1 När vi senaste sommar reste genom storhertigdömet Baden, kommo vi till ett bergland, som kallas Schwarzwald. Jernvägen gick i spiraler uppför de höga bergen och så ned igen, och man såg stundom långt under sig den väg, der man åkt en halftimme förut. I sydöstra hörnet af Baden åkte vi upp för en jemnare sluttning med gröna ängar och der fingo vi se något märkvärdigt. Der var den stora Donaus källa, som var öfverbygd med ett slags lusthus i närheten af ett slott på ett riddaregods. Ifrån denna källa sågo vi Donau flyta ut som en liten å, man kunde säga som en bäck. Icke långt derifrån i norr var Rhenflodens källa, så att två af Europas största floder upprinna inom ett ganska litet område.
2 Den lilla Donau förenar sig snart med en annan liten bäck och växer till en å, som icke är större än Vanda, och rinner sedan först åt nordost och sedau åt öster genom vidsträckta länder ända fram till sina två hufvudmynningar i Svarta hafvet. Under denna sin långa bana upptager Donau många stora och små floder och har redan fått en ansenlig vattenmassa, när han flyter förbi Österrikes hufvudstad Wien. När nu Donau närmar sig Svarta hafvets kust, rinner han genom en dalgång mellan Rumänien i norr och Bulgarien i söder. Han är der segelbar äfven för stora fartyg och den vigtigaste farled i det östra Europa.
3 Bulgarerna, som bo söder om Donau, äro ett folk af slavisk härkomst, således beslägtade med ryssar, polackar, tschecker och andra folk af samma stam. Dessa bulgarer besitta alla den slaviska folkstammens egenskaper, de äro lifliga, känsliga, tappra, skickliga i många handtverk, men också begåfvade med de slaviska folkens lättrörliga lynne och derför icke alltid att lita på. De invandrade till Europa i hunnernas spår under femte seklet af vår tideräkning och grundade snart ett rike, som en tid var så mäk||tigt, att det utgjorde en allvarsam fara för byzantinska kejsardömet i Konstantinopel. När turkarne eröfrade det grekiska kejsardömet med dess hufvudstad, underkufvade de också de närmast boende folken, och det var slut med bulgarernas makt. I 400 år beherskade turkarne med jernspira Bulgarien och utplundrade dess folk med sina roflystna paschar. Gång efter annan gjorde det förtryckta folket uppror, för hvarje gång blef det åter kufvadt, och hvarje gång dränktes motståndet i strömmar af blod. Det finnes många sagor och sånger från denna långa och tröstlösa kamp mot det turkiska herraväldet, och de slägten som stupat i striderna öfverlemnade dessa hågkomster och denna kärlek till frihet i arf åt efterkommande slägten.
4 Nu hände sig 1875 och 1876 att några spridda upprorsförsök ånyo framkallat turkarnas vrede och dessa foro fram i Bulgarien med sin förra barbariska grymhet. Sådant hade händt så ofta förut, att det knapt skulle hafva väckt Europas uppmärksamhet, om icke engelska tidningen Times vid den tiden skickat till Bulgarien en korrespondent, som hette Odo Russel, en djerf och skicklig iakttagare. Han berättade hårresande saker från Bulgarien om turkarnes grymheter. Han hade med egna ögon sett byar och städer, der hela befolkningen, män, qvinnor och barn utan åtskilnad blifvit nedsablade, allt plundradt och ödelagdt. Vid samma tid hade de turkiska grymheterna blifvit bekanta också i Ryssland och väckte der en stark rörelse. Det gjordes insamlingar för att hjelpa dem i deras motstånd och slutligen förklarade Ryssland krig mot Turkiet. Ryssarne gingo öfver Donau och fingo en hård strid innan de lyckades befria Bulgarien. Ensamt vid Plevna i norra Bulgarien förlorade de inemot 40,000 man förr än de lyckades genom hunger intaga fästningen och tillfångataga dess starka turkiska besättning. Derefter gick ryska hären och med den äfven finska gardet på vintern öfver Balkan, framträngande mot Konstantinopel och lyckades tvinga Turkiet till en fred, hvarigenom alla bulgarer förklarades fria och oberoende.
