Påskmorgonen

Lästext

[97]

Påskmorgonen.

1 – God dag, Maria.

2 – God dag, trollslända!

3 – Hvilken dag ha vi nu?

4 – Det är påsklördag.

5 – Hvad betyder påsk?

6 – Då ha vi lof från skolan.

7 – Ingenting mer?

8 – O ja, mycket, mycket mer! Förlåt mig, att jag kunde svara så dumt.

9 – Jag vill berätta dig något om påskmorgonen. Engång om våren, en mörk natt i Mars, flög jag öfver det stormiga Medelhafvet och ämnade mig från Egypten öfver till Greklands öar. Jag flög i mörkret öfver brusande vågor: det var så öde omkring mig; det stora hafvet tycktes mig vara en djup, svart graf, som utbredde sig under himmelens fäste, för att uppsluka mig. Och stormen tog mina vingar och förde mig med sig, så att jag icke visste hvartåt det bar, och mörkret och hafvet tycktes mig vara utan ände.

10 Då syntes en rand af klart guld mellan himmel och haf, såsom en gyllene ram mellan två svarta taflor, och det dröjde ej länge, innan solen gick upp ur de brusande vågor och färgade hafvet och skyarna röda som purpur. O, det var en syn! Jag har alltid älskat solen: när jag ser henne gå upp, blir jag alltid så glad; när jag ser henne gå ned, blir jag sorgsen och ändock varm i mitt hjerta. Men en sådan sol efter en sådan natt hade|98| jag aldrig dittills sett. Föreställ dig, att du sväfvade ensam i natten, buren på stormens vingar, likasom jag, öfver det svarta, ödsliga hafvet, och hvarje ögonblick väntat den vissa döden, – och då ser du en så skön upppenbarelse plötsligen stiga upp såsom lefvande Guds majestät öfver natten och döden! ... Men du vet ännu ej hvilken sol det var?

11 – Finns det då mer än en sol, trollslända?

12 – Det finns många millioner solar, som alla äro endast en ringa återglans af Skaparens herrlighet, och vår sol är blott en af dessa många millioner. Men kan du ej gissa, hvar jag såg solen gå upp, när jag drefs utaf stormen öfver Medelhafvet midtemellan Egypten och Greklands öar?

13 – Åh ja, trollslända. Då såg du solen gå upp öfver det heliga landet.

14 – Så var det, Maria. Det var österlandets och Palestinas sol, som nu glimmade öfver Bethlehems ringa herdehyddor, Nazareths brunnar, Jerusalems torn och korset på kupolen af den heliga grafvens kyrka. Det var en skön sol, Maria! Men du vet ännu icke allt. Medan jag drack nytt lif af solens strålar, förde mig vestanstormen allt vidare östanut, och slutligen befann jag mig på en liten törnbuske, som vexte i närheten af den heliga grafven.

15 På samma buske satt ett bi, som rätte ut sina vingar och skakade af sig morgondaggen. När jag återhämtat mig från min långa resa, frågade jag biet hvad alla dessa flera tusen menniskor hade för sig, hvilka gingo der ut och in genom kyrkans dörr med vaxljus i händerna, fastän det redan var full dager. Hvad? sade biet; vet du icke, att det nu är påskmorgon? – Påskmorgon! Ja, nu förstod jag, hvarför solen i dag var så underbart skön. Hon var ju icke blott österlandets och Palestinas sol; hon var äfven påskmorgonens sol, som engång har bådat för verlden vår Frälsares Jesu Christi uppståndelse och det eviga lifvet!

16 Och likväl, sade biet, gå nu menskorna der med vaxljus i händerna midt i solskenet! Det är så likt menniskorna. De tycka, att Gud icke har skapat ljuset tillräckeligt ljust, och derföre måste de hjelpa den stackars solen med sina vaxljus. De tycka också, att Guds ord icke är tillräckeligt klart, utan de måste göra det ännu bättre och klarare. Se blott, huru granna, förgyllda bilder af Frälsaren och Jungfru Maria de bära der borta i processionen. Men vet du hvad den gamla, mossklädda stenen derborta berättat mig?

17 Nej, sade jag.

18 Stenen låg der på samma ställe, när vår Frälsare var död på korset för verldens synder och|99| fördes hit ut att begrafvas och när hans moder och Maria Magdalena och Maria Jakobs moder och Salome greto så bittert vid hans graf. Och vår Frälsare bar hvarken guld eller silfver; han var fattig, naken och blodig; och hans moder gick uti sorgdrägt och aftorkade sina tårar med ett groft bomullskläde. Och likväl var han skönare, än allt det skönaste jorden bär, och likväl var hans moder i sina tårar och sin fattigdom mycket vackrare, än alla dessa granna beläten med deras gyllene glitter. Stenen har också berättat mig huru det skedde, när vår Frälsare stod på påskmorgonen upp ur sin graf.

