1 Miranda hette den unga fén, som Flora satt till att herrska öfver blommornas folk. Vacker var hon och öfver all beskrifning fin, så att om man kunde se för sina ögon en blommas doft, så skulle man säga: det är hon. När man såg hennes snöhvita kledning fladdra för vinden mellan blad och stjelkar, och när aftonrodnaden såg derpå med sina ögon af guld, tyckte man sig se en lilja gå och en ros försvinna. Mild var hon derjemte och mycket oskyldig; hon var ett barn i sitt hjerta, och derföre var hon blommornas prinsessa. Ty öfver de oskyldiga kan ingen annan herrska, än den som sjelf är oskyldig i sina tankar; det är de små barnens hemlighet och orsaken hvarföre de se så mycket och förmå så mycket, som aldrig de stora se och förmå. Den som förstår denna bar|89|nens hemlighet, han förstår hvarföre himmelriket hörer dem till.
2 Nu var tiden kommen i sommarens början, att Miranda skulle hålla blomsterting och höra hvad allt hennes folk hade att säga och klaga. Hon gick med sina tärnor som en svävande vind; efter henne följde Lilia, Rosa, Viola, Erica och många andra af sylfernas ätt; de voro på en gång Mirandas hof och blommornas nämnd, som skulle döma deras twister sinsemellan. Men annorlunda gick här till, än vid menniskors domstolar. Här funnos inga skrufvade advokater, magra sikterer, myndige länsmän och sömnige bisittare; inga bläckiga fingrar, inga plumpar i protokollet, inga långa utslag och ännu längre arfvoden. Tinget hölls under den klara blåa himmelen, i den gröna skuggrika trädgården, der alla de höga träden sågo ned uppå blommorna som de stora se ned uppå barnen, på engång med allvar och skämt. Rönnen, som var litet kvistig utaf sig, ehuru han menade godt och tänkte på sina egna barn, de hvita doftande rönnblommorna, skakade betänkligt sina blad och menade att tinget hade bordt kungöras i tidningarna ett halft år förut och att man borde få besvära sig från blomsterrätten till trädgården.
|90|
3 Ja, sade enrisbusken, som var af det knaggligaste slaget, nu lägger jag af att processa, när sjelva blommorna börja blanda sig i politiken. Verlden blir allt värre och värre; de unga hoppa de gamla på näsan, och de små bära sig åt som stort folk. Jag frågar, om icke buskarna också böra ha sitt ord med i laget.
4 Ja, ropade krusbärsbusken, som också hade sina taggar, det är rätt och billigt att man frågar klokt folk till råds. Det går aldrig väl, om blommorna få hushålla efter eget hufvud. Mitt råd är, att de alla sättas i krukor och få en städad uppfostran.
5 Kära, låt dem vara, sade den beskedliga vinbärsbusken. Det är som när barn leka bröllop; de dansa och ha roligt, och det är allt hvad de förstå af hela saken.
6 Jag är så rädd, skrek aspen, som alltid darrade för den allraminska pust; jag är så rädd att det blir krig mellan blommorna. Tänk om de börja träta och väpna sig med granarnes barr, som fallit på marken, och nyttja dem till pilar att skjuta ihjäl hvarandra.
7 Det undanber jag mig, sade granen och rufsade litet högfärdigt på sina långa lummiga grenar. Jag vet ej hvarföre Flora skall tillåta blommorna att|91| vexa så sjelfsvådligt hvar de behaga. Vill hon då ha något vackert, så kan hon få låna af mig några grankottar. De duga till något. Af dem blir träd, och när man sätter fyra pinnar under dem, får man både oxar och får af dem.
8 Min herr bror behagar skämta, utropade tallen med så gravitetisk min, som trots någon grand af Spanien. Grankottarne ha aldrig haft det anseende i verlden, som tallkottarne.
9 Häggen, som icke var af de vackraste, men höll hjertligt utaf de små blommorna, emedan han sjelf hade så ljufva och doftande blomsterbarn, hviskade nu i tysthet åt björken att han borde ta blommornas försvar. Björken lät icke säga sig detta två gånger. Skäms litet, ropade han till de öfriga träden, i det han behagligt fläktade med sina långa ljusgröna lockar; skäms litet, mina vänner, att missunna de små deras oskyldiga fröjd. Om de störste alltid vore de klokaste här i verlden, då vore visst berget derborta klokare än vi alla, och likväl kan enhvar begripa att det är bara af sten.
10 Jag undrar hvem som skall föra protokollet, sade den vackra, men snusförnuftiga nyponbusken.
11 Man skall få se att det blir svärdsliljan, sva|92|rade hallonbusken strax bredvid. Nuförtiden duga inga andra än militärer i damernas ögon.
12 Tyst! sade björken åter. Der kommer prinsessan.
13 Ack hvad hon är vacker! hviskade nästan alla träden och många af buskarna, och dervid bugade sig alla för blomstrens furstinna; ja det stackars känslofulla och sköra pilträdet bugade så djupt, att toppen brast och blef hängande vid barken. Men enrisbusken, som nyss hade baktalat blommorna, ville nu göra sig grön och neg så djupt, att den blef sittande och slapp icke upp igen. Förmycken ödmjukhet är icke heller bra här i verlden.
