5 Reinhold. Ja, nu såg jag det tydligt. Det är fyra dagar, sedan jag fäste det konstgjorda boet derborta i björken, och ingen fågel har vågat sig dit, förrän just nu. De ha alla varit rädda; de ha misstänkt försåt.
6 Clara. Det kan ingen undra uppå. Huru ha ni icke härtills förföljt alla fåglar i trakten! Det var kanske samma rödstjert, hvars bo du ref ned och plundrade för tre veckor sedan.
7 Reinhold. Just han var det. Jag såg honom den tiden flaxa kring trädet och söka sitt bo. Det var rätt tråkigt att se. Vet du, Clara, jag liksom skämdes för mig sjelf, att jag gjort honom illa. Men det är så mycket ro|186|ligare nu, när han fått ett nytt bo.
8 Clara. Ja, är det icke?
9 Reinhold. Och jag såg tydligt, att han hämtade ett strå med sig, när han flög in. Han vill bygga sjelf.
10 Clara. Det vill han visst. Var det icke det allra trefligaste, när vi sjelfva fingo möblera och inreda vår lekstuga på gården? Men nog var det bra, att vi hade väggar och tak färdiga. På samma sätt är det med konstgjorga fågelbon. Den starke gör allting sjelf, men den svage gör hvad han kan. Rödstjerten bygger nog bo oss förutan, men han kan icke utan vårt bistånd göra ett bo, som är fullkomligt skyddadt mot kattor, pojkar och roffåglar.
11 Reinhold. Vet du, i går körde jag bort två gossar, som metade vid stranden. De blefvo så onda, när jag sade, att det var mot Majföreningen.
12 Clara. Hvarför det? Icke har ju Majföreningen förbjudit någon att fiska.
13 Reinhold. Der står i våra löften, att vi icke få pina något djur.
14 Clara. Icke pina, men döda få vi, när det är till mat eller nytta. Ack, det vore visst mycket lyckligare, om menniskan ej vore ett rofdjur, som dödar flera lefvande varelser för sin föda, än något annat rofdjur! Men det är nu engång så, och vi kunna ej hjelpa det. Vi skola blott icke döda utan nytta och icke döda grymt. Så säger Majföreningens lag, och vårt samvete är vår domare. Men du har ingen rätt att döma andras samveten.
15 Reinhold. Det står, att jag skall uppmana andra, att ej göra illa.
16 Clara. Uppmana, bedja, öfvertyga, men icke döma. Du har mycket mera skadat, än gagnat Majföreningen, genom att bortjaga de två gossarne ifrån metet. De blifva icke bättre deraf, utan i stället mera förbittrade, och det skadar både dem och Majföreningen. Nog få ju gossar meta; icke är det förbjudet i löftena.
17 Reinhold. Är det icke det?
18 Clara. Visst icke. Löftet är en samvetsfråga. Säger icke mitt samvete, att jag pinar fisken, så får jag gerna meta.
19 Reinhold. Men om mitt samvete säger, att jag pinar honom?
20 Clara. Ja, då har du att välja. Antingen metar du alldeles icke, eller metar du så, att du ej söndersliter eller annars marterar den oskyldiga fisken, utan hellre genast dödar honom. Detta måste hvar och en afgöra med sitt samvete. Men visst finnes det sätt att fiska, som äro så grymma, att ingens samvete gerna kan gilla sådant. Ett sådant fiske är, när man våldsamt sliter ut kroken från en lefvande fisk, när man låter honom långsamt dö i orent vatten, eller när man fäster lefvande beten på gäddkrok.
|187|
21 Reinhold. Pinas icke masken då kroken?
22 Clara. Naturforskarne säga oss, att de lägsta djuren ha mycket outvecklade nerver, och på nerverna beror, om ett djur känner mer eller mindre smärta. Menniskan har de känsligaste nerver och kan derföre lida den största smärta. Men många maskar äro så litet känsliga, att man kan hugga dem i bitar, och hvarje bit kan lefva länge nog, ja stundom utveckla sig till en ny mask. Derföre är det troligt, att masken vrider sig på kroken af samma orsak, som han äfven vrider sig, när man håller honom löst emellan fingrarna, nemligen derför att han känner sig fången. Men då man icke kan veta detta med full säkerhet, är det bättre att döda masken, innan man fäster honom på kroken, och detta kan lätt ske, om man för med sig ättika, sprit, eller någon annan vätska hvaraf han dör.
23 Reinhold. Jag förstår nu, att en fiskare kan vara med i Majföreningen. Men kan en jägare också vara med?
24 Clara. Hvarför icke? Han lofvar endast, att icke döda småfåglar och icke pina något djur.
25 Reinhold. Men om jag nu vill stoppa upp fåglar eller samla ägg för nyttans skull, kan jag ej då gå med och göra ett förbehåll för den enda saken?
