1 Ofta om vintern, när marken ligger betäckt af snö, så långt ögat ser, hör man sägas: nu är naturen död i mörker och köld, den hvita snön är en svepning, ett lakan, som en barmhertig hand har bredt öfver henne, för att vi ej skola se hennes bleka, förvissnade ansigte! Ja, visst är snön ett af de många bevisen på Guds kärleksfulla omsorg, hvilka vi påträffa öfver allt, blott vi vilja se dem. Men snön betyder icke döden, snön betyder mycket mer ett bevaradt lif.
2 Hösten kommer, luften afkyles, nätterna blifva mörka, växtriket vissnar bort eller försjunker i dvala, naturen somnar. Arma frön, örter, buskar och träd, stackars djur, som krypa ned i jorden eller lägga sina ägg under den vissnade tufvan, hvem skall bevara dem för vinterns köld? Han kommer, han kommer, så visst som vi bo i höga norden och den korta dagens sol står så lågt på himmelen, att hon icke förmår uppvärma ett enda fruset strå. Köld och mörker äro fruktansvärda fiender för allt lefvande; ingen kan motstå deras förkrossande makt, der de ohejdade råda. Huru skola ett djur eller en planta, som lefva af ljus och värme, kunna motstå en sex månaders natt och en köld, som kommer qvicksilfret att stelna?
3 Se, då tätna vattenångorna i den svala novemberluften, det mörka molnet upplåter sig och nedsänder hvita flingor af snö. I början äro de stora, mjuka och falla lätt; sedan, när kölden tilltager, förminskas de och likna grynaktiga korn. Innan kort är den bleka, förvissnade marken bländande hvit, bomull hänger i tallarnas barr, sparfven på taket burrar upp sig, barnen uppsöka sina förgätna kälkar och gårdsdrängen framdrager sin förrostade släde. Hvad han är välkommen, denna första snö! Huru gladt och behagligt blir icke det nyss så dufna landskapet under hans skimrande omhölje! Sjelfva natten ljusnar af snöns återsken: man trefvar icke mer i detta förskräckliga oktobermörker, der man knappt ser handen för ögonen och vid hvarje steg fruktar att falla i en försåtlig grop. Du kära hvita snö, skulle du vara menniskans ovän? Är du icke fastmera ett tröstande ljus, en förträfflig väg och en oskattbar bundsförvandt?
|26|
4 Ja, hvita snö, det är du för oss; men du är något mer. Du är naturens kassaskrin i denna vår kulna nord; du bevarar dess frusna, domnade lif till nästa vår. Du breder ditt värmande täcke öfver allt, som lefver under dig och fruktar att dö ... Värmande täcke? Hvad vill det säga? Skulle snön vara varm? Men han känns ju så kall för våra rödfrusna händer, han tvingar vår fot in i ullstrumpan och galoschen; dagkarlen skyddar sig mot honom med hö i sin stöfvel.original: stöfvel Och snön skulle värma? Det är icke möjligt.
5 Nåväl, hvarför brukar då Lappen och mången annan nordbo till vintern måka snö kring sin koja, för att få henne varm? Hvarför gräfde sig Nordensköld och hans kamrater gropar i snön, för att få ett varmt nattqvarter, när de skidade öfver Grönlands fjellryggar? Jag vill berätta dig något märkvärdigt. Gå ut på den kallaste dag under hela vintern; tag med dig en thermometer. Antag, att han ute i luften visar 30 graders köld. Gräf honom en aln djupt ned i snön, och tag upp honom efter en half timme.original: timme Då visar han endast 17 grader. Gräf ned honom 2 alnar i snön: då visar han om en halftimme 13 grader. Men finner du en så djup drifva, att du kan nedgräfva honom 4 alnar i snön, så visar han efter samma tids förlopp endast 2½ graders köld, ehuru han ofvanför drifvan visar 30.
6 Säg sedan, att snön icke värmer! Icke kan man elda en brasa med honom, men han har, liksom träd, den egenskapen att icke lätt släppa kölden igenom sig, hvilket på de lärdes språk kallas att vara en dålig värmeledare. Och denna snöns egenskap är af en så stor vigt för djur- och växtverlden uti den höga norden att om den icke funnes, skulle allt lefvande, som ej har en brasa om vintern, frysa ihjäl. Men nu lägger sig snön öfver växternas rötter och frön, öfver alla de djur, som sofva i dvala, öfver alla de ägg och larfver, dem insekterna lagt under grästorfvan eller i trädens bark, och skyddar dem der för den hårdaste vinterfrosten. Derför anses snörika vintrar efterföljas af fruktbara somrar, emedan sädeskornet och andra frön då varit väl skyddade, men en bar vinter utan snö eller en alltför tidig snösmältning om våren, då nattfroster ännu inträffa, äro farliga för växtverlden. På Nova Zemlas bergsluttningar mot söder kan man under den korta sommaren plocka ranunkler och förgätmigej, hvilket vore otänkbart i dessa aflägsna trakters förfärliga vinterköld, om icke den djupa snön bevarat rötter och frön från tillintetgörelse.