5 När freden slöts i Berlin, hade likväl Englands och andra stormakters afundsjuka lyckats att till förmån för Turkiet inskränka de förmåner, som först gifvits de södra bulgarerna. Bulgarien delades då uti två delar: furstendömet Bulgarien mellan Balkan och Donau fick sin egen furste, som bulgarerne sjelfva fingo välja, men det öfriga landet, som kallades Ost-Rumilien, måste erkänna sultanen såsom sin öfverherre och betala honom tribut.
6 Bulgarerne valde till sin furste prins Alexander af Battenberg, som var löjtnant vid preussiska gardet. Han hade höga slägtingar: han var kusin till kejsaren af Ryssland och beslägtad äfven med preussiska och engelska konungahusen. Han var ung (22 år), klok, tapper, kanske också ärelysten, men det anses ju förlåtligt för en ung furste. I början af hans regering voro nästan alla hans tjenstemän och alla hans officerare ryssar, och ryssarne förestälde sig att efter de hade befriat Bulgarien, så vore landet rätteligen deras. Men så tacksamma bulgarerne också voro för ryssarnes goda hjelp i nödens stund, så hyste de den förlåtliga önskan att sjelfva få styra sitt eget land. Der blefvo åtskilliga trassel och tvister med ryssarne och slutligen blefvo alla ryska officerare hemkallade från bulgariska armén. Folket i Ostrumilien tyckte med skäl, att de borde göra anspråk på samma frihet som deras öfriga bröder och så blef der den 18 september 1885 utförd en mycket skickligt arrangerad statshvälfning, hvarigenom Ostrumilien förklarades förenadt med det öfriga Bulgarien under samma furste och under samma styrelse. Kejsar Alexander III misstyckte att detta skett honom ovetande. Grannfolken blefvo afundsjuka, de fruktade att Bulgarien nu skulle blifva för mäktigt. Grekland hotade med krig, och Serbien började krig mot Bulgarien. Serberna ryckte mot Bulgariens hufvudstad, Sofia, och voro säkra om segern, när furst Alexander mötte dem vid Sistovo passet i oktober 1885, slog dem och förföljde dem in i deras land, der han intog fästningen Pirot, hvarefter serberna slutligen måste sluta fred, utan att hafva vunnit något på kriget. Furst Alexanders tapperhet under detta korta krig gjorde honom mycket älskad af sitt folk, och emedan han äfven i öfrigt regerat väl, tyckte bulgarernas vänner i det öfriga Europa, att|| det var såsom det skulle vara. Men ryssarne tyckte icke så. De kunde icke glömma, att de hade varit Bulgariens herrar och tyckte att de alltid borde vara det och så begynte de att understöda de missnöjda i landet mot furst Alexander; det fans nemligen sådana som höllo mera med ryssarne än med sin egen regering, och så tillstäldes en statskupp natten mot den 21 augusti 1886. En afskedad öfverste, vid namn Zankoff, som var chef för det ryska partiet i landet, fick med sig några andra officerare. De lyckades förleda två bataljoner af den bulgariska armén och stälde så till, att den öfriga garnisonen i hufvudstaden blef bortskickad till serbiska gränsen under förevändning att man hade att frukta ett anfall af serberna.
Avsnittet publicerades 5/3 1885:
7 Klockan 12 på natten mot den 21 Aug. infann sig en af de sammansvurne som hette Brujeff jemte andra sammansvurne i kadettskolan i Sofia. Kadetterna hade förut blifvit intalade att fursten var en förrädare, som borde afsättas, och nu blefvo de också beväpnade och tågade jemte de sammansvurne soldaterna till furstens palats. Det var ett anspråkslöst palats med två våningar. Furstens sofkammare var i öfra våningen. Klockan 2 på natten vaknade han af något buller, kastade på sig en nattrock och mötte i trapporna en kammartjenare, som berättade att palatset var omringadt. Han gick ned och fann sitt mottagningsrum i nedra våningen uppfyldt af de sammansvurne, som under hotelser och smädeliga utrop förklarade det vara slut med hans regering: han måste afsäga sig tronen. Brujeff, som var temligen berusad, satte sig ned vid ett bord och skref några rader på ett ark papper. Derpå steg en annan fram, satte revolvern framför furstens bröst och sade: »skrif under! Det är er afsägelse». Fursten bad, att det skulle uppläsas för honom. Man gjorde det och det innehöll, att han erkände sig vara ovärdig att regera det bulgariska folket och härmedelst afsade sig furstekronan. Fursten tvekade några ögonblick, hotelserna upprepades, en af de sammansvurne steg fram, knöt näfven under hans näsa och sade: »der har du för att du icke har gjort mig till kapten». Slutligen skref fursten under med följande ord på bulgariska språket: »Gud beskydde Bulgarien! Alexander». Det kunde tydas som man ville, som en afsägelse, eller blott såsom en önskan.
