1 – Nå, gossar, är här någon af er, som sett en gardist?
2 Ja, de hade alla sett gardister, men somliga hade sett dem som tennsoldater och andra hade sett dem målade på stora ark, som kosta 10 penni i boklådan.
3 – Det är nu ingen fråga om tenn och pappersgubbar. Har någon sett en fyrfota gardist?
4 Ett sådant underdjur hade ingen sett. Alla gossarnes gardister hade gått på två ben med gevär på axeln. Det är något bussigt att bära ett riktigt gevär, icke ett sådant, som skjuter en kork, och så sitter korken fast med en tråd vid geväret.
5 – Men det skall också vara en riktig karl till att sköta ett riktigt gevär. Pysingar, som leka med bössor, bruka skjuta ihjäl hvarandra. Detta är alldeles intet bussigt, se ni, det är kanaljekonster, för hvilka man får sitta i kedjor på vatten och bröd. Till all lycka brukar en fyrfota gardist aldrig gevär, bara mun och tänder.
6 Gossarne sågo förundrade ut.
7 – Fyrfota gardister kallar jag sådana tappra och trogna gårdshundar, som aldrig lemna sin post i värsta hundväder, natt eller dag, och äro beredda att hugga i kragen en hvar, som kommer i olofliga ärender. Ha ni sett någon sådan gardist?
8 Åh ... dem hade alla sett!
9 – Nå, då veta ni, att en sådan trogen vaktpost är heder värd och kan slåss och stupa rätt som en ärlig krigsman. Jag har känt hela raden af sådana i min tjenst. Vill någon höra, så skall jag räkna upp dem i rad efter mönsterrullen, det vill säga i den ordning de trädt i tjensten.
10 Det voro alla med om att höra. De hade visst läst i Sländan flera berättelser om trogna hundar, men ingen sådan prisse hade haft äran kallas gardist och vara införd i mönsterrullen.
11 – Godt. Så skall jag räkna upp dem. Kanske berättar jag om jepparne med. Jep|114|par kallar jag sådana små hundrackor, som kunna gläfsa, gnälla, till och med bitas, men äro mera för nöje, än nytta i tjensten.original: tjensten De kunna vara argsinta nog ibland, men ibland också mycket roliga.
12 – Ja, tala om jepparne med!
13 – Jag skall göra det, alltefter deras ordning i mönsterrullen. Märken nu, gossar, att alla, som jag uppräknar, äro, så att säga, historiska hundar, det vill säga sådana, som riktigt lefvat och tjenat under sina sanfärdiga namn. Ingen enda gardist eller jeppe är här en sannsaga; alla ha varit precis sådana jag nu berättar för er. Och jag berättar blott det, som jag sett med egna ögon. Andra kunna berätta märkvärdigare saker, men detta är nu hvad jag mins under min tid.
14 – Få vi vara med? – sade flickorna.
15 – Ja, sitt ned, här är godt rum. Jag sätter mig på pallen, och ni sätten eder rundtomkring mig på golfvet. Nu börjar jag, sad’ fotografen, när han drog luckan från titthålet.
16 Gardist N:o 1. Han hette Fylax och var en hvit pudel med lång, ovanligt mjuk ull. Jag var den tiden en förhoppningsfull ung man om fyra eller fem år och mins mycket väl huru Fylax bar min mammas sykorg efter henne till staden. Han kunde många konster, den trogne Fylax. Han kunde stå, styf som en sticka, med gevär på axel, när man gaf honom en käpp. Han kunde predika som prosten, hvilket inte var så alldeles rätt eller artigt, men man hade lärt honom stå med bakbenen på en stol och framtassarne på karmen, se morsk ut och småskälla med grof basröst.
17 – Hur går Dalsten, när han är pirum?
18 Fylax gick på två ben och låtsade ragla.
19 – Men hur säger Löfven åt Dalsten? (Löfven var en polisbetjent). Fylax morrade. – Det var snällt, nu skall du få socker. Men detta är min bit. – Biten lades på golfvet, och Fylax rörde den icke. – Bra, Fylax! Detta är hunds bit. – Knaps, så var biten försvunnen, som kissen tog korfven.
20 Jag behöfver ej berätta om Fylax eller någon af hans efterföljare, att de, med eller utan hundkoja, lågo ute i kalla vinternatten och icke släppte ett möss utan bevakning till gården. Det var ju derför de voro inskrifne i gardet. Bandhundar hade vi aldrig i gården. Vi tyckte aldrig om slafvar, allraminst om olyckliga arga fångar, som ingen annan än husbond får klappa och vara vän med.
21 Fylax dog af ålderdom, sedan han ännu, sista julen han lefde, fått vara med om en rar julklapp. Då skickades han, bärande i sin mun åt husbond ett par sköna, mjuka strumpor, spunna och stickade af hans egen ull. Der var en vers på, och det är skada att jag har glömt den, ty det var en mycket vacker och rolig vers.
22 Jeppe N:o 1. Han hette Pip och var en liten fet, svart, släthårig favorit hos barnen, samtidig med Fylax, men lefde längre än han och dog till sist af för mycken vällefnad. Det var barnen, som gifvit Pip hans namn. Jag vet ej, om någon af er hört en saga, som förr var på modet, men nu är glömd. »Prinsessans Pip» villades bort i skogen, när kungens barn plockade bär, och då lystes i alla kyrkor, att den, som hittade Pip, skulle få en hel kammare fylld till taket med rysligt goda saker, börjande med äpplen och konfekt, som allt mycket noga räknades upp. Och då gingo der alla barn i riket ut att söka och hade underliga äfventyr i skogen, till dess att en gosse och en flicka hittade Pip hos en gammal gumma. Men barnen skulle ej få honom, innan de ätit sju gånger sjuhundra ägg, utan att tappa en bit af skalen, och der sitta de och skala och äta i denna dag.
23 Barnen i vår gård hade nu hört den sagan femtio gånger; derför skulle den lilla trinda valpen också heta Pip. Och Pip var barnens förtrognaste vän, i synnerhet när de hade någonting godt att traktera med. De klädde ut honom i dukar och löskragar, bundo kängor på hans fötter och kunde skratta ihjäl sig, när han tossade förlägen och ovig fram öfver golfvet. En annan gång lades han till sängs, skulle vara sjuk och fick in sockervatten i thésked. Och åter en annan gång skulle han föreställa en hare, och då lades ut snaror vid stolfötterna. Pip gick i snaran, fastnade och drog stolen omkull. Men då hände, att Pip tyckte detta|115| raljeriet vara för groft och skälde och bets och fick ris, och så blefvo der tårar och sockerbitar och afbön och pussa på hand, tilldess att alla voro lika goda vänner igen.
24 Gardist N:o 2. Han kom efter Fylax under min skoltid och hette Briffo. Det namnet hade han fått efter en riddareroman. Riddaren Wolf von Wolflingen red ut på jagt, och alla hans hundar nämndes vid namn, deribland Briffo. Trots dessa ridderliga anor, var vår Briffo en ganska bondaktig gårdshund, stor, släthårig, svart och hvit, utan ett gry af finare uppfostran. Han utmärkte sig ej heller genom något slags konstskicklighet, men hade den stora meriten att vara trogen och tillgifven.original: tillgifven Jag vet ej, om jag skall räkna bland hans meriter, att han, med all sin bondaktighet, visade en viss partiskhet för så kalladt »bättre folk», det vill säga bättre klädt folk, ty Briffo bedömde, som det brukas i verlden, menniskor efter kläderna. Kom der en sämre klädd stackare, ansåg Briffo honom för sin naturlige fiende. Den tiden var rysk inqvartering der vi bodde på landet, och vi hade bråk och bekymmer för Briffos upproriska tänkesätt, ty ryska soldater kunde han för sin död ej tåla, det minsta han kände lukten af dem. Vi hade ingenting emot de ryske soldaterne; de voro fredliga, godmodiga menniskor, som kommo till gården för att byta ut sina stora limpor mot en filbunke eller annat, som smakade dem till sofvelmat. Men Briffo flög dem i benet, han; fick stryk och kunde ändå ej låta bli att nästa gång visa sig lika ohöflig. Icke bättre mottog han laukku-ryssarne, de karelske arkangeliterne, som den tiden ofta kommo till gården med sina renslar på ryggen. Det var nu en gång Briffos krångliga sida; han kunde ej tåla deras fysionomi och lukten af rofoljan från deras och ryssarnes smorlädersstöflar.
25 Briffo var ingen jagthund, fastän han härstammade från riddar Wolf von Wolflingen. På sin höjd kunde han förgripa sig på några oskyldiga får, men han var allt annat, än hjelte. Han hade någongång blifvit skrämd af ett bösseskott, och detta kom han så väl ihåg, att jag behöfde endast lägga an med min käpp, som när man lägger an med en bössa, och Briffo tog genast till fötter, allt hvad benen förmådde. Vi voro nog goda vänner, och Briffo blef gammal i gården, men huru han slöt sitt stora ryska krig, kan jag ej berätta, ty en sommar, när jag hemkom från skolan, var Briffo försvunnen.
Avsnittet publicerades 17/8 1889:[121]
26 – Jeppe N:o 2. Han var en liten brunlurfvig rysk valp, som hette Mirka och anförtroddes åt mig i pension medan hans herre var bortrest. Jag läste den tiden på studentexamen i Helsingfors, hade ett gammalt piano och en färglåda som kryddor för lexorna. Mirka var lustig, jag ville måla hans porträtt, men detta var ingen lätt sak. Hvad skulle han hållas stilla! Då fann jag på det försåtliga rådet att ställa honom på pianots tangenter. Hvad skulle han stå! Strax steg han med framtassen på tangenten – pang! så med baktassen – pang! så åter med framtassen – pang. Och nu stod Mirka orörlig, som hade han varit af trä från leksaksboden, framtassen upplyft, han tordes ej fälla ned den, och jag fick måla hans lurfviga person som han gick och stod här i verlden.