26 Clara. Nej. Här får ej göras något förbehåll eller undantag, emedan det då blir omöjligt att uppdraga någon säker gräns mellan det, som man får och icke får göra. Det måste heta: antingen – eller. Men det är ju mycket enkelt, att den, som ej kan eller vill uppfylla alla löftena, han går icke med.
27 Reinhold. Och om jag nu lofvat först, men sedan ej tycker mig kunna hålla allt?
28 Clara. Ja, då går du frivilligt ut från Majföreningen.
29 Reinhold. Skall jag då alltid hålla Majföreningens löften?
30 Clara. Alltid.
31 Reinhold. Så länge jag lefver?
32 Clara. Så länge du lefver. Du har ju rätt att skilja dig från föreningen, när du vill.
33 Vid dessa ord kom Alexis från skogen, glad och solbrynt, med sin bössa på axeln. – Nå, sade han skämtsamt, hvad är det vår förståndiga äldre syster nu predikar?
34 Reinhold. Clara förklarar, att jag kommer på det klara med Majföreningen.
35 Alexis. Och de säga, att flickor ha ingenting der att göra! Vasserra, jag tänker de uträtta der mera, än vi. Kunde jag tro för två veckor sedan, att hon skulle lyckas snärja mig också i Majföreningens nät!
36 Clara. Dig har jag lof att fånga. Du är ingen småfågel! Du är en sparfhök.
37 Alexis. En »sperring», åhja? Vill du se hvad jag skjutit?
38 Reinhold. Nej, kom och se! En stor örn!
|188|
39 Alexis. En kungsörn är det. Han slog ned i viken och flög upp igen med en halfvuxen andunge i klorna. Då small mitt skott, – pang! – der låg han i backen med genomborrad vinge. Jag kastade mig öfver honom, och han försvarade sig som en hel karl. Märker du, att jag blöder på båda händerna. Han högg mig fyra gånger, innan jag fick makt öfver honom. Skada, att den lilla and-ungen redan var död.
40 Clara. Bra, Alexis! Det kallar jag en manligare strid, än att döda de värnlösa.
Alexis, Clara och Reinhold.
(Andra samtalet.)
1 Reinhold. Clara, Clara, skynda, kom hit!
2 Clara. Hvad är det nu?
3 Reinhold. Rödstjerten flög i boet!
4 Clara. Hvad säger du? Det var roligt.
5 Reinhold. Ja, nu såg jag det tydligt. Det är fyra dagar, sedan jag fäste det konstgjorda boet derborta i björken, och ingen fågel har vågat sig dit, förrän just nu. De ha alla varit rädda; de ha misstänkt försåt.
6 Clara. Det kan ingen undra uppå. Huru ha ni icke härtills förföljt alla fåglar i trakten! Det var kanske samma rödstjert, hvars bo du ref ned och plundrade för tre veckor sedan.
7 Reinhold. Just han var det. Jag såg honom den tiden flaxa kring trädet och söka sitt bo. Det var rätt tråkigt att se. Vet du, Clara, jag liksom skämdes för mig sjelf, att jag gjort honom illa. Men det är så mycket ro|186|ligare nu, när han fått ett nytt bo.
8 Clara. Ja, är det icke?
9 Reinhold. Och jag såg tydligt, att han hämtade ett strå med sig, när han flög in. Han vill bygga sjelf.
10 Clara. Det vill han visst. Var det icke det allra trefligaste, när vi sjelfva fingo möblera och inreda vår lekstuga på gården? Men nog var det bra, att vi hade väggar och tak färdiga. På samma sätt är det med konstgjorga fågelbon. Den starke gör allting sjelf, men den svage gör hvad han kan. Rödstjerten bygger nog bo oss förutan, men han kan icke utan vårt bistånd göra ett bo, som är fullkomligt skyddadt mot kattor, pojkar och roffåglar.
11 Reinhold. Vet du, i går körde jag bort två gossar, som metade vid stranden. De blefvo så onda, när jag sade, att det var mot Majföreningen.
12 Clara. Hvarför det? Icke har ju Majföreningen förbjudit någon att fiska.
13 Reinhold. Der står i våra löften, att vi icke få pina något djur.
14 Clara. Icke pina, men döda få vi, när det är till mat eller nytta. Ack, det vore visst mycket lyckligare, om menniskan ej vore ett rofdjur, som dödar flera lefvande varelser för sin föda, än något annat rofdjur! Men det är nu engång så, och vi kunna ej hjelpa det. Vi skola blott icke döda utan nytta och icke döda grymt. Så säger Majföreningens lag, och vårt samvete är vår domare. Men du har ingen rätt att döma andras samveten.
