1 Det regnar, regnar och regnar åter. Vill du veta hvarifrån regnet kommer? Från molnet, säger du. Är du säker derpå? Hvarifrån kommer då molnet?
2 – Molnet? Åh, det kommer från himmelen.
3 – Nej, du. Det kommer från hafvet, från luften, från jorden. Det är en längre historia, än du tror, men jag skall försöka att göra den kort.
4 Här är en vattendroppe, som nyss fallit på björkens gulnade löf och glänser i solskenet. Låt oss flytta honom varsamt på Sländans vingar och låta honom berätta för oss sina långa resor!
5 – Droppe, hvem är du, hvarifrån kommer du, och hvad har du att göra på jorden?
6 – Hvem jag är? säger droppen. – Jag är en tjenare i naturens stora verkstad, utsänd af Gud att hålla lifvet vid makt på jorden. Jag är ett underbarn, som antager tre olika skepnader och är lika nyttig eller, om du så tycker, lika besvärlig i alla. Jag kan vara en osynlig ånga, som du inandas, utan att veta det; jag kan vara ett flytande vatten, som bär din båt, men jag kan också vara en fast is, som bär din släde öfver den frusna sjön.
7 Hvar jag är hemma? Öfverallt. Men frågar du min rätta vagga och mitt första hem, så segla då bort till det stora verldshafvet under eqvatorns sol; der föddes jag en middagsstund, när solens strålar föllo brännheta på de oöfverskådliga vattenytorna.
8 O, hvad det brände! Det vida hafvet skulle ha kokat, om det icke varit så djupt. Nu var det svalt i djupen, men på ytan dunstade vattnet bort i osynliga ångor. De voro lättare, än den lättaste rök, de spredo sig i luften och stego af värmen allt högre och högre. Slutligen hade de stigit så högt, att de mötte en kall luftström, som kom från polerna och gick till eqvatorn, medan den lägre luftströmmen gick från eqvatorn till polerna. Nu afkyldes och förtätades vattenångorna till fina små droppar, som slöto sig tillsamman och bildade moln i den högre luftrymden. En af dessa små droppar var jag.
9 Molnen seglade med vindarna, än hitåt,|154| än ditåt, och utbredde sig öfver jorden, men så länge de höllo sig högt i luften vid samma värmegrad, gåfvo de intet regn. Då hände, att en svalare vind mötte det moln, der jag seglade, och förtätade åter molnets fina vattendroppar, till dess de blefvo så tunga, att luften ej mer kunde bära dem. Nu begynte det regna. Dropparna föllo och mötte under resan till jorden andra droppar, med hvilka de sammanflöto, så att de blefvo allt större. Sådant beror af fallhöjden, men det beror också af den mängd vattenångor, som sväfva i luften. De heta ländernas luft är så uppfylld af vatten, att regndropparna falla der mycket stora och tunga. De flesta växter äro der starkt byggda, ofta med läderartade blad, för att de må kunna tåla så hårda regnskurar, som här i norden skulle nedslå alla löf och sädesfält. Här hos eder regnar det sällan så groft, och sädesstrået är förunderligt väl byggdt att motstå regn eller storm. Men det händer likväl ibland, att åkerfält nedslås af strida skurar, isynnerhet om der är hagel med.
10 – Ja, Slända, – fortfor droppen, – jag har också varit ett hagelkorn, likasom jag varit snöflinga och en lavin. Jag bodde en gång i molnet, när vi seglade öfver ett skördefält midt i varmaste sommaren. Det var ett vackert fält, axen började redan matas med korn och hänga sina hufvuden, som de bruka, när de lofva åkermannen en välsignad skörd. Då kom plötsligt en kall vind, jag vet ej hvarifrån, förmodligen var det blixten, som gjorde hål i luften och lockade alla vindar att rusa i tomrummen. Strax frös jag till is och föll hufvudstupa från molnet. Under vägen nedåt mötte jag andra droppar, lika frusna som jag; vi förenade oss, blefvo isklumpar, stora som rönnbär, som körsbär, som små potäter, och nedslogo på skördefältet med förfärande fart. O, det vackra, välsignade fältet, huru det såg ut efter vårt oväntade härjningståg! Det låg nedslaget, som hade en vält gått öfver det, och åkermannens glada hopp blef tillintetgjordt inom kortare tid, än jag kan berätta det.
