1 Du goda, lyckliga barn, – du, som aldrig vill göra illa åt någon, – du, som så gerna ser alla glada, efter du sjelf är så glad, – du, som är lycklig när alla hålla af dig och lycklig att sjelf få hålla hjertligt af andra, – vill du vara vår vän?
2 Och du, som är mera flyktig och lätt, än sommarens vind, – du, som i dag vill vara god och flitig och lydig och tjenstaktig och i morgon har glömt det allt, som hade du aldrig tänkt derpå, – vill du minnas oss?
3 Och du, som så ofta är häftig och stygg och ångrar dig sedan, – och du blåsväder, som flyger från ett till annat och aldrig tänker längre, än din näsa är lång, – och du okynnesfågel, som aldrig vet något muntrare, än att förtreta andra med hundrade upptåg, – vill du höra oss?
4 Du säger: jag vet ju ej hvilka I ären. – Åh, du gissar det nog, du vet det redan, men vi skola säga dig det.
5 Vi äro de, som du dagligen ser och hör, men med hvilka du icke kan tala och som ej kunna tala till dig. Vi äro skapelsens oräkneliga små och stora barn, stjufbarn i bredd med dig och likväl högre begåfvade, än växter och stenar. Vi äro naturens fjettrade fångar, fria i rörelsen, bundna af menniskans synd och väntande på hennes förlossning, som äfven blir vår. Vi äro hästen, som drager din släde, kon, som gifver dig mjölk, fåret, som gifver dig kläder, fåglarna, som sjunga för dig, fiskarne i hafvet, markens och luftens otaliga invånare. Ja, vi kunna ej sjelfva räkna vårt tal, men du förstår oss: – vi äro djuren!
6 Tror du då, när vi ej kunna tala som du, att vi ej kunna känna som du? Har du ej sett hästens förebrående blick, när du orättvist slår honom? Har du ej läst trohet och tillgifvenhet i hundens ögon, när han lägger sin nos på ditt knä och ser på dig som din förtrognaste vän? Har du ej känt fågelns hjerta klappa, när du håller honom fången i din hand och han beder dig om sin frihet? Har du ej sett det förr, så se en gång in i djurens ögon, och du skall förstå, att der är en själ i dem, en själ, som kan glädjas, älska och lida nästan som din, fastän icke säga dig detta med ord!
7 Ja, visst äro vi ofullkomligare och derför mera bundna, än du. Vi hafva ej viljans frihet, vi måste lyda naturens drifter. Vi hafva ej tankens stora sammanhang, som leder vår handling till medvetna ändamål. Vi hafva icke en ande, som kan höja sig ända till Gud och derigenom blifva beständigt fullkomligare. Men de gåfvor af Gud, dem menniskan fått i klarhet och medvetande, dem hafva vi fått i skymning och aning. Vi kunna meddela oss med hvarandra på vårt språk. Vi ha minne och inbillningskraft. Vi känna glädje och smärta, tacksamhet och tillgifvenhet, en hågkomst af oförrätter och välgerningar, vänskap och fiendskap. Aldrig skall menniskans stolthet kunna förneka, att vi dock hafva en själ.
8 Och när du vet detta, du kära, glada och tanklösa barn, huru har du någonsin hjerta att vara grym mot ett lefvande djur? Måste du icke tänka, hvarje gång du orättvist slår din hund eller katt, hvarje gång du låter dina husdjur svälta, hvarje gång du kastar sten på en stackars oskyldig fågel eller pinar en fisk eller rycker benen af en sprattlande fluga: hur vore det, om någon gjorde så illa åt mig? Ja, det vore ju en förskräckelig orättvisa! Men är den mindre|4| mot djuren? Tror du icke, att äfven deras klagan uppstiger till Guds, den Rättfärdiges thron? Har du ej läst, att icke den minsta sparf är förgäten af Gud?
9 Hvarför vill du ej hellre vara djurens vän? Gif akt på ett brinnande ljus i ett mörkt rum. Du har ställt det på bordet för att läsa din lexa om aftonen, men se, det upplyser icke endast din bok, utan allt, som der är i rummet. Så är det med barmhertigheten och med all kärlek mot andra. Den lyser och värmer icke blott det närmaste, utan alla föremål rundtomkring. Och det märkvärdiga är, att man sjelf blir glad af det brinnande ljuset. Mörkret är så ödsligt, så tomt, så kallt; obarmhertigheten är så frusen, så utan en enda verklig vän. Kärleken allena gör ett menniskolif rikt, ljust och varmt.
