1 Tre gossar gingo en vinterafton hem ifrån skolan. De hade läst om Darius Hystaspis, huru de mäktigaste bland Perserne öfverenskommit, att den, hvars häst först gnäggade, när de redo ut, skulle blifva allas beherrskare. På detta sätt blef Darius konung. Och nu sade de tre gossarne mellan sig: den, som först ser ett stjernfall, han skall blifva kung.
2 Vid det att de ännu talade med hvarandra derom, syntes ett klart blänkande sken, och en stor eldkula for sprakande genom luften midtframför dem från öster till vester. Alla sågo henne på engång, och två på engång ropade: jag blir kung!
3 – Jag såg henne först, sade Carl Gustaf.
4 – Men jag såg henne förr än du, sade Knut Severin. – Och så begynte de träta. Men lilla Olle, som var den tredje, sade ingenting alls. Han var alldeles för liten att blifva kung, tyckte han sjelf, och de andra tyckte så med.
|90|
5 Slutligen kommo gossarne öfverens, att de skulle vänta, tilldess att någon fick se ett riktigt stjernfall; den, som det såg, skulle blifva den riktiga kungen. Carl Gustaf och Knut Severin ställde sig med ryggarna mot hvarandra, den ena mot söder, den andra mot norr, och lilla Olle fick ställa sig hur han ville, ty det kom icke i fråga, att han skulle se något. På detta sätt koxade alla tre upp mot himmelen.
6 – Jag ser något, sade Carl Gustaf. Och det var en gnista, som flög från en skorsten tvärt öfver gatan.
7 – Jag ser också något, sade Knut Severin. Och det var lykttändaren, som sprang med sin långa käpp och den brinnande lågan från ena gatlyktan till den andra.
8 Så begynte gossarne åter träta. Men medan de trätte, såg Olle ett klart litet stjernfall blänka fram uti lejonets stjernbild. Detta tyckte han vara onödigt att tala om, ty hvartill skulle det tjena? Han var för liten att blifva en sådan karl, som Darius Hystaspis.
9 När gossarne en stund förgäfves väntat på kungavalet, gingo de hem, och de bodde alla hos en gammal magister. Vid qvällsvarden talade de om den stora eldkulan, som de sett. Och magistern frågade dem, om de visste hvad sådant var.
10 – Det vet jag nog, sade Carl Gustaf. En eldkula, det är en kula af eld, som far genom luften.
11 – Ja, sade Knut Severin, och ett stjernfall, det är en stjerna, som faller, men hon faller ändå icke, fastän det ser så ut.
12 – Nej, hon faller visst icke, sade magistern med ett litet godt smålöje. Sätten er här, så skall jag berätta er något om stjernfallen.
13 I långa tider hade man sett eldkulor och stjernfall, och likväl visste de lärdaste män icke rätt hvad de skulle tänka derom. Några trodde att det var brinnande dunster i luften, men andra hade hittat underliga brända stenar, der eldkulor fallit ned. Hvarifrån hade dessa stenar kommit? Några sade: de ha blifvit uppkastade från eldsprutande berg. Det är omöjligt, sade andra; de måste ha kommit från månen. Nej, det är då ännu omöjligare, sade ett tredje parti; ty om stenarna uppkastats ifrån månens vulkaner, så skulle de ha fallit ned på månen och icke på jorden.
14 Så var man lika klok, som förut. Riktiga lärde och vetenskapsmän förklarade rent ut, att de ingenting visste om meteorstenarnas ursprung. Men det fanns många högfärdiga halflärde, som tyckte sig veta allting bättre än andra. De ville ej alls tro, att eldkulor sprungit sönder och qvarlemnat fallande stenar. Nu hade man emellertid flera gånger hört talas om stenregn,|91| som fallit ned. Stenregn! skreko de halflärde herrarne. Ack, att menniskor kunna vara så förskräckligt dumma och vidskepliga! Likasom stenar kunde regna från luften! Man skall ju vara blind som en mullvad, för att tro uppå sådant. – Och de skrattade åt sådant enfaldigt prat. Men år 1811 hände sig, att verkligen ett stort stenregn nedföll i mellersta Frankrike. Jag tror, att jag engång berättat er det.
15 – Ja, sade gossarne.