7 Och snön vet ganska väl när han uppfyllt sin bestämmelse och hans tid om våren är ute. Han är så lös och rörlig, han behöfver en så lätt vink af en varm sol, att han skyndar sig bort med brådskande hast i rinnande bäckar.original: bäckar Då är det lyckligt, om de stora skogarnas skugga gifver honom tid till besinning, annars öfverfyller han flodernas bäddar och dränker vida nejder i öfversvämningar. Eller händer det, att han ligger tät och djup på Alpernas sluttningar. Då skiner vårsolen, snön blir kram, ett strå eller en isbit råkar trilla ned längs sluttningen och samlar omkring sig en liten boll af snö. Bollen rullar nedåt och växer och växer och växer, intilldess att han slutligen som en jättehög lavin, ryckande med sig skogar och klippor, störtar ned öfver de sorglösa dalarna.
8 Detta må nu kallas fula pojkstreck af snön, och sant är, att vi icke heller prisa honom, när han i vilda yrväder stänger vägarna eller begrafver en stackars förvillad vandrare ute på isen. Men så är det alltid med naturkrafterna: de tyckas stundom behöfva rasa ut, för att sedan verka dessmera välgörande. Icke prisa vi orkanen eller vådelden eller ett vildt stormande haf, och hvem ville dock sakna luft, eld eller vatten? Det är oss nog, att Gud ordnar och styr dem efter sina visa afsigter, att de må utföra hans verk i skapelsen.
9 Hvem bland oss ville väl möta en vinter utan snö, en sådan eländig, slaskig, töknig och mjeltsjuk barvinter, som man får se i Tyskland, England och flera länder af medlersta Europa, hvilka hvarken äro nord eller söder? Nej, då hålla vi hellre dig, du kära hvita snö, för att lysa vår vinternatt, bana vår väg och skydda åt oss det lif, som väntar på våren. Gör du oss litet besvär ibland, så gör du oss desto mera nytta och glädje. Det finnes någonting, som är vackrare än du, och det är den välsignade första grönskan i Maj och Juni, det är de böljande sädesfälten och de mognande bären eller den|27| dagklara natten i nordens sommar. Men ack, det är allt som en kort dröm, och när den hastigt flytt bort, då skola vi åter helsa dig, kära hvita snö, som vår glada vän, som naturens försilfrade kassaskrin i den långa vinternatten!
10 Z. T.
Kommentar
Kommentar
Berättelsen publicerades i Nya Trollsländan 21/2 1885.
Huru snön värmer.
1 Ofta om vintern, när marken ligger betäckt af snö, så långt ögat ser, hör man sägas: nu är naturen död i mörker och köld, den hvita snön är en svepning, ett lakan, som en barmhertig hand har bredt öfver henne, för att vi ej skola se hennes bleka, förvissnade ansigte! Ja, visst är snön ett af de många bevisen på Guds kärleksfulla omsorg, hvilka vi påträffa öfver allt, blott vi vilja se dem. Men snön betyder icke döden, snön betyder mycket mer ett bevaradt lif.
2 Hösten kommer, luften afkyles, nätterna blifva mörka, växtriket vissnar bort eller försjunker i dvala, naturen somnar. Arma frön, örter, buskar och träd, stackars djur, som krypa ned i jorden eller lägga sina ägg under den vissnade tufvan, hvem skall bevara dem för vinterns köld? Han kommer, han kommer, så visst som vi bo i höga norden och den korta dagens sol står så lågt på himmelen, att hon icke förmår uppvärma ett enda fruset strå. Köld och mörker äro fruktansvärda fiender för allt lefvande; ingen kan motstå deras förkrossande makt, der de ohejdade råda. Huru skola ett djur eller en planta, som lefva af ljus och värme, kunna motstå en sex månaders natt och en köld, som kommer qvicksilfret att stelna?
3 Se, då tätna vattenångorna i den svala novemberluften, det mörka molnet upplåter sig och nedsänder hvita flingor af snö. I början äro de stora, mjuka och falla lätt; sedan, när kölden tilltager, förminskas de och likna grynaktiga korn. Innan kort är den bleka, förvissnade marken bländande hvit, bomull hänger i tallarnas barr, sparfven på taket burrar upp sig, barnen uppsöka sina förgätna kälkar och gårdsdrängen framdrager sin förrostade släde. Hvad han är välkommen, denna första snö! Huru gladt och behagligt blir icke det nyss så dufna landskapet under hans skimrande omhölje! Sjelfva natten ljusnar af snöns återsken: man trefvar icke mer i detta förskräckliga oktobermörker, der man knappt ser handen för ögonen och vid hvarje steg fruktar att falla i en försåtlig grop. Du kära hvita snö, skulle du vara menniskans ovän? Är du icke fastmera ett tröstande ljus, en förträfflig väg och en oskattbar bundsförvandt?
|26|4 Ja, hvita snö, det är du för oss; men du är något mer. Du är naturens kassaskrin i denna vår kulna nord; du bevarar dess frusna, domnade lif till nästa vår. Du breder ditt värmande täcke öfver allt, som lefver under dig och fruktar att dö ... Värmande täcke? Hvad vill det säga? Skulle snön vara varm? Men han känns ju så kall för våra rödfrusna händer, han tvingar vår fot in i ullstrumpan och galoschen; dagkarlen skyddar sig mot honom med hö i sin stöfvel.original: stöfvel Och snön skulle värma? Det är icke möjligt.
