1 En vacker majdag hade syskonen lof från skolan på eftermiddagen. Mellan dem uppstod då följande samtal.
2 Clara. Se ni hvad jag har! Blåsippor är det: en för mammas och en för pappas lycka. Här är också en för dig, Alexis, och en för dig, Reinhold.
3 Alexis. Tack skall du ha. Det är icke mycket att bjuda på så här långt i Maj. Jag skall hämta dig en Potentilla i stället. Du känner ju gåsörten?
4 Reinhold. Jag skall gifva dig en Leontodon. Du känner ju lejontanden?
5 Clara. Så stor latinare är jag med.
6 Reinhold. Pytt också! Leontodon är ju grekiska.
7 Clara. Nå, så skall jag hämta åt dig en Draba verna.
8 Alexis. Adjö med er. Jag tar min bössa och tänker försöka knäppa en lärka.
9 Reinhold. Jag följer med dig; jag behöfver tre bofinkägg.
10 Clara. Du har ju redan bofinkägg.
|146|
11 Reinhold. Ja, men jag får byta starägg med Svartengren.
12 Clara. Hvad gör du med äggen?
13 Reinhold. Jag blåser ur dem och lägger dem i samlingen.
14 Clara. Ja, i bordslådan, der de ha skräpat hela vintern, utan att du brytt dig det minsta om dem.
15 Alexis. Tyst du; Clara predikar, hon hör till Majföreningen.
16 Clara. Jag predikar icke, jag säger er sanningen. Hvad ondt ha lärkan och bofinken gjort, att ni skulle döda och plundra dem?
17 Alexis. Kantänka, en fågel?
18 Reinhold. Kantänka, ett ägg!
19 Clara. Nå, hvarför slå ni icke, hvarför plundra ni icke ett litet barn?
20 Alexis. Prata du! Det är helt annat.
21 Reinhold. Ja, ser du, det är annat med ett litet barn.
22 Clara. Åhnej, det är samma sak. Ni begagna er af den starkares rätt mot den svaga. Och en annan gång, när en större och starkare gosse slår er och plundrar er, gör han det ju med alldeles samma rätt.
23 Alexis. Ja, men ... icke skall du tro, att jag blir en sådan stackare, som icke törs skjuta en fågel engång.
24 Reinhold. Jag tänker icke bli en sådan stackare, som icke törs taga ett litet ägg.
25 Clara. Hvad är det för ett hjeltemod, att döda eller ofreda en liten fågel, som ej kan försvara sig? Fy, – det är fegt gjordt! Jag tycker det vore manligare och hederligare, att försvara de värnlösa.
26 Alexis. Det är bara barnsligheter, det der.
27 Clara. Är det barnsligt, att göra rätt? Är det manligt, att göra orätt?
28 Reinhold. Men ser du, Clara, när man gör något nyttigt, så kan det ej vara orätt. Det är ju nyttigt att samla ägg och skjuta fåglar och stoppa upp dem, så lär man sig känna dem.
29 Clara. Får gå, det kan vara nyttigt för skolornas samlingar; då må man ha rätt att uppoffra ett oskyldigt lif för mångas lärdom. Men det är alldeles icke nyttigt, att alla knyfflar mörda och plundra fåglarna för deras höga nöje, efter det ju är bara lek och slarf med deras såkallade samlingar.
30 Alexis. Det förstår du icke. Hur vill du, att jag skall studera fåglarnas lif i skogen och lära mig känna dem? Aldrig skall du tro, att jag lär mig detsamma i skolan. Men det jag sjelf gjort, det känner jag bäst.
31 Clara. Håll ord med det, kära bror! Jag tror som du, att man aldrig kan känna något så bra, som det man sjelf varit med om att ställa till. Men om trädgårdsmästaren måste upprycka och torka sina blommor mellan gråpapper, för att lära känna dem, så vore han en bra dålig trädgårdsmästare. Jag tror, att han|147| lär sig mycket bättre genom att plantera och vårda dem.
32 Alexis. Vill du, att jag skall plantera fåglar?
33 Reinhold. Ja, och kläcka ut deras kycklingar!
34 Clara. Hvarför icke? Det låter visst mycket lustigt. Men se här två små böcker, som jag önskade att alla gossar ville köpa och läsa. De äro icke skrifna och tryckta af hvarken barn eller fruntimmer, utan af en duktig karl, som godt kan taga en annan karl i kragen, om det kommer an deruppå. Den ena boken utgör tredje häftet af en samling skrifter för skogshushållning, jagt och naturkunnighet och heter: Om Småfåglarna; den nytta de göra och det skydd de behöfva, författad af August Emil Holmgren i Stockholm. Den andra boken, af samma författare, hör till en samling af svensk folkläsning och heter: Om konstgjorda fågelbon och deras inbyggare. Hvardera boken kostar 75 penni i bokhandeln.