8 Derefter förde man honom till en vagn, som stod förspänd, och tillät honom icke att medföra ens några nödvändiga klädespersedlar eller penningar. Hans bror, som för tillfället var der, placerades i en annan|| vagn och så bortfördes de i nattens mörker under en stark eskort till häst. När staden Sofia följande morgon vaknade, förnam befolkningen med förundran och häpnad, hvad som hade timat. Då var det en metropolit, som hörde till ryska partiet, han lät tillställa ett Té deumspråk: latin uti domkyrkan och det sägs, att allt folk, som strömmade dit, – det var klockan 6 på morgonen litet efter dagningen – mottog vid ingången till kyrkan hvar och en fyra rubel. Der kommo då några hundra personer, dels nyfikna, dels ryssarnes anhängare och dessa begåfvo sig efter gudstjensten till ryska konsulns bostad, uppstämde hurrarop för kejsar Alexander och skickade en deputation till ryska konsuln för att få beskydd af kejsaren. Genast tillsattes en regering med öfverste Zankoff i spetsen, som skulle styra Bulgarien till dess en ny furste blifvit vald.
9 Emellertid fördes fursten och hans bror genom natten på sidovägar norrut, och de, som bortförde honom, voro så rädda att det skulle blifva bekant hvem de förde i vagnen, att de gjorde långa omvägar för att undvika mera befolkade byar. I vagnen satt dessutom midt emot fursten en af de sammansvurne med laddad revolver och hotade skjuta fursten om han på något sätt skulle gifva sig tillkänna för dem de mötte på vägen. Det berättas också, att det hade varit mycken öfverläggning under resan mellan de sammansvurne, om de strax skulle döda honom, men de fruktade att kejsaren af Ryssland skulle misstycka det, och så läto de honom lefva. Om lördag afton kom det hemlighetsfulla tåget till stranden af Donau. Der låg en liten bulgarisk örlogsjakt, en beväpnad jakt, hvars befälhafvare hörde till de sammansvurne. Der blef fursten inskeppad tillika med några, som bevakade honom, och jakten fick order att segla ned för Donau till första ryska ort, som låg på södra stranden af Donau, nemligen Reni i Bessarabien. Der vågade de heller icke landstiga om qvällen – de kommo dit söndag qväll – utan gingo åter ut på floden till natten. Följande morgon landstego de med fursten och förde honom till ryska kommendanten i Reni. Kommendanten blef ganska förlägen. Hvad skulle han göra? Han telegraferade till S:t Petersburg och fick detta svar derifrån: »låt honom resa!» Ja, det var intet annat råd, än att lyda kejsarens befallning. De måste släppa fursten, men ville att han skulle resa öfver Warschau. Men detta ville icke fursten, och de måste låta honom resa öfver Ungern till Österrike. När han kom till Reni och skulle fortsätta resan, hade han icke ätit något på två dygn, och hade icke så mycket pengar, att han kunde betala sin jernvägsbiljett. Men då erbjöd sig en rysk officer att låna honom 300 franc. Så länge han var på ryskt område satt han under bevakning, men när han kom till österrikiskt område, försvann den ryska bevakningen, och då först kände sig fursten fri.
10 Emellertid hade händelsen blifvit bekant genom tidningarna, och när fursten kom till Buda-Pest och Wien, mottogs han af jublande folkmassor, som hurrade för honom. Men han dröjde ej länge der, utan reste på en omväg tillbaka till sin far, som bor uti Hessen-Darmstadt, icke långt från Frankfurt, på sitt slott Jugendheim.