16 – Detta var icke möjligt att neka, ty flera hundra personer hade sett det, och bland dem funnos lärde män, som kunde intyga, att saken hade sin fullkomliga riktighet. Nu var det de enfaldigas tur att skratta åt de kloka. – Åh, sade de kloka, det der är då ingenting underligt alls; det ha vi vetat länge förut. Likasom icke stenar kunde regna från luften! Ack, att menniskor kunna vara så dumma och tvifla på sådant!
17 Emellertid hade nu naturforskarne funnit den rätta förklaringen. De förstodo nu, att meteorerna, eldkulorna, stjernfallen äro stenar, som kretsa kring solen i verldsrymden, och när de komma för nära vår jord, blifva de dragna till jorden och falla ned uppå den. Och när de med stor hastighet ila igenom luftkretsen, fatta de eld, liksom tändstickor af gnidningen, och springa ofta sönder. De mesta falla i oceanen eller i ödemarkerna, men någon gång händer, att de falla i närheten af menniskors boningar. Och då bära de budskap till oss från den ändlösa rymden, der de dittills ha irrat förutan fäste uti millioner år. Förstå ni nu hvad stjernfallen äro?
18 – Ja, sade gossarne.
19 – Sof då på saken, sade magistern.
20 Gossarne gingo in till sitt sofrum, och snart voro Carl Gustaf och Knut Severin inne i sömnens rike och trätte i drömmen om hvem som der skulle blifva Persernes konung. Men Olle låg vaken och kunde ej sofva. Der fanns ingen gardin för fönstret, och stjernorna skeno så klara in genom rutan. Ack, tänkte Olle, den som engång finge flyga kring solen och se henne riktigt nära! Hvad der måste vara skönt och varmt och ljust! Det vore något förmer, än att vara Persernes konung. Men att vara en sten – hu! Och vid det att Olle tänkte derpå, föllo hans trötta ögonlock till hälften öfver de sömniga ögonen.
21 I detsamma syntes ett stjernfall, och en lång, fin strimma flög öfver den blå natthimmelen. Rakt in genom rutan flög stjernstrimman, och strax stod en liten silfverglänsande flicka midti kammaren.
22 – God afton, Olle, sade den lilla stjernflickan.
23 – God afton, svarade Olle i sömnen.
24 – Ser jag ut som en sten?|92| sade flickan och blinkade, liksom stjernorna tindra. Låt icke narra dig, Olle! Det finns något annat också, än stenar deruppe. Se på mig; jag är stjernans barn och reser kring verlden på strålarnas vingar. Jag hörde eder tala om Persernes konungaval och såg, att ditt hjerta var ödmjukt, när de andras var stolt. Derföre var det jag, som blänkte för dig i rymden; ty Carl Gustaf skall blifva statsråd, och Knut Severin blir general, men du, Olle skall blifva en konung förmer än dem alla. Vill du det?
25 – Nej, sade Olle halfgråtande; jag är så liten.
26 – Icke skall du blifva en sådan kung, som andra kungar. Det är icke för roligt att vara kung nuförtiden. Grekerne och Spaniorerne sökte sig förgäfves en konung i många år och voro glade att till sist finna en, som ville ha det besväret. Men du, Olle, skall blifva vetenskapernas konung. Du skall vinna det rike, der fordom Aristoteles, Newton och Linné voro konungar, och detta rike är stort, som verlden. Der skall du herrska med sanningens spira, och jordens konungar skola falla till stoft, men ditt namn skall lefva i tidernas tider.
27 – Åh, det går visst aldrig an, jag är alldeles för liten, suckade Olle.
28 – Just derföre! sade flickan. De stolte på jorden kunna blifva höga herrar, men ingen annan, än den ödmjuke, kan blifva sanningens kung. Bed och arbeta, så vill jag hämta dig kronan om trettio år. God natt så länge, min lilla Olle!
29 – God natt, sade Olle. – Med detsamma var stjernflickan borta, och nattens gardiner föllo som flor öfver den blifvande konungens ögon.
30 Nästa morgon, när Olle vaknade, tänkte han på sin krona. Det vore märkvärdigt, sade han till sig sjelf. Blir jag, så blir jag. Nu vill jag arbeta, som sju andra. Men bra liten är jag ändå, för att blifva en konung. Jag undrar, om jag har vuxit efter trettio år.
31 Z. T.
Kommentar
Kommentar
Berättelsen publicerades i Trollsländan 24/3 1871.