11 Tror du icke, att jag sörjde öfver en sådan missgerning? Och det var icke den enda. Jag har också varit med om en öfversvämning, som fördränkte vida nejder, om en lavin, som begrof hela byar, och om ett skydrag, som förde med sig fältens lador, menniskors boningar och hafvets skepp. Då måste jag trösta mig dermed, att jag lydde en stor och kärleksrik herres befallningar, och att det, som för en liknar en olycka, kan för tusen andra vara den största välgerning. Ja, när jag åter tänkte derpå, huru mången gång jag vattnat de törstiga fälten, huru jag med källans vatten vederqvickt den försmäktande vandraren och med flodens qvarnar malat menniskans bröd, då förstod jag, att jag ändock bragt mycket mer gagn och lycka, än ofärd i verlden.
12 En annan gång, när jag flöt der i molnet, blef detta småningom afkyldt, och då nedföll jag som en glänsande snöflinga för att bevara marken mot vinterns köld. Och åter en annan gång, när jag sväfvade osynlig i luften, kom en kallare fläkt och förvandlade mig till en liten fin vattenblåsa. Millioner andra dylika små blåsor utbredde sig då närmast jordytan och förorsakade det, som ni kallar töcken eller dimma, men som sjömannen kallar tjocka eller mist. Då är det som om en gardin fallit ned för vandrarens blickar, så att han icke kan se tio steg framför sig. Roddaren i sin båt hittar icke hem, matrosen på sitt fartyg vet ej hvart han skall styra. Sådant kan vara både förtretligt och lustigt.
13 Jag behöfver ej omtala huru jag fryser till is på sjön, huru jag betäcker de höga bergen med snö eller huru muntert jag sorlar i bäckar, åar och floder om våren. Du vet nu redan huru det regnar, snögar och haglar icke endast från molnet, utan ock från luften; man kunde tillägga äfven från sjön, floden och jorden, efter vattenångorna uppstiga derifrån. Du vet, att ingen postiljon i verlden har gjort så långa resor som jag eller burit så olika uniform. Du vet, att jag kan förstöra, men ännu mycket mer alstra och vederqvicka, då ju intet kan utan mig lefva på jorden. Men hvad du troligen icke vet, Slända, det är, att du icke kan hålla mig fången.
14 – Det vore märkvärdigt, – menade Sländan, – än om jag instänger dig i en välkorkad flaska?
15 – Försök! – sade vattendroppen.
16 Sländan instängde droppen i en glasflaska och korkade flaskan så tätt, att det syntes|155| omöjligt för luften att tränga in eller för vattendroppen att tränga ut. Ändock fanns dagen derpå icke den minsta våta fläck qvar efter vattendroppen.
17 – Det kan man kalla att älska friheten! – utropade Sländan. – Droppen, har afdunstat i flaskans luft och sökt sig ut lika godt huru. Sådane rymmare är det ej godt att vakta. Om nu denna lilla svaga droppe förstått att undkomma genom glas och kork, huru skall icke hvarje den minsta fuktighet söka sig en väg till det fria i rymden! Droppen har rätt, han förstår sitt embete att resa kring jorden. Han uppstiger från hafvet till himmelen, nedfaller till jorden, uppfyller sitt kall i de tre uniformerna, vattnar, svättar, vederqvicker, alstrar, gagnar, gläder, och derpå söker han sig åter sin väg till hafvet, sin moder. Han är öfverallt, men stannar ingenstädes. I dag häller du honom ur tvättkannan för att skölja ditt ansigte, och i morgon finner du honom i Imatra, brytande berg. Hvilken underbar droppe!
18 Z. T.
Kommentar
Kommentar
Berättelsen publicerades i Nya Trollsländan 17/10 1885.
