4 – Jag kommer från Åbo. Kajorna i domkyrkan bådo mycket helsa dig.
5 – Det var visst något! Kajorna i domkyrkan?
6 – Hvarför ej det? Kajorna i Åbo domkyrka äro goda vänner med många små flickor. De flyga hvar dag kring tornet. Har du sett domkyrkans torn?
7 – Ja, på en bild. Det ser högt ut. Huru högt kan det vara?
8 – Icke fullt så högt, som himlen är högre än jorden, men högt nog, för att se ned på dig, som du ser ned på en myra. Det är så högt, som masten är högre än skeppsråttan och som stora tankar äro högre än små tankar. Derföre dominerar det hela staden. Vet du hvad det är: dominera?
9 – Beherrska.
10 – Nå ja, kyrkan med tornet beherrskar staden. Åbo har två slott: ett för tiden och ett för evigheten. Kyrkan är Åbos evighetsfäste.
11 – Det der förstår jag mig intet på. Du skulle hellre berätta mig mera om kajorna.
12 – Må göra. Kajorna äro svarta fåglar, stora som dufvor, men icke så tama som dufvorna och icke så vanliga. De bygga sina bon i murarna utaf gamla stenkyrkor och slott. De likasom bo i forntidens minnen, och derföre bry de sig ej om hvad menskorna syssla med långt under deras fötter. Men när skolflickorna och skolgossarne gå der alla dagar förbi, då ser man ofta kajorna flaxa kring tornet och hör dem|66| skrika åt barnen: abrakadabra! abrakadabra!
13 – Jag förstår: Det är fågel-latin.
14 – Kajorna äro mycket gamla och mycket lärda. Derföre tycka de, att det är bara pjask med den lärdomen man får i nutidens skolor, och så göra de narr af skolbarnen, som gå der förbi med böckerna under armen. De kunna ej heller begripa, huru man kan vara så enfaldig och bo i ordentliga hus, när man kan ha så trefligt i gamla muröppningar. Men det hindrar dem ej att ha en sorts vänskap för barnen. Och barnen ville gerna se, hur det engång ser ut i kajornas bon, men se, dertill ha barnen för korta vingar. De skicka ibland en pappersdrake dit upp, och då skrika kajorna åter: abrakadabra! abrakadabra! De förstå nog, att ingen drake får makt öfver domkyrkotornet.
15 – Hur var det sen?
16 – Sen vill jag berätta dig något, som kajorna sade och som icke var abrakadabra. Bland dem finnas flera, som äro hundra år gamla, och de ha sett något sjelfva, men ännu mer ha de hört af andra kajor, deras förfäder, som varit ännu mycket äldre, än de. Derföre kunna de berätta huru det varit i fordna tider, alltifrån den tid, när Åbo domkyrka byggdes för 600 år sedan. Det är märkvärdigt att höra på kajorna, men dertill behöfs att kunna fågel-latin.
17 – Nå, hvad ha de berättat?
18 – Det var engång ett land i den höga norden. Der var en flod vid namn Aurajoki (om den veta kajorna också en saga). Vid Aurajoki var en kulle, som hette Unikangari, eller Sömnens kulle. Och Unikangari var ett heligt offerställe*Säga kajorna., der hedningarne brukade frambära sina offer åt himmelens gud Jumala, åt hafvets gud Ahti, åt jordens gudinna Maan emonenspråk: finska samt åt solen, månen och stjernorna. Sköna hundraåriga ekar stodo der rundtomkring, och mellan dem var öfverst på kullen en öppen plats, der större och mindre stenar voro lagda i ring. Der var hednagudarnes heliga lund, och der var dystert och högtidligt under ekarnas dunkla skuggor vid midsommartiden.
19 Vid denna tid på året brukade hedningarne offra åt solguden Baal eller Balder, som här kallades Pelto eller Pellerwo**Det är de lärda kajornas mening. och som var en af de förnämste gudarne, ty allt lefvande älskar solen. Till hans ära tändes en stor eld, som ännu brukas mångenstädes i norden vid midsommartiden och nu kallas kokkospråk: finska. Ty vid denna årstid trodde man att|67| solguden regerade i sin högsta makt och herrlighet, efter solen nästan icke gick ned, utan gömde blott för en liten blund sitt klara ansigte bortom bergen i norr. Och hedningarne dansade glade kring elden, och deras prester ropade till allt folk: helig, helig är den store Pellerwo, som planterar allt lefvande på jorden! Hans välde skall aldrig åldras, och han skall icke förgås till evig tid.
20 Då var der en kristen fånge, som hedningarne tagit i krig, och det gick honom till hjertat att höra presterna tala så till det okunniga folket. Han upphof derföre sin röst och begynte ropa högre än hednafolket: helig, helig är allena Gud allsmäktig, som skapat solen och hela verlden af intet! Himmel och jord skola förgås, men Hans ord skall icke förgås, och Hans rike har ingen ända.
