1 Hvem förmår skildra den stjernbeströdda himmelens skönhet, denna lysande skara af strålande och skimrande solar, hvilka, likt härolder för den allsmäktige, förkunna hans skapelses omätliga storhet?
2 I alla tider, i alla delar af verlden har den stjernbelysta himlen väckt fröjd och andakt i menniskornas hjertan. Den första aningen om en allsmäktig Gud har kanske uppstigit i deras själ, när deras blickar första gången sökt genomtränga nattens djup, och stjerna efter stjerna tindrat emot dem från denna majestätiska kyrka, hvars hvalf utbreder sig öfver hela jorden, och hvars pelare ingenstädes stå att finna. Det är som om Gud velat att öfverallt, der varelser lefva, som förmå fatta och älska hans herrliga skapelse, stjernornas oändliga verld skulle leda deras tankar till hans thron.
3 Följ mig ut en vinterafton, när stjernorna tindra som klarast. Har du sett någonting vackrare, än dessa i gult, hvitt och blått skiftande punkter, somliga så lugna och stilla, andra blinkande och oroliga, som skulle de slockna i nästa minut. Och alla dessa glänsande prickar äro verldar, de flesta oändligt mycket större än hela vår jord. Kan din tanke fatta detta?
4 Länge, länge trodde man, att hela detta lysande himlahvalf med sol, måne och stjernor rörde sig kring vår jord, som stod stilla i skapelsens medelpunkt. Och dock är detta endast en synvilla, som kommer deraf, att jorden på 24 timmar rullar omkring sin axel, och vi tycka, att stjernorna flytta sig, alldeles som roddaren i en båt tycker att stranden flyttar sig. Det är nu tre hundra år, sedan den stjernkunnige polacken Copernicus upptäckte denna underbara, men enkla synvilla, och efter honom har tysken Keppler och engelsmannen Newton vidare lyckats utforska verldskropparnes lagar. Och nu veta vi, att i Guds oändligt stora skapelse står ingenting stilla, allt rör sig i bestämda banor, efter bestämda lagar framåt i verldsrymden och rör sig med en sådan underbar vishet, att allt är liksom sammankedjadt i omätliga cirklar, men likväl aldrig sammanfaller eller förhindrar det ena det andra.
|18|
5 Vi veta nu, att vår jord rullar framåt i rymden med en hastighet af 2 mil i sekunden under sin bana kring solen, och att solen med alla sina planeter likaledes med en ofantlig hastighet rullar framåt omkring en okänd medelpunkt. Och likväl märka vi, så långt menniskor minnas, ingen, eller nästan ingen annan förändring i stjernornas inbördes läge, än den samma dagliga synvillan, som uppstår af jordens rullning omkring sin axel. Carlavagnens stjernor tyckas stå i alldeles samma ställning, som för 3000 år sedan, när man först mätte deras afstånd från hvarandra; Orions bälte synes alldeles så, som de gamle egyptierne sågo det vid den tiden, när Josef såldes af sina bröder, och man har uträknat, att det dygn som vi nu bestämma efter jordens rullning kring sin axel, icke blifvit en enda sekund längre eller kortare, alltsedan menniskor begynte mäta sin tid derefter.
6 Men om nu allt är så oförändradt på himlahvalfvet, huru vet man då, att solen och stjernorna röra sig framåt? Ja, detta är en mycket konstig uträkning. Först under detta århundrade har man genom de noggrannaste jemförelser funnit, att dock en förändring af de oss närmare belägna stjernornas inbördes läge verkligen äger rum, men så ytterst liten, att den icke kan varseblifvas af andra, än de mest erfarne stjernkunnige och med de bästa synrör, som kunnat åstadkommas. Men det är icke nog dermed. Det kunde ju vara så, att endast vår sol med sina planeter rör sig framåt, medan alla andra stå stilla. Då vore det åter samma synvilla, som med båten och roddaren. Men nu är man ense om, att vissa förändringar i stjernornas lägen verkligen kunna förklaras af denna orsak, men andra åter kunna det icke. Det var 8 små stjernor, hos hvilka man först upptäckte en egen rörelse, och sedan har man upptäckt en dylik hos många andra. Och fastän man ännu icke på långt när hos alla kan iakttaga en egen rörelse, är det tydligt af skapelsens stora sammanhang, att om några röra sig framåt, så måste alla göra det.
