1 Nu i den glada våren, när sången qvittrar i alla toppar, vill Sländan berätta något om fåglarnas språk. Se, det kan man kalla lärdom! Härtills känner man ingen annan, än prinsessan Törnrosa, som förmått uttyda detta obegripliga språk. Sländan måtte vara ofantligt vis, ingen lärd torndyfvel kan täfla med henne, så vis är hon.
2 Nej, Sländan vill icke synas visare, än hon är. Hon bekänner uppriktigt, att hon hemtat det mesta af hvad hon vet om fåglarnas språk ur en nyligen utkommen svensk bok af C. A. Hollberg.
3 Menniskan ensam talar. Hon ensam kan, med tillhjelp af sina lungor, strupe, tunga och läppar frambringa artikulerade, likasom i leder sammanfogade ljud, af hvilka hon sammansätter ord. Med dessa ord uttrycker hon känslor och tankar. Detta gör hon i många olika former, och hvarje sådan, af många ord hopsatt talform kallas ett språk.
4 I denna mening hafva djuren icke ett språk, emedan de ej kunna artikulera ljuden till ord och tala. Men i den mening, att äfven djuren kunna med olika läten uttrycka olika känslor och tillkännagifva något, som liknar tankar, hafva också djuren sitt språk, hvarje art eller slägte efter sin natur. Det är icke så lätt att säga hvar tanken börjar. Djuren kunna med sina läten begära något, mena något; de kunna ganska begripligt hota, varna, locka, smeka. I allt sådant ligger en afsigt och dermed ett frö till tanke. Hvem känner icke en klok hund eller en skickligt dresserad häst? Mången menniska är mera tanklös, än de. Och hvarje djurart förstår sina likar. Deras språk är ofullkomligare än vårt, men ett språk är det.
5 Vår gode Gud lemnar ingen skapad varelse hjelplös och glädjelös.original: glädjelös Fåglarna äro de rörligaste af alla djur, förflytta sig hastigt på stora afstånd och behöfva meddela sig med hvarandra, när de äro långt åtskilda: dertill ha de fått lockljud och sammanhållningsljud. De äro till största delen svaga varelser, utsatta för många fiender: derför ha de fått skyddsljud att påkalla hjelp och varna hvarandra. De råka i strid: de behöfva uttrycka|74| sin vrede, sin smärta eller sin seger. De äro nyfikna och gladlynta: de måste på något sätt uttrycka sin nyfikenhet och sitt muntra mod. Så ha fåglarna, framför andra djur, fått en stor mångfald af olika ljud: sångfåglarna de mest omvexlande och roffåglarne de enformigaste.original: enformigaste
6 Sådant beror af fågelns skapnad, lynne, vistelseort och lefnadssätt. Långhalsade och brednäbbade fåglar kunna endast snattra. Grannt färgade fåglar, som domherren, synas på långt håll, men den grå näktergalen måste berätta: här är jag, ser du mig icke? Många små fåglar härma naturljud för att narra sina förföljare. Trädgårdssångaren härmar vårbäckens sorl, säfsångaren härmar vassens hvinande, när det blåser.original: blåser Ufven och kattugglan ha fått sina hesa läten af nattens mörker, vadarne på den ensliga mossen eller simfåglarna på det stormiga hafvet frambringa ängsliga, vresiga ljud. Lärkan har fått sin drill af den blå luften, sylviorna sina muntra visor af den gröna skogen. Korpen, skatan, kråkan, som nära sig af allt slags afskräde, ha fått i sin stämma någonting försmädligt och ohyfsadt rått. Roffåglarne anse det under sin värdighet att sjunga; deras läten äro melankoliska, hårda och sträfva.
7 Många fåglar, som ej fått sångröst, söka att ersätta denna med teckenspråk. Dufvan klatschar med sina vingar, när hon uppmanar sina kamrater till flygt. Anden ger samma tecken med att flaxande resa sig upp i vattnet. Grönspetten trummar med näbben mot en torr qvist. Hvem har ej sett tuppen eller kalkonen kråma sig för att väcka uppseende här i verlden?
8 Fåglarna hafva också många läten lika med däggdjurens. Kungsfågeln och mesen pipa som råttor och möss, kortörade ufven kan skälla som enoriginal: somen hes hund, anden kan hvissla som uttern, ugglan kan skrika som räfven – och Sländan hade så när sagt: hönsen kunna kackla som riktiga sqvallertaskor.
9 Det der måste man först lägga märke till, när man vill lära sig fåglarnas språk. Men icke må man tänka sig att lära sådant ur böcker. Man skall lära det der man alltid bör söka det lefvande lifvet, nemligen i den fria naturen. Man skall gå tidigt en vårmorgon ut i parken, ut i skogen, lyssna på hvarje fågels ljud och då gifva akt hvilken fågel det är, som qvittrar så eller så. Känner man dem icke, kan man ju medtaga en bok eller fåglar i bild, tills man lär sig att känna dem. Detta går lätt nog, blott man har ögon och öron öppna. På detta sätt ha de berömde fågelmålarne Magnus och Ferdinand von Wright lärt sig fåglarnas språk. Hollberg, som skrifvit boken, har lärt det på samma sätt. Det är förunderligt nöjsamt. När bröderne Wright brukade sitta och måla i skogsbacken, hördes än här, än der ett qvirr qvirr eller pipi. Der är bofinken; sade de strax; der är löfsångaren, der är nötskrikan, der är kungsfågeln, der är hackspeten, eller hvilka de då voro, som höllo väsen i skogen. Och vid sjöstranden sade målarne: hör på knipan der borta i sundet, hon ser oss och tillsäger sina ungar att vara på vakt! Eller: vildgåsen berättar för gåsflocken derborta, att han ser en fiskörn!
