Januari

|1|[511]

1 ΕΦΗΜΕΡΟΝ.språk: grekiska
͵αωʹλʹζʹ.
EPHEMERON.
MDCCCXXXVII.
Dagbok 1837.

2 Zachris Topelius.

|2||512|

»Ναι! τοδε φημ' εγω ϰαι εϱεω:

'οσου εφ'ημεου γεγϱαψεται

τοσου εφ'ημεϱας εισεται πολλας.»

Hora fuge! fuge vita! fugete, o gaudia pulchra!

Pulchra memoria mi permane, permane tu!

|3||513|

Dagbok 1837. Första Acten – 1 Jan. till 9 Febr.

5 In nomine Domini!språk: latin Helso och frid och fröjd på denna Nyårs dag! Vivatspråk: latin ungdom och lätt blod! Vivatspråk: latin hoppet det leende och kärleken den myrtenbekransade! Vivatspråk: latin Glädjen, du klara ström utur silfwerkälla! – Och du, Tro, med stjernögat och englavingarna! Och du, Oskuld, med Seraphsanletet och högblå himmel i ditt hjerta! Och du Själens Frid, du solstråle, du rena morgonluft, du daggperla som speglar skyarnes rosor!

6 Varma tankar på winterdag! Friska grönska på snöhwit grund! Morgonstråle i norrskensnatt!

7 Jag är så lätt, så glad. Jag wille som fallstjernan der dansa kring verlden en stund, sedan hwila igen på jordens mjuka drifowor. – Jag wille låna af Nordan hans väldiga språkrör och ropa åt Östan och wWestan, åt Sydpol och Nordpol ett: godt nytt år! Ja jag har den äran dricka menniskoslägtets skål, mitt herskap, jag hoppas ni beswaren den i champagne eller bränwin. – Mina herrar menniskor! mina fruar och Mamseller menniskor! måtte ni beständigt florera!

Yx gutes år! Prosit Messieurs Mylords!

|4||5||514|

Januarius 1837.

Winterblommor.

8 1. Nyårsdag. Yrande snö kring knutarne och sprakande brasor derinom. Ett herrans wäder. –

9 Sista ljudet af kyrkklockornas klang klingade än då inwånarne på det lilla Kudnis skyndade till Herrans hus för att der, som fromma Christna, läsa wälsignelsen öfver denna nyfödda dotter af tiden, slumrarinnan med dimmiga slöjan, 1837, och stilla böja sitt hufwud under kommande dagars osedda skiften, under sorg och glädje, under nöd och lust:

Se redo jag är! Se här är jag,

i går och i dag och i allandag,

är din, min Gud!

11 Fonselius predikade – ord »som menades, sades ej endast.» Få woro hans åhörare af förmögnare classen; i herrarnes bänkar, 3 eller 4 af de äldre; Hammarin, Alund, o. a. – Fruntimmerna talrikare – O quinna, din själ är dock närmare beslägtad med englarna än wår! – –

12 Under 1836, woro i NyCarleby stads och Landsförsamling döda 127 och födda 218 personer. –

13 Nyårsvisiter. Gammal loflig sed. Lyckligtwis ha wi här ännu ej kommit derhän att skicka toma equipager och små kortlappar till wåra wänner. Hos Calamniuses, Turdins, Lithéns – på sistn. ställe önskades af hjerta ett bättre år än det bedröfliga förra. – Vidare hos Bergers med kort och hos moster Schjoman som uptog denna lilla artighet ganska wäl.

14 P. S. I dag lystes första gången för Licent. Frosterus och Johanna Svahn, under det begge voro bortresta till Wasa.

|6|

15 Nyårsdag. Kl. ½ 7 e. m. reste jag med Mamma till Lithéns der wi träffade, Turdins, Calamniuses och flickorna Backman. De yttre conturerna af bedröfwelsens måln ljusna. Goda menniskor, I förtjenen solsken öfver eder lefnads himmel.

16 – Slutet på denna årets början war mindre vacker än det föregående. – Vi – Hindrik B., Ekberg, m. fl. spelte Cucu hos Albert Dyhr från kl. 9 a till nära 3 på morgonen. – Under natten rasade orkanerna och min ena långa lantern-stång blåste omkull.

17 2. Måndag. – Stilla inom riket Kudnis, der, ibland annat, en Ephemerisk varelse upwäxte under min penna. – Denna tid är icke särdeles flitig|515| och min Herodotus ligger dammig i skåpet. Jag slår mig ochså ibland på historieskrifveri, nemligen min Ephemeris. –

18 3. Tisdag. – Herskapet Calamnius, samteliga, fägnade oss med ett besök kl. 4 e. m. hwarunder fruntimmerna talte om Doctorn och Johanna C., om brudklädning m. m. smått, medan gubben Morbror Joseph med mig fördjupade sig i utflygter till fordna unga dagar i Stockholm m. m. Gubben hade druckit litet och gick hem. De öfriga åto här. Josephine låfte framdeles anskaffa Ekenäs wassbuk – ?

19 4. Onsdag. Mot aftonen hos Lithéns. Thé och bannor. Ty flickorna tyckte aldeles icke om sista Cucupartiet och Thilda moraliserade rätt strängt. – Jag stod der, tigande halft ledsen, halft nöjd. Ty jag wisste wärdera sådana wälmenande och tillika smickrande lexor. – Sedan Soupée, – ytterligare förklaringar, och kl. 12 gick jag rätt belåten hem. –

20 Thilda ansåg spelet ej wara så förderfligt som icke nattvaket mer. I grunden är det twärtom – Ack det spelet, det spelet!

|7|

21 5. Thorsdag. Nu framsöktes min gode Herodotus och några blad omvändes. – Om aftonen war mycket trefligt wäder, stjernor, mjuka drifwor och månsken. Med Mamma ut att spatsera till Anna Lena Häggström, som i sin hjertans wälmening trakterade oss med sockerbröd pepparkakor och små historietter. Bland annat befanns wår lilla stad äga 5 noga skiljda och sinsemellan rangsjuka societéer. – 1: noblessen, köpmännerna, embets d:o och en del skepparfruar – den minst småagtiga af alla, som alltid är fallet i sådana relationer. – 2. Skepparfruarna, mycket på sin kant. – 3. Handtwerkarne, de förmögnare, de afundsjukaste, mest tillgjorda af alla. – 4 Sjömännerna och deras quinfolk, hwartill höra flere af de såk.så kallade jungfrurna. och 5: drängar och pigor, så i staden som nära i granskapet. – Alla dessa bilda egna cotterier och gillen som alla sträfwa att sjelfva höja sig till classen ofvan men hindra classerna nedom att upstiga. – Sådan är en småstadswerld. –