35 Alexis. Nå, hvad står i de böckerna?
36 Clara. Der står en rätt nöjsam och lärorik beskrifning om småfåglarna och om den otroligt stora nytta de göra i naturen genom att utrota skadliga insekter, så att hvarochen, som dödar en sådan fågel, han bidrager till att uppfylla nejden med stygga och elaka maskar. Sedan står der huru nyttigt och roligt det är att skydda småfåoriginal: äglarna, i stället för att förfölja och döda dem, och huru stort nöje man kan hafva utaf att bygga konstgjorda bon åt dessa fåglar om våren. Och i den sednare boken stå nätta plancher, som göra det rätt tydligt, huru man skall bygga och uthänga sådana bon åt olika fåglar.
37 Reinhold. Ja, men det vore roligt.
38 Clara. Alla, som försökt det, säga, att det finns knappt något så roligt. Och det är ett rent, ett sannt nöje, när man förskaffar åt oskyldiga, vackra varelser glädje, i stället för sorg och lidande. Går du i skogen, för att mörda och plundra, så måste ju alltid ditt samvete säga, att du gör illa deri. Men går du ut i den friska morgonen för att lära dig känna hvar fågel af qvittret och för att fröjda dig, när du får se huru de flyga in eller ut i de bon, du har byggt åt dem, och huru de der lefva och föra mat åt sina ungar och gömma sig undan höken, – se, det är icke blott roligt, utan deraf lär du dig mycket mera om fåglarnas lif. Ty lifvet skall man icke studera i döda, utan i lefvande varelser.
39 Alexis. Hm ...
40 Reinhold. Det är sannt: en död fågel är ändå bara ett lik. Fy; – nog är det bättre att se dem lefvande.
41 Alexis. Jag skall köpa de två böckerna, efter Clara så vill. Men jag lofvar ingenting, innan jag sjelf fått läsa dem.
|148|
42 Clara. Det är godt. Hvad man gör, det skall man göra af fri öfvertygelse. Tänk, om Majföreningen ändå skulle få rätt?
Alexis, Clara och Reinhold.
(Första samtalet.)
1 En vacker majdag hade syskonen lof från skolan på eftermiddagen. Mellan dem uppstod då följande samtal.
2 Clara. Se ni hvad jag har! Blåsippor är det: en för mammas och en för pappas lycka. Här är också en för dig, Alexis, och en för dig, Reinhold.
3 Alexis. Tack skall du ha. Det är icke mycket att bjuda på så här långt i Maj. Jag skall hämta dig en Potentilla i stället. Du känner ju gåsörten?
4 Reinhold. Jag skall gifva dig en Leontodon. Du känner ju lejontanden?
5 Clara. Så stor latinare är jag med.
6 Reinhold. Pytt också! Leontodon är ju grekiska.
7 Clara. Nå, så skall jag hämta åt dig en Draba verna.
8 Alexis. Adjö med er. Jag tar min bössa och tänker försöka knäppa en lärka.
9 Reinhold. Jag följer med dig; jag behöfver tre bofinkägg.
10 Clara. Du har ju redan bofinkägg.
|146|11 Reinhold. Ja, men jag får byta starägg med Svartengren.
12 Clara. Hvad gör du med äggen?
13 Reinhold. Jag blåser ur dem och lägger dem i samlingen.
14 Clara. Ja, i bordslådan, der de ha skräpat hela vintern, utan att du brytt dig det minsta om dem.
15 Alexis. Tyst du; Clara predikar, hon hör till Majföreningen.
16 Clara. Jag predikar icke, jag säger er sanningen. Hvad ondt ha lärkan och bofinken gjort, att ni skulle döda och plundra dem?
17 Alexis. Kantänka, en fågel?
18 Reinhold. Kantänka, ett ägg!
19 Clara. Nå, hvarför slå ni icke, hvarför plundra ni icke ett litet barn?
20 Alexis. Prata du! Det är helt annat.
21 Reinhold. Ja, ser du, det är annat med ett litet barn.
22 Clara. Åhnej, det är samma sak. Ni begagna er af den starkares rätt mot den svaga. Och en annan gång, när en större och starkare gosse slår er och plundrar er, gör han det ju med alldeles samma rätt.
