf, – en enda stor trädgård med böljande sädesfält, ängar med manshögt gräs, parker af fruktträd, skogsdungar af bok, by vid by, kyrka vid kyrka, herrgård vid herrgård, betande hjordar, klingande klockor, surrande bin, sång och blomdoft, lugn och välsignelse, – och till venster på sidan om denna yppiga slätt syntes en blank strimma af vågor, som färgades röda af aftonrodnaden: det var Öresund med skeppen och Seland och Danmark i fjerran.
2 Jag kom från vårt fattiga land, der skönheten alltid bär ett drag af blekhet, ett drag af vemod, och jag andades jasminernas doft, och jag tänkte: skulle vi byta?
3 I detsamma var solen nedgången, och pingstfullmånen steg rund och gul på den blå aftonhimmelen. Fågelqvittret i Lundagård tystnade efterhand, och allt blef så stilla, så stilla, som en skön aftonbön, när naturen går med knäppta händer till hvila. Men då kom någonting underbart, – då kom en ny klockare att sjunga för natten sin psalm i naturens stora kyrka. Det var näktergalen, som började sjunga sin vaggsång för blommor och träd; först sakta i afbrutna toner, sedan allt högre och i allt skönare driller – och jag mindes en näktergal, som sjöng en vår uti Kajsaniemi park vid Helsingfors, och då smög en ung lärd herre med sin bössa som en tjuf bland buskar och skjöt nattens älsklige sångare och dödade så den kära, sällsynta gästen på Finlands strand, för att sedan stoppa upp honom och kunna visa honom som en raritet i museum – o, det var mycket illa gjordt af den lärde herrn! – Men här sjöng näktergalen i ro, här gjorde ingen honom illa, här förstodo menniskorna att älska hans sång, och derföre sjöng han nu sina allra skönaste visor för Lundagård och för hela den stora, gröna sofvande slätten der rundtomkring.
4 Åter tänkte jag vid mig sjelf: du nattens ljufva talltrast i Finland, skulle vi byta?
5 Då tystnade näktergalen ett ögonblick, likasom för att lyss|252|na på mina tankar, och sedan hörde jag honom åter sjunga en gammal visa, som han troligen lärt af någon bofink från höga norden:
»Och fördes vi att bo i glans
Bland guldmoln i det blå,
Och blef vårt lif en stjernedans,
Der tår ej gjöts, der suck ej fanns,
Till detta arma land ändå
Vår längtan skulle stå».
7 – Nej, vi skola ej byta, sade jag vid mig sjelf. Men om vår Fader i himmelen engång ville betäcka halfva Finland med sådana skördar, som denna slätt i Skåne, hur rikt och lyckligt vore ej då vårt land, och huru skulle vi ej prisa Hans oändliga nåd!
8 – Hvad är det den dumma sländan pratar? – kacklade en åkerhöna, som råkat sofva helt nära i vallgrafven och var vid ett fnurrigt lynne, ty hon var en flitig jordbrukare och hade hela dagen plockat metmaskar i dikena, och nu blef hon ganska obehagligt störd i sin nattro af näktergalens onyttiga pladder. – Halfva Finland med sådana skördar! – utropade hon. Jo, det skulle se ut! Då skulle ju Finland ha mat för halfva Europa. Det är då visst och sannt, att när tiggarn får ost, vill han ha smör på köpet.
9 Det var nu åkerhönans mening, och icke var det så illa ment, men för att ej höra mera, flög jag min kos och kom så in i sjelfva hjertat och medelpunkten utaf det rika Skåne. Det var i sanning ett skönt och fruktbart land, om hvilket det säges, att fåren der äro så stora som oxar och oxarne som elefanter, och der har hvar bonde ett fortepiano uti sin stuga, och alla bondflickor gå i krinolin och lära sig läsa engelska, och der dricks champagne vid bondbrölloppen. Det är visst ej något illa att bönderna hafva en rikelig utkomst och äro glada och lyckliga; så tycker äfven den långbenta storken, som bygger der sitt bo uppå husens tak och som alla gerna vilja hafva till gäst. Och en välsignelse är det visst, att i Skåne finnas inga fattiga och att man aldrig får se en tiggare, om icke någon, som kommit långt ifrån. Och i Skåne fryser aldrig sädeskornet i axet, och der har ej varit missvext i mannaminne. Men Gud har visst sina egna tankar derom och vill att äfven Hans barn i Skåne ej skola glömma Honom uti för mycket öfverflöd, ty vet du hvad jag såg, när jag flög tillbaka öfver Sverige en månad derefter? Då voro de gröna fälten gula af svår torka; – då tvinade sädeskornen af törst, och ängarnas gräs var vissnadt, och näktergalen sjöng icke mer. För första gången i mannaminne|253| gick åkermannen sörjande vid sin förhärjade teg; men kanske hade han heller aldrig i mannaminne med så brinnande böner, som nu, ödmjukat sig för all god gåfvas Gifvare, uti höjden. Ty nu är det hård tid äfven i detta rika land, der ingen nöd var: men nästa år, när himmelens regn åter dugga ned i välsignelse öfver Skånes rika åkerfält, då skola menniskorna bättre än förr förstå att tacka sin Fader i himmelen för Hans goda gåfvor och mycket hjertligare kunna prisa Hans outsägliga godhet.
10 Så var det med det landet, der ingen nöd var, och nästa gång skall jag berätta dig något roligt.
11 Z. T.