22 6. Fredag. Trettondedag Jul. – Kyrka. Ny prest, Grönros benämnd, en ung hygglig man som tycktes predika på alfvare. – Lysning om vissa formaliteter vid giftermål mellan folk af Lutherska och d:o af Grekiska trosbekännelsen. Deraf upkom ett skämt att alla giftermål voro förbjudna. Kort visite hos L:ns på hemwägen från kyrkan. –

23 – E. m. till Kudnis samlade sig: M:lle Sahlbohm, Calamnii fruntimmer, Lithéns d:o. Berättelse om Bergerska fruntimmernas sejour i Wasa, – huru fruntimmerna der voro små, icke just vackra, huru åtskilliga förnäma besökt nyårsklubben m. m. Vid gubben Lithéns ankomst sednare|516| arrangerades för de äldre ett bostonpartie. De yngre, hwaribland Albert D., vistades i inre rummen. För att roa herskapet spelte jag för dem scener från sanningens palats, åt hvilka skrattades. Äfven war fråga om ett wisst hemlighets skrin. – Herskapet souperade samteliga hos oss. –

|8|

24 7. Lördag. – Klockan 6 e. m. i ett charmant wäder promenad med Mamma till Staden. Herskapet hos Turdins hade insjuknat i Influenzan, hwarföre Mamma styrde dit sin kosa, under det jag echaperte 50 steg längre fram och hamnade i Hartensteins palats. – – Der war wäl lilla Tintomara borta hos Turdins, men jag slog mig ändå ut – tills klockan blef 8 och dörren från matsalen öpnades sakta. –

25 Present af ett skrin. – Widare roat oss med deviser.

26 8 Söndag – Kyrka, nemligen jag kom för sent och stod på gången. Det är aldrig bra, och rätt ledsamt ändå. –

27 Ingången till Lithéns påstod Lisette Nordberg att jag liknade min farbror Gustaf i Uleåborg. –

28 E. m. på Kudnis infunno sig, A. H.original: A, H, Häggström, och fru Brunström med sin lilla planta M:lle Jetta, hwilken jag i middags anträffade midt ibland en swärm pojkar på gatan, dragande en kälke med hwilkenoriginal: hwiken hon nyss war åkt ned för Nybrobacken. Svält Räf för att roa Jetta.

29 – Kl. 6 hos Hindrik Backman, sedan jag förut lyssnat nedanför ett fönster i palatset. – Upriktigt sagdt, min käre Hindrik, jag skulle i afton heldre engagerat mig med lefvande små dufvor än med Cucukråkan. – Hos Hindrik woro, Bokh. Dyhr, Berg, Ekberg, Inform. Gyllenberg, Sekter Ruthström med flere. – Buteljerna halas fram men Husuhugg kör alltid tillbaka. – Der war således åter det förb. spelet. – Twå skillingar Riksgäldspoint är ganska lappri och jag för min del spelar altid med kall blod. – Men nattvaket! Dyhrn marcherade försigtigt bort klockan 10. Kl. 12 ämnade jag gå men stannade likwäl för min goda wäns skull. – AÖstmansgubben kom dit och satte litet eld i blårna när han talte om, hwad folket säger om mig och en annan. – Gubben sade sig unna allt godt. – Kl. war 4 när wi slutade spelet. Derefter bjöd H. en Smörgås och wi pratade och sjöngo till kl. 6 på morgonen.

30 – Hemkommen fann jag Mamma rätt ledsen. –

|9|

31 9 Måndag. Odag. – När jag något duskig upsteg kl. 10 f. m. föll mig genast i sinnet huru jag skulle neutralisera följderna af den sednaste nattens galenskap. För mig sjelf betyder lyckligtvis en natts vakande intet, hwarken humeur eller annat lider deraf. Hwad wåtwarorna beträffar, höllo wi oss till medelmåttan, sedan jag lyckades afstyra projectet att gå|517| och taga droppar till Gyllenberg. – Men först måste Mamma försonas, sedan herskapet i staden, hwilket allt jag förutsåg skulle blifva rätt svårt. – Mamma, som i början tog saken nog häftigt, lugnade sig sedan jag lyckats öfvertyga henne att en ungdomsdårskap, der dennaden står isolerad, är något annat än Last. –

32 – Redan samma afton fann jag Lithéns m. fl. församlade hos Calamniuses. – Flickorna sågo särdeles slutna ut, och sade mig ingenting, hwilket wisserligen war det aldra wärsta tecken. Jag kunde, ehuru mycket jag vände saken, ännu icke finna den rätta operationsplan, och såg till en början rätt mystisk ut jag ochså. – Denna afton blef ingen förklaring, ehuru jag följde flickorna hem. Hos Calamniuses woro äfven Stenroths och Hammarins fruntimmer (fästmön) samt Platen som sade sig ej ha igenkänt mig »förmodeligen war det mustacherna som –» –

33 Albert Dyhr war i dag illamående. Hindrik och jag besökte Collander i skymningen. Han hade haft blodspottning och såg ganska medtagen ut. – Jag fruktar den beskedlige brodren C. icke blir långwarig. – Det är till en del hans egen oförsigtighets skull. – –

|10|

34 10. Tisdag. = Mamma hade warit lindrigt illamående med snufwa och lätt feber – en känning af den almänt gängse Influenzan hwari på engång 7 personer hos Turdins nyligen lågo sjuka – men befann sig i dag, snufwan undantagen, åter wäl. – Jag har icke haft den ringaste känning af denna gångbara pest. –

35 – Klockan 6 e. m. åkte jag med Mamma till Lithéns. Ännu hade jag ej utfunderat den rätta operationsplan, och höll mig endast i förswarspositur inom en för tillfället upkastad molnskants. – Äfwen i dag klarnade ickeingen stjerna. – En fråga hwarföre jag war ledsen hos Calamniuses leddes icke till resultat. »hwad ber du om? – hm. – Säg! – Nej.»original: Nej. –

36 11. Onsdag Följande dagen som war ganska kall war brodren Logrén med sin Elef, Molander på Kudnis från 10 om f. m. till 5 e. m. Han afmätte nemligen höjd, längd, bredd och distancer på vår gård och hus som skola brandförsäkras. – Sednare satt jag dels med min dagbok, dels i conversation med om Mamma som talte om pappa, om fru J. L:ns död, m. m. – Soupér intogs ganska trefligt i inre kammarn. –

37 12. Thorsdag. Herodotus. – E. m. Lithéns. Jeana B. underhöll sälskapet, hwilket jag åtminstone icke mycket roade. Men detta war en galen operationsplan genom hwilken jag icke kom en hårsmån längre. – Rosalie lyckades ej heller att gifwa saken fart. – »Nåwäl» jag skall pligta ännu längre. –

|518|

38 Ack jag narr som icke insåg att fåfängan war min mäst hårdnackade motståndare som först måste mutas om man skulle våga löpa storm på fästningen.

|11|

39 13. Fredag. Tjugondedag Jul. Kl. 8 morg. promenad åt storabron, sedan visiter hos wåra torpare. – Först hos Landbond, sedan hos Dahlstén och Stina, sedan hos Erik oppe i backen. – Denne Erik hade en 7 års flicka med ett par de aldra vackraste ögon och föröfrigt särdeles hyggligt barn. – Öfverallt war man belåten med mina besök; det roade mig. –

40 Föröfrigt höll jag Mamma sälskap, undantagande en liten aftonpromenad medan fullmånen stod på stjernklar himmel och dränkte sina strålar i den swartglänsande böljan som forsade nedanför bron. Det war en quäll fullkomligt egnad till ensamhet och begrundande. Än simmade tanken Gud wet hwar i haf af strålande månsken, än irrade den bland stjernorna, än dykade den ned i wågor och natt, än war den hemma i menskliga lifwets ljusaste dansdruckna salar. – Då erinrade jag mig äfwen den sköna ungdomslust som för ett år sedan på st Harald glänste i många strålande ögon, i klappande hjertan, på glödande kinder. – Winterblommor, ack!