14 Miranda helsade godt på alla, både stora och små, och gick derefter till blommorna med så lätt och varsam fot, att hon icke trampade ens den minsta af dem. Det kan synas otroligt, men det var likväl så, att gräset under hennes fot blott litet böjde sig, såsom när biet hvilar uppå de svigtande grästopparna.
15 Och nu upphöjde Miranda sin melodiska röst, som liknade vindens sus öfver en harpas strängar:
Späda barn af våren
Och den gröna ängen,
Som er alla trängen
|93|
Mig så tätt i spåren!
Vackra blomsterdrömmar,
Strödda öfver dalen,
Sägen fritt och talen
Hvad ert hjerta ömmar.
17 Nu upphofvo alla blommorna på engång sina fina röster; alla ville skynda sig förrän de andra att klaga sina små bekymmer; derföre susade och fladdrade alla på engång, så att man omöjligen kunde urskilja hvad hvar och en hade att säga. Tärnorna bjödo derföre alla tiga stilla, och Miranda sade åter:
Illa går vid tingen,
Om så der tillika
Alla parter skrika,
Ty då hör man ingen.
Må hvar liten blomma
Skildt sin klagan föra
Till Mirandas öra;
Andra må bli stumma.
19 Alla blommor tego nu förlägna, och ingen ville börja förr än de andra. Men tärnorna uppmuntrade|94| dem, och så begynte en i sender att berätta sina sorger.
20 Georginen var den driftigaste, kanske för det hon af sina smickrare kallades blommornas drottning, tog till ordet och sade: nådiga prinsessa, jag begär rättvisa och hämd; jag är den olyckligaste bland alla blommor. Jag hade en älskare, den stora fjäriln Apollo; ack, han har en så grann uniform! Han var mig trogen i hela åtta dagar, och hvar dag sade han mig att jag var mycket skönare än alla andra blommor. Jag trodde hans falska ord, jag tillät honom att gunga in i min blomsterkrona och gömma sig der för regnet och stormen. Men i går har han öfvergifvit mig; jag såg honom helt tydligt göra sin kur för den fula resedan, som är af sämre folk och icke ens kan skicka sig i en societé. Det är ett mankemang som kan ha de farligaste följder för oss damer af börd. Tänk om borgarflickorna skulle företaga sig att locka ifrån oss våra gardesfjärilar, hvad blefve det då af den goda tonen?
21 Ja hvad säger du derom, reseda? sade Miranda småleende.
22 Resedan vågade, häpen och blyg, ej se upp till sin stolta motståndarinna, utan svarade ödmjukt: ers|95| nåd, var icke ond på mig, stackars barn, jag har ej koketterat för någon och minst för Apollo. Icke passa vi för hvarandra, han så vacker och jag så ful. Jag sade honom det i går, när det föll honom in att skämta med mig. Jag sade honom att jag är så godt som förlofvad med ett litet bi, som varit min skolkamrat, och när han blef näsvis, ropade jag på min fästman, som var på arbete icke långt härifrån ...
23 Nå, hvad hände sedan? frågade Miranda, när resedan hastigt afbröt sig sjelf och teg.
24 Ack der hände en stor olycka, svarade resedan med en tår i sin lilla doftande blomkalk. Min fästman är mycket häftig utaf sig, och när Apollo blef otidig och kallade mig en enfaldig bondlolla, utmanade biet honom på duell och dödade honom med sin gadd. Ack jag är mycket olycklig, jag skall gråta deröfver så länge jag lefver.
25 Malheur! skrek georginen och dånade.
26 Det var rätt ledsamt det, mina blommor, sade Miranda. Resedan är oskyldig, jag frisäger henne från allt ansvar. Men emedan dueller äro förbjudna, dömer jag biet till sex dagars fästning i ett getingbo, och hvad Apollo angår, skall han svepas med mi|96|litärist honnör i ett nötskal och bäras till grafven af sex flugor med guld uppå vingarna.
27 Hvem har något mera att klaga? utropade Hyacintha, blommornas härold.
28 Jag, svarade johannisblomman. Jag har länge varit förlofvad med jungfru Marias nyckelpiga, hon hade sex svarta prickor på sina runda röda skalvingar, och vi skulle gifta oss nu till midsommar. Då kom i förrgår en mördare, en röfvare, en sparf, och sade sig vara en vandrande gesäll, hvilken tjent i samma hus som min fästmö. Jag ropade på nyckelpigan, som satt gömd under mina blad, och bad henne helsa på en gammal bekant. Men knappt visade hon sin lilla runda gestalt, innan sparfven plockade henne med sin näbb och åt henne upp. Ack ers nåd, hvad straff förtjenar väl en sådan bof?
29 Han skall få det straff, sade Miranda, att sjelf en dag blifva uppäten af höken. Och på det ställe der han föröfvat sitt brott, skall uppresas en vacker minnesvård, till hågkomst af nyckelpigan, och på den skall ristas med gyllene bokstäfver: minnet af den bästa piga på jorden.