27 Det var i November, isen låg blank och stark öfver norra hamnen. Jag tog mina skridskor, och när jag spänt dem på, såg jag att Mirka följt mig. Kom med! tänkte jag; hvarför skall jag konka dig hem igen? Men nu blåste det hvinande vestlig storm. Jag spände ut skörtena på min jacka till segel, och det gick, må ni tro! Om mindre än 20 minuter blåste jag nära en half mil framåt till Wrakholmen. Mirka följde på halisen, men der skulle ni sett kullerbyttor! Blåsten trillade honom rundtomkring som en boll; än var han på fötterna, än gick seglatsen på ryggen med benen i vädret. Nej tänkte jag, du kommer då aldrig hem igen, stackars kräk! Och så stoppade jag honom för återvägen i jackans vida ficka. Men der råkade vara hål i fodret, Mirka gjorde hålet större, hasade ned i fodret och låg der och dunkade på mitt venstra ben, hvar gång jag lyfte foten. Det var den mödosammaste skridskofärd jag någonsin varit med om. Försök att kryssa mot storm med ett sådant dunkande påhäng! Jag trodde kräket skulle dunka till bara kalops. Vi behöfde tre timmar för hemresan, Mirka och jag, och var jag hungrig, så var Mirka ej mindre, när vi ändtligen fingo mat.
|122|
28 – Jeppe N:o 3. Han var en fin och förnäm stöfvarevalp, som med tiden skulle blifva en hundra marks jagthund; utmärkt vacker, släthårig, hvit med bruna fläckar. Derför fick han det fina namnet Lion, lejon. Men den stackaren blef icke långvarig. Han hade för goda dagar, föråt sig på köttmat, fick valpsjukan och dog. Jag sörjde honom bitterligen, begrof honom under en björk i trädgården och ämnade resa en minnesvård der, men det blef, som mycket annat i verlden, aldrig af.
29 – Gardist N:o 3. Han var så märkvärdig och vidtberömd, att barnen på den tiden kunde både sagor och verser om honom:
»Pukki han var en äkta spanjor,
Vau vau, vauvau, vauvauedi vau,
Och han var så svart, att ingen det tror,
Vauvau, vauvauedi vau».
31 Och så beskrefvos der i en lång visa, med hundspråk emellan, hans lefnadsöden ända till hans ryktbara och sorgliga slut.
32 Han hemtades som en valp af sjökapten till Helsingfors från Barcellona och bar då det välklingande namnet Gitano, som betyder en spansk tattare. Men när jag fick honom, gaf jag honom det mindre vackra namnet Pukki, icke för att han liknade en bock, tvärtom, han var en äkta pudel af förnäm härkomst, men för att det lät mera hemtrefligt så. Svart var han som en morian, icke ett hvitt strå fanns i hans mjuka ull, och bland alla kloka pudlar var han en af de klokaste. Jag skall, bland hundrade historier om hans klokhet, endast omtala en eller två.
33 Pukki var van att följa mig precis klockan 2 till Hotel Petersburg, der jag den tiden åt middag. Då fick han sin middag med för 10 penni om dagen. Den bestod mest af buljongskött. En dag sade jag åt kyparen: för nu åt Pukki så mycket han orkar äta; jag skall betala! – Ja, Pukki fick den ena rågade talriken kött efter den andra, jag tror det var sju, och allt gick det åt, men när åttonde talriken kom, förmådde Pukki ej mer, lade nosen på talriken och suckade så djupt, som hade han lidit den bittraste oförrätt. Kyparen ville borttaga talriken, men tror man? Pukki högg efter hans arm, och den kära, bedröfliga talriken lemnade han ej, förrän jag gick från hotellet.
34 Som sagdt, han hade nu fått den vanan att gå till sin middag precis klockan 2. Ingen kunde punktligare passa på klockslaget; jag hade kunnat ställa mitt ur efter honom.
35 Det hände, att jag glömde tiden, medan jag läste och skref. På slaget 2 kom Pukki och lade sin nos på mitt knä, som ville han säga: nu är det middag! När jag ej låtsade märka honom, gick han till ett litet matskåp och skrapade med tassen på skåpdörren. När jag ändå blef orörlig, gick han till dörren, bar till mig först ena, så andra galoschen och lade den varligt framför mina fötter. Begriper du nu? frågade han med sina kloka ögon. Ja, då begrep jag.
36 En pålitligare nattvakt kunde man ej begära. Två gånger väckte han mig, när brandsignaler hördes om natten. I dessa oskyldiga tider sof jag, som mången annan, med nyckeln i dörren. En ljus majmorgon, klockan 4 vidpass, vaknade jag af att Pukki småskälde. Jag stod upp och såg honom fasthålla en rysk soldat vid den grå schenellen. Han bet icke, han bara höll fast. Soldaten såg generad ut och frågade, om polkovniken (öfversten) bodde här. Nej, han bodde ej här; jag skrattade, soldaten skrattade med. Lachespråk: franska, Pukki! .. Pukki släppte sitt tag, det blef intet krig den gången, och vi skildes från ryssen som goda vänner.original: ,
37 Det skulle blifva en bok att berätta alla Pukkis strider och skälmstycken. Han låg i krig med alla kattor och miste vid en sådan het strid sitt ena öga i esplanaden. Med köksorna i gården hade han ständiga kalabaliker. Jag såg honom en morgon baklänges dragande med sig vid kökstrappan en kalfstek, som var så tung, att han ej kunde lyfta den i gapet. Köksan efter med qvasten i högsta hugg, men Pukki visade tänderna. – Skäms, Pukki! Lache!språk: franska Motvilligt släppte tjufven sitt rof och fick en bastonad för besväret. Men beklagligen hade han kort minne; naturen gick framför konsten. En dag var stor festmiddag i Kajsaniemi värdshus. Pukki var icke bjuden, men hade listat sig med, jag vet ej huru. Dörren stod öppen till skänkrummet; jag såg, när jag kom, en stor, delikat äppeltorta ligga på fatet.original: , När deserten skulle bjudas, blef der ett sö|123|kande och frågande bland uppasserskorna: hvar är äppeltortan? Ingen torta stod att hitta i denna verlden; man måste söka åt gästerne några skåpståndna bakelser. Jag tittade i smyg under bordet och såg Pukki sleka sig om munnen, ännu med smulorna af den rara tortan i sina mustacher. Naturligtvis låtsade jag ingenting veta, men efter middagen gick jag till värdinnan, mamsell Myrman, och sade till henne: hvad kostade äppeltortan? – Var det herrns hund? – Ja, förlåt den snålvargen, jag skall betala tortan!
38 Det var icke enda gången jag fick betala vackert för Pukkis fula oseder. Men hvad ville jag göra? Han fick stryk, och så voro vi åter vänner. Jag höll af honom, han af mig. Mången enslig vinterafton sutto vi två allena vid brasan, jag berättade sagor för honom, och han låg lyssnande med nosen på mitt knä, betraktande mig med sina stora, mörka, förståndiga ögon. När jag ej hade tid med honom, roade han sig med att bita på någon sten, som han med mycket besvär släpat hem från våra gemensamma vandringar och lagt att skräpa på dörrmattan.
39 Så kom då det märkvärdiga slutet på visan, som den tidens barn kunde sjunga. Det var jultiden för mer än 40 år sedan. Jag reste från Helsingfors till ett bröllop i Österbotten. Pukki var icke bjuden och skulle stadna i Helsingfors hos två af mina vänner. Men nu var den ena af vännerna bjuden till samma bröllop och reste några dagar efter mig. När han såg Pukki otröstlig öfver min bortresa, sökande mig och tjutande hela dagen på trappan, beslöt han att taga hunden med sig, för att bereda mig en glad öfverraskning. De reste alltså, och Pukki fick stundom sitta i släden, men vanligen sprang han efter. Det var en resa på 48 mil, mångenstädes igenom stora skogar. Så hände sig en månljus vinternatt, i en sådan stor skog på gränsen mellan Virdois och Alavo socknar, att Pukki sprang efter och hans beskyddare sof i släden med pelskragen uppviken öfver öronen, ty det var bistert kallt. Skjutskarlen körde och tyckte sig höra något larm i skogen, men hvad skulle han bry sig derom? Man hör så underliga ljud i skogen om natten; ibland spricker en fura, ibland tjuter en varg efter rof. Skjutskarlen körde på. När de kommo till gästgifvaregården, vaknade beskyddaren. – Missä koira on?språk: finska Hvar är hunden? – Susi veispråk: finska, vargen tog, svarade skjutskarlen likgiltigt, för det var han så van vid der i skogsbygderna.
40 Min vän, som skulle beskydda Pukki, blef mycket ledsen och ville vända om för att söka honom. Men folket i gården försäkrade, att detta skulle tjena till ingenting, och så fortsattes resan utan Pukki. Allt detta fick jag veta först vid återkomsten till Helsingfors.
41 Nu vet ju ingen rätt huru min stackars Pukki slöt sitt på samma gång så tjufsiga och så ärliga, trofasta lif. Men jag föreställer mig, att han icke dukade under utan ett hjeltemodigt försvar. Jag hade sett honom besegra mycket större hundar, än han sjelf, och jag är alldeles viss på, att der måste ha varit en stor skock vargar, som anfallit honom från alla sidor.
42 Då måste ju slutligen den tappraste falla för öfvermakten. Och att Pukki föll med ära, det är så säkert, som att han föll mycket saknad af alla sina bekanta, utom köksor och kattor.