41 14. Lördag.

Min Nittonde födelsedag:

42 Mamma helsade mig med en hjertelig kyss och bröderna Dyhr och Backman med ärliga handslag. – Morgonpromenad. Sedan en d:o till brodren Logren från hwilken jag förde brandstodshandlingar till morbror Lithén. – Jag bekänner att jag denna gången, – säkert den första – ogerna gick in till fruntimmerna för att låta gratulera mig. – De skulle ha blifvit obelåtna om jag återvändt från Contoret. – Denna gång woro de muntrare, jag ochså, ty klar panna war vist idel uprigtighet, hwaremot det sättes i fråga om min ledsnad warit likaså okonstlad. Som en blixt rann det mig i hogen: »dumhufvud, det hade du längesen bort göra häldre än att hänga läppen och se mulen ut hos L:ns. – Då skulle molnen mycket snarare bortsmält utan åska och blixt.» –

|12|

43 Det blef likwäl Gudskelof hwarken åska eller blixt, och ehuru äfven nu ingen förklaring blef af, så insåg jag klart att den icke war långt borta, ungefär som man, när man ser det swarta molnet ljusna och förklaras mot kanten, kan förutsäga att solen snart framträder derur. – – Bland annat war tal om fru Cirks och gubben Tawastjernas partie hwilket jag förklarade, wara motiveradt af penningar och rang, hwarvid Rosa anmärkte att jag säkert kommer att gifta mig med penningar. – Rosa lilla,|519| det är icke sant. – – Så väckte jag ochså fråga om en födelsedags kyss – en rak-kyss. – »Rakkyss! Ja om du icke rakat dig sedan sista tjugondagen (mentes 1836)!» – Då fick jag roligt. Tjugondagen war i går, och jag har rakat mig i dag. – Men ändå icke. Ty – »du har warit så obeskedlig.» – Det allrabästa tecken war att jag ändtligen fick höra detta.

44 Om e. m. war moster Anna Lena Backman på Kudnis, der wi åto wåfflor och bischoff dagen till heder. – Ingen annan menniska kom dit ut. – I månskenet företog jag mig att kuska hem A. Backman. – Åkte sedan tomma souffletten för ro skull kring staden: Stötte dervid på flickorna C:ius och åkte dem några hwarf. – L:ns som suto i fönsterna förundrade sig storligen.

45 I detta mitt tjugonde år förläne Gud helsa och kraft, godt hjerta och friskt mod. Och läre mig rätt begagna secundernas flygt, att jag vid dubbel och tredubbel ålder – om jag lefver – må skörda frugterna som såddes i lifwets Maj.

|13|

46 15. Söndag. Täck winterdag. – Likwäl icke i kyrkan af det lilla skäl att min kapprock befann sig i skräddarens wård. – Till ersättning las jag för Mamma en predikan af Münster.

47 – E. m. Twenne bjudningar nemligen till G. Lindquist som gaf punsch och Soupér och till Bokh. Berg hos I. Lindquist. – Jag refuserade begge, och begaf mig i stället till L:ns, sedan jag lyckligen undgått faran af ett misstag i det jag tittade på Turdins fönster. Herskapet Harald woro hos L:ns, – något alfvarsamma. Moster sjelf utbredde sig om Jacob och framtiden som ser mörk ut. – Louise tyckte ej om Rector W.:ius, modrens favorit, hwarför denna sade: ja ser du, han är ej för ostädade flickor! T:a och Louise suto i skymningen, talte om Johanna Svahn med mera. – Hwar skulle jag ej wara med?

48 – Barnro är ej stor – wi skrattade åt katten som gjorde sina händiga saltomortaler. – Kermans gingo och jag stannade; jag wille ändteligen hafwa slut på det lilla missförståndet som nu räckt hela långa veckan. – Josephine C. kom, Josephine gick; jag stannade, temmeligen mot min wana påhängsen. – Soupér. Derefter kom förklaring, både text och noter och bannor och förmaningar, åt hwilket allt jag war särdeles nöjd. – Jag föresatte mig verkeligen att spela lagom hädanefter. – Kronan på den gyllne friden war en kyss. – »Så, sade fridsstiftarinnan Rosa, ingen ond mer!»original: mer! – »Ja jag var inte mycket ond heller!» och dervid – ah – jag gick hem lyckligare –

49 Winterblommor ack!

|14||520|

50 16 Måndag. Om eftermiddagen då jag i sälskap med Mamma reste till Turdins, anträffades der herskapet Lithén och d:o Calamnius. – Den lilla biljarden war framtagen och begagnades flitigt – Ehuru twå gånger slående 50, tappade jag likwäl mot Th:a L:ns och HB:ns förenade välspelning – Likaså i Koritza hwaruti alla fruntimmerna deltogo – Här hade jag wäl bättre plats, men – Det är ett ledsamt men som daterar sig från denna dag – möjligen inbilladt – nimia curaspråk: latin – men – Vid bortgåendet sade flickorna: »ioriginal: i morgon är Tisdag» – ord som jag icke förstod, jag dumhufwud.

