1 Denna gång flyger Sländan ut 6 Oktober, riktiga Oktober, icke så som Sländan den 4 Augusti, genom ett misstag på tryckeriet, daterade sig den 4 Oktober. Det är höst, löfven gulna och falla af, frosten biter blommornas krona, regnen strömma, mörkret faller som en fäll öfver jorden. O, de långa qvällarnas mörker, huru det just nu synes oss svartare än allt svart! Det blir ljuslätt, när vi få den hvita snön, men nu, nu ... hvar är du, måne klara, qvällens lykta, som just i denna årstid brukar vara mera välkommen, än någonsin? Jag förstår, det är icke din tid ännu, du känner almanackan, hon visade ny i förrgår, och i dag kunna vi ännu icke se den minsta strimma af dig. Men i morgon kanhända, och sist i öfvermorgon, om det är klart. Då skola vi se något förunderligt.
2 Kom hit, lilla glosöga, du som brukar plira på månen, jag vill visa dig något! Ser du den smala gula randen på himmelen, han som liknar ett omvändt C eller ett D utan stolpe (☽)? Ja, du vet ju, att detta är månbarnet, himmelens lillalyktgubbe, som nu är 3 eller 4 dagar gammal. Och du vet, att när han är C, som betyder crescospråk: latin, jag vexer, så tager han af, men när han är D (decrescospråk: latin, jag tager af), så vexer han till. Det är derför romarne kallade månen luna meudaxspråk: latin, den lögnaktiga månen.
3 Du förstår också, att vi nu se endast den smala högra kanten af månen, emedan solen lyser blott på den kanten och den öfriga månen ännu icke är solbelyst, utan ligger för oss i skugga. Men du vet, att månen är ett rundt klot; hvar är då resten af klotet? Försök följa klotets ring från höger åt venster, så skall du till din förundran äfven upptäcka den oupplysta, i skuggan liggande delen af månringen. Honom märker man icke strax, för att han är så mycket mörkare, än den ljusa kanten. Men han kan ändå ses, de första dagarna efter ny, icke sedan. Han är askgrå och otydlig, men|146| när man vet söka honom, söker man icke förgäfves.
4 Om nu månen hade en luftkrets, som jorden, så skulle man tänka, att den askgrå svaga dagern öfver den obelysta delen af månen är skymning, som vi ha här på jorden morgon och qväll genom luftens återsken. Men månen har ingen luft; det är ledsamt nog att man ej kan andas der, men så är det. Derför kan den askgråa dagern ej vara skymning; han måste vara någonting annat. Hvad i all verlden kan han då vara? Jo, han är jordsken.
5 Han är alldeles på samma sätt jordsken för månen, som vi här på jorden ha månsken. Jorden och månen få båda sitt ljus af solen, och båda kasta tillbaka en del af detta lånade ljus. Emedan nu jorden är 49 gånger större än månen, så skulle man tro, att jordskenet borde vara 49 gånger starkare än månskenet. Men så skinande är icke jorden. Det sken, som jorden kastar tillbaka på månen, är endast 13 gånger starkare, än månskenet hos oss. Vackert så. Om vi hade 13 månar, som lyste på samma gång, kunde vi tryggt släcka våra lampor vid fullmåne och roa oss åt nattugglornas och läderlapparnas stora förlägenhet.
6 Sländan är mycket berest, men hon har verkligen aldrig varit i månen. Hon tänker blott, att om vingarna bure henne 1,000 mil framåt om året, kunde hon göra den resan på 36 år. Det vore allt något besvärligt, efter hon ju då måste föra matsäck med sig, men nog kunde det löna mödan. Vore hon en gång lyckligt der, skulle hon få se många underliga ting. Sländan vill nu ej tala om nöjet att få göra bekantskap med månens gubbe och gumma, som alla barn känna från sagan; men en jordskensafton på månen, det vore något att se.
7 Först skola vi tänka oss, att himlen är alldeles svart. Solen se vi icke, men alla stjernor lysa med förunderlig glans mot den nattsvarta grunden, och då står der midtpå denna sotmörka himmel ett stort, skönt lysande klot, 13 gånger större, än vi se fullmånen. Det är mycket större, än det största vagnshjul, det är en ofantlig gyllene sköld, icke så klar som solen, men många gånger klarare än den klaraste guldmåne. Man kan se på detta klot, utan att bländas. Det är icke alltid guld, det kan också vara blodrödt af färgade skyar. Men det lyser så underligt mot den omätliga svarta rymd, som omgifver det.
8 Detta stora strålande klot är vår jord. Det står, med små afvikningar, alltid nästan på samma ställe, men det vänder sig under 24 timmar omkring sin axel. Då igenkänner man tydligt verldsdelarna, sådana våra kartor afbilda dem och sådana de framträda, den ena efter den andra, under jordens rullning. Man kan utan kikare se kontinenternas strandlinier, bergsträckorna och icke blott oceanerna med deras stora hafsbugter, utan äfven innanhafven, såsom Östersjön med dess vikar, och stora sjöar, som Ladoga. Man kan igenkänna Finland och andra länder. Allt land synes som mörkare fläckar och oceanerna som ljusare speglar. Man ser polerna skimra af bländande snöglans. Om der funnes på månen sådana teleskoper, som vi ha på jorden, skulle man kunna se allt, som mäter en kilometer i längd eller bredd, således alla större städer på jorden. Men glasmästarne på månen – om der finnas några glasmästare, – ha troligen ännu ej blifvit så skicklige i att slipa synglas.