10 Fågelspråket har en ganska enkel grammatika: inga deklinationer och konjugationer, knappt nog subjekt och objekt. Men att det har meningar, det kan man märka af följande lilla profstycke. Antag, att locktonen betyder: kom hit, lilla vän! Kom hit, kära barn! Antag, att sammanhållningstonen betyder: vänta, flyg ej långt, vi ha något att rådgöra om! Eller att drillen betyder: hvad Gud är god och hvad lifvet är skönt! – Då höra vi t ex. finkslägtet (fringillaspråk: latin) uttrycka dessa meningar på följande sätt:
11
Lockton:
Sammanhållningston:
drill:
Gråsiskan:
pu-i
– tjutt tjutt
– zirr,
Grönsiskan:
pi-u
– tjätt tjätt
zäää,
Steglitsen:
sjuhitt
– – –
– käää,
Hämplingenoriginal: Hämplingn:
tjusi
– tjuck juck
– käää,
Bofinken:
pitt pitt
– juck tjuck
– ziö,
Grönfinken:
puui
– juck juck
– siois,
Gråsparfven:
piu piu
– jätt jätt
– zäää,
Avsnittet publicerades 20/6 1885:[89]
Skogsfåglarnas språk.
12 I n:o 10 har Sländan berättat huru fåglarnas språk har sin mening, fastän det är ofullkomligare än menniskans språk. Nu vill Sländan, efter Hollbergs bok, berätta hvad skogsfåglarna säga.
13 Känner du hackspetten, som knackar med sin långa, spetsiga näbb i trädens bark för att spela fram gömda insekter? Ja, hvem har ej hört honom spika nubbar i skogen? Han har sällan mer än ett ljud i sitt språk, olika för olika arter. Svarta hackspetten ropar tri tri tri, som ville han visa sin skicklighet i räknekonsten, men längre kommer han icke. Grönspetten kan säga tu tu; han kan ej räkna till tre heller, men han kan också säga kja kja. Stora hackspetten säger ty ty, liksom ville han bevisa sin mening, och lilla hackspetten säger ti ti ti, han skryter med att kunna räkna till tio. Dessutom hör man stora hackspetten ropa gätt gätt gätt, när han förundrar sig öfver något, och han förundrar sig öfver mycket här i verlden, ty detta gätt gätt hör man ofta i skogen.
14 Stundom hör man der ett långt utdraget tyy tyy, likasom af ett osmordt, gnisslande kärrhjul. Detta är icke just någon vacker melodi, som Göktytan består sig. Men hon kan också säga titt titt, när hon ser någon katt eller uggla. Meningen skall väl vara: titta icke hit! och hennes ungar ropa si si! likasom barn bruka göra, när de se något märkvärdigt.
15 Göken, den goda vännen, känna vi nog. Alla hålla af honom för att han med sitt kukku (eller guck-guu) bebådar våren ända till midsommar, och i norra Finland galar han långt in i Juli. Sedan är han mycket tystlåten. Hans hona kan säga plitt plitt, och härmar man göken, så händer, att han flyger ditåt och svarar ach ach – ack, du din skälm! Under Björkuddens brygga hade gökhonan en vår lagt sitt ägg i en sädesärlas bo. Sädesärlan kläckte ut gökungen och matade honom som eget barn, men barnet vexte snart mycket större än fostermodren, hade rasande god aptit och skrek beständigt efter mera mat med ett skarpt ljud: iss iss. Sädesärlan förstod detta mycket väl, der den|90| stora ungen satt beqvämt i trädet och lät mata sig. Stackare, hon var outtröttlig att hemta maskar åt sin late och glupske fosterson, tilldess att han ändtligen flög sin väg, utan att säga så mycket som tack en gång.
16 Kråkfåglarnas språk är fult och sträft. Korpen ropar i sin förnöjelse kråck kråck, när han känner den angenäma lukten af något dödt djur, för hvilken lukt andra taga till flykten. Det berättas att när korpen blir hundra år gammal (ty så gammal kan han verkligen blifva) så kan han dessutom sjunga klong; men det händer ibland att man hör en yngre korp sjunga så under flygten. Alla känna kråkans kraxande kraah kraah, som hon stundom varierar med krääh, när det skall vara riktigt fint. Och detta kan hon kraxa på flera sätt, än kortare, än mera utdraget. Men hon kan äfven ställa sin näbb till ett nätt nätt, som betyder att hon är munter och tycker om någon, och då klipper hon med vingarna och bockar sig som en kavaljer. Hennes slägting råkan skriker alltid sitt fula garb garb, och när råkorna stundom sitta i stora flockar på stranden, är der ett förfärligt oväsen.
17 Den svarta kajan, som bygger sitt bo i kyrktornet, vet icke säga annat än kja kja. Deremot är skatan mycket pratsam och har gått i dansskola, som du vet. Hvar gång hon pratar, bugar hon sig med en knyck på nacken, skifvar sig med sin långa stjert och säger ki-scha ki-scha krakra kikra. Ser hon en roffågel, ropar hon kikri och gömmer sig undan. Men hon kan äfven skratta, när hon förundrar sig öfver något. Då säger hon ac ac ac ac, och då samlas dit alla traktens skator för att se hvad hon skrattar åt. Det är liksom när tanklösa menniskor skratta åt allting, ty gör man illa åt skatans bo, skrattar hon lika förtvifladt sitt ac ac ac ac. Slugare är då hennes slägting nötskrikan, som alltid är på sin vakt och varnar sina vänner för faran med sitt krraaa kraa. Skrikan kallas hon derför att man stundom hör henne om vintern skrika i skogen ett par långa qva qva, och det kan låta trefligt nog att höra en lefvande varelse i den tysta ödemarken.