51 17 Tisdag – = Jag satt i wår inre kammare. Herodotus låg upslagen på bordet och Mamma satt wid fönstret och sydde. – Det gick i farstugudörren – hwem kan det wara? – – Jo min herre, det är M:ne L:n, muntra och rödblommiga, hattar och kappor på – hade i början afsigt att göra en kort wisite, men när Jeana B:n ökade sälskapet och Mammas nya sidentyg skulle skapas till klädning, då skickade wi bud till staden att samteliga Mamsellerne skulle stanna quar hela dagen; – och således war det werkeligen Tisdag i dag. – Nu slogs Herodotus fast med den förklaring att aldrig någonsin hade jag dertill haft större anledning än nu. –

52 Albert blef vid denna tidning ej rätt till humeur, skref om fingerborgar och fjäskeri à part. – Dagen flög – Solen sjönk men icke du – Runebergs stjerna. – I skymning las jag högt om monsieur Tardif som alltid sade mieux vaut tard que jamaisspråk: franska och che va piano va sanospråk: italienska och altid kom ¼ timme för sent. – När han genast i början kom för sent till verlden, hade vi mycket roligt deråt.|15| Mot aftonen anlände herskapet Turdin och Hindrik B. Jag roade herskapet så godt jag kunde med ett enkelt pianoforte, för hwilket jag skördade herskapets wälwilja. – Äfwen företogs Koritza, åter på place de ma viespråk: franska – Promenade och följde les filles – juste milieuspråk: franska och Stege. – Aldrig här i verlden följer jag mera juste milieuspråk: franska. –

53 18. Onsdag. = Jeana Backman hos oss. – f. m. L:ns med brandförsäkringspapper – E. m. kl. 7 med Mamma till Lithéns, der di äldre spelte boston och yngre suto med sitt arbete vid fönstret i gröna kammaren. – Rosa satt i mörkret och talte om Franz, talte om att dölja sin sorg för werlden att visa gladt ansigte och gråta i sin själ. – Thilda muntrare – gissade om en talgdroppe under ett fingerborg. – »I Lördag kommer swärfar till er»original: er (I. L:t) – R: hwarföre så; inte passar det. – – »Hwarför skall det just wara den äldsta; det kan ju wara den andra.»original: andra. – Må gå, tänkte jag, och log af hjertans grund ty meningen är fullkomligt dubbel ehuru ingen af flickorna erinrade det.

|521|

54 19 Thorsdag. St. Henriks messa. Marknad. Blid Luft. – Efter en utflygt till staden, efter ett gapande på marknaden, efter en gratulation och ett glas körsbärsvin hos Hindrik B., efter att hafva lyftat mössan utanför några fönster – sett allt och köpt intet – vandrade jag öfver isen till Logren sade ett gratulorspråk: latin, betalte ut 10 Rd. B:co och spatserade hem med den falska Ran under mina fötter. –

|16|

55 S. d.Samma dag e. m. presenterade jag Henrik Backman följande verser:

St. Henrik, ärans man, uti ditt namn jag grälar

på denna syndsens träl. – Du kom att frälsa själar

men denne – o hwad synd! – blott att förföra dem. –

Om Arrack, Rumm och Spri, med mera jag ej talar,

jag nämner ej ett ord om ankaren och balar,

om lass som smuslas in – man wet ej just af hwem.

Jag säger ingenting – o syndsens leda snara! –

om all den frestelse, om all den flärd och fara

som till det vackra köns förderf man släpar hem. –

– Men just på denna dag, St. Henriks höga messa,

han rigtigt satt sig för the Jeppo själar pressa,

och gripa argt och djupt i deras Mammon tag –

O arga list och smolk! o skamlöshet! o fasa!

Se denna glupska hand med slitna plåtar rasa

och knipa minsta slant förutan hof och lag.

O ve! St Henriks ben, upresen er ur griften

Lik Maran honom rid, ur catechesen skriften,

hwi så sin nästa klå? – per auresspråk: latin honom tag –

Men håll St. Henrik håll! – kom med ett paternoster

uppå hans skinneri organ att lägga plåster,

förlåt den arma pilt. – Men pilten önskas då:

»Att Mammon måtte troget följa dina hälar,

att du må pudra rätt the Jeppoiters själar,

att du må städse gifwa ett och taga twå!

Att du må Lakor¤speltes billard på lakor. tasvårtytt förutan tal och ända,

att Blaren aldrig må till dig sitt anlet wända,

att hjerter äss må städs uppå din sida stå,

|17|

Att så till hafs som lands bror Ulrik ej beswärar,

att aldrig någon natt en buse dig förfärar,

att uti mörkret du ej måtte miste ta.

|522|

Att uti korg och sorg du aldrig modet tappar,

att du en hustru får som dina byxor lappar,

att med små täcka horn hon ej må dig bedra!

Att du ett dussin jemt af småkram måtte äga,

att barnabarnabarn du på ditt knä må väga,

och sist – hwad annat än – att hin ej må dig ta!»original: ta!

57 Denna gratulation väckte hos Turdins mycket löje, hwilket likwäl stördes genom underrättelsen om Groshandl. Belitz i Stockholm timade död. – Hos Lithéns der jag i skymningen satt och afhörde en dispute mellan Collander å ena sidan och frun och Rosa å den andra. Bra och intet om och intet men. – Kl. ½ 10 på hemwägen visite hos HB:n der Kerrman drack Thoddy och J. Lybeck spelade billard. – Morbror Kerrman som druckit litet las i Quinnorna dem jag lånat och påstod i sten att på ett ställe: »det är ofta endast ett tunnt plank som skiljer rikedomen från det yttersta elände.» – skulle det icke vara ett tunnt plank utan ett tums plank. –

58 20. Fredag. Andra marknadsdagen. Denna marknad der hufwudsakligen lin uphandlades var temmeligen besökt. Linet kostade 7½ a 8½ Rd. pundet. – När jag på f. m. gick ut och gapade på marknaden vek jag – af hwad anledning kommer jag ej så noga ihog, in till Lithéns, och sanningen att säga, så war jag der från 11 f. m. till 9 a. –

|18|

59 – Säg dock, du min förste, min bäste förtrogne, säg på samwete, hwad fängslar dig der, hwad binder din vinge hwad snärjer din fot att den aldrig trampar någon tröskel heldre än der?

60 Tyst, tyst, tyst, tyst, nyfikne, frågvise. Med osynliga band ledde mig det bästa till det goda, derföre älskar jag det bästa som lyft mig. – Goda menniskor hafwa dragit mig till sig förmedelst den sympathie som är emellan det goda och det goda. – Men hwartill dessa mysticismer? Att jag gerna och ofta går här bevisar blott att man är god emot mig, och att jag helt naturligt således här trifves och mår väl. En omständighet ännu – menniskorna nuförtiden äro snusförnuftiga i god tid och man måste skrufva sina miner derefter, här är jag barnslig, roar mig åt att man tar barnsligheten för fullt. – Än en sak – jag tjuter altid med ulfvarna, åtminstone i ord och yttre, dock lagom; här älskar jag bland rena dufvo|523|själar sjelf blifva renare och bättre. – Är det illusion? – jag dömmer lagom, ehuru jag förswurit mig mot hela juste milieuspråk: franska.