7 När vi numera veta, att solen med sina planeter hvarje år rycker 22 ½ million svenska mil framåt i verldsrymden, ville vi gerna veta hvartåt vi ila fram med en så förfärande fart, för att få någon aning om den ofantliga, okända medelpunkt, kring hvilken solen, och vår jord med henne, röra sig. De första, ytterst svåra beräkningarna härom anställdes af den berömde engelske astronomen William Herschel, men han lyckades endast komma till en gissning. Efter honom upptogs beräkningen af professor Argelander i Helsingfors, och han vakade många, många kalla vinternätter, än vid sin stora tub i observatorium på Ulrikasborgsbergen, än åter vid sina med ziffror fullritade tabeller och stjernkartor, för att utgrunda mot hvilken trakt af himlahvalfvet vi ila med solen. Och när han uträknat 390 stjernors rörelser, visste han, att de stjernor, mot hvilka vi närma oss, måste synas längre från hvarandra, än de, från hvilka vi aflägsna oss. På denna grund kunde nu Argelander nästan med matematisk visshet beräkna, att den punkt på himlahvalfvet, mot hvilken vårt solsystem rycker framåt, är belägen vid en liten bestämd stjerna (hon betecknas med grekiska bokstafven λ) i stjernbilden Herkules, som vi lätt kunna finna på stjernkartan.
8 Argelander flyttade 1837 till Bonn vid Rhenfloden, der han i många år fortsatte sina beräkningar, hvilka sedan blifvit bekräftade af andra stjernkunnige. Men genom honom har Helsingfors observatorium den odödliga äran, att hafva varit skådeplatsen för en af de största upptäckter i stjernkunskapen, astronomin.
9 Vi veta nu åt hvilken trakt af himmelen vi rycka framåt med solen, men förgäfves spana vi der efter den medelpunkt, den centralsol, kring hvilken hela vårt solsystem rullar i tider och rymder, ofattliga för den menskliga tanken. Det förstå vi, att efter alla verldskroppar antagas röra sig i cirklar kring sina medelpunkter, en sådan medelpunkt, som tvingar till lydnad vår stora sol med alla hennes underlydande, måste vara öfver allt menskligt begrepp mäktig och underbar. Hvar finnes hon? Vi veta det icke. Ingen säger oss, om ens denna okända centralsol ännu är den sista och mäktigaste, om icke äfven hon måste lyda enoriginal: lydaen ännu mäktigare. Hur mycket vi än forska och grubbla, så komma vi dock ytterst tillbaka till alltings upphof och styresman, till denne alls|19|mäktige, allvise och allgode Gud, kring hvilken verldarne rulla och som är så outgrundlig, att han icke kan fattas af den visaste dödlige, men på samma gång så enkel, att han kan förstås och älskas af ett okunnigt barn.
10 Vi skola längre fram berätta mera om stjernhimmelens sköna och underbara företeelser. De äro vittnen om Gud, de fylla våra hjertan med andakt och evighetskänslor. De äro den menskliga forskningens upphöjdaste föremål och dock på samma gång vår lyckliga barndoms förtrogne. Hvem har ej under sitt lifs bästa och renaste stunder älskat stjernorna och önskat äga vingar för att förflytta sig till dessa aflägsna verldar? Men det är ingen dödlig tillåtet; vi stå blott på tröskeln af Guds oändliga skapelse, beundra hans vishet och känna att vi förmå intet.
Kommentar
Kommentar
Uppsatsen publicerades i Nya Trollsländan 7/2 1885.
