|| |3|

Våra egna.

För Sylvia af Z. T.

1 En vacker Augustidag förra sommaren besökte jag mina gamla vänner L:s på Kelloniemi gård vid Mallasvesi. Det är en lycklig familj med åtta barn, den äldsta redan student och den yngsta ännu i vaggan, friska, goda och väluppfostrade barn. När jag åkte in på gården, mötte mig studenten vid grinden på vandring med en stor portör för att samla växter.

2 – God dag, Lars. Äro pappa och mamma hemma?

3 – De reste i morse till Peltokoski och väntas tillbaka i afton.

4 – Nå, då stannar jag hos er och inväntar deras återkomst. Alla syskonen äro ju hemma? Huru må ni?

5 Bra, utom lilla Clara, som har messlingen. Emma sköter henne, Clara är Emmas egen.

6 – Hvar äro de nu, hela raden? Ute på språng, gissar jag?

7 – Ja, de bråka väl alla med sina egna, tänker jag.

8 Lars smålog vid ordet egna, hvilket gaf mig anledning att fråga hvad han mente därmed.

9 – De ha ju alla sin egen. De leka änglarnas julklapp.

10 – Hvad vill det säga?

11 – Änglarna ha gifvit en julklapp åt alla barn. Hvarje barn skall välja en svagare varelse att beskydda och vårda, och den är deras egen.

12 Så? Det är ju vackert. Har du ockå en egen?

13 Studenten smålog åter, som hade han vuxit ifrån sådana barnsligheter.

14 – Jag har mina örter, sade han; jag vill bli botanist. – Och han fortsatte sin vandring, efter en vänlig inbjudning att stiga in och vara som hemmma.

15 Jag fann barnen i trädgården. Lisi, 14 år gammal, satt på en pall vid en krusbärsbuske, flitigt sysslande att med en vinge sopa maskar från bladen i en korg. Hennes händer buro tydliga spår af buskens taggar.

16 – Det är så mycket maskar i år, – sade hon. – Men min egen få de ej plundra. Jag har gödt honom och vattnat honom, och se så stora bär han har!

17 – Hvad gör du då med maskarna?

18 – Dem ger jag åt små fåglarna. Det är deras bästa mat. Nästa vinter skall en talgoxe bli min egen. Men Ludvig har fått en af maskarna, som han tagit till sin egen och lagt i ett glas, för att se hvad det blir af honom.

19 Ludvig, 12 år, kom i detsamma att hjälpa Lisi. Jag frågade, om han också förstod att sköta maskarna.

20 – Ja, sade han, – jag har papper öfver glaset och små hål i papperet. Han får alla dagar färska krusbärsblad och en daggdroppe vatten. Han är en matfrisk kamrat, den gynnaren, och nu på en vecka har han blifvit dubbelt så stor, som när jag tog honom. Man skall få se, att han snart spinner in sig till puppa.

21 – Och sedan?

22 – Sedan får jag se huru länge han sofver i puppan. En dag skall han bita sönder sitt skal och krypa ut som en fjäril. Månne han blir gul eller hvit?

|4|

23 – Troligen hvit. Du får heder af din egen. Det är icke alla skötebarn, som få vingar.

24 – Och så låter jag honom flyga ut i solskenet. Ja, säg, har jag ej roligare af min egen, än Fredrik af sina? Fredrik tog först den stora tallen vid forsen till sin egen, men så kunde han ingenting göra för att beskydda honom; tallen skötte sig sjelf utan beskyddare. Så tog Fredrik vår svarta fåle Wirja till egen och trätte med drängen, som ville lära Wirja att lyda tygeln. Fredrik blef ledsen på Wirja, som bättre lydde drängen, än honom, och nu har han tagit gårdshunden Toveri till sin egen. Men huru skall det gå, när Toveri är starkare, än Fredrik själf? Jag har rådt honom att beskydda döfstumma vallgossen, som bypojkarna äro så elaka mot.

25 Nu syntes äldsta syster Constance vid grinden, och med henne följde Lotta, 12 år. Lisi frågade Constance hvar hon fått tjära på klädningen.

26 – Jag tjärade gubbens båt, – sade Constanceoriginal: Constace skrattande,

27 – Stora flickan, och tjära en båt! – skämtade jag.