61 Men håll min häst, i galopp till wår dagbok igen. Lotta B:n satt i fönstret, öfriga fruntimmer rundtomkring. Wi roade oss åt folk som slogo klöfver på gatan, åt bokhållarne i Kramaljan som väsnades med bondflickorna. – Lilla Platen, T:as stora favorit hämtade marknadspengar åt Lisette. – Efter dinérn som gerna bjöds och gerna togs följde ett partie piquet med M:lle T:a. Et c’est qu’y etait merveilleuse qu’il y avait beaucoup plus de plaisir à perdre qu’à gagner.språk: franska –

|19|

62 Apropos af Fransyska. Talet föll på de vexande fordringarne och fördelarne af en bildad upfostran. Man sade: dertill fordras numera språk och musik såsom oeftergifliga och såsom de första förtjenster hos ett fruntimmer – ty om sådana war egentl. fråga. – Med mycken swårighet vunno mina contrasatser gehör. – Talenter, sade jag äro ovärderliga och pryda alltid sina ägare. Men mitt herskap hwad det vidkommer att de vid en ung flickas upfostran skulle vara det första ögnamärket, så nödgas jag för min del nedsätta till det fjerde. – »Fjerde! Nå hwad skulle då öfvergå talenten?» – Jo för det första: religion och sedlig bildning. För det andra: huslighet. För det tredje en förswarlig Litterär bildning. – Och i fjerde rummet intager talenten sin visserligen ganska prydande plats.

63 Ett annat resonement upstod angående lämpligheten af partie mellan jemnåriga. I sådana frågor är jag stum trots någon från Portici; twingas jag emellertid nolens volensspråk: latin att öpna mund så blir det det almänna: lika äro lika, och olika olika, de må sedan wara jemnåriga eller ej. –

64 Vidare framstäldes en prospect af mig såsom doctor. Den prospecten är ganska dimmig för mig sjelf.

65 Besåg hos Frosterus en Lappoit som nyss fått sig ett ganska blodigt souvenir öfver näsan.

66 Bref till Högdahl ang. Mammas pension, skrifvet hos L:ns. Kl. 9 ändteligen hem till Mamma öfver hwilken jag hade litet ondt samwete. – Föröfrigt ganska belåten. –

|20|

67 21. Lördag. Följande dag var blida och blåst, och siden på Kudnis under J. B:ns hand som utklarerade Mamma till sin tillämnade Uleåborgs resa. Äfven blåste hit herrar brandstods directeurer och Committerade M. Lithén och J. Lindquist.

68 Märk i Onsdags d. 18. –

69 Brandsyn war snart beställd, ett glas portvin snart tömdt, och så reste herrarna beskedligt samma väg de kommit.

|524|

70 Aftonen tillbragtes dels under Litterära samtal om Quinnorna m. m. dels under anecdoters och andra roliga sakers förtäljande, såsom t. ex. huru gubben Östman marknadsdagen blef af tvenne medlemmar af det vackra könet undfägnad med en nog vanvördig compliment af foten bakifrån.

71 22. Söndag. Blid wäderlek. – Fonselius predikade. Hos L:ns på den vanliga declination från hemvägen, råkade jag i onåd för en anmärkning om »bättre folk.» Efter middagen kom bud efter mig till gästgifvargården. – Hwem kan det vara? – »Jag är Ingeneur Öman, reser till Hfors och saknar reskamrat; skall det vara? – Hr Ingeneurn önskar förmodeligen resa genast? – Åh till morgon bittida dröjer jag nog. – Jag beklagar att jag icke kan antaga ett så förmånligt tillbud. – Nå, hur så? – brölloppet förmodeligen? Jag lofvar Herrn fullkomlig ersättning i Hfors. (Stackars Ingeneur, du tror verkeligen det!) Jag reser ochså till ett bröllopp. – Så; det var nog lång väg! – Wisserligen, men jag har det största skäl i verlden ty det är mitt eget bröllopp. – Så! jag gratulerar er och beklagar mig!» – Adieuspråk: franska, jaså jaså. –

|21|

72 Samma afton reste jag med Dyhr och Backman till Juthbacka der vi anträffade L:ns och Turdins. Stackars Caroline B., du war icke magneten som drog något enda af dessa stålhjertan. – Det oroar dig förmodeligen aldeles icke. – Men det gör mig ondt om dig, stackars flicka, att du

ej äger någon dina blickars slaf,

som öm och trogen dig sitt hjerta gaf,

som ser och hör och minnes endast dig,

och lefver blott i dig, i dig, i dig!

74 Stackars flicka, hwarföre skall du ej kunna bibehålla hwad du möjligen eröfrar. Ständigt kommer der någon faute des femmesspråk: franska emellan och adieu mon plaisir!språk: franska

75 Wi lyssnade på musik inne hos Lundmark – ouverturer och blixtrande fugor! – Jag betalar alla Mammas betar, bara Mamma är tyst, sade Hindrik. Men Mina Ottelign wille i sitt hjertas wälmening idkeligen obligera oss att »spela par och påkörare.» – – När detta ej kom i gång, måste det converseras och när convers. ej rätt lyckades – så spådde man. – Det hade wäl warit cavaljerernas skyldighet att litet encouragera damerna – men jag war alltför tråkig med mitt ständiga lyssnande på musiken, och de andre gjorde sitt bästa som i bland lyckades. Kl. precis 9 – sedan de musikaliska|525| talenterna E. L. och T. M. för ett ögonblick visat sig – afträdde wi, och jag – o afund här är jag! – jag åkte i L:nes släde. – Diverse hwarf kring staden. Frågan om bättre folk bilagd. – O ni goda goda varelser – godnatt. –

76 Ett litet twifvel borrade likwäl, likt mullwaden, i djupet. O du stygga twifvel – bort, bort, bort från klara himlar!

|22|

77 23. Måndag. = Collanders kläde, nemligen det violetta, är mycket snyggt och jag får lof att depensera derpå. Skall det wara plommonfärgade sammetspantalonger?

78 Collanders syster är i staden; men apropos kl. 6 eller litet tidigare kom jag mig till L:ns. Träffade der Ståhle från Uleåborg ganska lik sig.

79 Nu befunno wi oss i gula kammarn, befunno oss på min ära särdeles wäl när det gick i salsdörren, M:lle Rosalie gick ut, och omedelbart derefter inträdde – M:lle Collander? – Nej M:lle Anette Calamnius och d:o Högman begge med sin aldra sötaste och förbindligaste caramellsmin och en mund som tycktes endast wara ämnad att spisa hallonsylta och caffe. Ungt folk låta sig likwäl aldrig förtryta; icke heller jag, ehuru jag makade stolen längre bort från soffan. Alla goda ting äro tre, inträdde nu wår goda Moster Schjoman såsom tretalets högsta fulländning, och med henne en yngre dam, Collanders syster, en beskedlig Christina med florsshawlette och ljusröda sidenskor, som föröfrigt såg ganska – med ett ord ganska beskedlig och hyglig ut. Det tänkte hända mig ett fatalt misstag i thy att jag tog den röda skon för en fallen handske och just war i begrepp att taga upp den, då jag insåg synvillan. – M:lle Högman sydde mina brudgumshängslor, sade flickorna. – Hallonsyltskålarne aflägsnade sig precis kl. 9. – Vi stannade. – Examen angående diverse hemligheter i sydöstra hörnet. – Rosalies fråga angående soupérn: hwem har bjudit dig? – Jag war icke grantyckt, ty jag känner både raillerie och Rosalies godhet. Men det fordrades allt detta ty granlaga är min gode gosse och ömtålig att ej genera folk. – Soupér, således, med den trygge wälmående Fremdelingspråk: tyska, som T:a bryddes för. – En kyss, men mustacher och ingen, ingen – Hem kl. 11 aftonen. –

|23|

Hwad är en kyss?