5 Nåväl, hvarför brukar då Lappen och mången annan nordbo till vintern måka snö kring sin koja, för att få henne varm? Hvarför gräfde sig Nordensköld och hans kamrater gropar i snön, för att få ett varmt nattqvarter, när de skidade öfver Grönlands fjellryggar? Jag vill berätta dig något märkvärdigt. Gå ut på den kallaste dag under hela vintern; tag med dig en thermometer. Antag, att han ute i luften visar 30 graders köld. Gräf honom en aln djupt ned i snön, och tag upp honom efter en half timme.original: timme Då visar han endast 17 grader. Gräf ned honom 2 alnar i snön: då visar han om en halftimme 13 grader. Men finner du en så djup drifva, att du kan nedgräfva honom 4 alnar i snön, så visar han efter samma tids förlopp endast 2½ graders köld, ehuru han ofvanför drifvan visar 30.
6 Säg sedan, att snön icke värmer! Icke kan man elda en brasa med honom, men han har, liksom träd, den egenskapen att icke lätt släppa kölden igenom sig, hvilket på de lärdes språk kallas att vara en dålig värmeledare. Och denna snöns egenskap är af en så stor vigt för djur- och växtverlden uti den höga norden att om den icke funnes, skulle allt lefvande, som ej har en brasa om vintern, frysa ihjäl. Men nu lägger sig snön öfver växternas rötter och frön, öfver alla de djur, som sofva i dvala, öfver alla de ägg och larfver, dem insekterna lagt under grästorfvan eller i trädens bark, och skyddar dem der för den hårdaste vinterfrosten. Derför anses snörika vintrar efterföljas af fruktbara somrar, emedan sädeskornet och andra frön då varit väl skyddade, men en bar vinter utan snö eller en alltför tidig snösmältning om våren, då nattfroster ännu inträffa, äro farliga för växtverlden. På Nova Zemlas bergsluttningar mot söder kan man under den korta sommaren plocka ranunkler och förgätmigej, hvilket vore otänkbart i dessa aflägsna trakters förfärliga vinterköld, om icke den djupa snön bevarat rötter och frön från tillintetgörelse.
7 Och snön vet ganska väl när han uppfyllt sin bestämmelse och hans tid om våren är ute. Han är så lös och rörlig, han behöfver en så lätt vink af en varm sol, att han skyndar sig bort med brådskande hast i rinnande bäckar.original: bäckar Då är det lyckligt, om de stora skogarnas skugga gifver honom tid till besinning, annars öfverfyller han flodernas bäddar och dränker vida nejder i öfversvämningar. Eller händer det, att han ligger tät och djup på Alpernas sluttningar. Då skiner vårsolen, snön blir kram, ett strå eller en isbit råkar trilla ned längs sluttningen och samlar omkring sig en liten boll af snö. Bollen rullar nedåt och växer och växer och växer, intilldess att han slutligen som en jättehög lavin, ryckande med sig skogar och klippor, störtar ned öfver de sorglösa dalarna.
8 Detta må nu kallas fula pojkstreck af snön, och sant är, att vi icke heller prisa honom, när han i vilda yrväder stänger vägarna eller begrafver en stackars förvillad vandrare ute på isen. Men så är det alltid med naturkrafterna: de tyckas stundom behöfva rasa ut, för att sedan verka dessmera välgörande. Icke prisa vi orkanen eller vådelden eller ett vildt stormande haf, och hvem ville dock sakna luft, eld eller vatten? Det är oss nog, att Gud ordnar och styr dem efter sina visa afsigter, att de må utföra hans verk i skapelsen.
9 Hvem bland oss ville väl möta en vinter utan snö, en sådan eländig, slaskig, töknig och mjeltsjuk barvinter, som man får se i Tyskland, England och flera länder af medlersta Europa, hvilka hvarken äro nord eller söder? Nej, då hålla vi hellre dig, du kära hvita snö, för att lysa vår vinternatt, bana vår väg och skydda åt oss det lif, som väntar på våren. Gör du oss litet besvär ibland, så gör du oss desto mera nytta och glädje. Det finnes någonting, som är vackrare än du, och det är den välsignade första grönskan i Maj och Juni, det är de böljande sädesfälten och de mognande bären eller den|27| dagklara natten i nordens sommar. Men ack, det är allt som en kort dröm, och när den hastigt flytt bort, då skola vi åter helsa dig, kära hvita snö, som vår glada vän, som naturens försilfrade kassaskrin i den långa vinternatten!
10 Z. T.