30 Johannisblomstret bugade tacksamt, och törnrosen upphöjde sin röst. Jag klagar på vestanvinden, sade hon.|97| Han är den trolösaste af alla vindar och tillika den störste vindtbeutel. Han lånar af alla och betalar aldrig; i går sade han till mig: ack sköna ros, jag tillber dig! Låna mig för några rubel rosendoft, jag vill föra den till de unga flickorna i staden och sälja den med vinst. Jag, enfaldiga blomma, trodde honom och gaf honom nästan hela min doft till låns. Nu parfymerar han sig sjelf dermed, far öfver berg och dalar och kurtiserar alla blommor han träffar; och de unga flickorna i staden andas honom in öfver deras röda läppar och säga till hvarandra: det är en vind af idel blomsterdoft. Och så för han stat med vår egendom.
31 Ja, det kunna vi intyga, skreko löfkojan, jasminen, rönnblomman, häggblomman och tjugu andra. Han har svurit oss alla evig trohet, och det bara för att få låna pengar af oss.
32 Han skall få sitt straff, sade Miranda leende. Jag skall locka honom bort till kärret med hoppet att der finna de skönaste blommor. I stället skall han der få inandas nattens osunda dunster och kärrets dimmor, och derefter skall han nödgas göra en resa genom staden, och alla flickorna skola säga om honom: hvilken afskyvärd vind! Ären i nöjda dermed?|98|
33 Ja ers nåd, skreko blommorna.
34 Nåväl, har någon mer en klagan att framföra?
35 Jo, sade narcissen. Jag klagar på den unge och tappre prins Almanzor. I dag på morgonen gick han genom parken, stadnade, när han kom till mig, lutade sig ned och inandades min doft. Ljufva narciss, sade han, hvad jag älskar dig!
36 Sade han verkligen så? inföll Miranda hastigt, och den finaste rosenfärg flöt som ett sken af sol och kärlek öfver hennes blomstrande kind.
37 Ja jag rår icke för det, sade narcissen blygt urskuldande. Ljufva narciss, sade han, hvad jag älskar dig för det att din doft är på engång så skön och så full af vemod! Ack om du visste hvad jag älskar en ung prinsessa, en blomma som du, men i mensklig gestalt. Och när jag andas din doft, tror jag mig andas prinsessans andedrägt. Ty din doft är kärleken, och din doft är förtviflan; din doft är på en gång lifvet och döden, den högsta sällhet och den högsta sorg ...
38 Miranda rodnade som en sol i sin uppgång och sade: jag ser icke något ondt i dessa prinsens ord.
39 Hvad? sade narcissen förundrad. Är det icke den största förolämpning att först säga till en blomma:|99| jag älskar dig! och sedan åter säga: jag älskar dig för det jag tycker dig vara en annan. Kan en större oartighet tänkas, än prinsens ord? Jag begär att han må bli straffad derför.
40 Ja, svarade Miranda hemlighetsfullt och eftersinnande, han skall bli straffad derför. Han skall bli straffad dermed, att han måste taga sina ord tillbaka. I morgon skall han säga dig: förlåt, hulda narciss, i din doft är hvarken vemod eller sorg eller död eller förtviflan. I din doft är kärlek, sällhet och lif ... är du nöjd dermed?
41 Ja, sade narcissen. Men ...
42 Inga men, när prinsessan dömer! hviskade blommorna rundtomkring. Och narcissen teg förundrad. Men Miranda frågade ännu engång: finns någon bland er, som har mera att klaga?
43 Ja, sade ljungblomman. Hon var den minsta och blygaste af blommorna, derföre var hon den sista, som vågade höja sin späda blomsterstämma. Jag bor uppå heden, sade hon, i den ensliga skogen, hvars barn jag är. Förliden natt, när solen gått ned, stod jag stilla och såg huru månen gick upp öfver skogen och stjernorna skeno i sjön. Det syntes mig så ljufligt och så ensligt; jag vet ej hvaraf det kom, men mitt|100| hjerta var så fullt, och himmelen gret sin fina dagg i min blekröda blomsterkalk. Då nalkades öfver heden en ensam flicka, hvars drag jag ej kunde urskilja i det halfdunkla månskenet. Säkert såg hon daggen glimma i min kalk, ty hon stadnade och sade: hvarför gråter du ljungblomman? Det vet jag ej, sade jag. Du är en toka, sade hon. Du skulle som jag ha ett hjerta i ditt bröst och en vän som du håller af och som är långt borta; då skulle du veta tårarnas grund. Nästa gång jag kommer, vill jag knyta dig till en krans och gömma dig till ett evigt minne ...
44 Nåväl, sade Miranda med sin röst af musik och sin kind af morgonrodnad: hvad har du att klaga öfver dessa den okända flickans ord?
45 Hvad jag har att klaga! upprepade ljungblomman. Har hon icke sagt, att jag ej har ett hjerta i mitt bröst och ingen vän som jag håller utaf? Kan man säga något så illa åt en stackars blomma på heden?
46 Du har rätt, svarade Miranda. Högt vill jag förklara för alla, att äfven ljungblomman, den minsta af vårens barn, har ett hjerta för lifvets sorg och fröjd. Och det skall vara den okända flickans straff, att hon sjelf måste säga dig det och taga alla blommor till vittne derpå.
|101|
47 Och när skall detta ske? sade ljungblomman.
48 Det har redan skett, svarade Miranda med ett leende, som for lik en glans öfver hela nejden. Och nu, mina blommor, är er klagan slut?