Hwad är en kyss? Säg hwad du fann

i twenne läppar mot hwarann?

Säg mig hwad fröjd,

hwad tjusnings höjd

|526|

du fann i denna kyss som brann

och svann?

O flicka, säg ej så!

Gick du ej ut om våren? Såg du då

hur twenne skilda milda flägtar möts,

hur i en enda ande begges slöts?

och hur derunder unga vågen bröts

och allt blef lugnt. Hwad tänkte vågen då?

En kyss! Ett ringa ögonblick!

Säg hur en sådan vigt den fick?

En ringa lott!

En villa blott!

som innan nästa blund och blick

förgick!

O flicka säg ej så!

Gick du ej ut en morgon? Såg du då

I en och samma blomkalk perlor twå

af dagg – men vinden böjde blommans stam

och se! den ena i den andra sam;

en glädjetår! hwad tänkte blomman då?

O flicka, tro mig du!

Det är en segerfröjd, en fröjd så ljuf

när warma själar mötas i ett nu!

Triumph lik eldens som ur flintan sprang

och frid som näktergal och harpoklang!

O. tro mig, flicka, tro och kyss mig nu!

|24|

85 24. Tisdag. Tullförwaltar Lundmark gjorde på Kudnis en förmiddagsvisite. Proponerade att wi skulle skicka pianot med Kempen till Helsingfors för att der bytas eller säljas. Sophie skulle då få ett bättre. Efter litet betänkande antog Mamma förslaget och det beslöts.

86 25. Onsdag. Bref till ma bonne chere soeur Sophie à Stockholmspråk: franska. Kl. 5 e. m. till Lithéns med Runebergs Hanna under armen. – Der återsåg jag en gammal bekant, en bekant sedan de tider då man flög i skogarne att|527| söka kråkbon och branter och backor att söka de djupaste drifvorna. Wi helsade hjertligt. F. Hillebrandt hade blifvit en ganska hygglig pojke till sitt yttre, och som jag hoppas äfven till sitt inre. – Man sade jag hade tycke af honom; kanske. Oändeligen smickrande.

87 H. gick kl. ½ 8, hwarefter jag satte mig att läsa Hanna högt för fruntimmerna. – Ack du täcka Hanna! Alla menniskor äro förtjusta i dig, och så äfven här, undant. Albert som somnade undertiden. –

88 Du är lik en militär med din trånga uniform, sade flickorna. – Promenad i köld. En dimmig ring drog sig kring månan, det sprakade i knutarna och snön knarrade. Ändå promenerade vi oförskräckt – vi! om Dyhrn och mig är icke fråga – men wåra Nordiska flickor fråga föga efter några och tjugu grader under noll. –

89 26 Thorsdag. Oförsedt ha wi redan hunnit till en vigtig dag i årets chrönika, den vackra Johanna S:ns bröllopsdag. – När jag på f. m. angående brandstoden befann mig hos L:ns, och mycket talte om bröllopp med mera, sökte brudgummen upp mig, sade att ordinarie marskalken Wallenius vore bekajad med la Grippespråk: franska, och proponerade »på fruntimmernas vink» mig denna heder. –

|25|

90 Nu upstod en strid mellan fåfängan och försigtigheten. Den ena skrek: »queloriginal: quel honeur!språk: franska säg du ja, det går nog!» den andra hviskade: kanske göra vi klokast att låta bli. Försigtighetenoriginal: Försigheten segrade. Jag lemnade det swar att ehuru smickrad jag fann mig af anbudet, så måste jag likwäl afstå detsamma åt någon skickligare och erfarnare person. – Brudgummen war ej enträgen och gick. Lyckligtvis kom Walenius strax derefter, som ock war det bästa. –

91 Inne hos Lithéns blef mycken deliberation om denna sak, och Rosalie förundrade sig att jag tycktes ha så bastant courage. Mamma åter sade: du hade bort svara ja, om du vetat att Wallenius kommit.

92 Kl. 5 e. m. gjorde jag min toilett, swart walk, chemisetteknappar, swart rosig sidenwest och swart föröfrigt. Det war allt ganska svart. Just som klockan slog 6 åkte Mamma och jag in till Hammarins.

Bröllopp.

93 En elegant samling i eleganta rum. Det låg öfver det hela en känsla af trefnad och belåtenhet som ingenstädes gör så god effect som på ett bröllopp. Wärdsfolket wandrade omkring med en min som sade: hederligt skall det bli. Wallenius bockade allerödmjukast vid dörrn, under det sal och kamrar mer blefvo allt brokigare. – Slutligen voro alla församlade.|528| Brudgummen – swart med hwit halsduk och hwitrosig sidenvest, krås och bellevue och en min som talade jag wet ej hwad om tandemspråk: latin – ändteligen! – Ja wår gode Brudgum gick upp och inträdde strax derefter med sin vackra brud. – Johanna, du söta goda, flicka – flicka ännu och efter få minuter icke mer – hur allas ögon med wälbehag hwilade på dig! – Högröd men icke försagd stod du der, – blommor i håret, guld colliér, hwit rosig sidenklädning i lätta vågor kring det smärta lifvet och derunder ett hjerta klappande och varmt! Jordens och himmelens välsignelse öfver dig unga lyckliga brud!

94 Vigseln förrättades af Schroderus – brodren Edvard såsom närvarande hade väl varit närmare – men detta var det första par Schroderus vigde. – Ganska högtidlig. – Just när ringarne vexlades slog klockan 7. – Acten slutades med psalmen: »Gudoriginal: Gud välsigne dessa hjertan!»

|26|

95 Men icke alla hjertan klappade lugna under denna act. Jag wet ett hjerta derinne i den aflägsnaste kammaren, fullt af fåfängans och den hopplösa obesvarade kärlekens demoner, ett hjerta som i ursinnig smärta våldsamt slog inom sitt hårda bröst. – Jag wet ett annat hjerta derute i salen som jagades till storm af den tanken: »jagoriginal: jag hade äldre förhoppning än du! hade! och det är förbi» – men öga och kind voro kalla derunder.