4. Stjernfallen.
1 Tre gossar gingo en vinterafton hem ifrån skolan. De hade läst om Darius Hystaspis, huru de mäktigaste bland Perserne öfverenskommit, att den, hvars häst först gnäggade, när de redo ut, skulle blifva allas beherrskare. På detta sätt blef Darius konung. Och nu sade de tre gossarne mellan sig: den, som först ser ett stjernfall, han skall blifva kung.
2 Vid det att de ännu talade med hvarandra derom, syntes ett klart blänkande sken, och en stor eldkula for sprakande genom luften midtframför dem från öster till vester. Alla sågo henne på engång, och två på engång ropade: jag blir kung!
3 – Jag såg henne först, sade Carl Gustaf.
4 – Men jag såg henne förr än du, sade Knut Severin. – Och så begynte de träta. Men lilla Olle, som var den tredje, sade ingenting alls. Han var alldeles för liten att blifva kung, tyckte han sjelf, och de andra tyckte så med.
|90|5 Slutligen kommo gossarne öfverens, att de skulle vänta, tilldess att någon fick se ett riktigt stjernfall; den, som det såg, skulle blifva den riktiga kungen. Carl Gustaf och Knut Severin ställde sig med ryggarna mot hvarandra, den ena mot söder, den andra mot norr, och lilla Olle fick ställa sig hur han ville, ty det kom icke i fråga, att han skulle se något. På detta sätt koxade alla tre upp mot himmelen.
6 – Jag ser något, sade Carl Gustaf. Och det var en gnista, som flög från en skorsten tvärt öfver gatan.
7 – Jag ser också något, sade Knut Severin. Och det var lykttändaren, som sprang med sin långa käpp och den brinnande lågan från ena gatlyktan till den andra.
8 Så begynte gossarne åter träta. Men medan de trätte, såg Olle ett klart litet stjernfall blänka fram uti lejonets stjernbild. Detta tyckte han vara onödigt att tala om, ty hvartill skulle det tjena? Han var för liten att blifva en sådan karl, som Darius Hystaspis.
9 När gossarne en stund förgäfves väntat på kungavalet, gingo de hem, och de bodde alla hos en gammal magister. Vid qvällsvarden talade de om den stora eldkulan, som de sett. Och magistern frågade dem, om de visste hvad sådant var.
10 – Det vet jag nog, sade Carl Gustaf. En eldkula, det är en kula af eld, som far genom luften.
11 – Ja, sade Knut Severin, och ett stjernfall, det är en stjerna, som faller, men hon faller ändå icke, fastän det ser så ut.
12 – Nej, hon faller visst icke, sade magistern med ett litet godt smålöje. Sätten er här, så skall jag berätta er något om stjernfallen.
13 I långa tider hade man sett eldkulor och stjernfall, och likväl visste de lärdaste män icke rätt hvad de skulle tänka derom. Några trodde att det var brinnande dunster i luften, men andra hade hittat underliga brända stenar, der eldkulor fallit ned. Hvarifrån hade dessa stenar kommit? Några sade: de ha blifvit uppkastade från eldsprutande berg. Det är omöjligt, sade andra; de måste ha kommit från månen. Nej, det är då ännu omöjligare, sade ett tredje parti; ty om stenarna uppkastats ifrån månens vulkaner, så skulle de ha fallit ned på månen och icke på jorden.
14 Så var man lika klok, som förut. Riktiga lärde och vetenskapsmän förklarade rent ut, att de ingenting visste om meteorstenarnas ursprung. Men det fanns många högfärdiga halflärde, som tyckte sig veta allting bättre än andra. De ville ej alls tro, att eldkulor sprungit sönder och qvarlemnat fallande stenar. Nu hade man emellertid flera gånger hört talas om stenregn,|91| som fallit ned. Stenregn! skreko de halflärde herrarne. Ack, att menniskor kunna vara så förskräckligt dumma och vidskepliga! Likasom stenar kunde regna från luften! Man skall ju vara blind som en mullvad, för att tro uppå sådant. – Och de skrattade åt sådant enfaldigt prat. Men år 1811 hände sig, att verkligen ett stort stenregn nedföll i mellersta Frankrike. Jag tror, att jag engång berättat er det.
15 – Ja, sade gossarne.