21 När hedningarne hörde detta, upphöjde de ett högt skri och grepo fången och kastade honom midti den brinnande elden. Men han fortfor att ropa: helig, helig är allena Gud allsmäktig! – och vid det han ropade, stego der mörka moln på himmelen, och ett störtregn kom med åska och ljungeld släckte lågorna af Pellerwos bål. Men fången gick oskadd ur elden och prisade Gud.
22 När hedningarne sågo honom gå så frimodig igenom lågorna, blefvo de betagne af häpnad och trodde fången vara en gud och kastade sig till marken och tillbådo honom. Men han tillät det ingalunda, utan begynte att undervisa dem i den nya läran om den ende Guden och Jesus Christus, verldens frälsare. Och somlige trodde honom, öfvergåfvo afgudarne och läto döpa sig i källan; men de fleste gingo igen till afgudarne och voro som förr.
23 Någon tid derefter grepo hednapresterne åter densamme fången, störtade honom från en hög klippa i hafvet och ropade till honom: hvar är nu din Gud, som icke förgås? Men fången sjönk icke, han simmade utåt hafvet och blef der upptagen af ett främmande skepp. Ty korsriddarne kommo nu med en stor flotta att eröfra det hedniska landet; och de slogo hedningarne i ett stort fältslag och läto döpa så många, som de fingo i sina händer, både unga och gamla.
24 Då sade korsriddarnes konung: jag vill bygga ett fäste vid Aurajoki, till att betrygga Guds ords makt för evig tid. Och så byggdes vid stranden Åbo slott.
25 Men fången sade till honom: herre konung, ditt fäste är godt för de makter, som råda i tiden och verlden, men Guds rike skall icke byggas med stenmurar, utan med sanningen och den helige ande. –|68| Detta behagade icke konungens riddare, utan de mente, att slottet var nog och foro så bort med sin konung igen. Men efter en tid, när de voro borta, samlade hedningarne åter sin makt och öfverföllo de kristne och slogo deras vapen till marken och begynte åter, i slottets åsyn, att offra åt deras gud Pellerwo på Sömnens kulle Unikangari.
26 Vid denna tid lefde ännu fången och var mer än hundra år gammal, ty det var honom beskärdt att icke se döden, innan han sett Guds rike grundadt i anda och sanning. Och der kom åter en här af korsriddare öfver hafvet och slog hedningarne och byggde ett fäste, som kallades Tavastehus. Men den hundraårige sade ånyo till korsriddarnes furste: ditt fäste är för tiden och icke för evigheten; du skall bygga åt din Gud en borg, som icke förgås! – Och de hörde hans ord och begynte att bygga Åbo domkyrka på Sömnens kulle Unikangari.
27 Det drog länge på tiden, men ändtligen blef kyrkan färdig och invigdes år 1300 efter Christi födelse. Så blef evighetsfästet byggdt uti detta landet, och fången såg det och lade sina trötta ögon tillhopa och prisade Gud.
28 Men från denna stund var också Guds rike betryggadt, icke med kyrkans murar och torn, som engång skola falla för tidens makt, utan med det eviga ord, som läres derinne. Ibland har det lyst dunklare, ibland åter klarare, men det har dock alltid varit samma eviga ord, som besegrar tiden och kufvar verlden. Korsriddarnes vapen hafva förrostat, deras fästen falla i grus eller tjena till fängelser för brottslingarne; men kyrkan står orubbad qvar genom tiderna, och der bo de, som sanningen har gjort fria. Märk huru ofta verldens makter ha stormat emot den gamla kyrkans murar! Fiender hafva kringhvärft henne, lågorna hafva, gång efter gång, förhärjat henne, och likväl står hon ännu upprätt och oskadd, lika stor och vördnadsbjudande efter sex århundraden. Och under hennes hvalf sofva i Sömnens kulle de döda i grifterna och vänta på Guds tillkommelse, när tiderne hafva en ända.
29 Hvar äro hedningarnes gudar? Hvar är Baal? Hvar är Pellerwo? Ingen mins dem; endast Jumalas namn, som nu betyder den ende Guden, står qvar genom tiderna. Hvar äro fienderne, hvar äro lågorna? De äro förgångna, slocknade, men kyrkan står qvar. Och seklernas rådslag, menskornas tankar, sysslor och små bestyr, som surrat kring denna kyrka, slägte efter slägte, ingen|69| känner dem, ingen mins dem numera; men Guds ord står qvar, i dag som i går och efter tusende år; – det är det eviga uti tiden, det enda i verlden, som icke förgås!
Det, som aldrig förgås.
1 – Nå, trollslända?