96 Acten var slut och det blef liflig rörelse i salen, gratulationeroriginal: gratulatione m. m. af alla slag. Det unga paret marcherade in i Sängkammaren der de i Soffan med välbehag emottogo lyckönskningarne. – Kl. 8 börjades dansen. – Men innandess en blick på damerna. De flesta voro hwita – oskuldens och glädjens färg. – Endast flickorna L. buro – Svart – och perlor i håret – Jag har alltid otour! – Flickorna Calamnius woro hwita; Josephine med stora hwita rosor i håret som klädde mycket; Johanna med röda Belisser. Marie B. hwit med Collier och röda belisser. – Emelie och Lotta B. hwita. Jeana B. bar sin ljusröda sylfidiska promotionsbals florsklädning. – De öfriga hwita – Mina O med en stor blomkrans på sitt lilla hufvud. Sophie Backman war bjuden men föredrog att stå utanför fönstret och se. – Ansigte vid ansigte glodde vid rutorna. –

97 Dansen tog sin början. – Polonaise, Sv. Quadrille, Françoise, Sv. Quadrille Potpourie o. s. v. – Sv. Quadrillerna florerade mer än vanligt i quäll för de många dansande gamla herrarnes skull. Ända till Soupéen war väl dansen icke alltför liflig – emedan ceremonien så väl vid dansen med bruden som vid de öfriga skulle något moderera elden – äfvensom få potpourier dansades, i dem ingen cottiljon – och för resten ingen Stor|529| Wals. – Men ehuru ungdomen ibland war litet otålig, låg likwäl i det hela något tyst animeradt, något trefligt och belåtet som gjorde äfven denna dans ganska roande. –

|27|

98 Det led in på natten; det blef rörligare på golfvet, stillare sömnigare kring väggarne. – Musiken tystnade – kammarherrarnes stojande hördes och damernas hwiskningar förråddes. Ändtligen – in i kamrarna – dörrarna fast – borden fram – – Spring, fru Calamnius! Jungfru Häggström! Jungfru Ahlquist! Stor Soupér, mitt herskap! –

99 Soupérn war läcker lång och sömnig. Ganska få af herrarne suto ute i salen bland damerna. Bland dem hade likwäl Nandelstadt helt oförwarandes kommit sig – och så illa att han satt mellan fruarne Fonselius och Backman (från Harald) hwilka han i sin nöd tryckte 4 gånger till. – Gubben L.:n kom ganska munter och ropade: »hwadoriginal: hwad fan, Nandelstadt! du ser ju ut som om flickorna skulle kastat sockerbollar i dig!» – Men N.stadts ögon de föllo esomoftast ihop. –

100 Undertiden drack Walenius sina hedersskålar och höll tal till brudparet: »sköna brud, du är blomman! Ädlae brudgum, du är stödet!» – Widare till Slägtingar etc. till gifta herrarne:original: herrarne. »en skål för mannakraft och ädel werksamhet». Till fruarne: »den allt försakande allt uthärdande kärlekens skål». – Till ungherrarne: – »Åtoriginal: Åt Eder, mina herrar ungkarlar, till hwilkas arriergarde jag tywärr måste räkna mig sjelf, gömmer jag ett råd: skynden eder, mine herrar, skynden Eder, ty af egen erfarenhet kan jag försäkra att 40 år trycka centnertungt på en gammal ungkarls nacke!» – Bravo, Rector Wallenius ropades det öfverallt.

101 Bastman steg äfven fram och begynte ett tal: om icke jag vore – – men brodren Dyhr, ryckte honom baklänges i fracken och talet afstadnade. – På samma B. var Lundmark ganska ond, emedan denne sagt honom i örat: – hör du bror L., hwita byxor i all ära, men här äro de just ej på sin plats. – Ungefär dylik uniform hade den roliga Benzelstjerna. Bastman förde mycket bud. – En annan armer anka war gubben Wiklund som höll fast sig i bordet. –

|28|

102 En tredje illa bekajad passagerare war gubben Molander som sjönk i så djupa tankar att han engång spelte sin fiol på afviga sidan. – Tractamenternas riklighet bevistes sålunda handgripligen. –

103 – Jag för min del åt Sillsalat och boullion, ehuru det vist fans tusende rätter och gubben Wigren gjorde sitt bästa att obligera. – Deremellan behöll jag min plats i trakten af några unga damer,original: ungamer, Mamsellerne Lithén, Backman och Fonselius. – Lundmark klappade mig på axeln: »detoriginal: det tycker|530| jag om att unga karlar hålla sig till damerna. – Ni voro äfven på Juthbacka nyligen, hörde jag.» –

104 Efter Soupérn dansades – och nu ändteligen wals. – Nu walsade den unga rosenkindade bruden med en eld, ett lif som war hänförande. – Det låg en tårblandad glädje i denna wals. – Det warma blodet brann, det unga hjertat klappade så fort så stormande derunder. – Än en gång, du sköna klara oskuldsfulla ungdomsfröjd, du rena, silfverklara glädje källa, än en gång mig räck din dryck! –

Än en gång, du klara källa,

vill af dig mitt hjerta swälla,

vill din sista droppe tömma

dig som aldrig jag kan glömma,

och utur din klara bölja

dricka hopp för dar som följa

Dagar skola komma, onda,

goda dagar skola stunda –

men min barndoms ljusa korta

glada dagar äro borta.

Kanske komma fröjder många,

kanske lyckans dar bli långa, –

Men ej fröjd, ej sorg, ej lycka

skall från mig ditt minne rycka

Ljufva barndomsfrid!

Kom än en gång, o syster, och räck mig handen,

kom ännu till mitt hjerta i walsen ett slag!

Nu skiljas våra vägar –

|29|

Nu – bort från mitt öga, du tår som framsmyger

och bort från mitt hjerta, du vemodsröst

En skönare framtid till mötes dig flyger,

En skönare himmel skall bo i ditt bröst

En dröm är ju lifvet; blott kärlek förgyller

dess skuggor i glänsande solskens drägt,

blott kärlek den skönaste drömmen blott kärleken fyller

och andas derpå en odödlighets flägt.

|531|

Kom åter till mitt öga, du glädjeblomma,

kom åter till mitt hjerta, du ljufva frid!

dig will jag troget gömma för dar som komma,

för öden som mig vexla i dunkel tid!

---

Och signe dig Gud,

du unga brud!

Och till ålder sen

bevare din själ så ren

och din framtid så klar

som din barndom war!