10 Kanske har du hört talas om Majföreningen, som beskyddar de små fåglarna. Många tänka: det är så barnsligt! Visst är det barnsligt, efter det är för barnen, men kanske finnes der någonting också för de stora och förståndiga att taga vara uppå.original: , Der är detsamma brinnande ljuset i det mörka rummet. Det står der på barnens bord för att lysa och värna de förföljda små fåglarna, men se, det lyser på alla lefvande varelser, och den, som håller sitt löfte i Majföreningen, den blir aldrig mera grym, den blir god och barmhertig både mot menniskor och djur.
11 Nu kommer julen med Bethlehems stjerna till minne af verldens stora ljus, som nedsteg från himmelen midt i jordens mörkaste natt! Den milde Jesus, som kom att förbarma sig öfver allt som lider, han kommer äfven till oss, fattiga fångar i stoftets träldom och menniskans herravälde. Han säger äfven till oss: natten är förgången, förlossningen nalkas! Och till menniskorna säger han: varen barmhertige, såsom eder Fader i himmelen är barmhertig! Och särskildt till barnen säger han: vandren i Guds kärlek, I, som hören Guds rike till!
12 Vill du vara glad och lycklig om julen? Ja, det tror jag du vill. Mins då, att ingen är så riktigt af hjertat glad, som den, hvilken är god emot alla! Märk väl: mot alla! Ingen undantagen, icke den fattigaste, icke den mest förgätna, ingen menniska, intet djur. Godhet mot alla, mot föräldrar, syskon, tjenare, vänner, hunden vid tröskeln, katten i sin vrå, hästen i stallet, kon i sin spilta, den frusna fågeln derute på grenen, ja, äfven dem, som göra dig förtret och skada och dem du annars har rätt att döda och utrota, – råttan i sitt hål, julflugan med sina svedda vingar – ingen får ofredas under »den heliga natten!» Och vill du långt efter julen behålla en julfröjd qvar, så fortfar i hela ditt lif att vara god emot alla, och då skall Bethlehems stjerna lysa för dig till dagarnes ände.
13 Nu, du goda, du, – flyktiga du, – tanklösa du, – stygga du, – vill du vara vår vän? Vill du vara barmhertig och rättvis. Vill du beskydda alla, som oskyldigt lida? Vill du vara djurens vän för att rätt kunna vara menniskors vän och Guds vän? Ja, ja, du vill! Lofva oss det, och håll ditt löfte!
14 Denna helsning sända vi dig genom
15 Z. T.
Kommentar
Kommentar
Sagan publicerades i Jultomten. Tidning för barn 1887.
Vill du vara vår vän?
(En julhelsning från dem, som ej kunna tala).
1 Du goda, lyckliga barn, – du, som aldrig vill göra illa åt någon, – du, som så gerna ser alla glada, efter du sjelf är så glad, – du, som är lycklig när alla hålla af dig och lycklig att sjelf få hålla hjertligt af andra, – vill du vara vår vän?
2 Och du, som är mera flyktig och lätt, än sommarens vind, – du, som i dag vill vara god och flitig och lydig och tjenstaktig och i morgon har glömt det allt, som hade du aldrig tänkt derpå, – vill du minnas oss?
3 Och du, som så ofta är häftig och stygg och ångrar dig sedan, – och du blåsväder, som flyger från ett till annat och aldrig tänker längre, än din näsa är lång, – och du okynnesfågel, som aldrig vet något muntrare, än att förtreta andra med hundrade upptåg, – vill du höra oss?
4 Du säger: jag vet ju ej hvilka I ären. – Åh, du gissar det nog, du vet det redan, men vi skola säga dig det.
5 Vi äro de, som du dagligen ser och hör, men med hvilka du icke kan tala och som ej kunna tala till dig. Vi äro skapelsens oräkneliga små och stora barn, stjufbarn i bredd med dig och likväl högre begåfvade, än växter och stenar. Vi äro naturens fjettrade fångar, fria i rörelsen, bundna af menniskans synd och väntande på hennes förlossning, som äfven blir vår. Vi äro hästen, som drager din släde, kon, som gifver dig mjölk, fåret, som gifver dig kläder, fåglarna, som sjunga för dig, fiskarne i hafvet, markens och luftens otaliga invånare. Ja, vi kunna ej sjelfva räkna vårt tal, men du förstår oss: – vi äro djuren!
6 Tror du då, när vi ej kunna tala som du, att vi ej kunna känna som du? Har du ej sett hästens förebrående blick, när du orättvist slår honom? Har du ej läst trohet och tillgifvenhet i hundens ögon, när han lägger sin nos på ditt knä och ser på dig som din förtrognaste vän? Har du ej känt fågelns hjerta klappa, när du håller honom fången i din hand och han beder dig om sin frihet? Har du ej sett det förr, så se en gång in i djurens ögon, och du skall förstå, att der är en själ i dem, en själ, som kan glädjas, älska och lida nästan som din, fastän icke säga dig detta med ord!