49 Ja, ropade alla på engång. Ingen klagan ha vi mer för vår milda domarinna; men en liten bön ha vi ännu. Länge ha molnet och regnet bortskymt himmelens sol, men när du ser på oss, då klarna alla skyar, och solskenet strålar som en ny vår öfver berg och dalar. Vi ville gerna fira din och solens återkomst med en fest. Derföre be vi dig: låt oss få dansa i dag!
50 Gerna, sade Miranda. I dag skall det blifva blommornas bal.
51 Vid dessa ord blef der en stor glädje bland alla blommorna. De stoltaste och skönaste bland dem, såsom rosen, georginen, den glödande pionen och den stora sjelfkära tulpanen, begynte genast tänka på sin toilett och bortskaka dammet från deras präktiga bladkronor. De mindre och blygare stodo i glad förbidan på hvad som komma skulle.
52 Ja, sade somliga, det kan ingen neka, att vi ju ha en stor och vacker balsalong, nemligen den fria verlden rundtomkring, och högt är det nog till taket,|102| och der hänger den skönaste ljuskrona, den strålande klara midsommarsolen. Men hvar få vi dansmusik?
53 Det sörja vi för, ropade träden, och så begynte de susa med alla sina blad, så att der uppstod i hast den bästa och starkaste orkester man ville önska sig. Får jag spela med? sade bäcken, och så begynte han musicera, utan att vänta på svar, och hans syster källan, som såg att det gick an, begynte göra detsamma.
54 Jag ska spela diskanten, ropade myggan, och så begynte hon spela och dansa tillika; jag är aldrig rådlös, sade hon; jag håller mig sjelf både dans och musik.
55 Hvad vill det säga, skrek torndyfveln; här är ju ingen basfiol! Och derpå begynte han surra brr brrr, och humlan och blindbrömsen tyckte det vara mycket qvickt gjordt och begynte, också de, att surra af alla krafter öfver buskar och blommor.
56 Jag tror de pysslingarne föreställa basfioler! utropade forsen skrattande. Vänta litet, jag skall hålla en bas som förslår. Och derpå begynte han brusa och dåna, så att han öfverröstade hela den öfriga konserten.
57 Jag frågar om det är anständigt och musikaliskt speladt, pep myggan. Nutidens musik duger till ingen|103|ting, det är wattensqvalp och hummelbummel. Om bara den dumma forsen ville tiga, skulle jag spela flöjt för er; men nuförtiden duga bara trummorna.
58 Det är allt mycket bra, sade den lilla koketta och sentimentala nejlikan; musik ha vi nog, men hvar få vi kavaljerer?
59 Kanske vi få den äran? sade fjärlarne litet mankerade och ställde sig på premiern, men bien, gräshopporna, och guldflugorna fingo nöja sig med att stå på second. Gröngräset stod beskedligt omkring och såg uppå, men blef uppbjudet till polska af flugorna, ty de kunde ingen annan dans.
60 Nu tycker jag vi kunde så gerna väva vadmal, skreko somliga. Nej låt oss dansa Nigar-maja eller herr Smith, skreko andra af blommorna.
61 Fi donc! utropade de förnäma bland sällskapet. Få vi inte en polka mazurka, eller åtminstone en francäs ur Kung Carls Jagt, så dansa vi inte med.
62 Salongen är stor nog, sade Miranda, som gick omkring och ordnade paren. Hvar och en kan dansa hvad han behagar.
63 Jag ber att få vara med, susade vestanvinden, och sprang med ett öfverdådigt hopp midt in ibland|104| de uppställda paren, så att blommorna nickade och nego och många af kavaljererna tumlade öfver hvarandra.
64 Nej min herre, bannade prinsessan, det går inte an; var så god och håll sig vackert i trädtopparna, annars stänger jag honom i kammararrest i ett nyponskal.
65 Vinden måste lyda, musiken spelade upp, och balen begynte. Hi och hej, det blef en dans öfver park och ängar, det blef ett hoppande, ett fladdrande, ett nigande, en blomsterdoft och en glädje, och sjelfva solstrålarna, som skimrade öfver blad och blommor, smögo sig in i ringarna och dansade med, och träden ruskade sina löf, torndyfveln flög som en tok emot trädstammarna, myggan gjorde de grannaste kryssar i luften, humlan, brömsen och biet surrade sig hesa, bäcken och källan stänkte lustigt sitt skum öfver stränderna, och sjelfva den majestätiska forsen skuttade som en befängd öfver de mossklädda klipporna ...
66 Då nalkades i fjerran prins Almanzor och mötte Miranda midt i blommornas bal, och hvad de sade hvarandra vet ingen, men vid det att de möttes, strålade luften rundtomkring, ett sken af morgonrodnadens rödaste glans flög som ett skimrande guld öfver parker och löf, och många tusende blommor sågo på|105| dem genom tårar av dagg, och från alla tufvor och kullar steg en doft af kärlek och skönhet upp emot himmelens fästen.
67 Nu förstår jag, sade narcissen och nickade med sin ljufvaste vällukt.
68 Ja nu förstår jag, upprepade ljungblomman och blinkade med sina fina och milda blomsterögon.
69 Och det var slutet på blomstertinget.
Kommentar
Kommentar
Sagan publicerades i Sagor. Fjerde samlingen, 1852.