43 Barnen fälde ofta tårar vid slutet af Pukkis visa, när der beskrefs huru
»Pukki han stred som en tapper soldat,
Vauvau ...
Och så blef ändå han vargarnes mat.»
45 Och det sista vauvauedivau sjöngs med sorgelig ton, så att man tyckte sig höra Pukkis farväl till alla sina vänner och ovänner här i denna elaka verlden.
Avsnittet publicerades 7/9 1889:[129]
46 – Gardisterne N:o 4 och 5 Mindre märkvärdiga, men inskrifna i rullorna. N:o 4 hette Bull, emedan han kom under kriget för 35 år sedan och fick namn efter Englands John Bull. Han var en lurfvig halfpudel, temligen oborstad, men lustig. Han hade många fiender, efter han kom till verlden i krigstid, – kattor, loppor och isynnerhet brömsar. Bull tillbragte hela sitt korta lif i beständigt krig med dessa nedriga motståndare, stundom med heder, ofta med nederlag. Han hade öfvat sig till en ovanlig skicklighet att fånga brömsar i flygten. En gång under en sommarresa till Österbotten, hade Bull sprungit efter vagnen i hetta och damm, så att tungan hängde långt ut ur munnen. Då blef han af förbarmande upptagen i vagnen och åkte der icke litet myndig, på baksätet, rätt som annat folk. Men de, som icke hade respekt för hans höga värdighet, det var brömsarna. De surrade honom beständigt kring öronen, anföllo hans flämtande nos och borrade sig inne i hans yfviga pels. Bull nafsade in den ena efter den andra, nöjd att få sig en extra frukost. Kuraget växte med hvarje fångst; slutligen stälde han sig med framtassarne på vagnsdörren för att komma åt det flygande sällskapet. Vagnen åkte med god fart utför en backe, Bull sträckte sig framåt, nafsade i luften och tog öfverbalans. Der blef en kullerbytta, så att dammet stod som en sky, der han trillade utför backen ... Ha ni hört talas om freden i Brömsebro?
47 Jag är ledsen att säga det, men denna långresa blef Bulls sista. Född krigare, som han var, hade han blifvit så lifvad af sina segrar mot brömsarna, att han begynte förfölja fredliga fårskockar. Och då hände sig under ett sådant olyckligt krig, att Bull blef skjuten på blanka allvaret af fårens förbittrade ägare.
48 N:o 5 hette Pontus efter den berömde Pontus Delagardie, emedan vi den tiden bodde i en gård, som tillhörde familjen Delagardie. Om vår Pontus är icke mycket att berätta.|130| En krigshjelte blef han aldrig, men en liderlig kamrat blef han, ty han dref mest kring staden med andra hundar och sof i ett lider. Jag skulle draga i betänkande att räkna honom bland gardisterne, om han icke två gånger skrämt tjufvar från gården, der han låg på lur i sitt lider. Pontus stackare var en beskedlig slarf, som icke gjorde någon rättskaffens menniska för när. En vacker dag var han försvunnen och kom aldrig igen. Hvart han tog vägen, fick ingen veta. Troligen blef han af dåligt sällskap förledd att rymma och kom så i rackarens klor. Lägg märke till, att så slutas ju alltid ett liderligt lefverne.
49 – Gardist N:o 6. Nu hade vi intet annat af slägtet canisspråk: latin, än hundöron i barnens böcker. En afton kom jag hem med en liten tre veckors ljusbrun valp af stöfvarerace. Han var så treflig och trind, att barnen blefvo utom sig af förtjusning, matade honom med söndersmulade skorpor i mjölk och bäddade honom omsorgsfullt i en docksäng. »Han är så tussig», sade de, när hans små ögon föllo ihop under deras vänliga omsorger. Och så hände sig, att den rara klenoden fick heta Tusse. Det var ej nog med egen säng, han skulle också ha egen kammare i ett hörn af barnkammaren, och hela rummet kallades efter honom »Tusses kammare».
50 När Tusse var tre eller fyra månader gammal, hände honom ett så otroligt äfventyr, att det på den tiden omtalades nästan i hela staden och blef den märkvärdigaste tilldragelse under Tusses lif. Märk, att jag berättar en verklig händelse!
51 Det är nu mer än 30 år sedan. Julen 1858 hade vi i Helsingfors sträng köld. Juldagen frågade barnen: hvar är Tusse? Ja, någon hade sett honom leka med andra hundar på gatan, men sedan hade man ej sett till honom. Vi voro bortbjudna till middagen. När vi hemkommo, upprepades samma fråga, men Tusse var borta. Likaså andra dag jul, tredje dag jul. Barnen greto; jag skickade en annons till tidningarna: »hederlig vedergällning»; och så vidare. Det tycktes ej hjelpa. Tusse var och förblef hela julveckan borta.original: borta Ändtligen, nyårsaftonen klockan 6 vidpass, kom en gammal kyrkovaktmästare och frågade, om det var vi, som lyst efter en hund. Ja, det var vi. – Jag har hört något, som liknar en hunds gnällande, under Nikolaikyrkan, berättade vaktmästaren. – Under kyrkan? Hur är det möjligt? – Åh, sade vaktmästaren, der är en nästan lika hög kyrka under golfvet, som öfver golfvet. – Det vore märkvärdigt; låt oss gå dit!
52 Jag medtog en lykta, en korg och ett långt rep. Tusses trogna beskyddarinna, köksan Marie, följde oss. Der stod kyrkan, hög, enslig och mörk i vinterqvällen, sedan gudstjensterna slutat. Vi lyssnade: ingenting hördes. – Men här hörde jag det, sade vaktmästaren. Om hunden skulle ha krupit in genom hålet der? – Och så pekade han, strax till venster om stora ingången mot bibliotheket, på en af dessa fyrkantiga gluggar, som blifvit anbragta nederst i kyrkmuren för att få luftvexling åt de ofantliga hvalfven under kyrkan.
53 Jag afkastade öfverrocken, tog lyktan, repet, korgen och kröp med mycket besvär och lyktan framför mig in i det mörka hålet, som var jemt så högt och bredt, att en menniska kunde hasa sig fram der på magen. Muren var tjock. När jag kommit 4 eller 5 alnar framåt, såg jag framför mig ett mörkt djup, en obekant afgrund nedåt. Jag lyssnade: intet ljud. Tusse! ropade jag; är du der, stackars Tusse? ... Strax hördes långt under mig i mörkret ett sakta gnäll. Han var der; jag igenkände rösten.
54 Det var svårt att röra armarna, men jag lyckades binda lyktan vid repet och nedsänkte henne i den mörka afgrunden. När hon sänkts vidpass 3 famnar nedåt, såg jag vid hennes sken ett galler af fyra korslagda jernstänger, och på detta galler, hvars ändamål är mig obekant, låg min stackars hund. Han hade troligen, under lek och ras med andra hundar, sprungit in i hålet, stupat i mörkret ned genom hålets mynning och fallit på jerngallret, hvilket var en lycka för honom; annars hade han fallit allt ned och slagit ihjäl sig. Men der hade det lilla kräket nu legat i sex dygn under sträng köld, utan mat eller dryck. Det måste finnas skyddsenglar äfven för djuren.
55 Nu var konsten att få honom upp. Det var icke lätt, men det gick likväl att nedfira först korgen, sedan lyktan, bundna vid samma rep. Jag bråkade förgäfves att få|131| stackarn i korgen. Han förstod det nog, men var så eländigt svag, att när han fått en tass i korgen och jag drog upp repet, föll han åter tillbaka. Efter en god halftimmes fruktlösa försök i den obeqväma ställningen, måste jag, alldeles uttröttad, krypa baklänges tillbaka ut ur hålet.
56 Marie väntade utanför: hon hade velat gifva halfva sin årslön för att få Tusse upp. – Låt mig försöka! bad hon, hälften skrattande, hälften gråtande. – Nå ja, försök! – Hvarpå hon, i sin ordning, kröp in i hålet med lyktan och repet, men utan korgen. Hon var klokare och ihärdigare, än jag.
57 Som en rättskaffens köksa, föregick hon andra med godt hull, och hålet var trängre för henne, än det varit för mig. Jag misströstade redan om hennes skicklighet, när jag, till min förvåning och glädje, såg henne 20 minuter efter inresan hasa sig baklänges ut. Och hvem förde hon med sig, om icke Tusse! Hon hade gjort en rämsnara i änden af repet, lyckats få Tusses hufvud med högra frambenet in i snaran och så kunnat hala upp honom, utan att strypa honom.
58 Det blef ett jubel, när vi kommo tillbaka med Tusse! Barnen ville strax stoppa i honom allt tänkbart godt, som de besparat till lön för hans långa fasta. Detta kunde ej tillåtas; han fick nöja sig med varm mjölk i små portioner, till dess att den utsvultne stackaren kunde fördraga en stadigare föda. Och detta lyckades så väl, att vår så förunderligt bergade favorit redan samma qväll började, med släpande bakben, springa efter gummibollen, som var hans käraste leksak.
59 Tusse var en snäll och munter kamrat, som skulle ha blifvit en stöfvare af prima sort, om han tillhört jagtföreningen. Detta blef hans olycka, eller kanske hans lycka. Ett par år efter kyrkresan försvann han ånyo, och denna gång lyckades ingen Marie föra honom tillbaka. I Helsingfors funnos på den tiden skälmar, som stulo jagthundar och sålde dem till jägare på andra orter. En af våra bekanta hade sett Tusse, fastkopplad med en annan hund på en ångbåt. Men »ota hännästä kiinnispråk: finska?» tag fast i svansen! – säger ett finskt ordstäf. Tusse blef borta. Och mången gång sedan när jag gått in i Nikolaikyrkan genom stora dörren och sett hålet till venster i muren, har jag tänkt vid mig sjelf: här firade Tusse sin jul i kyrkan der under!