7 Ja, visst äro vi ofullkomligare och derför mera bundna, än du. Vi hafva ej viljans frihet, vi måste lyda naturens drifter. Vi hafva ej tankens stora sammanhang, som leder vår handling till medvetna ändamål. Vi hafva icke en ande, som kan höja sig ända till Gud och derigenom blifva beständigt fullkomligare. Men de gåfvor af Gud, dem menniskan fått i klarhet och medvetande, dem hafva vi fått i skymning och aning. Vi kunna meddela oss med hvarandra på vårt språk. Vi ha minne och inbillningskraft. Vi känna glädje och smärta, tacksamhet och tillgifvenhet, en hågkomst af oförrätter och välgerningar, vänskap och fiendskap. Aldrig skall menniskans stolthet kunna förneka, att vi dock hafva en själ.
8 Och när du vet detta, du kära, glada och tanklösa barn, huru har du någonsin hjerta att vara grym mot ett lefvande djur? Måste du icke tänka, hvarje gång du orättvist slår din hund eller katt, hvarje gång du låter dina husdjur svälta, hvarje gång du kastar sten på en stackars oskyldig fågel eller pinar en fisk eller rycker benen af en sprattlande fluga: hur vore det, om någon gjorde så illa åt mig? Ja, det vore ju en förskräckelig orättvisa! Men är den mindre|4| mot djuren? Tror du icke, att äfven deras klagan uppstiger till Guds, den Rättfärdiges thron? Har du ej läst, att icke den minsta sparf är förgäten af Gud?
9 Hvarför vill du ej hellre vara djurens vän? Gif akt på ett brinnande ljus i ett mörkt rum. Du har ställt det på bordet för att läsa din lexa om aftonen, men se, det upplyser icke endast din bok, utan allt, som der är i rummet. Så är det med barmhertigheten och med all kärlek mot andra. Den lyser och värmer icke blott det närmaste, utan alla föremål rundtomkring. Och det märkvärdiga är, att man sjelf blir glad af det brinnande ljuset. Mörkret är så ödsligt, så tomt, så kallt; obarmhertigheten är så frusen, så utan en enda verklig vän. Kärleken allena gör ett menniskolif rikt, ljust och varmt.
10 Kanske har du hört talas om Majföreningen, som beskyddar de små fåglarna. Många tänka: det är så barnsligt! Visst är det barnsligt, efter det är för barnen, men kanske finnes der någonting också för de stora och förståndiga att taga vara uppå.original: , Der är detsamma brinnande ljuset i det mörka rummet. Det står der på barnens bord för att lysa och värna de förföljda små fåglarna, men se, det lyser på alla lefvande varelser, och den, som håller sitt löfte i Majföreningen, den blir aldrig mera grym, den blir god och barmhertig både mot menniskor och djur.
11 Nu kommer julen med Bethlehems stjerna till minne af verldens stora ljus, som nedsteg från himmelen midt i jordens mörkaste natt! Den milde Jesus, som kom att förbarma sig öfver allt som lider, han kommer äfven till oss, fattiga fångar i stoftets träldom och menniskans herravälde. Han säger äfven till oss: natten är förgången, förlossningen nalkas! Och till menniskorna säger han: varen barmhertige, såsom eder Fader i himmelen är barmhertig! Och särskildt till barnen säger han: vandren i Guds kärlek, I, som hören Guds rike till!
12 Vill du vara glad och lycklig om julen? Ja, det tror jag du vill. Mins då, att ingen är så riktigt af hjertat glad, som den, hvilken är god emot alla! Märk väl: mot alla! Ingen undantagen, icke den fattigaste, icke den mest förgätna, ingen menniska, intet djur. Godhet mot alla, mot föräldrar, syskon, tjenare, vänner, hunden vid tröskeln, katten i sin vrå, hästen i stallet, kon i sin spilta, den frusna fågeln derute på grenen, ja, äfven dem, som göra dig förtret och skada och dem du annars har rätt att döda och utrota, – råttan i sitt hål, julflugan med sina svedda vingar – ingen får ofredas under »den heliga natten!» Och vill du långt efter julen behålla en julfröjd qvar, så fortfar i hela ditt lif att vara god emot alla, och då skall Bethlehems stjerna lysa för dig till dagarnes ände.
13 Nu, du goda, du, – flyktiga du, – tanklösa du, – stygga du, – vill du vara vår vän? Vill du vara barmhertig och rättvis. Vill du beskydda alla, som oskyldigt lida? Vill du vara djurens vän för att rätt kunna vara menniskors vän och Guds vän? Ja, ja, du vill! Lofva oss det, och håll ditt löfte!
14 Denna helsning sända vi dig genom
15 Z. T.