18 Staren är ett bland vårens glada förebud och infinner sig vanligen med den första blåsippan. Då har han i början ett vackert flöjtljud, som senare blandas bort i ett omusikaliskt snattrande. Han hvisslar i den nakna aspen huuui hiuuu, smäller med näbben, blåser upp sig, skifvar sig och söker få fram en ton, som vanligen endast blir krääa eller käk käk kräkä. Musik är det icke, utom den ena tonen, men viljan är god. Man vet ju, att staren, likasom papegojan, kan lära sig att eftersäga menniskors ord och hela meningar. Sländan har vänskap för staren: han är en klen sångare, men snäll är han och folkkär.
19 Likaså den på högsta modet klädda sidensvansen, som hela sommaren bor i Lappland och först på sena hösten låter rönnbären förmå sig att dröja någon vecka vid städer, byar och gårdar. Fint som kostymen är äfven hans språk. Han har ej annat att säga, än siiiiir. Skulle tro det är sirligt! Men behagligt är det att se honom klänga på rönnklasarne, och onyttigt grymt är det att skjuta så oskadliga varelser, då ju hvarje sådan stackare är knappt en fattig munsbit, när han är stekt.
20 Många veta ej göra skilnad mellan ängsknarren (åkerknarren) och nattskärran, derför att de båda skorra så högljudt i sommarnatten. Ängsknarren sitter natten igenom i det daggiga diket, och på långt håll hör man hans enformiga, genomträngande ärp snärp, ärp snärp, alltid detsamma med korta pauser. Det sägs, att han också kan säga rax kraax, men Sländan har icke hört det. Nattskärran bor i skogen och låter der hela natten höra sitt urrrrrr-orrrrrr, skorrande värre än en hes spinnrock. Någon gång faller det henne in att härma grodans oää, och lika fattig är den melodin. Men dessa omusikaliska fåglar upplifva nattens enslighet; de äro likasom barn af daggen och nattdimman, den ensame vandraren hör dem gerna och blott den sjuke eller sömnlöse, som hör dem nära sitt fönster, när hela naturen sofver, önskar dem stundom der pepparen vexer.
21 Sländan hinner ej berätta om flera denna gång, men vill spara några synnerliga goda gamla bekanta till härnäst.
Avsnittet publicerades 18/7 1885:[105]
Slutet om fåglarnas språk.
22 Sländan har icke mycken anledning att prisa menniskans förtrognaste vänner bland de små fåglarna, efter ju Sländan ständigt är i fara att uppätas af dem. Hon må flyga sent eller bittida, högt öfver ängen eller lågt vid sjöstrandens gungande vass, vips är en svala, en bofink eller ett annat bevingadt odjur i hennes spår, och knaps är det gjordt, Sländan är blott en munsbit för desse outtröttlige jägare. Men vi fria djur i skog och mark äta upp hvarandra i bästa välmening och äro lika goda vänner ändå. Det är blott hund och katt, som lärt sig ilska af menniskan. Det är blott spindeln, som har elakt rykte bland oss att vara en falsk förrädare. Vi öfriga lefva, dö och uppäta hvarandra utan fruktan, utan ånger och utan hat, ty det är nu engång så stäldt här i verlden.
23 Liksom ej Sländan skulle känna svalornas språk! När du ser en liten glad svart fågel med pilens snabbhet ila förbi ditt fönster, qvittrande si sirr, må du veta, att det är tornsvalan. Ofta hinner hon då ej säga mer, än ki ki. Men sitter hon på taket, säger hon sirr sii, och sitter hon i boet, qvittrar hon qvirr. Ladusvalan med sitt brandgula halskrås varnar sina kamrater och hönsen för roffåglarna med sitt piu-itt, och är det stor fara, säger hon pul-vi! Rädde sig den som kan! Det är oegennyttigt af henne, ty sjelf är hon utan fara, ingen hök hinner upp henne. Sitter hon i god ro på gärdsgårdsstören, berättar hon allt hvad hon vet: teviti, teviti, tevitui, tevituit tää! Det är ju mycket begripligt. Skrämmer du henne, säger hon pu-i, som betyder: skäms litet! Men sitter hanen på taket och vill fråga huru mor mår i boet, säger han kitt kitt? hur mår madam?
24 Gif akt på hussvalan ofvanför ditt fönster, när hon pratar med sina ungar: pritt, pritt, pririti, pitt pitt – och näbben går på henne, som skulle hon lära dem katekesen. Men till dig eller mig har hon icke annat att säga, än tritt tritt tritt. Ja, tag reda på det!
25 Då veta de muntra svart och hvita flugsnapparne mera att berätta, der de klippa|106| så lustigt med vingarna i din hage. Det är för näpet att höra dem tidigt om våren säga ziett, ziett, ziett, sidla, sidla, sidla! Senare mot sommaren veta de intet annat, än zia, zia eller zitt, zitt; det hör man beständigt i träden. Och skrämmer du dem, säga de te, te eller ett litet vresigt tsret: låt mig vara i fred! Grå flugsnapparen, som bor i städer och byar, låter oss alla dagar höra sitt enformiga tsitt! Det får du höra till lust och leda.
26 Hvem känner ej stensqvättan, som trippar på alla stenar? Hon har en kärleksvisa, som lyder huit-ke, huit-ke, huit-ke, är alltid vid godt lynne, nickar åt alla menniskor och säger då ke ke.