2 – Nå, Marie?
3 – Hvarifrån kommer du i dag?
4 – Jag kommer från Åbo. Kajorna i domkyrkan bådo mycket helsa dig.
5 – Det var visst något! Kajorna i domkyrkan?
6 – Hvarför ej det? Kajorna i Åbo domkyrka äro goda vänner med många små flickor. De flyga hvar dag kring tornet. Har du sett domkyrkans torn?
7 – Ja, på en bild. Det ser högt ut. Huru högt kan det vara?
8 – Icke fullt så högt, som himlen är högre än jorden, men högt nog, för att se ned på dig, som du ser ned på en myra. Det är så högt, som masten är högre än skeppsråttan och som stora tankar äro högre än små tankar. Derföre dominerar det hela staden. Vet du hvad det är: dominera?
9 – Beherrska.
10 – Nå ja, kyrkan med tornet beherrskar staden. Åbo har två slott: ett för tiden och ett för evigheten. Kyrkan är Åbos evighetsfäste.
11 – Det der förstår jag mig intet på. Du skulle hellre berätta mig mera om kajorna.
12 – Må göra. Kajorna äro svarta fåglar, stora som dufvor, men icke så tama som dufvorna och icke så vanliga. De bygga sina bon i murarna utaf gamla stenkyrkor och slott. De likasom bo i forntidens minnen, och derföre bry de sig ej om hvad menskorna syssla med långt under deras fötter. Men när skolflickorna och skolgossarne gå der alla dagar förbi, då ser man ofta kajorna flaxa kring tornet och hör dem|66| skrika åt barnen: abrakadabra! abrakadabra!
13 – Jag förstår: Det är fågel-latin.
14 – Kajorna äro mycket gamla och mycket lärda. Derföre tycka de, att det är bara pjask med den lärdomen man får i nutidens skolor, och så göra de narr af skolbarnen, som gå der förbi med böckerna under armen. De kunna ej heller begripa, huru man kan vara så enfaldig och bo i ordentliga hus, när man kan ha så trefligt i gamla muröppningar. Men det hindrar dem ej att ha en sorts vänskap för barnen. Och barnen ville gerna se, hur det engång ser ut i kajornas bon, men se, dertill ha barnen för korta vingar. De skicka ibland en pappersdrake dit upp, och då skrika kajorna åter: abrakadabra! abrakadabra! De förstå nog, att ingen drake får makt öfver domkyrkotornet.
15 – Hur var det sen?
16 – Sen vill jag berätta dig något, som kajorna sade och som icke var abrakadabra. Bland dem finnas flera, som äro hundra år gamla, och de ha sett något sjelfva, men ännu mer ha de hört af andra kajor, deras förfäder, som varit ännu mycket äldre, än de. Derföre kunna de berätta huru det varit i fordna tider, alltifrån den tid, när Åbo domkyrka byggdes för 600 år sedan. Det är märkvärdigt att höra på kajorna, men dertill behöfs att kunna fågel-latin.
17 – Nå, hvad ha de berättat?
18 – Det var engång ett land i den höga norden. Der var en flod vid namn Aurajoki (om den veta kajorna också en saga). Vid Aurajoki var en kulle, som hette Unikangari, eller Sömnens kulle. Och Unikangari var ett heligt offerställe*Säga kajorna., der hedningarne brukade frambära sina offer åt himmelens gud Jumala, åt hafvets gud Ahti, åt jordens gudinna Maan emonenspråk: finska samt åt solen, månen och stjernorna. Sköna hundraåriga ekar stodo der rundtomkring, och mellan dem var öfverst på kullen en öppen plats, der större och mindre stenar voro lagda i ring. Der var hednagudarnes heliga lund, och der var dystert och högtidligt under ekarnas dunkla skuggor vid midsommartiden.
19 Vid denna tid på året brukade hedningarne offra åt solguden Baal eller Balder, som här kallades Pelto eller Pellerwo**Det är de lärda kajornas mening. och som var en af de förnämste gudarne, ty allt lefvande älskar solen. Till hans ära tändes en stor eld, som ännu brukas mångenstädes i norden vid midsommartiden och nu kallas kokkospråk: finska. Ty vid denna årstid trodde man att|67| solguden regerade i sin högsta makt och herrlighet, efter solen nästan icke gick ned, utan gömde blott för en liten blund sitt klara ansigte bortom bergen i norr. Och hedningarne dansade glade kring elden, och deras prester ropade till allt folk: helig, helig är den store Pellerwo, som planterar allt lefvande på jorden! Hans välde skall aldrig åldras, och han skall icke förgås till evig tid.