Avsnittet publicerades 21/9 1889:|139|
60 Efter så många sotdöda, ihjälskjutna, uppätna, förrymda och bortstulna fyrbenta väktare hade vi icke mod att så snart åter inskrifva en ny i rullorna. Tio år gingo förbi utan hundskall i huset. Men detta blef slutligen en alltför lång tystnad. Vi förskaffade oss ett par kanariefåglar för att få en finare konsert. Den första fågelprinsen var stygg mot sin fru och fick heta Kristian Tyrann. Alltsedan ha alla hans efterträdare hetat Kristian och alla fruarna naturligtvis Stina. En morgon i skymningen smög sig en främmande katt in i huset och anammade Stina. Hvarför hade vi icke en hund? Vi beslöto att åter inskrifva en gardist i rullorna.
61 – Gardist N:o 7.Passe hette han! – vår finska köksa kallade valpen Paksuspråk: finska, för att han var så tjock, och deraf blef Passe. Han var åter en pudel, men hvarken så hvit som Fylax eller så svart som Pukki; – snarare svartgrå med hvit bringa. För resten, han också, en klok, tillgifven och litet tjufsig kamrat, fastän icke så ryktbar, som Pukki. Han hade, som Briffo, en medfödd afsky för slarfvigt klädt folk och fick många gånger erbarmeligt stryk för att han nafsade tiggarne i benet vid kökstrappan. Der fans en rotting enkom för hans räkning instucken vid dörrposten i köket. Och för hvar gång Passe fick stryk, blef han sin husbonde mera tillgifven. Det var hundförstånd i honom. Han begrep, att han måste ha varit dum, men han begrep ej på hvad sätt. Nästa tiggare nafsade han åter i benet.
62 Vi bodde den tiden alla somrar i skärgården. Passe trodde sig vara född till fisk; hans största nöje var att hoppa i vattnet och simma efter ett trädstycke, som kastades åt honom; kastades der en sten, så dök han ned efter stenen, och var der grundt vatten, krafsade han upp sand i bottnen, så att vattnet blef grumligt. Han gaf sig ingen ro, innan han fann sin sten, fick vatten i halsen och hostade, men kom triumferande våt med stenen och ruskade af sig, så att der fingo alla närstående akta sig.
|140|
63 Passe trodde sig också vara född till sjöman. Han var alltid den förste i båten, när han såg sin herre taga vägen åt stranden. Der hjelpte inga förbud. Rodde båten bort utan honom, samm han efter den, halfva milen ibland. Men så litet sjöman var han ändock, vår goda Passe, att när han kände båten gunga i sjögång, blef han jemmerligt sjösjuk, tjöt och ville hem. Det hade han för begäret att stoppa sig med der han intet hade att göra. Släppa honom i land? Jo, det skulle man se!
64 Han hade ett väderkorn sådant, att han kunde vädra en vän eller ovän på half mils afstånd, när vinden låg derifrån. Jagtlusten satt outrotelig i honom, så pudel han var, och hans största nöje, det kan man tänka, var att jaga får. Rätt som vi rodde mellan öar och holmar, ofta långt ifrån land, stälde sig Passe med framtassarne på båtkanten och började vädra mot vinden. Couchespråk: franska Passe! vackert couchespråk: franska; rätt som det var, plumsade han i sjön och samm emot land.original: land Jag hade mina goda skäl att misstänka hans afsigter. Ingen tid var att förlora, nät och krok måste lemnas åt sitt öde; jag måste ro efter Passe, huru brådt det än var. Alltid var han i land före mig, och när jag kom till stranden, hörde jag redan detta korta, gnällande gläfs, som hundarne bruka, när de äro ett villebråd på spåren. Naturligtvis var det får på holmen; det var dem den banditen vädrat långt ute på sjön. Och då var intet annat råd, än att springa öfver stenar och stubbar holmen rundt för att jaga jägaren. Uff, det var tröttsamt! Rätt som jag trodde mig ha gunstig herren fast på en udde, rusade hela fårskocken förbi mig, och Passe efter, till andra ändan af holmen. Lyckligtvis bet han dem icke, men han jagade flera i sjön, och då hände, original: hände ,att jag som polis grep missgerningsmannen och band honom med båtens fånglina. Men hvad hjelpte hassel och björkris? Samma spektakel gjorde han nästa gång om. Hade han ej i allt annat varit så trogen och flink, skulle jag mången gång unnat honom Bulls krigaredöd för en fiendes kula.
65 Passes lott blef att sluta mindre ärorikt. Den tiden, för 14 år sedan, var en svår tid för alla vouvar i Helsingfors. De råkade ut för misstankar; någon arg hund hade bitit barn, och så begynte höga vederbörande frukta vattuskräck. Ingen undrade, att alla hundar då måste gå med munkorg, men många undrade, att de ej alls fingo visa sig på gatan, utan att ledas i band. Hvem skulle hela dagen passa på dem? Jo, rackaren; han passade på, tog dem med snara och förde dem till ett lider, der de fingo svälta en tid och sedan hängdes. Det var en ömkelig syn att der se prissarne hänga i långa rader. Tre gånger var Passe i rackarens klor, men hvarje gång blef han utlöst i tid och fick en sådan respekt för det olycksaliga lidret, att när jag frågade honom: nå, Passe, huru mår rackarn i dag? – tog han strax till fötter med slokande svans och kröp under sängen.
66 Passe hade blifvit så bekant med rackarn, att denne ansåg honom för en ibland sina bästa kunder. Det var bättre förtjenst att få betalt för en hund, än att hänga honom. Men när rackarn slutligen ansåg sig som en vän i huset och begynte lura på Passe inne på gården hos oss, så att vi gång efter gång med knapp nöd hunno berga hundstackaren, då tyckte jag, att det gick nästan för långt. Vi skulle resa utrikes; då var Passe ohjelpligt förlorad. Nej, hellre en ärlig död, än en ände i rackarens rep. Så fick han en morgon äta sig mätt af sin bästa mat, som var mjölgröt med köttbitar i ... Och så gaf jag honom med blödande hjerta åt en beskedlig doktor ...
67 Passe stackare! Han fick ju, efter några år, mera fina efterträdare, men så förtretad jag mången gång varit på honom, hade jag gerna gifvit fyra pudlars värde, när jag kom tillbaka från Frankrike för att se honom svansa emot mig i trappan, klappa hans lurfviga lejonmahn och än en gång göra honom förlägen med den gamla löjliga och bedröfliga frågan: huru mår rackarn?
68 Efter Passe kom Gardist N:o 8,Tom, som står omtalad i Läsning för Barn, sjette boken, och som jag derför ej här behöfver vidare skildra. Efter honom kom
69 Gardist N:o 9,Pompe, som ännu lefver och regerar på Björkudden i högönskelig välmåga. Törhända blir också han, hvad det lider, en sagas hjelte, men jag önskar, att han må lefva längre och lyckligare, än sina tappre föregångare. Nu vill jag endast|141| berätta att Pompe är en stor svart och hvit gårdshund af blandad race, hälften bernhardinerhund, hälften newfoundländare, simmande som en mås, skällande som en basun och vaksam hela natten på gården som en äkta polismästare ... ja, jag råder ingen af eder, pojkar, att få en olycklig begärelse till de trinda äplen, som nu hänga så röda i träden. Tillstån hellre på ljusa dagen, att de skulle smaka eder som Robinsons kokosnötter, och då skall jag tala vid Pompe. Han tager gerna reson, när han ej skäller på kor. Hans mor har varit en argsimpa, bröderna likaså; Pompe gör berömliga försök att kufva sitt medfödda arga lynne, och det lyckas honom vanligen, blott man förstår att räcka honom en sticka eller en repstump, som han får hala i; det är hans käraste nöje. Han kan vara en gladlynt kamrat, blott man förstår sig på skämt; det veta barnen, som snurra omkring honom, och att han skäller på flaggor och skottkärror, det gör han för att han protesterar mot allt här i verlden, som han icke begriper.
70 Jepparne N:o 4 och 5, Jeppe och Nilla, äro adjutanter åt Pompe och betrakta honom som farbror, ja, som ett mönster för all fullkomlighet. De två äro råtthundar af engelsk race och göra flink tjenst om man fångar lefvande råttor åt dem. Det är godt förråd på sådana här på Björkudden, här trifvas alla kräk, men kattorna äro landsförvista för fåglarnas skull; derför anstäldes Jepparne som polis. Olyckligtvis ha de haft för goda dagar och blifvit temligen makliga i sin tjenstgöring. Båda äro små, hvita, bjebbande knärackor, Nilla en skönhet med svarta fläckar, smekande, argsint, klok och snål. Jeppe åter har tre meriter: han är lat, dum och beskedlig.original: beskedlig Vackert så!
71 Härmed har jag nu berättat allt hvad jag mins om gardet och jepparne. Det står troligen icke något om dem i verldshistorien, men ni kunna ju räkna dem på fingrarna, som man ramlar upp kejsarne i Rom och konungarne i Sverige: Fylax, Briffo, Pukki, Bull, Pontus, Tusse, Passe, Tom, Pompe, med deras adjutanter: Pip, Mirka, Lion, Jeppe, Nilla ... För att visa er lärdom, kunna vi tillägga: sotdöd, försvunnen, uppäten, skjuten, bortstulen och så vidare. Något skall man ju veta om verldens gång. Trohet, vaksamhet, tapperhet äro sin ära värda.
72 Z. T.
Kommentar
Kommentar
Berättelsen publicerades i Nya Trollsländan 3/8–21/9 1889.