11 Rebellernas seger blef ej långvarig. Först reste sig bulgariska krigshären och derefter hela landet vid underrättelsen om det nedriga sätt, på hvilket man bortröfvat deras furste. Upprorsregeringen störtades på tredje dagen och derefter tillsatte folket en ny regering, hvars första åtgärd var att kalla furst Alexander tillbaka till sin hufvudstad. Furst Alexander kom och blef emottagen med triumf. Då telegraferade han till kejsar Alexander III ungefär följande: »Jag vet Eders majestät icke gillar det uppror, hvarigenom jag blef bortförd från mitt folk. Jag anhåller om Ers majestäts vänskap och beskydd för det bulgariska folket. För min del är jag villig, om Ers majestät så önskar, att nedlägga den krona, som jag mottagit af Ers majestäts förtroende». Kejsarens svar var kort och strängt: »så länge Ers höghet är qvar i Bulgarien, är ingen förbättring att hoppas i Bulgariens öden». Furst Alexander nedlade denna gång frivilligt sin krona och reste bort, sedan han tillsatt en ny regering, som skulle styra landet tills en ny furste blifvit vald. Kort derefter kom ryske generalen Kaulbars för att som det hette inspektera Bulgarien, och tillstälde många oredor, i det att han på allt|| sätt gynnade furstens fiender och ville framkalla opinionsyttringar för Ryssland. På Kaulbars’ befallning blef ingen af de förrädare, som så skändligt förrådt sin furste, anklagad eller straffad. De fingo alla om de så ville resa till Ryssland. Några blefvo qvar och tillstälde nya oredor. Sjelfva de förrädiska kadetterne, som furst Alexander öfverhopat med välgerningar, fingo intet annat straff, än en varning. Den enda rättvisa, som skipades, var, att de två upproriska bataljonernas fanor blefvo offentligen uppbrända och bataljonernas officerare förklarades afskedade ur tjensten.
12 Sedan dess är Bulgariens öde oafgjordt. De tillfälliga regenterna sitta der, men ingen furste har ännu blifvit vald. Folket vill ha tillbaka furst Alexander, men få honom troligen icke. Ryssland vill göra fursten af Mingrelien till Bulgariens herskare. Slutligen har tronen äfven blifvit erbjuden åt prins Valdemar af Danmark, men han har afslagit anbudet.
Kommentar
Kommentar
Berättelsen publicerades i Nya Trollsländan 19/2–5/3 1887.
Ett äfventyr i vår tid.
Berättadt af Z. T., stenograferadt af B. M. N.
1 När vi senaste sommar reste genom storhertigdömet Baden, kommo vi till ett bergland, som kallas Schwarzwald. Jernvägen gick i spiraler uppför de höga bergen och så ned igen, och man såg stundom långt under sig den väg, der man åkt en halftimme förut. I sydöstra hörnet af Baden åkte vi upp för en jemnare sluttning med gröna ängar och der fingo vi se något märkvärdigt. Der var den stora Donaus källa, som var öfverbygd med ett slags lusthus i närheten af ett slott på ett riddaregods. Ifrån denna källa sågo vi Donau flyta ut som en liten å, man kunde säga som en bäck. Icke långt derifrån i norr var Rhenflodens källa, så att två af Europas största floder upprinna inom ett ganska litet område.
2 Den lilla Donau förenar sig snart med en annan liten bäck och växer till en å, som icke är större än Vanda, och rinner sedan först åt nordost och sedau åt öster genom vidsträckta länder ända fram till sina två hufvudmynningar i Svarta hafvet. Under denna sin långa bana upptager Donau många stora och små floder och har redan fått en ansenlig vattenmassa, när han flyter förbi Österrikes hufvudstad Wien. När nu Donau närmar sig Svarta hafvets kust, rinner han genom en dalgång mellan Rumänien i norr och Bulgarien i söder. Han är der segelbar äfven för stora fartyg och den vigtigaste farled i det östra Europa.