19 Berätta det, sade jag, kära bi!

20 Stenen låg ju der om natten, och det var en förskräckelig natt, ty hela naturen låg slagen af häpnad och förfäran öfver menniskornas grufliga missgerning. Fredags eftermiddag klockan 3 hade jorden begynnt skälfva, hällebergen remnade och allt lefvande suckade af ångest. Hjordarne stodo stilla på fälten med hängande hufvuden, såsom under ett åskväder; vårens fåglar upphörde att sjunga i mandelträden, och Jordans fiskar läto taga sig med händerna, såsom hade lifvet förlorat allt dess värde. Men natten mot söndag inträdde vid midnattstid i hela naturen ett underbart lugn, såsom när en svårt sjuk känner sig fri sin smärta och insomnar till helsa. Det oroliga hafvet lade sig lugnt vid stranden; den åskdigra himlen klarnade, och stjernorna begynte att tindra. Allt lefvande andades lättare i förkänslan af någon stor och glad händelse, som snart skulle tima. Ännu var dock grafven mörk och tyst, det tunga klippstycket låg vältadt deröfver, och två romerska soldater sutto halfsofvande på vakt vid grafhällen.

21 Då såg jag, berättade stenen, en ljusning vid himmelens rand: men det var ännu ej dagen, det var skenet af många tusende, sinom tusende hvita englavingar, som uppfyllde hela synkretsen rundtomkring. Och de kommo allt närmare, såsom ett stort norrsken, och öfvertäckte hela himmelen, men utan det minsta ljud. Och då sprang en stor ljungeld ut ur det hvita molnet. Det var så tyst, så tyst i hela den vida verlden, att aldrig en sådan tystnad varit sedan lifvets begynnelse, och ljungelden var en Guds engel med kläder hvita som snö; han vältrade stenen från grafven, och båda väktarne nedföllo som döde. Ty det blef en stor jordbäfning, och jorden måste ju bäfva, när grafven ej mer fick behålla sitt rof. I detsamma stod ock den uppståndne och förklarade Frälsaren der i den herrlighets sken, som omgifvit honom på Tabors berg, och englarne stego i oöfverskådliga rader fram ur den genomskinliga luftkretsen och tjenade honom, under det att de sjöngo Lammets|100| nya sång, som engång skall sjungas af alla de heliga inför Guds thron, när denna verld är förgången.

22 Ännu hade solen icke gått upp, och jorden var mörk, när qvinnorna kommo till grafven. Der funno de två englar, som bådo dem icke söka den lefvande bland de döde. Och medan englarna ännu talade, steg den stora uppståndelsedagens sol öfver himmelens rand och sken in i alla lefvande väsens hjertan. Ty nu voro grafvens mörker och dödens förskräckelse likasom aflyftade ifrån alla lefvandes bröst, nu sjöngo fåglarna, hjordarna sprungo glada till betet, fiskarne vaknade ur sin dvala; hela skapelsen likasom föll på sina knän och lofvade Gud.

23 Så skedde om påskmorgonen; det har stenen berättat för biet, och stenen visste det nog: han var ju ett stycke af klippan, som legat på Christi graf. En enda fanns, som icke var glad vid denna berättelse: det var törnbusken, och han hade orsak att sörja, ty af honom togs kronan, som vreds kring Frälsarens oskyldiga och blodiga panna. Detta är en egen sorglig och vacker historia, som jag kanske en annan gång skall berätta. Nu skola vi minnas den sköna påskmorgonen. Då uppgår solen klarare och herrligare än någonsin annars öfver det heliga landet och öfver den vida verlden. Alla skapade väsen äro Gud underdånige och fröjda sig öfver hans stora kärlek. Så måste ju äfven den sköna solen bevittna Guds godhet och herrlighet. Och när skulle solen hellre vittna derom, än på den stora uppståndelsens dag, när Christus har brutit mörkrets kedjor? Det måste ju blifva en skön och ljus morgon efter en så mörk natt; och så skall det blifva morgon i alla mörka hjertan, som tro på sin Frälsare. Ty i honom är verldens ljus.

24 Z. T.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Sagan publicerades i Trollsländan 27/3 1869.

    Faksimil