9 Vill man nu se i hela dess prakt denna stora, glänsande jord, som är så liten och så mörk i jemförelse med verldsrymdens solar, så skall man se henne vid fulljord, såsom vi se månen i dess största glans vid fullmåne. Ty för månen visar sig jorden i alldeles samma till- och aftagande skepnader, som vi se månen. Der är jordny och jordnedan, halfjord och fulljord, allt huru solskenet faller på jorden och månen sjelf byter gestalt. Men när vi ha fullmåne, är jorden osynlig för månen, och när vi ha nedan, har månen fulljord.
10 När vi nu lärt oss att uträkna allt, som på månens yta mäter en kilometer i bredd eller längd, kunna vi föreställa oss hvilka underliga landskap der måste synas på månen en afton vid fullt jordsken. Icke en sjö, icke ett grönt grässtrå, icke en menniskoboning, en vind, ett ljud eller en lefvande varelse; allt höga, skrofliga, ofta cirkelformiga berg, djupa kratrar, remnor och hål, ofantliga ödemarker af ojemna, stiglösa, ofruktbara bergslätter, allt tyst, dödt, men så sällsamt belyst i skiftande färger, att jorden icke kan|147| framvisa något liknande. Ty månen har icke luft, som bryter ljusstrålarne, och derför är der ingen öfvergång mellan det skarpaste ljus och den svartaste skugga.
11 Nej, när Sländan rätt betänker sig, tror jag, att hon afstår från sin önskan att flyga till månen. Det är visst möjligt, att der finnas luft och vatten, grönska och lif på den okända frånvända sidan af månen, efter vi ju aldrig få se mer än dess ena hälft, men ... Vi svaga, förgängliga barn af jorden, hvarför skulle vi bortbyta våra friska vindar, vår blå himmel, våra böljande haf och susande skogar mot liflösa öknar fjerran i verldsrymden? Borta bra, men hemma bäst. Lilla glosöga, vill du resa till månen?
12 Z. T.
Kommentar
Kommentar
Berättelsen publicerades i Nya Trollsländan 6/10 1888.
En afton på månen.
1 Denna gång flyger Sländan ut 6 Oktober, riktiga Oktober, icke så som Sländan den 4 Augusti, genom ett misstag på tryckeriet, daterade sig den 4 Oktober. Det är höst, löfven gulna och falla af, frosten biter blommornas krona, regnen strömma, mörkret faller som en fäll öfver jorden. O, de långa qvällarnas mörker, huru det just nu synes oss svartare än allt svart! Det blir ljuslätt, när vi få den hvita snön, men nu, nu ... hvar är du, måne klara, qvällens lykta, som just i denna årstid brukar vara mera välkommen, än någonsin? Jag förstår, det är icke din tid ännu, du känner almanackan, hon visade ny i förrgår, och i dag kunna vi ännu icke se den minsta strimma af dig. Men i morgon kanhända, och sist i öfvermorgon, om det är klart. Då skola vi se något förunderligt.
2 Kom hit, lilla glosöga, du som brukar plira på månen, jag vill visa dig något! Ser du den smala gula randen på himmelen, han som liknar ett omvändt C eller ett D utan stolpe (☽)? Ja, du vet ju, att detta är månbarnet, himmelens lillalyktgubbe, som nu är 3 eller 4 dagar gammal. Och du vet, att när han är C, som betyder crescospråk: latin, jag vexer, så tager han af, men när han är D (decrescospråk: latin, jag tager af), så vexer han till. Det är derför romarne kallade månen luna meudaxspråk: latin, den lögnaktiga månen.
3 Du förstår också, att vi nu se endast den smala högra kanten af månen, emedan solen lyser blott på den kanten och den öfriga månen ännu icke är solbelyst, utan ligger för oss i skugga. Men du vet, att månen är ett rundt klot; hvar är då resten af klotet? Försök följa klotets ring från höger åt venster, så skall du till din förundran äfven upptäcka den oupplysta, i skuggan liggande delen af månringen. Honom märker man icke strax, för att han är så mycket mörkare, än den ljusa kanten. Men han kan ändå ses, de första dagarna efter ny, icke sedan. Han är askgrå och otydlig, men|146| när man vet söka honom, söker man icke förgäfves.
4 Om nu månen hade en luftkrets, som jorden, så skulle man tänka, att den askgrå svaga dagern öfver den obelysta delen af månen är skymning, som vi ha här på jorden morgon och qväll genom luftens återsken. Men månen har ingen luft; det är ledsamt nog att man ej kan andas der, men så är det. Derför kan den askgråa dagern ej vara skymning; han måste vara någonting annat. Hvad i all verlden kan han då vara? Jo, han är jordsken.