28 – Ja, hvad skulle jag göra? gamla Laxmatti bor ensam i stugan och har hela sommaren haft gikt i händerna. Icke kan jag ju låta honom svälta ihjäl, fattig man, när jag tagit honom till min egen. Jag har lappat hans nät och rott hans båt på Mallasvesi, och så har gubben förtjänt ibland på fiske. Lotta har plockat daggmask åt honom. Han lägger ut långref för ål.

29 – Men då pinas ju masken på kroken?

30 – Ja, säg det åt bygossarna, när de meta! Laxmatti dödar masken i rök, förrän han tar honom till krokbete.

31 – Är Laxmatti också Lottas egen?

32 Lotta svarade förlägen, att hon endast ibland hjelpte Constance.

33 – Lotta har nog sin riktiga egen, sade Constance. – Hvarför skall du vara blyg för det? Lotta hade först kissen, men så tog kissen små fåglar, och inga bannor hjäoriginal: ålpte, så att Lotta stackare fick gråta många tårar. Då kommo vi en dag till Luoma torp vid ändan af byn, och där hade torparens hustru nyss dött och lämnat efter sig en liten smutsig och eländig usling i vaggan. Ingen skötte barnet, torparen gick i sorgen och söp. Då sade jag åt Lotta: tag du lilla Kaj till din egen hällre än kissen, jag skall hjälpa dig. Och så hade vi Kaj i bad, och Kaj fick rent linne och god mjölk, och torparens syster lät öfvertala sig att flytta till torpet och sköta ordentligt om barnet. Men Lotta går alla dagar dit för att se efter sin egen, om hon också blir väl skött, och hvar gång Lotta får något godt, hämtar hon med sig åt Kaj.

34 – Ja, och hon är så snäll! – sade Lotta. – Hon känner redan igen mig och kan sitta i min famn och leka med mitt halsband af rosenperlor. Jag kallar henne min Kajdocka, och ingen af mina dockor kan skrika och skratta, som hon.

35 – Nå, sade jag, – efter ni alla ha edra egna, hvem har då fattiga lilla Clara, som nu ligger sjuk i messling?

36 – Clara? – utropade fyra på en gång. – Hon har den bästa egna bland oss alla. Hon har mamma!

37 – Mamma? frågade jag förundrad. – Huru kan hon beskydda mamma?

38 Constance smålog. – Ja, det må väl farbror fråga, Clara beskyddar mamma med att vara så snäll som möjligt, när man är sjuk, aldrig klaga, aldrig vara|5| otålig, men låtsa sofva, när mamma orolig vakar om natten vid hennes vagga. Är icke detta beskydd? Annars skulle ju mamma slita ut sig af oro.

39 – Gud välsigne eder barnsliga kärlek och låte eder få glädje af edra egna, – sade jag med en tår i ögat. Och inom mig tänkte jag: lyckliga hem, lyckliga föräldrar med sådana barn!

40 Om qväloriginal: ilen kommo far och mor hem från Peltokoski, och jag dröjde två dagar i detta älskvärda hem med dess lyckliga egna. Nu före jul såg jag dem åter i staden. Skolan och läxorna hade nu upptagit deras mesta tid, men under julferien skulle de åter få ledighet för sina egna. De hade nu delvis andra egna. Clara var frisk och fortfor att beskydda sin mamma. Emma hade en liten ekorre i bur. Lotta försökte åter uppfostra kissen. Constance hade en kruka med blommande liljekonvaljer. Lisi hade sin talgoxe. Ludvig hade inrättat åt sig ett aqvarium med lefvande små fiskar. Fredrik hade, alltid obeständig, än den ena, än den andra, men stannade vid att försöka få en liten gran att växa i en kruka. Lars slutligen hade sina pressade örter, de enda icke mera lefvande bland hemmets egna. Jag tog lilla Lotta i min famn och frågade henne, om hon ville vara god mot alt lefvande, mot människor, djur och växter, icke blott mot denna ena, som hon valt till sin egen.

41 Hon såg förundrad på mig, likasom hade jag frågat något, som var alldeles sjelffallet. – Hvarför skulle jag ej vara god mot alla?

42 – Några, – sade jag, – äro goda mot en favorit och bry sig icke om alla andra.

43 – Kan man vara god mot en och stygg mot andra?

44 – Ja, det händer ibland.

45 – Hvarför vill du vara god mot alla?

46 – För att Gud är så god mot oss.

47 – Så skall det vara. Tack!

48 Och jag kyste med en välsignelse detta lyckliga barns blomstrande kind.