23 Alexis. Ja, men ... icke skall du tro, att jag blir en sådan stackare, som icke törs skjuta en fågel engång.
24 Reinhold. Jag tänker icke bli en sådan stackare, som icke törs taga ett litet ägg.
25 Clara. Hvad är det för ett hjeltemod, att döda eller ofreda en liten fågel, som ej kan försvara sig? Fy, – det är fegt gjordt! Jag tycker det vore manligare och hederligare, att försvara de värnlösa.
26 Alexis. Det är bara barnsligheter, det der.
27 Clara. Är det barnsligt, att göra rätt? Är det manligt, att göra orätt?
28 Reinhold. Men ser du, Clara, när man gör något nyttigt, så kan det ej vara orätt. Det är ju nyttigt att samla ägg och skjuta fåglar och stoppa upp dem, så lär man sig känna dem.
29 Clara. Får gå, det kan vara nyttigt för skolornas samlingar; då må man ha rätt att uppoffra ett oskyldigt lif för mångas lärdom. Men det är alldeles icke nyttigt, att alla knyfflar mörda och plundra fåglarna för deras höga nöje, efter det ju är bara lek och slarf med deras såkallade samlingar.
30 Alexis. Det förstår du icke. Hur vill du, att jag skall studera fåglarnas lif i skogen och lära mig känna dem? Aldrig skall du tro, att jag lär mig detsamma i skolan. Men det jag sjelf gjort, det känner jag bäst.
31 Clara. Håll ord med det, kära bror! Jag tror som du, att man aldrig kan känna något så bra, som det man sjelf varit med om att ställa till. Men om trädgårdsmästaren måste upprycka och torka sina blommor mellan gråpapper, för att lära känna dem, så vore han en bra dålig trädgårdsmästare. Jag tror, att han|147| lär sig mycket bättre genom att plantera och vårda dem.
32 Alexis. Vill du, att jag skall plantera fåglar?
33 Reinhold. Ja, och kläcka ut deras kycklingar!
34 Clara. Hvarför icke? Det låter visst mycket lustigt. Men se här två små böcker, som jag önskade att alla gossar ville köpa och läsa. De äro icke skrifna och tryckta af hvarken barn eller fruntimmer, utan af en duktig karl, som godt kan taga en annan karl i kragen, om det kommer an deruppå. Den ena boken utgör tredje häftet af en samling skrifter för skogshushållning, jagt och naturkunnighet och heter: Om Småfåglarna; den nytta de göra och det skydd de behöfva, författad af August Emil Holmgren i Stockholm. Den andra boken, af samma författare, hör till en samling af svensk folkläsning och heter: Om konstgjorda fågelbon och deras inbyggare. Hvardera boken kostar 75 penni i bokhandeln.
35 Alexis. Nå, hvad står i de böckerna?
36 Clara. Der står en rätt nöjsam och lärorik beskrifning om småfåglarna och om den otroligt stora nytta de göra i naturen genom att utrota skadliga insekter, så att hvarochen, som dödar en sådan fågel, han bidrager till att uppfylla nejden med stygga och elaka maskar. Sedan står der huru nyttigt och roligt det är att skydda småfåoriginal: äglarna, i stället för att förfölja och döda dem, och huru stort nöje man kan hafva utaf att bygga konstgjorda bon åt dessa fåglar om våren. Och i den sednare boken stå nätta plancher, som göra det rätt tydligt, huru man skall bygga och uthänga sådana bon åt olika fåglar.
37 Reinhold. Ja, men det vore roligt.
38 Clara. Alla, som försökt det, säga, att det finns knappt något så roligt. Och det är ett rent, ett sannt nöje, när man förskaffar åt oskyldiga, vackra varelser glädje, i stället för sorg och lidande. Går du i skogen, för att mörda och plundra, så måste ju alltid ditt samvete säga, att du gör illa deri. Men går du ut i den friska morgonen för att lära dig känna hvar fågel af qvittret och för att fröjda dig, när du får se huru de flyga in eller ut i de bon, du har byggt åt dem, och huru de der lefva och föra mat åt sina ungar och gömma sig undan höken, – se, det är icke blott roligt, utan deraf lär du dig mycket mera om fåglarnas lif. Ty lifvet skall man icke studera i döda, utan i lefvande varelser.
39 Alexis. Hm ...
40 Reinhold. Det är sannt: en död fågel är ändå bara ett lik. Fy; – nog är det bättre att se dem lefvande.
41 Alexis. Jag skall köpa de två böckerna, efter Clara så vill. Men jag lofvar ingenting, innan jag sjelf fått läsa dem.
|148|42 Clara. Det är godt. Hvad man gör, det skall man göra af fri öfvertygelse. Tänk, om Majföreningen ändå skulle få rätt?
43 Z. T.