15 Reinhold. Det står, att jag skall uppmana andra, att ej göra illa.
16 Clara. Uppmana, bedja, öfvertyga, men icke döma. Du har mycket mera skadat, än gagnat Majföreningen, genom att bortjaga de två gossarne ifrån metet. De blifva icke bättre deraf, utan i stället mera förbittrade, och det skadar både dem och Majföreningen. Nog få ju gossar meta; icke är det förbjudet i löftena.
17 Reinhold. Är det icke det?
18 Clara. Visst icke. Löftet är en samvetsfråga. Säger icke mitt samvete, att jag pinar fisken, så får jag gerna meta.
19 Reinhold. Men om mitt samvete säger, att jag pinar honom?
20 Clara. Ja, då har du att välja. Antingen metar du alldeles icke, eller metar du så, att du ej söndersliter eller annars marterar den oskyldiga fisken, utan hellre genast dödar honom. Detta måste hvar och en afgöra med sitt samvete. Men visst finnes det sätt att fiska, som äro så grymma, att ingens samvete gerna kan gilla sådant. Ett sådant fiske är, när man våldsamt sliter ut kroken från en lefvande fisk, när man låter honom långsamt dö i orent vatten, eller när man fäster lefvande beten på gäddkrok.
|187|21 Reinhold. Pinas icke masken då kroken?
22 Clara. Naturforskarne säga oss, att de lägsta djuren ha mycket outvecklade nerver, och på nerverna beror, om ett djur känner mer eller mindre smärta. Menniskan har de känsligaste nerver och kan derföre lida den största smärta. Men många maskar äro så litet känsliga, att man kan hugga dem i bitar, och hvarje bit kan lefva länge nog, ja stundom utveckla sig till en ny mask. Derföre är det troligt, att masken vrider sig på kroken af samma orsak, som han äfven vrider sig, när man håller honom löst emellan fingrarna, nemligen derför att han känner sig fången. Men då man icke kan veta detta med full säkerhet, är det bättre att döda masken, innan man fäster honom på kroken, och detta kan lätt ske, om man för med sig ättika, sprit, eller någon annan vätska hvaraf han dör.
23 Reinhold. Jag förstår nu, att en fiskare kan vara med i Majföreningen. Men kan en jägare också vara med?
24 Clara. Hvarför icke? Han lofvar endast, att icke döda småfåglar och icke pina något djur.
25 Reinhold. Men om jag nu vill stoppa upp fåglar eller samla ägg för nyttans skull, kan jag ej då gå med och göra ett förbehåll för den enda saken?
26 Clara. Nej. Här får ej göras något förbehåll eller undantag, emedan det då blir omöjligt att uppdraga någon säker gräns mellan det, som man får och icke får göra. Det måste heta: antingen – eller. Men det är ju mycket enkelt, att den, som ej kan eller vill uppfylla alla löftena, han går icke med.
27 Reinhold. Och om jag nu lofvat först, men sedan ej tycker mig kunna hålla allt?
28 Clara. Ja, då går du frivilligt ut från Majföreningen.
29 Reinhold. Skall jag då alltid hålla Majföreningens löften?
30 Clara. Alltid.
31 Reinhold. Så länge jag lefver?
32 Clara. Så länge du lefver. Du har ju rätt att skilja dig från föreningen, när du vill.
33 Vid dessa ord kom Alexis från skogen, glad och solbrynt, med sin bössa på axeln. – Nå, sade han skämtsamt, hvad är det vår förståndiga äldre syster nu predikar?
34 Reinhold. Clara förklarar, att jag kommer på det klara med Majföreningen.
35 Alexis. Och de säga, att flickor ha ingenting der att göra! Vasserra, jag tänker de uträtta der mera, än vi. Kunde jag tro för två veckor sedan, att hon skulle lyckas snärja mig också i Majföreningens nät!
36 Clara. Dig har jag lof att fånga. Du är ingen småfågel! Du är en sparfhök.
37 Alexis. En »sperring», åhja? Vill du se hvad jag skjutit?
38 Reinhold. Nej, kom och se! En stor örn!
|188|39 Alexis. En kungsörn är det. Han slog ned i viken och flög upp igen med en halfvuxen andunge i klorna. Då small mitt skott, – pang! – der låg han i backen med genomborrad vinge. Jag kastade mig öfver honom, och han försvarade sig som en hel karl. Märker du, att jag blöder på båda händerna. Han högg mig fyra gånger, innan jag fick makt öfver honom. Skada, att den lilla and-ungen redan var död.
40 Clara. Bra, Alexis! Det kallar jag en manligare strid, än att döda de värnlösa.
41 Z. T.