Fyrfota gardet.
Z. T.
1 – Nå, gossar, är här någon af er, som sett en gardist?
2 Ja, de hade alla sett gardister, men somliga hade sett dem som tennsoldater och andra hade sett dem målade på stora ark, som kosta 10 penni i boklådan.
3 – Det är nu ingen fråga om tenn och pappersgubbar. Har någon sett en fyrfota gardist?
4 Ett sådant underdjur hade ingen sett. Alla gossarnes gardister hade gått på två ben med gevär på axeln. Det är något bussigt att bära ett riktigt gevär, icke ett sådant, som skjuter en kork, och så sitter korken fast med en tråd vid geväret.
5 – Men det skall också vara en riktig karl till att sköta ett riktigt gevär. Pysingar, som leka med bössor, bruka skjuta ihjäl hvarandra. Detta är alldeles intet bussigt, se ni, det är kanaljekonster, för hvilka man får sitta i kedjor på vatten och bröd. Till all lycka brukar en fyrfota gardist aldrig gevär, bara mun och tänder.
6 Gossarne sågo förundrade ut.
7 – Fyrfota gardister kallar jag sådana tappra och trogna gårdshundar, som aldrig lemna sin post i värsta hundväder, natt eller dag, och äro beredda att hugga i kragen en hvar, som kommer i olofliga ärender. Ha ni sett någon sådan gardist?
8 Åh ... dem hade alla sett!
9 – Nå, då veta ni, att en sådan trogen vaktpost är heder värd och kan slåss och stupa rätt som en ärlig krigsman. Jag har känt hela raden af sådana i min tjenst. Vill någon höra, så skall jag räkna upp dem i rad efter mönsterrullen, det vill säga i den ordning de trädt i tjensten.
10 Det voro alla med om att höra. De hade visst läst i Sländan flera berättelser om trogna hundar, men ingen sådan prisse hade haft äran kallas gardist och vara införd i mönsterrullen.
11 – Godt. Så skall jag räkna upp dem. Kanske berättar jag om jepparne med. Jep|114|par kallar jag sådana små hundrackor, som kunna gläfsa, gnälla, till och med bitas, men äro mera för nöje, än nytta i tjensten.original: tjensten De kunna vara argsinta nog ibland, men ibland också mycket roliga.
12 – Ja, tala om jepparne med!
13 – Jag skall göra det, alltefter deras ordning i mönsterrullen. Märken nu, gossar, att alla, som jag uppräknar, äro, så att säga, historiska hundar, det vill säga sådana, som riktigt lefvat och tjenat under sina sanfärdiga namn. Ingen enda gardist eller jeppe är här en sannsaga; alla ha varit precis sådana jag nu berättar för er. Och jag berättar blott det, som jag sett med egna ögon. Andra kunna berätta märkvärdigare saker, men detta är nu hvad jag mins under min tid.
14 – Få vi vara med? – sade flickorna.
15 – Ja, sitt ned, här är godt rum. Jag sätter mig på pallen, och ni sätten eder rundtomkring mig på golfvet. Nu börjar jag, sad’ fotografen, när han drog luckan från titthålet.
16 Gardist N:o 1. Han hette Fylax och var en hvit pudel med lång, ovanligt mjuk ull. Jag var den tiden en förhoppningsfull ung man om fyra eller fem år och mins mycket väl huru Fylax bar min mammas sykorg efter henne till staden. Han kunde många konster, den trogne Fylax. Han kunde stå, styf som en sticka, med gevär på axel, när man gaf honom en käpp. Han kunde predika som prosten, hvilket inte var så alldeles rätt eller artigt, men man hade lärt honom stå med bakbenen på en stol och framtassarne på karmen, se morsk ut och småskälla med grof basröst.
17 – Hur går Dalsten, när han är pirum?
18 Fylax gick på två ben och låtsade ragla.
19 – Men hur säger Löfven åt Dalsten? (Löfven var en polisbetjent). Fylax morrade. – Det var snällt, nu skall du få socker. Men detta är min bit. – Biten lades på golfvet, och Fylax rörde den icke. – Bra, Fylax! Detta är hunds bit. – Knaps, så var biten försvunnen, som kissen tog korfven.
20 Jag behöfver ej berätta om Fylax eller någon af hans efterföljare, att de, med eller utan hundkoja, lågo ute i kalla vinternatten och icke släppte ett möss utan bevakning till gården. Det var ju derför de voro inskrifne i gardet. Bandhundar hade vi aldrig i gården. Vi tyckte aldrig om slafvar, allraminst om olyckliga arga fångar, som ingen annan än husbond får klappa och vara vän med.
21 Fylax dog af ålderdom, sedan han ännu, sista julen han lefde, fått vara med om en rar julklapp. Då skickades han, bärande i sin mun åt husbond ett par sköna, mjuka strumpor, spunna och stickade af hans egen ull. Der var en vers på, och det är skada att jag har glömt den, ty det var en mycket vacker och rolig vers.
22 Jeppe N:o 1. Han hette Pip och var en liten fet, svart, släthårig favorit hos barnen, samtidig med Fylax, men lefde längre än han och dog till sist af för mycken vällefnad. Det var barnen, som gifvit Pip hans namn. Jag vet ej, om någon af er hört en saga, som förr var på modet, men nu är glömd. »Prinsessans Pip» villades bort i skogen, när kungens barn plockade bär, och då lystes i alla kyrkor, att den, som hittade Pip, skulle få en hel kammare fylld till taket med rysligt goda saker, börjande med äpplen och konfekt, som allt mycket noga räknades upp. Och då gingo der alla barn i riket ut att söka och hade underliga äfventyr i skogen, till dess att en gosse och en flicka hittade Pip hos en gammal gumma. Men barnen skulle ej få honom, innan de ätit sju gånger sjuhundra ägg, utan att tappa en bit af skalen, och der sitta de och skala och äta i denna dag.
23 Barnen i vår gård hade nu hört den sagan femtio gånger; derför skulle den lilla trinda valpen också heta Pip. Och Pip var barnens förtrognaste vän, i synnerhet när de hade någonting godt att traktera med. De klädde ut honom i dukar och löskragar, bundo kängor på hans fötter och kunde skratta ihjäl sig, när han tossade förlägen och ovig fram öfver golfvet. En annan gång lades han till sängs, skulle vara sjuk och fick in sockervatten i thésked. Och åter en annan gång skulle han föreställa en hare, och då lades ut snaror vid stolfötterna. Pip gick i snaran, fastnade och drog stolen omkull. Men då hände, att Pip tyckte detta|115| raljeriet vara för groft och skälde och bets och fick ris, och så blefvo der tårar och sockerbitar och afbön och pussa på hand, tilldess att alla voro lika goda vänner igen.
24 Gardist N:o 2. Han kom efter Fylax under min skoltid och hette Briffo. Det namnet hade han fått efter en riddareroman. Riddaren Wolf von Wolflingen red ut på jagt, och alla hans hundar nämndes vid namn, deribland Briffo. Trots dessa ridderliga anor, var vår Briffo en ganska bondaktig gårdshund, stor, släthårig, svart och hvit, utan ett gry af finare uppfostran. Han utmärkte sig ej heller genom något slags konstskicklighet, men hade den stora meriten att vara trogen och tillgifven.original: tillgifven Jag vet ej, om jag skall räkna bland hans meriter, att han, med all sin bondaktighet, visade en viss partiskhet för så kalladt »bättre folk», det vill säga bättre klädt folk, ty Briffo bedömde, som det brukas i verlden, menniskor efter kläderna. Kom der en sämre klädd stackare, ansåg Briffo honom för sin naturlige fiende. Den tiden var rysk inqvartering der vi bodde på landet, och vi hade bråk och bekymmer för Briffos upproriska tänkesätt, ty ryska soldater kunde han för sin död ej tåla, det minsta han kände lukten af dem. Vi hade ingenting emot de ryske soldaterne; de voro fredliga, godmodiga menniskor, som kommo till gården för att byta ut sina stora limpor mot en filbunke eller annat, som smakade dem till sofvelmat. Men Briffo flög dem i benet, han; fick stryk och kunde ändå ej låta bli att nästa gång visa sig lika ohöflig. Icke bättre mottog han laukku-ryssarne, de karelske arkangeliterne, som den tiden ofta kommo till gården med sina renslar på ryggen. Det var nu en gång Briffos krångliga sida; han kunde ej tåla deras fysionomi och lukten af rofoljan från deras och ryssarnes smorlädersstöflar.
25 Briffo var ingen jagthund, fastän han härstammade från riddar Wolf von Wolflingen. På sin höjd kunde han förgripa sig på några oskyldiga får, men han var allt annat, än hjelte. Han hade någongång blifvit skrämd af ett bösseskott, och detta kom han så väl ihåg, att jag behöfde endast lägga an med min käpp, som när man lägger an med en bössa, och Briffo tog genast till fötter, allt hvad benen förmådde. Vi voro nog goda vänner, och Briffo blef gammal i gården, men huru han slöt sitt stora ryska krig, kan jag ej berätta, ty en sommar, när jag hemkom från skolan, var Briffo försvunnen.
Avsnittet publicerades 17/8 1889: [121]26 – Jeppe N:o 2. Han var en liten brunlurfvig rysk valp, som hette Mirka och anförtroddes åt mig i pension medan hans herre var bortrest. Jag läste den tiden på studentexamen i Helsingfors, hade ett gammalt piano och en färglåda som kryddor för lexorna. Mirka var lustig, jag ville måla hans porträtt, men detta var ingen lätt sak. Hvad skulle han hållas stilla! Då fann jag på det försåtliga rådet att ställa honom på pianots tangenter. Hvad skulle han stå! Strax steg han med framtassen på tangenten – pang! så med baktassen – pang! så åter med framtassen – pang. Och nu stod Mirka orörlig, som hade han varit af trä från leksaksboden, framtassen upplyft, han tordes ej fälla ned den, och jag fick måla hans lurfviga person som han gick och stod här i verlden.