7. Blomstertinget.
1 Miranda hette den unga fén, som Flora satt till att herrska öfver blommornas folk. Vacker var hon och öfver all beskrifning fin, så att om man kunde se för sina ögon en blommas doft, så skulle man säga: det är hon. När man såg hennes snöhvita kledning fladdra för vinden mellan blad och stjelkar, och när aftonrodnaden såg derpå med sina ögon af guld, tyckte man sig se en lilja gå och en ros försvinna. Mild var hon derjemte och mycket oskyldig; hon var ett barn i sitt hjerta, och derföre var hon blommornas prinsessa. Ty öfver de oskyldiga kan ingen annan herrska, än den som sjelf är oskyldig i sina tankar; det är de små barnens hemlighet och orsaken hvarföre de se så mycket och förmå så mycket, som aldrig de stora se och förmå. Den som förstår denna bar|89|nens hemlighet, han förstår hvarföre himmelriket hörer dem till.
2 Nu var tiden kommen i sommarens början, att Miranda skulle hålla blomsterting och höra hvad allt hennes folk hade att säga och klaga. Hon gick med sina tärnor som en svävande vind; efter henne följde Lilia, Rosa, Viola, Erica och många andra af sylfernas ätt; de voro på en gång Mirandas hof och blommornas nämnd, som skulle döma deras twister sinsemellan. Men annorlunda gick här till, än vid menniskors domstolar. Här funnos inga skrufvade advokater, magra sikterer, myndige länsmän och sömnige bisittare; inga bläckiga fingrar, inga plumpar i protokollet, inga långa utslag och ännu längre arfvoden. Tinget hölls under den klara blåa himmelen, i den gröna skuggrika trädgården, der alla de höga träden sågo ned uppå blommorna som de stora se ned uppå barnen, på engång med allvar och skämt. Rönnen, som var litet kvistig utaf sig, ehuru han menade godt och tänkte på sina egna barn, de hvita doftande rönnblommorna, skakade betänkligt sina blad och menade att tinget hade bordt kungöras i tidningarna ett halft år förut och att man borde få besvära sig från blomsterrätten till trädgården.
|90|3 Ja, sade enrisbusken, som var af det knaggligaste slaget, nu lägger jag af att processa, när sjelva blommorna börja blanda sig i politiken. Verlden blir allt värre och värre; de unga hoppa de gamla på näsan, och de små bära sig åt som stort folk. Jag frågar, om icke buskarna också böra ha sitt ord med i laget.
4 Ja, ropade krusbärsbusken, som också hade sina taggar, det är rätt och billigt att man frågar klokt folk till råds. Det går aldrig väl, om blommorna få hushålla efter eget hufvud. Mitt råd är, att de alla sättas i krukor och få en städad uppfostran.
5 Kära, låt dem vara, sade den beskedliga vinbärsbusken. Det är som när barn leka bröllop; de dansa och ha roligt, och det är allt hvad de förstå af hela saken.
6 Jag är så rädd, skrek aspen, som alltid darrade för den allraminska pust; jag är så rädd att det blir krig mellan blommorna. Tänk om de börja träta och väpna sig med granarnes barr, som fallit på marken, och nyttja dem till pilar att skjuta ihjäl hvarandra.
7 Det undanber jag mig, sade granen och rufsade litet högfärdigt på sina långa lummiga grenar. Jag vet ej hvarföre Flora skall tillåta blommorna att|91| vexa så sjelfsvådligt hvar de behaga. Vill hon då ha något vackert, så kan hon få låna af mig några grankottar. De duga till något. Af dem blir träd, och när man sätter fyra pinnar under dem, får man både oxar och får af dem.
8 Min herr bror behagar skämta, utropade tallen med så gravitetisk min, som trots någon grand af Spanien. Grankottarne ha aldrig haft det anseende i verlden, som tallkottarne.
9 Häggen, som icke var af de vackraste, men höll hjertligt utaf de små blommorna, emedan han sjelf hade så ljufva och doftande blomsterbarn, hviskade nu i tysthet åt björken att han borde ta blommornas försvar. Björken lät icke säga sig detta två gånger. Skäms litet, ropade han till de öfriga träden, i det han behagligt fläktade med sina långa ljusgröna lockar; skäms litet, mina vänner, att missunna de små deras oskyldiga fröjd. Om de störste alltid vore de klokaste här i verlden, då vore visst berget derborta klokare än vi alla, och likväl kan enhvar begripa att det är bara af sten.
10 Jag undrar hvem som skall föra protokollet, sade den vackra, men snusförnuftiga nyponbusken.
11 Man skall få se att det blir svärdsliljan, sva|92|rade hallonbusken strax bredvid. Nuförtiden duga inga andra än militärer i damernas ögon.
12 Tyst! sade björken åter. Der kommer prinsessan.
13 Ack hvad hon är vacker! hviskade nästan alla träden och många af buskarna, och dervid bugade sig alla för blomstrens furstinna; ja det stackars känslofulla och sköra pilträdet bugade så djupt, att toppen brast och blef hängande vid barken. Men enrisbusken, som nyss hade baktalat blommorna, ville nu göra sig grön och neg så djupt, att den blef sittande och slapp icke upp igen. Förmycken ödmjukhet är icke heller bra här i verlden.