Vattendroppens vandringar.
1 Det regnar, regnar och regnar åter. Vill du veta hvarifrån regnet kommer? Från molnet, säger du. Är du säker derpå? Hvarifrån kommer då molnet?
2 – Molnet? Åh, det kommer från himmelen.
3 – Nej, du. Det kommer från hafvet, från luften, från jorden. Det är en längre historia, än du tror, men jag skall försöka att göra den kort.
4 Här är en vattendroppe, som nyss fallit på björkens gulnade löf och glänser i solskenet. Låt oss flytta honom varsamt på Sländans vingar och låta honom berätta för oss sina långa resor!
5 – Droppe, hvem är du, hvarifrån kommer du, och hvad har du att göra på jorden?
6 – Hvem jag är? säger droppen. – Jag är en tjenare i naturens stora verkstad, utsänd af Gud att hålla lifvet vid makt på jorden. Jag är ett underbarn, som antager tre olika skepnader och är lika nyttig eller, om du så tycker, lika besvärlig i alla. Jag kan vara en osynlig ånga, som du inandas, utan att veta det; jag kan vara ett flytande vatten, som bär din båt, men jag kan också vara en fast is, som bär din släde öfver den frusna sjön.
7 Hvar jag är hemma? Öfverallt. Men frågar du min rätta vagga och mitt första hem, så segla då bort till det stora verldshafvet under eqvatorns sol; der föddes jag en middagsstund, när solens strålar föllo brännheta på de oöfverskådliga vattenytorna.
8 O, hvad det brände! Det vida hafvet skulle ha kokat, om det icke varit så djupt. Nu var det svalt i djupen, men på ytan dunstade vattnet bort i osynliga ångor. De voro lättare, än den lättaste rök, de spredo sig i luften och stego af värmen allt högre och högre. Slutligen hade de stigit så högt, att de mötte en kall luftström, som kom från polerna och gick till eqvatorn, medan den lägre luftströmmen gick från eqvatorn till polerna. Nu afkyldes och förtätades vattenångorna till fina små droppar, som slöto sig tillsamman och bildade moln i den högre luftrymden. En af dessa små droppar var jag.
9 Molnen seglade med vindarna, än hitåt,|154| än ditåt, och utbredde sig öfver jorden, men så länge de höllo sig högt i luften vid samma värmegrad, gåfvo de intet regn. Då hände, att en svalare vind mötte det moln, der jag seglade, och förtätade åter molnets fina vattendroppar, till dess de blefvo så tunga, att luften ej mer kunde bära dem. Nu begynte det regna. Dropparna föllo och mötte under resan till jorden andra droppar, med hvilka de sammanflöto, så att de blefvo allt större. Sådant beror af fallhöjden, men det beror också af den mängd vattenångor, som sväfva i luften. De heta ländernas luft är så uppfylld af vatten, att regndropparna falla der mycket stora och tunga. De flesta växter äro der starkt byggda, ofta med läderartade blad, för att de må kunna tåla så hårda regnskurar, som här i norden skulle nedslå alla löf och sädesfält. Här hos eder regnar det sällan så groft, och sädesstrået är förunderligt väl byggdt att motstå regn eller storm. Men det händer likväl ibland, att åkerfält nedslås af strida skurar, isynnerhet om der är hagel med.
10 – Ja, Slända, – fortfor droppen, – jag har också varit ett hagelkorn, likasom jag varit snöflinga och en lavin. Jag bodde en gång i molnet, när vi seglade öfver ett skördefält midt i varmaste sommaren. Det var ett vackert fält, axen började redan matas med korn och hänga sina hufvuden, som de bruka, när de lofva åkermannen en välsignad skörd. Då kom plötsligt en kall vind, jag vet ej hvarifrån, förmodligen var det blixten, som gjorde hål i luften och lockade alla vindar att rusa i tomrummen. Strax frös jag till is och föll hufvudstupa från molnet. Under vägen nedåt mötte jag andra droppar, lika frusna som jag; vi förenade oss, blefvo isklumpar, stora som rönnbär, som körsbär, som små potäter, och nedslogo på skördefältet med förfärande fart. O, det vackra, välsignade fältet, huru det såg ut efter vårt oväntade härjningståg! Det låg nedslaget, som hade en vält gått öfver det, och åkermannens glada hopp blef tillintetgjordt inom kortare tid, än jag kan berätta det.