27 Det var i November, isen låg blank och stark öfver norra hamnen. Jag tog mina skridskor, och när jag spänt dem på, såg jag att Mirka följt mig. Kom med! tänkte jag; hvarför skall jag konka dig hem igen? Men nu blåste det hvinande vestlig storm. Jag spände ut skörtena på min jacka till segel, och det gick, må ni tro! Om mindre än 20 minuter blåste jag nära en half mil framåt till Wrakholmen. Mirka följde på halisen, men der skulle ni sett kullerbyttor! Blåsten trillade honom rundtomkring som en boll; än var han på fötterna, än gick seglatsen på ryggen med benen i vädret. Nej tänkte jag, du kommer då aldrig hem igen, stackars kräk! Och så stoppade jag honom för återvägen i jackans vida ficka. Men der råkade vara hål i fodret, Mirka gjorde hålet större, hasade ned i fodret och låg der och dunkade på mitt venstra ben, hvar gång jag lyfte foten. Det var den mödosammaste skridskofärd jag någonsin varit med om. Försök att kryssa mot storm med ett sådant dunkande påhäng! Jag trodde kräket skulle dunka till bara kalops. Vi behöfde tre timmar för hemresan, Mirka och jag, och var jag hungrig, så var Mirka ej mindre, när vi ändtligen fingo mat.
|122|28 – Jeppe N:o 3. Han var en fin och förnäm stöfvarevalp, som med tiden skulle blifva en hundra marks jagthund; utmärkt vacker, släthårig, hvit med bruna fläckar. Derför fick han det fina namnet Lion, lejon. Men den stackaren blef icke långvarig. Han hade för goda dagar, föråt sig på köttmat, fick valpsjukan och dog. Jag sörjde honom bitterligen, begrof honom under en björk i trädgården och ämnade resa en minnesvård der, men det blef, som mycket annat i verlden, aldrig af.
29 – Gardist N:o 3. Han var så märkvärdig och vidtberömd, att barnen på den tiden kunde både sagor och verser om honom:
»Pukki han var en äkta spanjor,
Vau vau, vauvau, vauvauedi vau,
Och han var så svart, att ingen det tror,
Vauvau, vauvauedi vau».
31 Och så beskrefvos der i en lång visa, med hundspråk emellan, hans lefnadsöden ända till hans ryktbara och sorgliga slut.
32 Han hemtades som en valp af sjökapten till Helsingfors från Barcellona och bar då det välklingande namnet Gitano, som betyder en spansk tattare. Men när jag fick honom, gaf jag honom det mindre vackra namnet Pukki, icke för att han liknade en bock, tvärtom, han var en äkta pudel af förnäm härkomst, men för att det lät mera hemtrefligt så. Svart var han som en morian, icke ett hvitt strå fanns i hans mjuka ull, och bland alla kloka pudlar var han en af de klokaste. Jag skall, bland hundrade historier om hans klokhet, endast omtala en eller två.
33 Pukki var van att följa mig precis klockan 2 till Hotel Petersburg, der jag den tiden åt middag. Då fick han sin middag med för 10 penni om dagen. Den bestod mest af buljongskött. En dag sade jag åt kyparen: för nu åt Pukki så mycket han orkar äta; jag skall betala! – Ja, Pukki fick den ena rågade talriken kött efter den andra, jag tror det var sju, och allt gick det åt, men när åttonde talriken kom, förmådde Pukki ej mer, lade nosen på talriken och suckade så djupt, som hade han lidit den bittraste oförrätt. Kyparen ville borttaga talriken, men tror man? Pukki högg efter hans arm, och den kära, bedröfliga talriken lemnade han ej, förrän jag gick från hotellet.
34 Som sagdt, han hade nu fått den vanan att gå till sin middag precis klockan 2. Ingen kunde punktligare passa på klockslaget; jag hade kunnat ställa mitt ur efter honom.
35 Det hände, att jag glömde tiden, medan jag läste och skref. På slaget 2 kom Pukki och lade sin nos på mitt knä, som ville han säga: nu är det middag! När jag ej låtsade märka honom, gick han till ett litet matskåp och skrapade med tassen på skåpdörren. När jag ändå blef orörlig, gick han till dörren, bar till mig först ena, så andra galoschen och lade den varligt framför mina fötter. Begriper du nu? frågade han med sina kloka ögon. Ja, då begrep jag.
36 En pålitligare nattvakt kunde man ej begära. Två gånger väckte han mig, när brandsignaler hördes om natten. I dessa oskyldiga tider sof jag, som mången annan, med nyckeln i dörren. En ljus majmorgon, klockan 4 vidpass, vaknade jag af att Pukki småskälde. Jag stod upp och såg honom fasthålla en rysk soldat vid den grå schenellen. Han bet icke, han bara höll fast. Soldaten såg generad ut och frågade, om polkovniken (öfversten) bodde här. Nej, han bodde ej här; jag skrattade, soldaten skrattade med. Lachespråk: franska, Pukki! .. Pukki släppte sitt tag, det blef intet krig den gången, och vi skildes från ryssen som goda vänner.original: ,
37 Det skulle blifva en bok att berätta alla Pukkis strider och skälmstycken. Han låg i krig med alla kattor och miste vid en sådan het strid sitt ena öga i esplanaden. Med köksorna i gården hade han ständiga kalabaliker. Jag såg honom en morgon baklänges dragande med sig vid kökstrappan en kalfstek, som var så tung, att han ej kunde lyfta den i gapet. Köksan efter med qvasten i högsta hugg, men Pukki visade tänderna. – Skäms, Pukki! Lache!språk: franska Motvilligt släppte tjufven sitt rof och fick en bastonad för besväret. Men beklagligen hade han kort minne; naturen gick framför konsten. En dag var stor festmiddag i Kajsaniemi värdshus. Pukki var icke bjuden, men hade listat sig med, jag vet ej huru. Dörren stod öppen till skänkrummet; jag såg, när jag kom, en stor, delikat äppeltorta ligga på fatet.original: , När deserten skulle bjudas, blef der ett sö|123|kande och frågande bland uppasserskorna: hvar är äppeltortan? Ingen torta stod att hitta i denna verlden; man måste söka åt gästerne några skåpståndna bakelser. Jag tittade i smyg under bordet och såg Pukki sleka sig om munnen, ännu med smulorna af den rara tortan i sina mustacher. Naturligtvis låtsade jag ingenting veta, men efter middagen gick jag till värdinnan, mamsell Myrman, och sade till henne: hvad kostade äppeltortan? – Var det herrns hund? – Ja, förlåt den snålvargen, jag skall betala tortan!
38 Det var icke enda gången jag fick betala vackert för Pukkis fula oseder. Men hvad ville jag göra? Han fick stryk, och så voro vi åter vänner. Jag höll af honom, han af mig. Mången enslig vinterafton sutto vi två allena vid brasan, jag berättade sagor för honom, och han låg lyssnande med nosen på mitt knä, betraktande mig med sina stora, mörka, förståndiga ögon. När jag ej hade tid med honom, roade han sig med att bita på någon sten, som han med mycket besvär släpat hem från våra gemensamma vandringar och lagt att skräpa på dörrmattan.
39 Så kom då det märkvärdiga slutet på visan, som den tidens barn kunde sjunga. Det var jultiden för mer än 40 år sedan. Jag reste från Helsingfors till ett bröllop i Österbotten. Pukki var icke bjuden och skulle stadna i Helsingfors hos två af mina vänner. Men nu var den ena af vännerna bjuden till samma bröllop och reste några dagar efter mig. När han såg Pukki otröstlig öfver min bortresa, sökande mig och tjutande hela dagen på trappan, beslöt han att taga hunden med sig, för att bereda mig en glad öfverraskning. De reste alltså, och Pukki fick stundom sitta i släden, men vanligen sprang han efter. Det var en resa på 48 mil, mångenstädes igenom stora skogar. Så hände sig en månljus vinternatt, i en sådan stor skog på gränsen mellan Virdois och Alavo socknar, att Pukki sprang efter och hans beskyddare sof i släden med pelskragen uppviken öfver öronen, ty det var bistert kallt. Skjutskarlen körde och tyckte sig höra något larm i skogen, men hvad skulle han bry sig derom? Man hör så underliga ljud i skogen om natten; ibland spricker en fura, ibland tjuter en varg efter rof. Skjutskarlen körde på. När de kommo till gästgifvaregården, vaknade beskyddaren. – Missä koira on?språk: finska Hvar är hunden? – Susi veispråk: finska, vargen tog, svarade skjutskarlen likgiltigt, för det var han så van vid der i skogsbygderna.
40 Min vän, som skulle beskydda Pukki, blef mycket ledsen och ville vända om för att söka honom. Men folket i gården försäkrade, att detta skulle tjena till ingenting, och så fortsattes resan utan Pukki. Allt detta fick jag veta först vid återkomsten till Helsingfors.
41 Nu vet ju ingen rätt huru min stackars Pukki slöt sitt på samma gång så tjufsiga och så ärliga, trofasta lif. Men jag föreställer mig, att han icke dukade under utan ett hjeltemodigt försvar. Jag hade sett honom besegra mycket större hundar, än han sjelf, och jag är alldeles viss på, att der måste ha varit en stor skock vargar, som anfallit honom från alla sidor.