3 Bulgarerna, som bo söder om Donau, äro ett folk af slavisk härkomst, således beslägtade med ryssar, polackar, tschecker och andra folk af samma stam. Dessa bulgarer besitta alla den slaviska folkstammens egenskaper, de äro lifliga, känsliga, tappra, skickliga i många handtverk, men också begåfvade med de slaviska folkens lättrörliga lynne och derför icke alltid att lita på. De invandrade till Europa i hunnernas spår under femte seklet af vår tideräkning och grundade snart ett rike, som en tid var så mäk||tigt, att det utgjorde en allvarsam fara för byzantinska kejsardömet i Konstantinopel. När turkarne eröfrade det grekiska kejsardömet med dess hufvudstad, underkufvade de också de närmast boende folken, och det var slut med bulgarernas makt. I 400 år beherskade turkarne med jernspira Bulgarien och utplundrade dess folk med sina roflystna paschar. Gång efter annan gjorde det förtryckta folket uppror, för hvarje gång blef det åter kufvadt, och hvarje gång dränktes motståndet i strömmar af blod. Det finnes många sagor och sånger från denna långa och tröstlösa kamp mot det turkiska herraväldet, och de slägten som stupat i striderna öfverlemnade dessa hågkomster och denna kärlek till frihet i arf åt efterkommande slägten.
4 Nu hände sig 1875 och 1876 att några spridda upprorsförsök ånyo framkallat turkarnas vrede och dessa foro fram i Bulgarien med sin förra barbariska grymhet. Sådant hade händt så ofta förut, att det knapt skulle hafva väckt Europas uppmärksamhet, om icke engelska tidningen Times vid den tiden skickat till Bulgarien en korrespondent, som hette Odo Russel, en djerf och skicklig iakttagare. Han berättade hårresande saker från Bulgarien om turkarnes grymheter. Han hade med egna ögon sett byar och städer, der hela befolkningen, män, qvinnor och barn utan åtskilnad blifvit nedsablade, allt plundradt och ödelagdt. Vid samma tid hade de turkiska grymheterna blifvit bekanta också i Ryssland och väckte der en stark rörelse. Det gjordes insamlingar för att hjelpa dem i deras motstånd och slutligen förklarade Ryssland krig mot Turkiet. Ryssarne gingo öfver Donau och fingo en hård strid innan de lyckades befria Bulgarien. Ensamt vid Plevna i norra Bulgarien förlorade de inemot 40,000 man förr än de lyckades genom hunger intaga fästningen och tillfångataga dess starka turkiska besättning. Derefter gick ryska hären och med den äfven finska gardet på vintern öfver Balkan, framträngande mot Konstantinopel och lyckades tvinga Turkiet till en fred, hvarigenom alla bulgarer förklarades fria och oberoende.
5 När freden slöts i Berlin, hade likväl Englands och andra stormakters afundsjuka lyckats att till förmån för Turkiet inskränka de förmåner, som först gifvits de södra bulgarerna. Bulgarien delades då uti två delar: furstendömet Bulgarien mellan Balkan och Donau fick sin egen furste, som bulgarerne sjelfva fingo välja, men det öfriga landet, som kallades Ost-Rumilien, måste erkänna sultanen såsom sin öfverherre och betala honom tribut.
6 Bulgarerne valde till sin furste prins Alexander af Battenberg, som var löjtnant vid preussiska gardet. Han hade höga slägtingar: han var kusin till kejsaren af Ryssland och beslägtad äfven med preussiska och engelska konungahusen. Han var ung (22 år), klok, tapper, kanske också ärelysten, men det anses ju förlåtligt för en ung furste. I början af hans regering voro nästan alla hans tjenstemän och alla hans officerare ryssar, och ryssarne förestälde sig att efter de hade befriat Bulgarien, så vore landet rätteligen deras. Men så tacksamma bulgarerne också voro för ryssarnes goda hjelp i nödens stund, så hyste de den förlåtliga önskan att sjelfva få styra sitt eget land. Der blefvo åtskilliga trassel och tvister med ryssarne och slutligen blefvo alla ryska officerare hemkallade från bulgariska armén. Folket i Ostrumilien tyckte med skäl, att de borde göra anspråk på samma frihet som deras öfriga bröder och så blef der den 18 september 1885 utförd en mycket skickligt arrangerad statshvälfning, hvarigenom Ostrumilien förklarades förenadt med det öfriga Bulgarien under samma furste och under samma styrelse. Kejsar Alexander III misstyckte att detta skett honom ovetande. Grannfolken blefvo afundsjuka, de fruktade att Bulgarien nu skulle blifva för mäktigt. Grekland hotade med krig, och Serbien började krig mot Bulgarien. Serberna ryckte mot Bulgariens hufvudstad, Sofia, och voro säkra om segern, när furst Alexander mötte dem vid Sistovo passet i oktober 1885, slog dem och förföljde dem in i deras land, der han intog fästningen Pirot, hvarefter serberna slutligen måste sluta fred, utan att hafva vunnit något på kriget. Furst Alexanders tapperhet under detta korta krig gjorde honom mycket älskad af sitt folk, och emedan han äfven i öfrigt regerat väl, tyckte bulgarernas vänner i det öfriga Europa, att|| det var såsom det skulle vara. Men ryssarne tyckte icke så. De kunde icke glömma, att de hade varit Bulgariens herrar och tyckte att de alltid borde vara det och så begynte de att understöda de missnöjda i landet mot furst Alexander; det fans nemligen sådana som höllo mera med ryssarne än med sin egen regering, och så tillstäldes en statskupp natten mot den 21 augusti 1886. En afskedad öfverste, vid namn Zankoff, som var chef för det ryska partiet i landet, fick med sig några andra officerare. De lyckades förleda två bataljoner af den bulgariska armén och stälde så till, att den öfriga garnisonen i hufvudstaden blef bortskickad till serbiska gränsen under förevändning att man hade att frukta ett anfall af serberna.