27 Det är icke lätt att uttyda sångfåglarnas språk. Lika gerna kunde du skrifva en ordbok för forsen eller för aftonvindens sus genom björk och aspar. Man har försökt att sätta näktergalens sång i noter och ord, men det vill ej rätt lyckas, utom hans vanliga lockton om dagen: vitt krr eller hans korta hy’t hy’t. Något bättre, men visst icke fullkomligt har man lyckats att stafva talltrastens ljufliga musik en vacker sommarnatt: tsi-tsi, tsi-tsi, tsitu, tjurititu, tjurititu, tjurititu, ti-u, ti-u, ti-u, tsir, tsir, tjutu, tjutu, tjutu och så vidare i en rad af driller. Hans qvitter är likasom afdeladt i ord, hvarför han också kallas taltrasten. Han sjunger natt och dag, men helst om natten. Det är som hade den herrliga nordiska sommarnatten utvalt honom till skogarnas spelman. När han ej sjunger, säger han endast tick tick. Han har många kusiner, men ingen sjunger som han. Koltrasten i djupaste skogen säger tjuck tjuck, ki ki ki eller tött tött tött, men kan också sjunga de vackraste flöjttoner: hu-li-o, hu-li-o, ho-li-o, ho-li-o! De flesta öfriga trastar snattra och skratta sitt omusikaliska terr eller rattata, och snöskatan säger kerre kerre kerre eller schack schack schakak, hvilket påstås vara persiska och betyda ett kungsspråk.
28 Rödstjerten känner du. Han sjunger dagar och nätter i närmaste träd eller på en flaggstång vid gården si hu-i, hu-i, si si si, här är jag, hvar är du? Locktonen är hu-it. Och när hanen sjunger i ett träd, svarar honan långt derifrån i ett annat. Alla barn hålla af rödstjerten. Men förtreta de honom, träter han på dem: tett, tett.
29 Nästan lika bekant är den rödgrå bofinken, som också tycker om att sjunga i granskapet af menniskors boningar. När bofinken flyger, säger han endast juck juck eller huitt titt. Men när han i god ro sitter på qvisten, öfvar han sig flitigt i en vacker melodi, som börjar med sry-sry, sry-sry och slutar med flöjtspel huit-tju. En icke mindre treflig sångare är den gråbruna hämplingen. Han har ett vackert lockljud tju och ett sammanhållningsljud tjuck-tjuck-tjuck. Och när han börjar sjunga, likasom harklar han sig först med ett kä kä kä. Snart får han bättre toner, men sjunger korta visor, qvittrar tju-si och flyger sin väg.
30 Grönsiskan är mycket känd och hölls förr ofta fången i bur, men nu unnar man henne sin glada frihet.original: frihet Hon är en munter fågel, som sjunger sina bästa visor om våren. Då får man höra zirrr och pu-i, som varieras med pi-u, men vanligen slutar hon med tjätt och zää. Steglitsen bor här äfven om vintern och har en liten treflig melodi på våren: si-sju-hitt, su-hitt, si-si si-hiu. Hon är lätt att igenkänna på sitt gula band öfver den svarta vingen och sitt sju-hitt.
31 Den öde skogen, det kala fältet, den ensliga hafsklippan ha sina spelmän; hvarför skulle strandens gungande vass vara utan sin melodi? När du sitter vid bryggan en vacker sommarafton sedan solen gått ned, slår det sällan fel att du får höra ett ihärdigt ti ti ti från vassen i sjön. Det är den lilla käcka säfsångaren, som gladelig gungar på strået och icke tröttnar att sjunga ti ti ti trrrrrr kä kä titi tu-i tu-i tu-i ty ty ty. Skrämmer du honom, får du höra ett sträft trä trä, som liknar vasstråens gnidning emot hvarandra i blåst.
32 Sländan kan icke skrifva en bok, hon kan icke berätta om alla de många fåglarnas språk. Tuppen till exempel; han har förmodligen den äran att vara bekant. Och när hönorna fråga hva’ hva’ hva’ få vi till mat i dag? och hönsgumman svarar: potatis, då kacklar hela sällskapet: ba bababa bara popopopotatis, potatis! Hjerpen säger toi-i-i tsit-tsit-tsit-tsit, och hjerphönan svarar p-l-l-l-l-o-r-i-t. Försök snörpa din mun|107| och säg efter det språket! – Tjädern knäpper: pellep pellep pelleppelleppellep; derefter kluckar han kli-kopp och slutligen hväser han hede-hede-hede-hede, likasom när man slipar en knif. Då hör man tjäderhönan svara back back, som en ångbåtskapten. Till ungarna säger hon ack-ack-ack nja-o. Och nästan på samma sätt spelar orren.
33 Hvem har ej hört talas om svanesång? Den påstås likna hornmusik i klar luft, men Sländan har aldrig hört svanen sjunga. Annars äro vattenfåglarna mycket omusikaliska. Grågåsen säger klack klack klack, som en skomakare: sädgåsen kacklar daddadat keia jyyiaa aaarrr beiiram: förstår du gåsspråk? Gräsanden säger määäk maäk mackmack. Eidern säger a-oo, och då svarar honan kråck kråck. Skraken säger skraak och prackan parrack, hvaraf de fått sina namn. Men alfågeln sjunger fyra toner, som kunna tagas ut på pianot i c dur, nemligen d d e g. En spelman på Gottland har deraf gjort en vals, som kallas all-valsen.
34 Sländan förbigår vadarefåglarna, som alla pipa kikri eller något ditåt, och slutar med att spara någonting fint till sist, nemligen lärkan.
35 Hennes sång är enkel och oskuldsfull, glad som ett barns. Man har försökt att stafva ihop den: siu- si-i-u si-i-u, su-i su-i su-i, tiu tiu tiu, tirrli tirrli tirrli, suitiu suitiu suitiu. Man hör hvarje ton, fastän hon sjunger så högt, att man knappt kan se henne, och vanligen sjunger hon tre gånger å rad samma ton. Det är ingen sorg, ingen längtan och ingen jordisk lidelse. Man tycker sig höra den klara luften och den blå himmelen sjunga. Der är allt Guds tillbedjan, allt Guds lof.