16 – Detta var icke möjligt att neka, ty flera hundra personer hade sett det, och bland dem funnos lärde män, som kunde intyga, att saken hade sin fullkomliga riktighet. Nu var det de enfaldigas tur att skratta åt de kloka. – Åh, sade de kloka, det der är då ingenting underligt alls; det ha vi vetat länge förut. Likasom icke stenar kunde regna från luften! Ack, att menniskor kunna vara så dumma och tvifla på sådant!
17 Emellertid hade nu naturforskarne funnit den rätta förklaringen. De förstodo nu, att meteorerna, eldkulorna, stjernfallen äro stenar, som kretsa kring solen i verldsrymden, och när de komma för nära vår jord, blifva de dragna till jorden och falla ned uppå den. Och när de med stor hastighet ila igenom luftkretsen, fatta de eld, liksom tändstickor af gnidningen, och springa ofta sönder. De mesta falla i oceanen eller i ödemarkerna, men någon gång händer, att de falla i närheten af menniskors boningar. Och då bära de budskap till oss från den ändlösa rymden, der de dittills ha irrat förutan fäste uti millioner år. Förstå ni nu hvad stjernfallen äro?
18 – Ja, sade gossarne.
19 – Sof då på saken, sade magistern.
20 Gossarne gingo in till sitt sofrum, och snart voro Carl Gustaf och Knut Severin inne i sömnens rike och trätte i drömmen om hvem som der skulle blifva Persernes konung. Men Olle låg vaken och kunde ej sofva. Der fanns ingen gardin för fönstret, och stjernorna skeno så klara in genom rutan. Ack, tänkte Olle, den som engång finge flyga kring solen och se henne riktigt nära! Hvad der måste vara skönt och varmt och ljust! Det vore något förmer, än att vara Persernes konung. Men att vara en sten – hu! Och vid det att Olle tänkte derpå, föllo hans trötta ögonlock till hälften öfver de sömniga ögonen.
21 I detsamma syntes ett stjernfall, och en lång, fin strimma flög öfver den blå natthimmelen. Rakt in genom rutan flög stjernstrimman, och strax stod en liten silfverglänsande flicka midti kammaren.
22 – God afton, Olle, sade den lilla stjernflickan.
23 – God afton, svarade Olle i sömnen.
24 – Ser jag ut som en sten?|92| sade flickan och blinkade, liksom stjernorna tindra. Låt icke narra dig, Olle! Det finns något annat också, än stenar deruppe. Se på mig; jag är stjernans barn och reser kring verlden på strålarnas vingar. Jag hörde eder tala om Persernes konungaval och såg, att ditt hjerta var ödmjukt, när de andras var stolt. Derföre var det jag, som blänkte för dig i rymden; ty Carl Gustaf skall blifva statsråd, och Knut Severin blir general, men du, Olle skall blifva en konung förmer än dem alla. Vill du det?
25 – Nej, sade Olle halfgråtande; jag är så liten.
26 – Icke skall du blifva en sådan kung, som andra kungar. Det är icke för roligt att vara kung nuförtiden. Grekerne och Spaniorerne sökte sig förgäfves en konung i många år och voro glade att till sist finna en, som ville ha det besväret. Men du, Olle, skall blifva vetenskapernas konung. Du skall vinna det rike, der fordom Aristoteles, Newton och Linné voro konungar, och detta rike är stort, som verlden. Der skall du herrska med sanningens spira, och jordens konungar skola falla till stoft, men ditt namn skall lefva i tidernas tider.
27 – Åh, det går visst aldrig an, jag är alldeles för liten, suckade Olle.
28 – Just derföre! sade flickan. De stolte på jorden kunna blifva höga herrar, men ingen annan, än den ödmjuke, kan blifva sanningens kung. Bed och arbeta, så vill jag hämta dig kronan om trettio år. God natt så länge, min lilla Olle!
29 – God natt, sade Olle. – Med detsamma var stjernflickan borta, och nattens gardiner föllo som flor öfver den blifvande konungens ögon.
30 Nästa morgon, när Olle vaknade, tänkte han på sin krona. Det vore märkvärdigt, sade han till sig sjelf. Blir jag, så blir jag. Nu vill jag arbeta, som sju andra. Men bra liten är jag ändå, för att blifva en konung. Jag undrar, om jag har vuxit efter trettio år.
31 Z. T.