Stjernhimmelen.
1 Hvem förmår skildra den stjernbeströdda himmelens skönhet, denna lysande skara af strålande och skimrande solar, hvilka, likt härolder för den allsmäktige, förkunna hans skapelses omätliga storhet?
2 I alla tider, i alla delar af verlden har den stjernbelysta himlen väckt fröjd och andakt i menniskornas hjertan. Den första aningen om en allsmäktig Gud har kanske uppstigit i deras själ, när deras blickar första gången sökt genomtränga nattens djup, och stjerna efter stjerna tindrat emot dem från denna majestätiska kyrka, hvars hvalf utbreder sig öfver hela jorden, och hvars pelare ingenstädes stå att finna. Det är som om Gud velat att öfverallt, der varelser lefva, som förmå fatta och älska hans herrliga skapelse, stjernornas oändliga verld skulle leda deras tankar till hans thron.
3 Följ mig ut en vinterafton, när stjernorna tindra som klarast. Har du sett någonting vackrare, än dessa i gult, hvitt och blått skiftande punkter, somliga så lugna och stilla, andra blinkande och oroliga, som skulle de slockna i nästa minut. Och alla dessa glänsande prickar äro verldar, de flesta oändligt mycket större än hela vår jord. Kan din tanke fatta detta?
4 Länge, länge trodde man, att hela detta lysande himlahvalf med sol, måne och stjernor rörde sig kring vår jord, som stod stilla i skapelsens medelpunkt. Och dock är detta endast en synvilla, som kommer deraf, att jorden på 24 timmar rullar omkring sin axel, och vi tycka, att stjernorna flytta sig, alldeles som roddaren i en båt tycker att stranden flyttar sig. Det är nu tre hundra år, sedan den stjernkunnige polacken Copernicus upptäckte denna underbara, men enkla synvilla, och efter honom har tysken Keppler och engelsmannen Newton vidare lyckats utforska verldskropparnes lagar. Och nu veta vi, att i Guds oändligt stora skapelse står ingenting stilla, allt rör sig i bestämda banor, efter bestämda lagar framåt i verldsrymden och rör sig med en sådan underbar vishet, att allt är liksom sammankedjadt i omätliga cirklar, men likväl aldrig sammanfaller eller förhindrar det ena det andra.
|18|5 Vi veta nu, att vår jord rullar framåt i rymden med en hastighet af 2 mil i sekunden under sin bana kring solen, och att solen med alla sina planeter likaledes med en ofantlig hastighet rullar framåt omkring en okänd medelpunkt. Och likväl märka vi, så långt menniskor minnas, ingen, eller nästan ingen annan förändring i stjernornas inbördes läge, än den samma dagliga synvillan, som uppstår af jordens rullning omkring sin axel. Carlavagnens stjernor tyckas stå i alldeles samma ställning, som för 3000 år sedan, när man först mätte deras afstånd från hvarandra; Orions bälte synes alldeles så, som de gamle egyptierne sågo det vid den tiden, när Josef såldes af sina bröder, och man har uträknat, att det dygn som vi nu bestämma efter jordens rullning kring sin axel, icke blifvit en enda sekund längre eller kortare, alltsedan menniskor begynte mäta sin tid derefter.
6 Men om nu allt är så oförändradt på himlahvalfvet, huru vet man då, att solen och stjernorna röra sig framåt? Ja, detta är en mycket konstig uträkning. Först under detta århundrade har man genom de noggrannaste jemförelser funnit, att dock en förändring af de oss närmare belägna stjernornas inbördes läge verkligen äger rum, men så ytterst liten, att den icke kan varseblifvas af andra, än de mest erfarne stjernkunnige och med de bästa synrör, som kunnat åstadkommas. Men det är icke nog dermed. Det kunde ju vara så, att endast vår sol med sina planeter rör sig framåt, medan alla andra stå stilla. Då vore det åter samma synvilla, som med båten och roddaren. Men nu är man ense om, att vissa förändringar i stjernornas lägen verkligen kunna förklaras af denna orsak, men andra åter kunna det icke. Det var 8 små stjernor, hos hvilka man först upptäckte en egen rörelse, och sedan har man upptäckt en dylik hos många andra. Och fastän man ännu icke på långt när hos alla kan iakttaga en egen rörelse, är det tydligt af skapelsens stora sammanhang, att om några röra sig framåt, så måste alla göra det.