36 Z. T.
Kommentar
Kommentar
Berättelsen publicerades i Nya Trollsländan 16/5–18/7 1885.
Fåglarnes språk.
1 Nu i den glada våren, när sången qvittrar i alla toppar, vill Sländan berätta något om fåglarnas språk. Se, det kan man kalla lärdom! Härtills känner man ingen annan, än prinsessan Törnrosa, som förmått uttyda detta obegripliga språk. Sländan måtte vara ofantligt vis, ingen lärd torndyfvel kan täfla med henne, så vis är hon.
2 Nej, Sländan vill icke synas visare, än hon är. Hon bekänner uppriktigt, att hon hemtat det mesta af hvad hon vet om fåglarnas språk ur en nyligen utkommen svensk bok af C. A. Hollberg.
3 Menniskan ensam talar. Hon ensam kan, med tillhjelp af sina lungor, strupe, tunga och läppar frambringa artikulerade, likasom i leder sammanfogade ljud, af hvilka hon sammansätter ord. Med dessa ord uttrycker hon känslor och tankar. Detta gör hon i många olika former, och hvarje sådan, af många ord hopsatt talform kallas ett språk.
4 I denna mening hafva djuren icke ett språk, emedan de ej kunna artikulera ljuden till ord och tala. Men i den mening, att äfven djuren kunna med olika läten uttrycka olika känslor och tillkännagifva något, som liknar tankar, hafva också djuren sitt språk, hvarje art eller slägte efter sin natur. Det är icke så lätt att säga hvar tanken börjar. Djuren kunna med sina läten begära något, mena något; de kunna ganska begripligt hota, varna, locka, smeka. I allt sådant ligger en afsigt och dermed ett frö till tanke. Hvem känner icke en klok hund eller en skickligt dresserad häst? Mången menniska är mera tanklös, än de. Och hvarje djurart förstår sina likar. Deras språk är ofullkomligare än vårt, men ett språk är det.
5 Vår gode Gud lemnar ingen skapad varelse hjelplös och glädjelös.original: glädjelös Fåglarna äro de rörligaste af alla djur, förflytta sig hastigt på stora afstånd och behöfva meddela sig med hvarandra, när de äro långt åtskilda: dertill ha de fått lockljud och sammanhållningsljud. De äro till största delen svaga varelser, utsatta för många fiender: derför ha de fått skyddsljud att påkalla hjelp och varna hvarandra. De råka i strid: de behöfva uttrycka|74| sin vrede, sin smärta eller sin seger. De äro nyfikna och gladlynta: de måste på något sätt uttrycka sin nyfikenhet och sitt muntra mod. Så ha fåglarna, framför andra djur, fått en stor mångfald af olika ljud: sångfåglarna de mest omvexlande och roffåglarne de enformigaste.original: enformigaste
6 Sådant beror af fågelns skapnad, lynne, vistelseort och lefnadssätt. Långhalsade och brednäbbade fåglar kunna endast snattra. Grannt färgade fåglar, som domherren, synas på långt håll, men den grå näktergalen måste berätta: här är jag, ser du mig icke? Många små fåglar härma naturljud för att narra sina förföljare. Trädgårdssångaren härmar vårbäckens sorl, säfsångaren härmar vassens hvinande, när det blåser.original: blåser Ufven och kattugglan ha fått sina hesa läten af nattens mörker, vadarne på den ensliga mossen eller simfåglarna på det stormiga hafvet frambringa ängsliga, vresiga ljud. Lärkan har fått sin drill af den blå luften, sylviorna sina muntra visor af den gröna skogen. Korpen, skatan, kråkan, som nära sig af allt slags afskräde, ha fått i sin stämma någonting försmädligt och ohyfsadt rått. Roffåglarne anse det under sin värdighet att sjunga; deras läten äro melankoliska, hårda och sträfva.
7 Många fåglar, som ej fått sångröst, söka att ersätta denna med teckenspråk. Dufvan klatschar med sina vingar, när hon uppmanar sina kamrater till flygt. Anden ger samma tecken med att flaxande resa sig upp i vattnet. Grönspetten trummar med näbben mot en torr qvist. Hvem har ej sett tuppen eller kalkonen kråma sig för att väcka uppseende här i verlden?
8 Fåglarna hafva också många läten lika med däggdjurens. Kungsfågeln och mesen pipa som råttor och möss, kortörade ufven kan skälla som enoriginal: somen hes hund, anden kan hvissla som uttern, ugglan kan skrika som räfven – och Sländan hade så när sagt: hönsen kunna kackla som riktiga sqvallertaskor.
9 Det der måste man först lägga märke till, när man vill lära sig fåglarnas språk. Men icke må man tänka sig att lära sådant ur böcker. Man skall lära det der man alltid bör söka det lefvande lifvet, nemligen i den fria naturen. Man skall gå tidigt en vårmorgon ut i parken, ut i skogen, lyssna på hvarje fågels ljud och då gifva akt hvilken fågel det är, som qvittrar så eller så. Känner man dem icke, kan man ju medtaga en bok eller fåglar i bild, tills man lär sig att känna dem. Detta går lätt nog, blott man har ögon och öron öppna. På detta sätt ha de berömde fågelmålarne Magnus och Ferdinand von Wright lärt sig fåglarnas språk. Hollberg, som skrifvit boken, har lärt det på samma sätt. Det är förunderligt nöjsamt. När bröderne Wright brukade sitta och måla i skogsbacken, hördes än här, än der ett qvirr qvirr eller pipi. Der är bofinken; sade de strax; der är löfsångaren, der är nötskrikan, der är kungsfågeln, der är hackspeten, eller hvilka de då voro, som höllo väsen i skogen. Och vid sjöstranden sade målarne: hör på knipan der borta i sundet, hon ser oss och tillsäger sina ungar att vara på vakt! Eller: vildgåsen berättar för gåsflocken derborta, att han ser en fiskörn!