11 Tror du icke, att jag sörjde öfver en sådan missgerning? Och det var icke den enda. Jag har också varit med om en öfversvämning, som fördränkte vida nejder, om en lavin, som begrof hela byar, och om ett skydrag, som förde med sig fältens lador, menniskors boningar och hafvets skepp. Då måste jag trösta mig dermed, att jag lydde en stor och kärleksrik herres befallningar, och att det, som för en liknar en olycka, kan för tusen andra vara den största välgerning. Ja, när jag åter tänkte derpå, huru mången gång jag vattnat de törstiga fälten, huru jag med källans vatten vederqvickt den försmäktande vandraren och med flodens qvarnar malat menniskans bröd, då förstod jag, att jag ändock bragt mycket mer gagn och lycka, än ofärd i verlden.
12 En annan gång, när jag flöt der i molnet, blef detta småningom afkyldt, och då nedföll jag som en glänsande snöflinga för att bevara marken mot vinterns köld. Och åter en annan gång, när jag sväfvade osynlig i luften, kom en kallare fläkt och förvandlade mig till en liten fin vattenblåsa. Millioner andra dylika små blåsor utbredde sig då närmast jordytan och förorsakade det, som ni kallar töcken eller dimma, men som sjömannen kallar tjocka eller mist. Då är det som om en gardin fallit ned för vandrarens blickar, så att han icke kan se tio steg framför sig. Roddaren i sin båt hittar icke hem, matrosen på sitt fartyg vet ej hvart han skall styra. Sådant kan vara både förtretligt och lustigt.
13 Jag behöfver ej omtala huru jag fryser till is på sjön, huru jag betäcker de höga bergen med snö eller huru muntert jag sorlar i bäckar, åar och floder om våren. Du vet nu redan huru det regnar, snögar och haglar icke endast från molnet, utan ock från luften; man kunde tillägga äfven från sjön, floden och jorden, efter vattenångorna uppstiga derifrån. Du vet, att ingen postiljon i verlden har gjort så långa resor som jag eller burit så olika uniform. Du vet, att jag kan förstöra, men ännu mycket mer alstra och vederqvicka, då ju intet kan utan mig lefva på jorden. Men hvad du troligen icke vet, Slända, det är, att du icke kan hålla mig fången.
14 – Det vore märkvärdigt, – menade Sländan, – än om jag instänger dig i en välkorkad flaska?
15 – Försök! – sade vattendroppen.
16 Sländan instängde droppen i en glasflaska och korkade flaskan så tätt, att det syntes|155| omöjligt för luften att tränga in eller för vattendroppen att tränga ut. Ändock fanns dagen derpå icke den minsta våta fläck qvar efter vattendroppen.
17 – Det kan man kalla att älska friheten! – utropade Sländan. – Droppen, har afdunstat i flaskans luft och sökt sig ut lika godt huru. Sådane rymmare är det ej godt att vakta. Om nu denna lilla svaga droppe förstått att undkomma genom glas och kork, huru skall icke hvarje den minsta fuktighet söka sig en väg till det fria i rymden! Droppen har rätt, han förstår sitt embete att resa kring jorden. Han uppstiger från hafvet till himmelen, nedfaller till jorden, uppfyller sitt kall i de tre uniformerna, vattnar, svättar, vederqvicker, alstrar, gagnar, gläder, och derpå söker han sig åter sin väg till hafvet, sin moder. Han är öfverallt, men stannar ingenstädes. I dag häller du honom ur tvättkannan för att skölja ditt ansigte, och i morgon finner du honom i Imatra, brytande berg. Hvilken underbar droppe!
18 Z. T.