7 När vi numera veta, att solen med sina planeter hvarje år rycker 22 ½ million svenska mil framåt i verldsrymden, ville vi gerna veta hvartåt vi ila fram med en så förfärande fart, för att få någon aning om den ofantliga, okända medelpunkt, kring hvilken solen, och vår jord med henne, röra sig. De första, ytterst svåra beräkningarna härom anställdes af den berömde engelske astronomen William Herschel, men han lyckades endast komma till en gissning. Efter honom upptogs beräkningen af professor Argelander i Helsingfors, och han vakade många, många kalla vinternätter, än vid sin stora tub i observatorium på Ulrikasborgsbergen, än åter vid sina med ziffror fullritade tabeller och stjernkartor, för att utgrunda mot hvilken trakt af himlahvalfvet vi ila med solen. Och när han uträknat 390 stjernors rörelser, visste han, att de stjernor, mot hvilka vi närma oss, måste synas längre från hvarandra, än de, från hvilka vi aflägsna oss. På denna grund kunde nu Argelander nästan med matematisk visshet beräkna, att den punkt på himlahvalfvet, mot hvilken vårt solsystem rycker framåt, är belägen vid en liten bestämd stjerna (hon betecknas med grekiska bokstafven λ) i stjernbilden Herkules, som vi lätt kunna finna på stjernkartan.
8 Argelander flyttade 1837 till Bonn vid Rhenfloden, der han i många år fortsatte sina beräkningar, hvilka sedan blifvit bekräftade af andra stjernkunnige. Men genom honom har Helsingfors observatorium den odödliga äran, att hafva varit skådeplatsen för en af de största upptäckter i stjernkunskapen, astronomin.
9 Vi veta nu åt hvilken trakt af himmelen vi rycka framåt med solen, men förgäfves spana vi der efter den medelpunkt, den centralsol, kring hvilken hela vårt solsystem rullar i tider och rymder, ofattliga för den menskliga tanken. Det förstå vi, att efter alla verldskroppar antagas röra sig i cirklar kring sina medelpunkter, en sådan medelpunkt, som tvingar till lydnad vår stora sol med alla hennes underlydande, måste vara öfver allt menskligt begrepp mäktig och underbar. Hvar finnes hon? Vi veta det icke. Ingen säger oss, om ens denna okända centralsol ännu är den sista och mäktigaste, om icke äfven hon måste lyda enoriginal: lydaen ännu mäktigare. Hur mycket vi än forska och grubbla, så komma vi dock ytterst tillbaka till alltings upphof och styresman, till denne alls|19|mäktige, allvise och allgode Gud, kring hvilken verldarne rulla och som är så outgrundlig, att han icke kan fattas af den visaste dödlige, men på samma gång så enkel, att han kan förstås och älskas af ett okunnigt barn.
10 Vi skola längre fram berätta mera om stjernhimmelens sköna och underbara företeelser. De äro vittnen om Gud, de fylla våra hjertan med andakt och evighetskänslor. De äro den menskliga forskningens upphöjdaste föremål och dock på samma gång vår lyckliga barndoms förtrogne. Hvem har ej under sitt lifs bästa och renaste stunder älskat stjernorna och önskat äga vingar för att förflytta sig till dessa aflägsna verldar? Men det är ingen dödlig tillåtet; vi stå blott på tröskeln af Guds oändliga skapelse, beundra hans vishet och känna att vi förmå intet.