42 Då måste ju slutligen den tappraste falla för öfvermakten. Och att Pukki föll med ära, det är så säkert, som att han föll mycket saknad af alla sina bekanta, utom köksor och kattor.
43 Barnen fälde ofta tårar vid slutet af Pukkis visa, när der beskrefs huru
»Pukki han stred som en tapper soldat,
Vauvau ...
Och så blef ändå han vargarnes mat.»
45 Och det sista vauvauedivau sjöngs med sorgelig ton, så att man tyckte sig höra Pukkis farväl till alla sina vänner och ovänner här i denna elaka verlden.
Avsnittet publicerades 7/9 1889: [129]46 – Gardisterne N:o 4 och 5 Mindre märkvärdiga, men inskrifna i rullorna. N:o 4 hette Bull, emedan han kom under kriget för 35 år sedan och fick namn efter Englands John Bull. Han var en lurfvig halfpudel, temligen oborstad, men lustig. Han hade många fiender, efter han kom till verlden i krigstid, – kattor, loppor och isynnerhet brömsar. Bull tillbragte hela sitt korta lif i beständigt krig med dessa nedriga motståndare, stundom med heder, ofta med nederlag. Han hade öfvat sig till en ovanlig skicklighet att fånga brömsar i flygten. En gång under en sommarresa till Österbotten, hade Bull sprungit efter vagnen i hetta och damm, så att tungan hängde långt ut ur munnen. Då blef han af förbarmande upptagen i vagnen och åkte der icke litet myndig, på baksätet, rätt som annat folk. Men de, som icke hade respekt för hans höga värdighet, det var brömsarna. De surrade honom beständigt kring öronen, anföllo hans flämtande nos och borrade sig inne i hans yfviga pels. Bull nafsade in den ena efter den andra, nöjd att få sig en extra frukost. Kuraget växte med hvarje fångst; slutligen stälde han sig med framtassarne på vagnsdörren för att komma åt det flygande sällskapet. Vagnen åkte med god fart utför en backe, Bull sträckte sig framåt, nafsade i luften och tog öfverbalans. Der blef en kullerbytta, så att dammet stod som en sky, der han trillade utför backen ... Ha ni hört talas om freden i Brömsebro?
47 Jag är ledsen att säga det, men denna långresa blef Bulls sista. Född krigare, som han var, hade han blifvit så lifvad af sina segrar mot brömsarna, att han begynte förfölja fredliga fårskockar. Och då hände sig under ett sådant olyckligt krig, att Bull blef skjuten på blanka allvaret af fårens förbittrade ägare.
48 N:o 5 hette Pontus efter den berömde Pontus Delagardie, emedan vi den tiden bodde i en gård, som tillhörde familjen Delagardie. Om vår Pontus är icke mycket att berätta.|130| En krigshjelte blef han aldrig, men en liderlig kamrat blef han, ty han dref mest kring staden med andra hundar och sof i ett lider. Jag skulle draga i betänkande att räkna honom bland gardisterne, om han icke två gånger skrämt tjufvar från gården, der han låg på lur i sitt lider. Pontus stackare var en beskedlig slarf, som icke gjorde någon rättskaffens menniska för när. En vacker dag var han försvunnen och kom aldrig igen. Hvart han tog vägen, fick ingen veta. Troligen blef han af dåligt sällskap förledd att rymma och kom så i rackarens klor. Lägg märke till, att så slutas ju alltid ett liderligt lefverne.
49 – Gardist N:o 6. Nu hade vi intet annat af slägtet canisspråk: latin, än hundöron i barnens böcker. En afton kom jag hem med en liten tre veckors ljusbrun valp af stöfvarerace. Han var så treflig och trind, att barnen blefvo utom sig af förtjusning, matade honom med söndersmulade skorpor i mjölk och bäddade honom omsorgsfullt i en docksäng. »Han är så tussig», sade de, när hans små ögon föllo ihop under deras vänliga omsorger. Och så hände sig, att den rara klenoden fick heta Tusse. Det var ej nog med egen säng, han skulle också ha egen kammare i ett hörn af barnkammaren, och hela rummet kallades efter honom »Tusses kammare».
50 När Tusse var tre eller fyra månader gammal, hände honom ett så otroligt äfventyr, att det på den tiden omtalades nästan i hela staden och blef den märkvärdigaste tilldragelse under Tusses lif. Märk, att jag berättar en verklig händelse!
51 Det är nu mer än 30 år sedan. Julen 1858 hade vi i Helsingfors sträng köld. Juldagen frågade barnen: hvar är Tusse? Ja, någon hade sett honom leka med andra hundar på gatan, men sedan hade man ej sett till honom. Vi voro bortbjudna till middagen. När vi hemkommo, upprepades samma fråga, men Tusse var borta. Likaså andra dag jul, tredje dag jul. Barnen greto; jag skickade en annons till tidningarna: »hederlig vedergällning»; och så vidare. Det tycktes ej hjelpa. Tusse var och förblef hela julveckan borta.original: borta Ändtligen, nyårsaftonen klockan 6 vidpass, kom en gammal kyrkovaktmästare och frågade, om det var vi, som lyst efter en hund. Ja, det var vi. – Jag har hört något, som liknar en hunds gnällande, under Nikolaikyrkan, berättade vaktmästaren. – Under kyrkan? Hur är det möjligt? – Åh, sade vaktmästaren, der är en nästan lika hög kyrka under golfvet, som öfver golfvet. – Det vore märkvärdigt; låt oss gå dit!
52 Jag medtog en lykta, en korg och ett långt rep. Tusses trogna beskyddarinna, köksan Marie, följde oss. Der stod kyrkan, hög, enslig och mörk i vinterqvällen, sedan gudstjensterna slutat. Vi lyssnade: ingenting hördes. – Men här hörde jag det, sade vaktmästaren. Om hunden skulle ha krupit in genom hålet der? – Och så pekade han, strax till venster om stora ingången mot bibliotheket, på en af dessa fyrkantiga gluggar, som blifvit anbragta nederst i kyrkmuren för att få luftvexling åt de ofantliga hvalfven under kyrkan.
53 Jag afkastade öfverrocken, tog lyktan, repet, korgen och kröp med mycket besvär och lyktan framför mig in i det mörka hålet, som var jemt så högt och bredt, att en menniska kunde hasa sig fram der på magen. Muren var tjock. När jag kommit 4 eller 5 alnar framåt, såg jag framför mig ett mörkt djup, en obekant afgrund nedåt. Jag lyssnade: intet ljud. Tusse! ropade jag; är du der, stackars Tusse? ... Strax hördes långt under mig i mörkret ett sakta gnäll. Han var der; jag igenkände rösten.
54 Det var svårt att röra armarna, men jag lyckades binda lyktan vid repet och nedsänkte henne i den mörka afgrunden. När hon sänkts vidpass 3 famnar nedåt, såg jag vid hennes sken ett galler af fyra korslagda jernstänger, och på detta galler, hvars ändamål är mig obekant, låg min stackars hund. Han hade troligen, under lek och ras med andra hundar, sprungit in i hålet, stupat i mörkret ned genom hålets mynning och fallit på jerngallret, hvilket var en lycka för honom; annars hade han fallit allt ned och slagit ihjäl sig. Men der hade det lilla kräket nu legat i sex dygn under sträng köld, utan mat eller dryck. Det måste finnas skyddsenglar äfven för djuren.
55 Nu var konsten att få honom upp. Det var icke lätt, men det gick likväl att nedfira först korgen, sedan lyktan, bundna vid samma rep. Jag bråkade förgäfves att få|131| stackarn i korgen. Han förstod det nog, men var så eländigt svag, att när han fått en tass i korgen och jag drog upp repet, föll han åter tillbaka. Efter en god halftimmes fruktlösa försök i den obeqväma ställningen, måste jag, alldeles uttröttad, krypa baklänges tillbaka ut ur hålet.
56 Marie väntade utanför: hon hade velat gifva halfva sin årslön för att få Tusse upp. – Låt mig försöka! bad hon, hälften skrattande, hälften gråtande. – Nå ja, försök! – Hvarpå hon, i sin ordning, kröp in i hålet med lyktan och repet, men utan korgen. Hon var klokare och ihärdigare, än jag.
57 Som en rättskaffens köksa, föregick hon andra med godt hull, och hålet var trängre för henne, än det varit för mig. Jag misströstade redan om hennes skicklighet, när jag, till min förvåning och glädje, såg henne 20 minuter efter inresan hasa sig baklänges ut. Och hvem förde hon med sig, om icke Tusse! Hon hade gjort en rämsnara i änden af repet, lyckats få Tusses hufvud med högra frambenet in i snaran och så kunnat hala upp honom, utan att strypa honom.
58 Det blef ett jubel, när vi kommo tillbaka med Tusse! Barnen ville strax stoppa i honom allt tänkbart godt, som de besparat till lön för hans långa fasta. Detta kunde ej tillåtas; han fick nöja sig med varm mjölk i små portioner, till dess att den utsvultne stackaren kunde fördraga en stadigare föda. Och detta lyckades så väl, att vår så förunderligt bergade favorit redan samma qväll började, med släpande bakben, springa efter gummibollen, som var hans käraste leksak.
59 Tusse var en snäll och munter kamrat, som skulle ha blifvit en stöfvare af prima sort, om han tillhört jagtföreningen. Detta blef hans olycka, eller kanske hans lycka. Ett par år efter kyrkresan försvann han ånyo, och denna gång lyckades ingen Marie föra honom tillbaka. I Helsingfors funnos på den tiden skälmar, som stulo jagthundar och sålde dem till jägare på andra orter. En af våra bekanta hade sett Tusse, fastkopplad med en annan hund på en ångbåt. Men »ota hännästä kiinnispråk: finska?» tag fast i svansen! – säger ett finskt ordstäf. Tusse blef borta. Och mången gång sedan när jag gått in i Nikolaikyrkan genom stora dörren och sett hålet till venster i muren, har jag tänkt vid mig sjelf: här firade Tusse sin jul i kyrkan der under!