10 Fågelspråket har en ganska enkel grammatika: inga deklinationer och konjugationer, knappt nog subjekt och objekt. Men att det har meningar, det kan man märka af följande lilla profstycke. Antag, att locktonen betyder: kom hit, lilla vän! Kom hit, kära barn! Antag, att sammanhållningstonen betyder: vänta, flyg ej långt, vi ha något att rådgöra om! Eller att drillen betyder: hvad Gud är god och hvad lifvet är skönt! – Då höra vi t ex. finkslägtet (fringillaspråk: latin) uttrycka dessa meningar på följande sätt:
11
Skogsfåglarnas språk.
12 I n:o 10 har Sländan berättat huru fåglarnas språk har sin mening, fastän det är ofullkomligare än menniskans språk. Nu vill Sländan, efter Hollbergs bok, berätta hvad skogsfåglarna säga.
13 Känner du hackspetten, som knackar med sin långa, spetsiga näbb i trädens bark för att spela fram gömda insekter? Ja, hvem har ej hört honom spika nubbar i skogen? Han har sällan mer än ett ljud i sitt språk, olika för olika arter. Svarta hackspetten ropar tri tri tri, som ville han visa sin skicklighet i räknekonsten, men längre kommer han icke. Grönspetten kan säga tu tu; han kan ej räkna till tre heller, men han kan också säga kja kja. Stora hackspetten säger ty ty, liksom ville han bevisa sin mening, och lilla hackspetten säger ti ti ti, han skryter med att kunna räkna till tio. Dessutom hör man stora hackspetten ropa gätt gätt gätt, när han förundrar sig öfver något, och han förundrar sig öfver mycket här i verlden, ty detta gätt gätt hör man ofta i skogen.
14 Stundom hör man der ett långt utdraget tyy tyy, likasom af ett osmordt, gnisslande kärrhjul. Detta är icke just någon vacker melodi, som Göktytan består sig. Men hon kan också säga titt titt, när hon ser någon katt eller uggla. Meningen skall väl vara: titta icke hit! och hennes ungar ropa si si! likasom barn bruka göra, när de se något märkvärdigt.
15 Göken, den goda vännen, känna vi nog. Alla hålla af honom för att han med sitt kukku (eller guck-guu) bebådar våren ända till midsommar, och i norra Finland galar han långt in i Juli. Sedan är han mycket tystlåten. Hans hona kan säga plitt plitt, och härmar man göken, så händer, att han flyger ditåt och svarar ach ach – ack, du din skälm! Under Björkuddens brygga hade gökhonan en vår lagt sitt ägg i en sädesärlas bo. Sädesärlan kläckte ut gökungen och matade honom som eget barn, men barnet vexte snart mycket större än fostermodren, hade rasande god aptit och skrek beständigt efter mera mat med ett skarpt ljud: iss iss. Sädesärlan förstod detta mycket väl, der den|90| stora ungen satt beqvämt i trädet och lät mata sig. Stackare, hon var outtröttlig att hemta maskar åt sin late och glupske fosterson, tilldess att han ändtligen flög sin väg, utan att säga så mycket som tack en gång.
16 Kråkfåglarnas språk är fult och sträft. Korpen ropar i sin förnöjelse kråck kråck, när han känner den angenäma lukten af något dödt djur, för hvilken lukt andra taga till flykten. Det berättas att när korpen blir hundra år gammal (ty så gammal kan han verkligen blifva) så kan han dessutom sjunga klong; men det händer ibland att man hör en yngre korp sjunga så under flygten. Alla känna kråkans kraxande kraah kraah, som hon stundom varierar med krääh, när det skall vara riktigt fint. Och detta kan hon kraxa på flera sätt, än kortare, än mera utdraget. Men hon kan äfven ställa sin näbb till ett nätt nätt, som betyder att hon är munter och tycker om någon, och då klipper hon med vingarna och bockar sig som en kavaljer. Hennes slägting råkan skriker alltid sitt fula garb garb, och när råkorna stundom sitta i stora flockar på stranden, är der ett förfärligt oväsen.
17 Den svarta kajan, som bygger sitt bo i kyrktornet, vet icke säga annat än kja kja. Deremot är skatan mycket pratsam och har gått i dansskola, som du vet. Hvar gång hon pratar, bugar hon sig med en knyck på nacken, skifvar sig med sin långa stjert och säger ki-scha ki-scha krakra kikra. Ser hon en roffågel, ropar hon kikri och gömmer sig undan. Men hon kan äfven skratta, när hon förundrar sig öfver något. Då säger hon ac ac ac ac, och då samlas dit alla traktens skator för att se hvad hon skrattar åt. Det är liksom när tanklösa menniskor skratta åt allting, ty gör man illa åt skatans bo, skrattar hon lika förtvifladt sitt ac ac ac ac. Slugare är då hennes slägting nötskrikan, som alltid är på sin vakt och varnar sina vänner för faran med sitt krraaa kraa. Skrikan kallas hon derför att man stundom hör henne om vintern skrika i skogen ett par långa qva qva, och det kan låta trefligt nog att höra en lefvande varelse i den tysta ödemarken.