5 Han är alldeles på samma sätt jordsken för månen, som vi här på jorden ha månsken. Jorden och månen få båda sitt ljus af solen, och båda kasta tillbaka en del af detta lånade ljus. Emedan nu jorden är 49 gånger större än månen, så skulle man tro, att jordskenet borde vara 49 gånger starkare än månskenet. Men så skinande är icke jorden. Det sken, som jorden kastar tillbaka på månen, är endast 13 gånger starkare, än månskenet hos oss. Vackert så. Om vi hade 13 månar, som lyste på samma gång, kunde vi tryggt släcka våra lampor vid fullmåne och roa oss åt nattugglornas och läderlapparnas stora förlägenhet.
6 Sländan är mycket berest, men hon har verkligen aldrig varit i månen. Hon tänker blott, att om vingarna bure henne 1,000 mil framåt om året, kunde hon göra den resan på 36 år. Det vore allt något besvärligt, efter hon ju då måste föra matsäck med sig, men nog kunde det löna mödan. Vore hon en gång lyckligt der, skulle hon få se många underliga ting. Sländan vill nu ej tala om nöjet att få göra bekantskap med månens gubbe och gumma, som alla barn känna från sagan; men en jordskensafton på månen, det vore något att se.
7 Först skola vi tänka oss, att himlen är alldeles svart. Solen se vi icke, men alla stjernor lysa med förunderlig glans mot den nattsvarta grunden, och då står der midtpå denna sotmörka himmel ett stort, skönt lysande klot, 13 gånger större, än vi se fullmånen. Det är mycket större, än det största vagnshjul, det är en ofantlig gyllene sköld, icke så klar som solen, men många gånger klarare än den klaraste guldmåne. Man kan se på detta klot, utan att bländas. Det är icke alltid guld, det kan också vara blodrödt af färgade skyar. Men det lyser så underligt mot den omätliga svarta rymd, som omgifver det.
8 Detta stora strålande klot är vår jord. Det står, med små afvikningar, alltid nästan på samma ställe, men det vänder sig under 24 timmar omkring sin axel. Då igenkänner man tydligt verldsdelarna, sådana våra kartor afbilda dem och sådana de framträda, den ena efter den andra, under jordens rullning. Man kan utan kikare se kontinenternas strandlinier, bergsträckorna och icke blott oceanerna med deras stora hafsbugter, utan äfven innanhafven, såsom Östersjön med dess vikar, och stora sjöar, som Ladoga. Man kan igenkänna Finland och andra länder. Allt land synes som mörkare fläckar och oceanerna som ljusare speglar. Man ser polerna skimra af bländande snöglans. Om der funnes på månen sådana teleskoper, som vi ha på jorden, skulle man kunna se allt, som mäter en kilometer i längd eller bredd, således alla större städer på jorden. Men glasmästarne på månen – om der finnas några glasmästare, – ha troligen ännu ej blifvit så skicklige i att slipa synglas.
9 Vill man nu se i hela dess prakt denna stora, glänsande jord, som är så liten och så mörk i jemförelse med verldsrymdens solar, så skall man se henne vid fulljord, såsom vi se månen i dess största glans vid fullmåne. Ty för månen visar sig jorden i alldeles samma till- och aftagande skepnader, som vi se månen. Der är jordny och jordnedan, halfjord och fulljord, allt huru solskenet faller på jorden och månen sjelf byter gestalt. Men när vi ha fullmåne, är jorden osynlig för månen, och när vi ha nedan, har månen fulljord.
10 När vi nu lärt oss att uträkna allt, som på månens yta mäter en kilometer i bredd eller längd, kunna vi föreställa oss hvilka underliga landskap der måste synas på månen en afton vid fullt jordsken. Icke en sjö, icke ett grönt grässtrå, icke en menniskoboning, en vind, ett ljud eller en lefvande varelse; allt höga, skrofliga, ofta cirkelformiga berg, djupa kratrar, remnor och hål, ofantliga ödemarker af ojemna, stiglösa, ofruktbara bergslätter, allt tyst, dödt, men så sällsamt belyst i skiftande färger, att jorden icke kan|147| framvisa något liknande. Ty månen har icke luft, som bryter ljusstrålarne, och derför är der ingen öfvergång mellan det skarpaste ljus och den svartaste skugga.
11 Nej, när Sländan rätt betänker sig, tror jag, att hon afstår från sin önskan att flyga till månen. Det är visst möjligt, att der finnas luft och vatten, grönska och lif på den okända frånvända sidan af månen, efter vi ju aldrig få se mer än dess ena hälft, men ... Vi svaga, förgängliga barn af jorden, hvarför skulle vi bortbyta våra friska vindar, vår blå himmel, våra böljande haf och susande skogar mot liflösa öknar fjerran i verldsrymden? Borta bra, men hemma bäst. Lilla glosöga, vill du resa till månen?
12 Z. T.