Avsnittet publicerades 21/9 1889: |139|60 Efter så många sotdöda, ihjälskjutna, uppätna, förrymda och bortstulna fyrbenta väktare hade vi icke mod att så snart åter inskrifva en ny i rullorna. Tio år gingo förbi utan hundskall i huset. Men detta blef slutligen en alltför lång tystnad. Vi förskaffade oss ett par kanariefåglar för att få en finare konsert. Den första fågelprinsen var stygg mot sin fru och fick heta Kristian Tyrann. Alltsedan ha alla hans efterträdare hetat Kristian och alla fruarna naturligtvis Stina. En morgon i skymningen smög sig en främmande katt in i huset och anammade Stina. Hvarför hade vi icke en hund? Vi beslöto att åter inskrifva en gardist i rullorna.
61 – Gardist N:o 7. Passe hette han! – vår finska köksa kallade valpen Paksuspråk: finska, för att han var så tjock, och deraf blef Passe. Han var åter en pudel, men hvarken så hvit som Fylax eller så svart som Pukki; – snarare svartgrå med hvit bringa. För resten, han också, en klok, tillgifven och litet tjufsig kamrat, fastän icke så ryktbar, som Pukki. Han hade, som Briffo, en medfödd afsky för slarfvigt klädt folk och fick många gånger erbarmeligt stryk för att han nafsade tiggarne i benet vid kökstrappan. Der fans en rotting enkom för hans räkning instucken vid dörrposten i köket. Och för hvar gång Passe fick stryk, blef han sin husbonde mera tillgifven. Det var hundförstånd i honom. Han begrep, att han måste ha varit dum, men han begrep ej på hvad sätt. Nästa tiggare nafsade han åter i benet.
62 Vi bodde den tiden alla somrar i skärgården. Passe trodde sig vara född till fisk; hans största nöje var att hoppa i vattnet och simma efter ett trädstycke, som kastades åt honom; kastades der en sten, så dök han ned efter stenen, och var der grundt vatten, krafsade han upp sand i bottnen, så att vattnet blef grumligt. Han gaf sig ingen ro, innan han fann sin sten, fick vatten i halsen och hostade, men kom triumferande våt med stenen och ruskade af sig, så att der fingo alla närstående akta sig.
|140|63 Passe trodde sig också vara född till sjöman. Han var alltid den förste i båten, när han såg sin herre taga vägen åt stranden. Der hjelpte inga förbud. Rodde båten bort utan honom, samm han efter den, halfva milen ibland. Men så litet sjöman var han ändock, vår goda Passe, att när han kände båten gunga i sjögång, blef han jemmerligt sjösjuk, tjöt och ville hem. Det hade han för begäret att stoppa sig med der han intet hade att göra. Släppa honom i land? Jo, det skulle man se!
64 Han hade ett väderkorn sådant, att han kunde vädra en vän eller ovän på half mils afstånd, när vinden låg derifrån. Jagtlusten satt outrotelig i honom, så pudel han var, och hans största nöje, det kan man tänka, var att jaga får. Rätt som vi rodde mellan öar och holmar, ofta långt ifrån land, stälde sig Passe med framtassarne på båtkanten och började vädra mot vinden. Couchespråk: franska Passe! vackert couchespråk: franska; rätt som det var, plumsade han i sjön och samm emot land.original: land Jag hade mina goda skäl att misstänka hans afsigter. Ingen tid var att förlora, nät och krok måste lemnas åt sitt öde; jag måste ro efter Passe, huru brådt det än var. Alltid var han i land före mig, och när jag kom till stranden, hörde jag redan detta korta, gnällande gläfs, som hundarne bruka, när de äro ett villebråd på spåren. Naturligtvis var det får på holmen; det var dem den banditen vädrat långt ute på sjön. Och då var intet annat råd, än att springa öfver stenar och stubbar holmen rundt för att jaga jägaren. Uff, det var tröttsamt! Rätt som jag trodde mig ha gunstig herren fast på en udde, rusade hela fårskocken förbi mig, och Passe efter, till andra ändan af holmen. Lyckligtvis bet han dem icke, men han jagade flera i sjön, och då hände, original: hände ,att jag som polis grep missgerningsmannen och band honom med båtens fånglina. Men hvad hjelpte hassel och björkris? Samma spektakel gjorde han nästa gång om. Hade han ej i allt annat varit så trogen och flink, skulle jag mången gång unnat honom Bulls krigaredöd för en fiendes kula.
65 Passes lott blef att sluta mindre ärorikt. Den tiden, för 14 år sedan, var en svår tid för alla vouvar i Helsingfors. De råkade ut för misstankar; någon arg hund hade bitit barn, och så begynte höga vederbörande frukta vattuskräck. Ingen undrade, att alla hundar då måste gå med munkorg, men många undrade, att de ej alls fingo visa sig på gatan, utan att ledas i band. Hvem skulle hela dagen passa på dem? Jo, rackaren; han passade på, tog dem med snara och förde dem till ett lider, der de fingo svälta en tid och sedan hängdes. Det var en ömkelig syn att der se prissarne hänga i långa rader. Tre gånger var Passe i rackarens klor, men hvarje gång blef han utlöst i tid och fick en sådan respekt för det olycksaliga lidret, att när jag frågade honom: nå, Passe, huru mår rackarn i dag? – tog han strax till fötter med slokande svans och kröp under sängen.
66 Passe hade blifvit så bekant med rackarn, att denne ansåg honom för en ibland sina bästa kunder. Det var bättre förtjenst att få betalt för en hund, än att hänga honom. Men när rackarn slutligen ansåg sig som en vän i huset och begynte lura på Passe inne på gården hos oss, så att vi gång efter gång med knapp nöd hunno berga hundstackaren, då tyckte jag, att det gick nästan för långt. Vi skulle resa utrikes; då var Passe ohjelpligt förlorad. Nej, hellre en ärlig död, än en ände i rackarens rep. Så fick han en morgon äta sig mätt af sin bästa mat, som var mjölgröt med köttbitar i ... Och så gaf jag honom med blödande hjerta åt en beskedlig doktor ...
67 Passe stackare! Han fick ju, efter några år, mera fina efterträdare, men så förtretad jag mången gång varit på honom, hade jag gerna gifvit fyra pudlars värde, när jag kom tillbaka från Frankrike för att se honom svansa emot mig i trappan, klappa hans lurfviga lejonmahn och än en gång göra honom förlägen med den gamla löjliga och bedröfliga frågan: huru mår rackarn?
68 Efter Passe kom Gardist N:o 8, Tom, som står omtalad i Läsning för Barn, sjette boken, och som jag derför ej här behöfver vidare skildra. Efter honom kom
69 Gardist N:o 9, Pompe, som ännu lefver och regerar på Björkudden i högönskelig välmåga. Törhända blir också han, hvad det lider, en sagas hjelte, men jag önskar, att han må lefva längre och lyckligare, än sina tappre föregångare. Nu vill jag endast|141| berätta att Pompe är en stor svart och hvit gårdshund af blandad race, hälften bernhardinerhund, hälften newfoundländare, simmande som en mås, skällande som en basun och vaksam hela natten på gården som en äkta polismästare ... ja, jag råder ingen af eder, pojkar, att få en olycklig begärelse till de trinda äplen, som nu hänga så röda i träden. Tillstån hellre på ljusa dagen, att de skulle smaka eder som Robinsons kokosnötter, och då skall jag tala vid Pompe. Han tager gerna reson, när han ej skäller på kor. Hans mor har varit en argsimpa, bröderna likaså; Pompe gör berömliga försök att kufva sitt medfödda arga lynne, och det lyckas honom vanligen, blott man förstår att räcka honom en sticka eller en repstump, som han får hala i; det är hans käraste nöje. Han kan vara en gladlynt kamrat, blott man förstår sig på skämt; det veta barnen, som snurra omkring honom, och att han skäller på flaggor och skottkärror, det gör han för att han protesterar mot allt här i verlden, som han icke begriper.
70 Jepparne N:o 4 och 5, Jeppe och Nilla, äro adjutanter åt Pompe och betrakta honom som farbror, ja, som ett mönster för all fullkomlighet. De två äro råtthundar af engelsk race och göra flink tjenst om man fångar lefvande råttor åt dem. Det är godt förråd på sådana här på Björkudden, här trifvas alla kräk, men kattorna äro landsförvista för fåglarnas skull; derför anstäldes Jepparne som polis. Olyckligtvis ha de haft för goda dagar och blifvit temligen makliga i sin tjenstgöring. Båda äro små, hvita, bjebbande knärackor, Nilla en skönhet med svarta fläckar, smekande, argsint, klok och snål. Jeppe åter har tre meriter: han är lat, dum och beskedlig.original: beskedlig Vackert så!
71 Härmed har jag nu berättat allt hvad jag mins om gardet och jepparne. Det står troligen icke något om dem i verldshistorien, men ni kunna ju räkna dem på fingrarna, som man ramlar upp kejsarne i Rom och konungarne i Sverige: Fylax, Briffo, Pukki, Bull, Pontus, Tusse, Passe, Tom, Pompe, med deras adjutanter: Pip, Mirka, Lion, Jeppe, Nilla ... För att visa er lärdom, kunna vi tillägga: sotdöd, försvunnen, uppäten, skjuten, bortstulen och så vidare. Något skall man ju veta om verldens gång. Trohet, vaksamhet, tapperhet äro sin ära värda.
72 Z. T.