20 Då var der en kristen fånge, som hedningarne tagit i krig, och det gick honom till hjertat att höra presterna tala så till det okunniga folket. Han upphof derföre sin röst och begynte ropa högre än hednafolket: helig, helig är allena Gud allsmäktig, som skapat solen och hela verlden af intet! Himmel och jord skola förgås, men Hans ord skall icke förgås, och Hans rike har ingen ända.
21 När hedningarne hörde detta, upphöjde de ett högt skri och grepo fången och kastade honom midti den brinnande elden. Men han fortfor att ropa: helig, helig är allena Gud allsmäktig! – och vid det han ropade, stego der mörka moln på himmelen, och ett störtregn kom med åska och ljungeld släckte lågorna af Pellerwos bål. Men fången gick oskadd ur elden och prisade Gud.
22 När hedningarne sågo honom gå så frimodig igenom lågorna, blefvo de betagne af häpnad och trodde fången vara en gud och kastade sig till marken och tillbådo honom. Men han tillät det ingalunda, utan begynte att undervisa dem i den nya läran om den ende Guden och Jesus Christus, verldens frälsare. Och somlige trodde honom, öfvergåfvo afgudarne och läto döpa sig i källan; men de fleste gingo igen till afgudarne och voro som förr.
23 Någon tid derefter grepo hednapresterne åter densamme fången, störtade honom från en hög klippa i hafvet och ropade till honom: hvar är nu din Gud, som icke förgås? Men fången sjönk icke, han simmade utåt hafvet och blef der upptagen af ett främmande skepp. Ty korsriddarne kommo nu med en stor flotta att eröfra det hedniska landet; och de slogo hedningarne i ett stort fältslag och läto döpa så många, som de fingo i sina händer, både unga och gamla.
24 Då sade korsriddarnes konung: jag vill bygga ett fäste vid Aurajoki, till att betrygga Guds ords makt för evig tid. Och så byggdes vid stranden Åbo slott.
25 Men fången sade till honom: herre konung, ditt fäste är godt för de makter, som råda i tiden och verlden, men Guds rike skall icke byggas med stenmurar, utan med sanningen och den helige ande. –|68| Detta behagade icke konungens riddare, utan de mente, att slottet var nog och foro så bort med sin konung igen. Men efter en tid, när de voro borta, samlade hedningarne åter sin makt och öfverföllo de kristne och slogo deras vapen till marken och begynte åter, i slottets åsyn, att offra åt deras gud Pellerwo på Sömnens kulle Unikangari.
26 Vid denna tid lefde ännu fången och var mer än hundra år gammal, ty det var honom beskärdt att icke se döden, innan han sett Guds rike grundadt i anda och sanning. Och der kom åter en här af korsriddare öfver hafvet och slog hedningarne och byggde ett fäste, som kallades Tavastehus. Men den hundraårige sade ånyo till korsriddarnes furste: ditt fäste är för tiden och icke för evigheten; du skall bygga åt din Gud en borg, som icke förgås! – Och de hörde hans ord och begynte att bygga Åbo domkyrka på Sömnens kulle Unikangari.
27 Det drog länge på tiden, men ändtligen blef kyrkan färdig och invigdes år 1300 efter Christi födelse. Så blef evighetsfästet byggdt uti detta landet, och fången såg det och lade sina trötta ögon tillhopa och prisade Gud.
28 Men från denna stund var också Guds rike betryggadt, icke med kyrkans murar och torn, som engång skola falla för tidens makt, utan med det eviga ord, som läres derinne. Ibland har det lyst dunklare, ibland åter klarare, men det har dock alltid varit samma eviga ord, som besegrar tiden och kufvar verlden. Korsriddarnes vapen hafva förrostat, deras fästen falla i grus eller tjena till fängelser för brottslingarne; men kyrkan står orubbad qvar genom tiderna, och der bo de, som sanningen har gjort fria. Märk huru ofta verldens makter ha stormat emot den gamla kyrkans murar! Fiender hafva kringhvärft henne, lågorna hafva, gång efter gång, förhärjat henne, och likväl står hon ännu upprätt och oskadd, lika stor och vördnadsbjudande efter sex århundraden. Och under hennes hvalf sofva i Sömnens kulle de döda i grifterna och vänta på Guds tillkommelse, när tiderne hafva en ända.
29 Hvar äro hedningarnes gudar? Hvar är Baal? Hvar är Pellerwo? Ingen mins dem; endast Jumalas namn, som nu betyder den ende Guden, står qvar genom tiderna. Hvar äro fienderne, hvar äro lågorna? De äro förgångna, slocknade, men kyrkan står qvar. Och seklernas rådslag, menskornas tankar, sysslor och små bestyr, som surrat kring denna kyrka, slägte efter slägte, ingen|69| känner dem, ingen mins dem numera; men Guds ord står qvar, i dag som i går och efter tusende år; – det är det eviga uti tiden, det enda i verlden, som icke förgås!
30 Z. T.