14 Miranda helsade godt på alla, både stora och små, och gick derefter till blommorna med så lätt och varsam fot, att hon icke trampade ens den minsta af dem. Det kan synas otroligt, men det var likväl så, att gräset under hennes fot blott litet böjde sig, såsom när biet hvilar uppå de svigtande grästopparna.
15 Och nu upphöjde Miranda sin melodiska röst, som liknade vindens sus öfver en harpas strängar:
Späda barn af våren
Och den gröna ängen,
Som er alla trängen
|93|Mig så tätt i spåren!
Vackra blomsterdrömmar,
Strödda öfver dalen,
Sägen fritt och talen
Hvad ert hjerta ömmar.
17 Nu upphofvo alla blommorna på engång sina fina röster; alla ville skynda sig förrän de andra att klaga sina små bekymmer; derföre susade och fladdrade alla på engång, så att man omöjligen kunde urskilja hvad hvar och en hade att säga. Tärnorna bjödo derföre alla tiga stilla, och Miranda sade åter:
Illa går vid tingen,
Om så der tillika
Alla parter skrika,
Ty då hör man ingen.
Må hvar liten blomma
Skildt sin klagan föra
Till Mirandas öra;
Andra må bli stumma.
19 Alla blommor tego nu förlägna, och ingen ville börja förr än de andra. Men tärnorna uppmuntrade|94| dem, och så begynte en i sender att berätta sina sorger.
20 Georginen var den driftigaste, kanske för det hon af sina smickrare kallades blommornas drottning, tog till ordet och sade: nådiga prinsessa, jag begär rättvisa och hämd; jag är den olyckligaste bland alla blommor. Jag hade en älskare, den stora fjäriln Apollo; ack, han har en så grann uniform! Han var mig trogen i hela åtta dagar, och hvar dag sade han mig att jag var mycket skönare än alla andra blommor. Jag trodde hans falska ord, jag tillät honom att gunga in i min blomsterkrona och gömma sig der för regnet och stormen. Men i går har han öfvergifvit mig; jag såg honom helt tydligt göra sin kur för den fula resedan, som är af sämre folk och icke ens kan skicka sig i en societé. Det är ett mankemang som kan ha de farligaste följder för oss damer af börd. Tänk om borgarflickorna skulle företaga sig att locka ifrån oss våra gardesfjärilar, hvad blefve det då af den goda tonen?
21 Ja hvad säger du derom, reseda? sade Miranda småleende.
22 Resedan vågade, häpen och blyg, ej se upp till sin stolta motståndarinna, utan svarade ödmjukt: ers|95| nåd, var icke ond på mig, stackars barn, jag har ej koketterat för någon och minst för Apollo. Icke passa vi för hvarandra, han så vacker och jag så ful. Jag sade honom det i går, när det föll honom in att skämta med mig. Jag sade honom att jag är så godt som förlofvad med ett litet bi, som varit min skolkamrat, och när han blef näsvis, ropade jag på min fästman, som var på arbete icke långt härifrån ...
23 Nå, hvad hände sedan? frågade Miranda, när resedan hastigt afbröt sig sjelf och teg.
24 Ack der hände en stor olycka, svarade resedan med en tår i sin lilla doftande blomkalk. Min fästman är mycket häftig utaf sig, och när Apollo blef otidig och kallade mig en enfaldig bondlolla, utmanade biet honom på duell och dödade honom med sin gadd. Ack jag är mycket olycklig, jag skall gråta deröfver så länge jag lefver.
25 Malheur! skrek georginen och dånade.
26 Det var rätt ledsamt det, mina blommor, sade Miranda. Resedan är oskyldig, jag frisäger henne från allt ansvar. Men emedan dueller äro förbjudna, dömer jag biet till sex dagars fästning i ett getingbo, och hvad Apollo angår, skall han svepas med mi|96|litärist honnör i ett nötskal och bäras till grafven af sex flugor med guld uppå vingarna.
27 Hvem har något mera att klaga? utropade Hyacintha, blommornas härold.
28 Jag, svarade johannisblomman. Jag har länge varit förlofvad med jungfru Marias nyckelpiga, hon hade sex svarta prickor på sina runda röda skalvingar, och vi skulle gifta oss nu till midsommar. Då kom i förrgår en mördare, en röfvare, en sparf, och sade sig vara en vandrande gesäll, hvilken tjent i samma hus som min fästmö. Jag ropade på nyckelpigan, som satt gömd under mina blad, och bad henne helsa på en gammal bekant. Men knappt visade hon sin lilla runda gestalt, innan sparfven plockade henne med sin näbb och åt henne upp. Ack ers nåd, hvad straff förtjenar väl en sådan bof?
29 Han skall få det straff, sade Miranda, att sjelf en dag blifva uppäten af höken. Och på det ställe der han föröfvat sitt brott, skall uppresas en vacker minnesvård, till hågkomst af nyckelpigan, och på den skall ristas med gyllene bokstäfver: minnet af den bästa piga på jorden.