Avsnittet publicerades 5/3 1885:7 Klockan 12 på natten mot den 21 Aug. infann sig en af de sammansvurne som hette Brujeff jemte andra sammansvurne i kadettskolan i Sofia. Kadetterna hade förut blifvit intalade att fursten var en förrädare, som borde afsättas, och nu blefvo de också beväpnade och tågade jemte de sammansvurne soldaterna till furstens palats. Det var ett anspråkslöst palats med två våningar. Furstens sofkammare var i öfra våningen. Klockan 2 på natten vaknade han af något buller, kastade på sig en nattrock och mötte i trapporna en kammartjenare, som berättade att palatset var omringadt. Han gick ned och fann sitt mottagningsrum i nedra våningen uppfyldt af de sammansvurne, som under hotelser och smädeliga utrop förklarade det vara slut med hans regering: han måste afsäga sig tronen. Brujeff, som var temligen berusad, satte sig ned vid ett bord och skref några rader på ett ark papper. Derpå steg en annan fram, satte revolvern framför furstens bröst och sade: »skrif under! Det är er afsägelse». Fursten bad, att det skulle uppläsas för honom. Man gjorde det och det innehöll, att han erkände sig vara ovärdig att regera det bulgariska folket och härmedelst afsade sig furstekronan. Fursten tvekade några ögonblick, hotelserna upprepades, en af de sammansvurne steg fram, knöt näfven under hans näsa och sade: »der har du för att du icke har gjort mig till kapten». Slutligen skref fursten under med följande ord på bulgariska språket: »Gud beskydde Bulgarien! Alexander». Det kunde tydas som man ville, som en afsägelse, eller blott såsom en önskan.
8 Derefter förde man honom till en vagn, som stod förspänd, och tillät honom icke att medföra ens några nödvändiga klädespersedlar eller penningar. Hans bror, som för tillfället var der, placerades i en annan|| vagn och så bortfördes de i nattens mörker under en stark eskort till häst. När staden Sofia följande morgon vaknade, förnam befolkningen med förundran och häpnad, hvad som hade timat. Då var det en metropolit, som hörde till ryska partiet, han lät tillställa ett Té deumspråk: latin uti domkyrkan och det sägs, att allt folk, som strömmade dit, – det var klockan 6 på morgonen litet efter dagningen – mottog vid ingången till kyrkan hvar och en fyra rubel. Der kommo då några hundra personer, dels nyfikna, dels ryssarnes anhängare och dessa begåfvo sig efter gudstjensten till ryska konsulns bostad, uppstämde hurrarop för kejsar Alexander och skickade en deputation till ryska konsuln för att få beskydd af kejsaren. Genast tillsattes en regering med öfverste Zankoff i spetsen, som skulle styra Bulgarien till dess en ny furste blifvit vald.