18 Staren är ett bland vårens glada förebud och infinner sig vanligen med den första blåsippan. Då har han i början ett vackert flöjtljud, som senare blandas bort i ett omusikaliskt snattrande. Han hvisslar i den nakna aspen huuui hiuuu, smäller med näbben, blåser upp sig, skifvar sig och söker få fram en ton, som vanligen endast blir krääa eller käk käk kräkä. Musik är det icke, utom den ena tonen, men viljan är god. Man vet ju, att staren, likasom papegojan, kan lära sig att eftersäga menniskors ord och hela meningar. Sländan har vänskap för staren: han är en klen sångare, men snäll är han och folkkär.
19 Likaså den på högsta modet klädda sidensvansen, som hela sommaren bor i Lappland och först på sena hösten låter rönnbären förmå sig att dröja någon vecka vid städer, byar och gårdar. Fint som kostymen är äfven hans språk. Han har ej annat att säga, än siiiiir. Skulle tro det är sirligt! Men behagligt är det att se honom klänga på rönnklasarne, och onyttigt grymt är det att skjuta så oskadliga varelser, då ju hvarje sådan stackare är knappt en fattig munsbit, när han är stekt.
20 Många veta ej göra skilnad mellan ängsknarren (åkerknarren) och nattskärran, derför att de båda skorra så högljudt i sommarnatten. Ängsknarren sitter natten igenom i det daggiga diket, och på långt håll hör man hans enformiga, genomträngande ärp snärp, ärp snärp, alltid detsamma med korta pauser. Det sägs, att han också kan säga rax kraax, men Sländan har icke hört det. Nattskärran bor i skogen och låter der hela natten höra sitt urrrrrr-orrrrrr, skorrande värre än en hes spinnrock. Någon gång faller det henne in att härma grodans oää, och lika fattig är den melodin. Men dessa omusikaliska fåglar upplifva nattens enslighet; de äro likasom barn af daggen och nattdimman, den ensame vandraren hör dem gerna och blott den sjuke eller sömnlöse, som hör dem nära sitt fönster, när hela naturen sofver, önskar dem stundom der pepparen vexer.
21 Sländan hinner ej berätta om flera denna gång, men vill spara några synnerliga goda gamla bekanta till härnäst.
Avsnittet publicerades 18/7 1885: [105]Slutet om fåglarnas språk.
22 Sländan har icke mycken anledning att prisa menniskans förtrognaste vänner bland de små fåglarna, efter ju Sländan ständigt är i fara att uppätas af dem. Hon må flyga sent eller bittida, högt öfver ängen eller lågt vid sjöstrandens gungande vass, vips är en svala, en bofink eller ett annat bevingadt odjur i hennes spår, och knaps är det gjordt, Sländan är blott en munsbit för desse outtröttlige jägare. Men vi fria djur i skog och mark äta upp hvarandra i bästa välmening och äro lika goda vänner ändå. Det är blott hund och katt, som lärt sig ilska af menniskan. Det är blott spindeln, som har elakt rykte bland oss att vara en falsk förrädare. Vi öfriga lefva, dö och uppäta hvarandra utan fruktan, utan ånger och utan hat, ty det är nu engång så stäldt här i verlden.
23 Liksom ej Sländan skulle känna svalornas språk! När du ser en liten glad svart fågel med pilens snabbhet ila förbi ditt fönster, qvittrande si sirr, må du veta, att det är tornsvalan. Ofta hinner hon då ej säga mer, än ki ki. Men sitter hon på taket, säger hon sirr sii, och sitter hon i boet, qvittrar hon qvirr. Ladusvalan med sitt brandgula halskrås varnar sina kamrater och hönsen för roffåglarna med sitt piu-itt, och är det stor fara, säger hon pul-vi! Rädde sig den som kan! Det är oegennyttigt af henne, ty sjelf är hon utan fara, ingen hök hinner upp henne. Sitter hon i god ro på gärdsgårdsstören, berättar hon allt hvad hon vet: teviti, teviti, tevitui, tevituit tää! Det är ju mycket begripligt. Skrämmer du henne, säger hon pu-i, som betyder: skäms litet! Men sitter hanen på taket och vill fråga huru mor mår i boet, säger han kitt kitt? hur mår madam?
24 Gif akt på hussvalan ofvanför ditt fönster, när hon pratar med sina ungar: pritt, pritt, pririti, pitt pitt – och näbben går på henne, som skulle hon lära dem katekesen. Men till dig eller mig har hon icke annat att säga, än tritt tritt tritt. Ja, tag reda på det!
25 Då veta de muntra svart och hvita flugsnapparne mera att berätta, der de klippa|106| så lustigt med vingarna i din hage. Det är för näpet att höra dem tidigt om våren säga ziett, ziett, ziett, sidla, sidla, sidla! Senare mot sommaren veta de intet annat, än zia, zia eller zitt, zitt; det hör man beständigt i träden. Och skrämmer du dem, säga de te, te eller ett litet vresigt tsret: låt mig vara i fred! Grå flugsnapparen, som bor i städer och byar, låter oss alla dagar höra sitt enformiga tsitt! Det får du höra till lust och leda.
26 Hvem känner ej stensqvättan, som trippar på alla stenar? Hon har en kärleksvisa, som lyder huit-ke, huit-ke, huit-ke, är alltid vid godt lynne, nickar åt alla menniskor och säger då ke ke.