30 Johannisblomstret bugade tacksamt, och törnrosen upphöjde sin röst. Jag klagar på vestanvinden, sade hon.|97| Han är den trolösaste af alla vindar och tillika den störste vindtbeutel. Han lånar af alla och betalar aldrig; i går sade han till mig: ack sköna ros, jag tillber dig! Låna mig för några rubel rosendoft, jag vill föra den till de unga flickorna i staden och sälja den med vinst. Jag, enfaldiga blomma, trodde honom och gaf honom nästan hela min doft till låns. Nu parfymerar han sig sjelf dermed, far öfver berg och dalar och kurtiserar alla blommor han träffar; och de unga flickorna i staden andas honom in öfver deras röda läppar och säga till hvarandra: det är en vind af idel blomsterdoft. Och så för han stat med vår egendom.
31 Ja, det kunna vi intyga, skreko löfkojan, jasminen, rönnblomman, häggblomman och tjugu andra. Han har svurit oss alla evig trohet, och det bara för att få låna pengar af oss.
32 Han skall få sitt straff, sade Miranda leende. Jag skall locka honom bort till kärret med hoppet att der finna de skönaste blommor. I stället skall han der få inandas nattens osunda dunster och kärrets dimmor, och derefter skall han nödgas göra en resa genom staden, och alla flickorna skola säga om honom: hvilken afskyvärd vind! Ären i nöjda dermed?|98|
33 Ja ers nåd, skreko blommorna.
34 Nåväl, har någon mer en klagan att framföra?
35 Jo, sade narcissen. Jag klagar på den unge och tappre prins Almanzor. I dag på morgonen gick han genom parken, stadnade, när han kom till mig, lutade sig ned och inandades min doft. Ljufva narciss, sade han, hvad jag älskar dig!
36 Sade han verkligen så? inföll Miranda hastigt, och den finaste rosenfärg flöt som ett sken af sol och kärlek öfver hennes blomstrande kind.
37 Ja jag rår icke för det, sade narcissen blygt urskuldande. Ljufva narciss, sade han, hvad jag älskar dig för det att din doft är på engång så skön och så full af vemod! Ack om du visste hvad jag älskar en ung prinsessa, en blomma som du, men i mensklig gestalt. Och när jag andas din doft, tror jag mig andas prinsessans andedrägt. Ty din doft är kärleken, och din doft är förtviflan; din doft är på en gång lifvet och döden, den högsta sällhet och den högsta sorg ...
38 Miranda rodnade som en sol i sin uppgång och sade: jag ser icke något ondt i dessa prinsens ord.
39 Hvad? sade narcissen förundrad. Är det icke den största förolämpning att först säga till en blomma:|99| jag älskar dig! och sedan åter säga: jag älskar dig för det jag tycker dig vara en annan. Kan en större oartighet tänkas, än prinsens ord? Jag begär att han må bli straffad derför.
40 Ja, svarade Miranda hemlighetsfullt och eftersinnande, han skall bli straffad derför. Han skall bli straffad dermed, att han måste taga sina ord tillbaka. I morgon skall han säga dig: förlåt, hulda narciss, i din doft är hvarken vemod eller sorg eller död eller förtviflan. I din doft är kärlek, sällhet och lif ... är du nöjd dermed?
41 Ja, sade narcissen. Men ...
42 Inga men, när prinsessan dömer! hviskade blommorna rundtomkring. Och narcissen teg förundrad. Men Miranda frågade ännu engång: finns någon bland er, som har mera att klaga?
43 Ja, sade ljungblomman. Hon var den minsta och blygaste af blommorna, derföre var hon den sista, som vågade höja sin späda blomsterstämma. Jag bor uppå heden, sade hon, i den ensliga skogen, hvars barn jag är. Förliden natt, när solen gått ned, stod jag stilla och såg huru månen gick upp öfver skogen och stjernorna skeno i sjön. Det syntes mig så ljufligt och så ensligt; jag vet ej hvaraf det kom, men mitt|100| hjerta var så fullt, och himmelen gret sin fina dagg i min blekröda blomsterkalk. Då nalkades öfver heden en ensam flicka, hvars drag jag ej kunde urskilja i det halfdunkla månskenet. Säkert såg hon daggen glimma i min kalk, ty hon stadnade och sade: hvarför gråter du ljungblomman? Det vet jag ej, sade jag. Du är en toka, sade hon. Du skulle som jag ha ett hjerta i ditt bröst och en vän som du håller af och som är långt borta; då skulle du veta tårarnas grund. Nästa gång jag kommer, vill jag knyta dig till en krans och gömma dig till ett evigt minne ...
44 Nåväl, sade Miranda med sin röst af musik och sin kind af morgonrodnad: hvad har du att klaga öfver dessa den okända flickans ord?
45 Hvad jag har att klaga! upprepade ljungblomman. Har hon icke sagt, att jag ej har ett hjerta i mitt bröst och ingen vän som jag håller utaf? Kan man säga något så illa åt en stackars blomma på heden?
46 Du har rätt, svarade Miranda. Högt vill jag förklara för alla, att äfven ljungblomman, den minsta af vårens barn, har ett hjerta för lifvets sorg och fröjd. Och det skall vara den okända flickans straff, att hon sjelf måste säga dig det och taga alla blommor till vittne derpå.
|101|47 Och när skall detta ske? sade ljungblomman.
48 Det har redan skett, svarade Miranda med ett leende, som for lik en glans öfver hela nejden. Och nu, mina blommor, är er klagan slut?