9 Emellertid fördes fursten och hans bror genom natten på sidovägar norrut, och de, som bortförde honom, voro så rädda att det skulle blifva bekant hvem de förde i vagnen, att de gjorde långa omvägar för att undvika mera befolkade byar. I vagnen satt dessutom midt emot fursten en af de sammansvurne med laddad revolver och hotade skjuta fursten om han på något sätt skulle gifva sig tillkänna för dem de mötte på vägen. Det berättas också, att det hade varit mycken öfverläggning under resan mellan de sammansvurne, om de strax skulle döda honom, men de fruktade att kejsaren af Ryssland skulle misstycka det, och så läto de honom lefva. Om lördag afton kom det hemlighetsfulla tåget till stranden af Donau. Der låg en liten bulgarisk örlogsjakt, en beväpnad jakt, hvars befälhafvare hörde till de sammansvurne. Der blef fursten inskeppad tillika med några, som bevakade honom, och jakten fick order att segla ned för Donau till första ryska ort, som låg på södra stranden af Donau, nemligen Reni i Bessarabien. Der vågade de heller icke landstiga om qvällen – de kommo dit söndag qväll – utan gingo åter ut på floden till natten. Följande morgon landstego de med fursten och förde honom till ryska kommendanten i Reni. Kommendanten blef ganska förlägen. Hvad skulle han göra? Han telegraferade till S:t Petersburg och fick detta svar derifrån: »låt honom resa!» Ja, det var intet annat råd, än att lyda kejsarens befallning. De måste släppa fursten, men ville att han skulle resa öfver Warschau. Men detta ville icke fursten, och de måste låta honom resa öfver Ungern till Österrike. När han kom till Reni och skulle fortsätta resan, hade han icke ätit något på två dygn, och hade icke så mycket pengar, att han kunde betala sin jernvägsbiljett. Men då erbjöd sig en rysk officer att låna honom 300 franc. Så länge han var på ryskt område satt han under bevakning, men när han kom till österrikiskt område, försvann den ryska bevakningen, och då först kände sig fursten fri.
10 Emellertid hade händelsen blifvit bekant genom tidningarna, och när fursten kom till Buda-Pest och Wien, mottogs han af jublande folkmassor, som hurrade för honom. Men han dröjde ej länge der, utan reste på en omväg tillbaka till sin far, som bor uti Hessen-Darmstadt, icke långt från Frankfurt, på sitt slott Jugendheim.
11 Rebellernas seger blef ej långvarig. Först reste sig bulgariska krigshären och derefter hela landet vid underrättelsen om det nedriga sätt, på hvilket man bortröfvat deras furste. Upprorsregeringen störtades på tredje dagen och derefter tillsatte folket en ny regering, hvars första åtgärd var att kalla furst Alexander tillbaka till sin hufvudstad. Furst Alexander kom och blef emottagen med triumf. Då telegraferade han till kejsar Alexander III ungefär följande: »Jag vet Eders majestät icke gillar det uppror, hvarigenom jag blef bortförd från mitt folk. Jag anhåller om Ers majestäts vänskap och beskydd för det bulgariska folket. För min del är jag villig, om Ers majestät så önskar, att nedlägga den krona, som jag mottagit af Ers majestäts förtroende». Kejsarens svar var kort och strängt: »så länge Ers höghet är qvar i Bulgarien, är ingen förbättring att hoppas i Bulgariens öden». Furst Alexander nedlade denna gång frivilligt sin krona och reste bort, sedan han tillsatt en ny regering, som skulle styra landet tills en ny furste blifvit vald. Kort derefter kom ryske generalen Kaulbars för att som det hette inspektera Bulgarien, och tillstälde många oredor, i det att han på allt|| sätt gynnade furstens fiender och ville framkalla opinionsyttringar för Ryssland. På Kaulbars’ befallning blef ingen af de förrädare, som så skändligt förrådt sin furste, anklagad eller straffad. De fingo alla om de så ville resa till Ryssland. Några blefvo qvar och tillstälde nya oredor. Sjelfva de förrädiska kadetterne, som furst Alexander öfverhopat med välgerningar, fingo intet annat straff, än en varning. Den enda rättvisa, som skipades, var, att de två upproriska bataljonernas fanor blefvo offentligen uppbrända och bataljonernas officerare förklarades afskedade ur tjensten.
12 Sedan dess är Bulgariens öde oafgjordt. De tillfälliga regenterna sitta der, men ingen furste har ännu blifvit vald. Folket vill ha tillbaka furst Alexander, men få honom troligen icke. Ryssland vill göra fursten af Mingrelien till Bulgariens herskare. Slutligen har tronen äfven blifvit erbjuden åt prins Valdemar af Danmark, men han har afslagit anbudet.