27 Det är icke lätt att uttyda sångfåglarnas språk. Lika gerna kunde du skrifva en ordbok för forsen eller för aftonvindens sus genom björk och aspar. Man har försökt att sätta näktergalens sång i noter och ord, men det vill ej rätt lyckas, utom hans vanliga lockton om dagen: vitt krr eller hans korta hy’t hy’t. Något bättre, men visst icke fullkomligt har man lyckats att stafva talltrastens ljufliga musik en vacker sommarnatt: tsi-tsi, tsi-tsi, tsitu, tjurititu, tjurititu, tjurititu, ti-u, ti-u, ti-u, tsir, tsir, tjutu, tjutu, tjutu och så vidare i en rad af driller. Hans qvitter är likasom afdeladt i ord, hvarför han också kallas taltrasten. Han sjunger natt och dag, men helst om natten. Det är som hade den herrliga nordiska sommarnatten utvalt honom till skogarnas spelman. När han ej sjunger, säger han endast tick tick. Han har många kusiner, men ingen sjunger som han. Koltrasten i djupaste skogen säger tjuck tjuck, ki ki ki eller tött tött tött, men kan också sjunga de vackraste flöjttoner: hu-li-o, hu-li-o, ho-li-o, ho-li-o! De flesta öfriga trastar snattra och skratta sitt omusikaliska terr eller rattata, och snöskatan säger kerre kerre kerre eller schack schack schakak, hvilket påstås vara persiska och betyda ett kungsspråk.
28 Rödstjerten känner du. Han sjunger dagar och nätter i närmaste träd eller på en flaggstång vid gården si hu-i, hu-i, si si si, här är jag, hvar är du? Locktonen är hu-it. Och när hanen sjunger i ett träd, svarar honan långt derifrån i ett annat. Alla barn hålla af rödstjerten. Men förtreta de honom, träter han på dem: tett, tett.
29 Nästan lika bekant är den rödgrå bofinken, som också tycker om att sjunga i granskapet af menniskors boningar. När bofinken flyger, säger han endast juck juck eller huitt titt. Men när han i god ro sitter på qvisten, öfvar han sig flitigt i en vacker melodi, som börjar med sry-sry, sry-sry och slutar med flöjtspel huit-tju. En icke mindre treflig sångare är den gråbruna hämplingen. Han har ett vackert lockljud tju och ett sammanhållningsljud tjuck-tjuck-tjuck. Och när han börjar sjunga, likasom harklar han sig först med ett kä kä kä. Snart får han bättre toner, men sjunger korta visor, qvittrar tju-si och flyger sin väg.
30 Grönsiskan är mycket känd och hölls förr ofta fången i bur, men nu unnar man henne sin glada frihet.original: frihet Hon är en munter fågel, som sjunger sina bästa visor om våren. Då får man höra zirrr och pu-i, som varieras med pi-u, men vanligen slutar hon med tjätt och zää. Steglitsen bor här äfven om vintern och har en liten treflig melodi på våren: si-sju-hitt, su-hitt, si-si si-hiu. Hon är lätt att igenkänna på sitt gula band öfver den svarta vingen och sitt sju-hitt.
31 Den öde skogen, det kala fältet, den ensliga hafsklippan ha sina spelmän; hvarför skulle strandens gungande vass vara utan sin melodi? När du sitter vid bryggan en vacker sommarafton sedan solen gått ned, slår det sällan fel att du får höra ett ihärdigt ti ti ti från vassen i sjön. Det är den lilla käcka säfsångaren, som gladelig gungar på strået och icke tröttnar att sjunga ti ti ti trrrrrr kä kä titi tu-i tu-i tu-i ty ty ty. Skrämmer du honom, får du höra ett sträft trä trä, som liknar vasstråens gnidning emot hvarandra i blåst.
32 Sländan kan icke skrifva en bok, hon kan icke berätta om alla de många fåglarnas språk. Tuppen till exempel; han har förmodligen den äran att vara bekant. Och när hönorna fråga hva’ hva’ hva’ få vi till mat i dag? och hönsgumman svarar: potatis, då kacklar hela sällskapet: ba bababa bara popopopotatis, potatis! Hjerpen säger toi-i-i tsit-tsit-tsit-tsit, och hjerphönan svarar p-l-l-l-l-o-r-i-t. Försök snörpa din mun|107| och säg efter det språket! – Tjädern knäpper: pellep pellep pelleppelleppellep; derefter kluckar han kli-kopp och slutligen hväser han hede-hede-hede-hede, likasom när man slipar en knif. Då hör man tjäderhönan svara back back, som en ångbåtskapten. Till ungarna säger hon ack-ack-ack nja-o. Och nästan på samma sätt spelar orren.
33 Hvem har ej hört talas om svanesång? Den påstås likna hornmusik i klar luft, men Sländan har aldrig hört svanen sjunga. Annars äro vattenfåglarna mycket omusikaliska. Grågåsen säger klack klack klack, som en skomakare: sädgåsen kacklar daddadat keia jyyiaa aaarrr beiiram: förstår du gåsspråk? Gräsanden säger määäk maäk mackmack. Eidern säger a-oo, och då svarar honan kråck kråck. Skraken säger skraak och prackan parrack, hvaraf de fått sina namn. Men alfågeln sjunger fyra toner, som kunna tagas ut på pianot i c dur, nemligen d d e g. En spelman på Gottland har deraf gjort en vals, som kallas all-valsen.
34 Sländan förbigår vadarefåglarna, som alla pipa kikri eller något ditåt, och slutar med att spara någonting fint till sist, nemligen lärkan.
35 Hennes sång är enkel och oskuldsfull, glad som ett barns. Man har försökt att stafva ihop den: siu- si-i-u si-i-u, su-i su-i su-i, tiu tiu tiu, tirrli tirrli tirrli, suitiu suitiu suitiu. Man hör hvarje ton, fastän hon sjunger så högt, att man knappt kan se henne, och vanligen sjunger hon tre gånger å rad samma ton. Det är ingen sorg, ingen längtan och ingen jordisk lidelse. Man tycker sig höra den klara luften och den blå himmelen sjunga. Der är allt Guds tillbedjan, allt Guds lof.
36 Z. T.