49 Ja, ropade alla på engång. Ingen klagan ha vi mer för vår milda domarinna; men en liten bön ha vi ännu. Länge ha molnet och regnet bortskymt himmelens sol, men när du ser på oss, då klarna alla skyar, och solskenet strålar som en ny vår öfver berg och dalar. Vi ville gerna fira din och solens återkomst med en fest. Derföre be vi dig: låt oss få dansa i dag!
50 Gerna, sade Miranda. I dag skall det blifva blommornas bal.
51 Vid dessa ord blef der en stor glädje bland alla blommorna. De stoltaste och skönaste bland dem, såsom rosen, georginen, den glödande pionen och den stora sjelfkära tulpanen, begynte genast tänka på sin toilett och bortskaka dammet från deras präktiga bladkronor. De mindre och blygare stodo i glad förbidan på hvad som komma skulle.
52 Ja, sade somliga, det kan ingen neka, att vi ju ha en stor och vacker balsalong, nemligen den fria verlden rundtomkring, och högt är det nog till taket,|102| och der hänger den skönaste ljuskrona, den strålande klara midsommarsolen. Men hvar få vi dansmusik?
53 Det sörja vi för, ropade träden, och så begynte de susa med alla sina blad, så att der uppstod i hast den bästa och starkaste orkester man ville önska sig. Får jag spela med? sade bäcken, och så begynte han musicera, utan att vänta på svar, och hans syster källan, som såg att det gick an, begynte göra detsamma.
54 Jag ska spela diskanten, ropade myggan, och så begynte hon spela och dansa tillika; jag är aldrig rådlös, sade hon; jag håller mig sjelf både dans och musik.
55 Hvad vill det säga, skrek torndyfveln; här är ju ingen basfiol! Och derpå begynte han surra brr brrr, och humlan och blindbrömsen tyckte det vara mycket qvickt gjordt och begynte, också de, att surra af alla krafter öfver buskar och blommor.
56 Jag tror de pysslingarne föreställa basfioler! utropade forsen skrattande. Vänta litet, jag skall hålla en bas som förslår. Och derpå begynte han brusa och dåna, så att han öfverröstade hela den öfriga konserten.
57 Jag frågar om det är anständigt och musikaliskt speladt, pep myggan. Nutidens musik duger till ingen|103|ting, det är wattensqvalp och hummelbummel. Om bara den dumma forsen ville tiga, skulle jag spela flöjt för er; men nuförtiden duga bara trummorna.
58 Det är allt mycket bra, sade den lilla koketta och sentimentala nejlikan; musik ha vi nog, men hvar få vi kavaljerer?
59 Kanske vi få den äran? sade fjärlarne litet mankerade och ställde sig på premiern, men bien, gräshopporna, och guldflugorna fingo nöja sig med att stå på second. Gröngräset stod beskedligt omkring och såg uppå, men blef uppbjudet till polska af flugorna, ty de kunde ingen annan dans.
60 Nu tycker jag vi kunde så gerna väva vadmal, skreko somliga. Nej låt oss dansa Nigar-maja eller herr Smith, skreko andra af blommorna.
61 Fi donc! utropade de förnäma bland sällskapet. Få vi inte en polka mazurka, eller åtminstone en francäs ur Kung Carls Jagt, så dansa vi inte med.
62 Salongen är stor nog, sade Miranda, som gick omkring och ordnade paren. Hvar och en kan dansa hvad han behagar.
63 Jag ber att få vara med, susade vestanvinden, och sprang med ett öfverdådigt hopp midt in ibland|104| de uppställda paren, så att blommorna nickade och nego och många af kavaljererna tumlade öfver hvarandra.
64 Nej min herre, bannade prinsessan, det går inte an; var så god och håll sig vackert i trädtopparna, annars stänger jag honom i kammararrest i ett nyponskal.
65 Vinden måste lyda, musiken spelade upp, och balen begynte. Hi och hej, det blef en dans öfver park och ängar, det blef ett hoppande, ett fladdrande, ett nigande, en blomsterdoft och en glädje, och sjelfva solstrålarna, som skimrade öfver blad och blommor, smögo sig in i ringarna och dansade med, och träden ruskade sina löf, torndyfveln flög som en tok emot trädstammarna, myggan gjorde de grannaste kryssar i luften, humlan, brömsen och biet surrade sig hesa, bäcken och källan stänkte lustigt sitt skum öfver stränderna, och sjelfva den majestätiska forsen skuttade som en befängd öfver de mossklädda klipporna ...
66 Då nalkades i fjerran prins Almanzor och mötte Miranda midt i blommornas bal, och hvad de sade hvarandra vet ingen, men vid det att de möttes, strålade luften rundtomkring, ett sken af morgonrodnadens rödaste glans flög som ett skimrande guld öfver parker och löf, och många tusende blommor sågo på|105| dem genom tårar av dagg, och från alla tufvor och kullar steg en doft af kärlek och skönhet upp emot himmelens fästen.
67 Nu förstår jag, sade narcissen och nickade med sin ljufvaste vällukt.
68 Ja nu förstår jag, upprepade ljungblomman och blinkade med sina fina och milda blomsterögon.
69 Och det var slutet på blomstertinget.