---

|30|

111 27. Fredag. Jag mins ej säkert huru mycket kl. war när vi kommo hem, men det var redan temmeligen långt lidet på morgonen. – Kl. war närmare 11 f. m. innan wi åter woro i ordning på Kudnis, – och knapt nog det engång när herskapet Lithén, fruar och Mamseller gjorde oss en treflig visite. – Blef naturligtvis först fråga om brölloppet i går och sist om efterslängen i dag ty wi woro allaredan bjudna på middag. Kl. 12 hade jag det nöjet ledsaga våra promenerande fruntimmer hem. – – På retourn mötte jag herrar Lybeck, Backman, m. fl. som med muntra trafvare togo ett luftbad för att stärka sig efter gårnattens och för eftermiddagens svettbad. –

112 Kl. 3 e. m. Lästes till bords till stor dinér i brölloppsgården. Sälskapet war betydligen mindre än i går, men innefattade blomman af stadens både ungdom och ålderdom, och deribland alla »Stjernorna i Bethlehem» af hwilka en enda är den sannskyldiga. – Dagens stjerna war likwäl naturligtvis bruden, som i dag i sin rosiga Musselinsklädning med enkla blommor i håret var ännu sötare än i går. –

113 Alltnog – man satte sig. Jag wet ej om jag skall kalla det tour eller otur – men vi – en hel hop unga karlar, – bland dem Backman och Dyhr, fingo wår plats i kökskammaren. – Der mådde wi ganska bra både med buteljer och talrickar, af hwilka wi sjelfva skötte de förra och wärdinnan, fru C., de sednare på möjligaste bästa vis. – Men wi gingo miste om det intressanta sälskapet i salen – på vissa puncter af salen nemligen – synnerligen gerna hade jag vistats i granskapet af kakelugnen och sängkammardörrn, men det var nu, som sagdt, ett litet öde.

|31||532|

114 Emellertid skötte, som sagdt, wi kammarcollegium, wår wälmåga på bästa vis, och än åto, än drucko, än suto, än stodo, än fördjupade i flickors betraktande och skålars drickande, än uti de djupsinnigaste disputer öfver blancmangér och skinka. – Gamle Collin war wår målro emellanåt – en annan gång blef Capt. Broman stött på mig, när jag wid skinkans framsättande yttrade mig med Blumauers ord »att vi skulle gnaga på wåra bröders knotor.» – »Jagoriginal: Jag skulle hoppas, sade Broman, att det icke är några knotor!» – Under samma dinér hände i Salen det löjliga upträde att Caroline B. som blef litet illamående och gick ut men kom strax igen, försigtigtvis wille torka sin stol med näsduken, ty hon war närsynt; men derwid med handen grep uti en stor swart och wåt disktrasa på hwilken hon förut hade sutit hela tiden. Den stackars Caroline har alltid något missöde; på samma gång tappade hon sten ur sitt armband, hwilken likwäl snart uphittades af den alltid tjenstfärdige Högdahl. –

115 Efter dinérn kom Caffe, och efter Caffet courtise, efter och under courtisen dans. – En del af damerna woro något nedtyngda af föregående nattens vakande, större delen likwäl, och bland dem bruden sjelf, som sig bör, ganska muntra. Hillebrandt och Högdahl woro i ifrig verksamhet; den förre courtiserade Louise K., den för sednare tillstod ganska hycklande att han war litet grå på Frosterus som hade en så vacker brud. Den hycklaren! han war sjelf allaredan i Wasa förlofvad! – Nu dansade jag med bruden – brydde henne – »Ackoriginal: Ack ja, sade hon, det förefaller mig sjelf som det icke vore sant!» – Ack du lamhjerta! –

116 – Ma damespråk: franska var icke glad i afton; jag wet ej hwarföre; jag försökte i alliance med systern undersöka orsaken, men förgäfves. Ack det flickhjertat, det flickhjertat! jag kommer aldrig rätt underfund dermed. –

|32|

117 – Med Sophie Sjöberg talte jag om syster. – Af Sophie Fonselius refuserades min invite till dans. – Hon dansar icke mer. – Föröfrigt var la Belle tres bellespråk: franska – men la Joliespråk: franska war icke der. – Systrarna Calamnius voro bland de muntraste; Johanna hade nyligen af Hammarin fått till present modrens armband hvilka voro der i pant för en skuld som äfven efterskänktes. I allmänhet hafva herskapet Hammarin visat sig ganska hederliga, såväl i arrangementer som presenter. –

118 Kl. 12 om midnatt sade vi: »soforiginal: sof väl!» åt detta roliga bröllopp. – Sof wäl, lilla brud! – Och måtte ni andra näbbor här rundtomkring en gång sofva likasvårtytt så wäl! –

119 28. Lördag. Andra morgonen war det ännu bröllopp i mitt hufvud och hela natten hade derinne valsat en rad af vackra rosenkindade spöken|533| med de sötaste ögon och läppar i werlden. – Men öfver det hela låg en purpurfärgad dimma ur hwilken då och då skälmska ansigten tittade opp och klingande musik skallade. Jag hoppade ned i dimman och ville ta gestalterna fatt; de slanko som en rök undan mina händer. Då blef jag ond och blåste dimman undan och se! tom war bröllopssalen och endast, flämtande walser, ihjältrampade potpourier, förkylda Françoiser och somnade Quadriller lågo rundt kring golf och väggar. – Jag tog mig med handen för pannan – det dånade omkring mig som om Thor åkte på sin åskwagn. – Tidernas böljor störtade lik en brusande ström förbi i ursinnig fart. – Åter kom dimman. Jag störtade i strömmen, gungades bort till Elysium – ett jordiskt Elysium med susande popplar och sjungande lärkor, med solsken och hjertats frid – icke mer allen – ännu en, en enda, – Nu! – kom – Så har jag då – – – –

120 Caffe! – skall det vara Caffe! – kl. war 7 på morgonen och en föga Elysisk stämma ropade: behagar herrn Caffe!

|33|

121 Lördagsafton kl. 6 åkte jag med Mamma till staden; mötte vid hotelle de Friberg et promenerande sälskap; steg följagteligen af, och vände norrut och hann vid Hängbron opp herskapet som war M:ne L:n, Jeana B., Högdahl och Collander. – Ho. och Rosalie gingo förut och H. gjorde bekännelse om sin förlofning med M:lle W. – C. åter tyckte att de begge herrskapet gingo nog långt förut. – Hos Hammarins war mycket ljust och mycket främmande som firade tredje dagen med sång och dans. –

122 Samma quäll stannade jag hos Lithéns, der under lek och löje tiden förgicks tills det blef soupéer, och jag deltog deri. –

123 S. d.Samma dag afskickade wi wårt trogna kära piano med Kempen till Helsingfors. – Måtte det ske till wår båtnad. –

124 29. Söndag. Om Söndagen, som war en mycket vacker dag, begaf jag mig i kyrkan. Der tilldrog sig en skandal som wäckte allmän förtrytelse. – Janne Lewelius besteg predikstolen. Hwad intryck hans blotta åsyn gjorde hos en allmänhet, som af hwilken ingen enda war okunnig om hans sedelösa och lastfulla wandel, är lätt begripligt. Kanske wäntade likwäl mången att han skulle utföra sin sak bättre i orden än i lefvernet, men det var en missräkning. Ingen uslare predikan har jag hört, och det utan afseende på mannens personlighet. Hans predikan hade hwarken början eller slut, ej heller det ringaste sammanhang, och börjades: »i Guds faders och sons och den helige andes!» – Det är i högsta måtto orätt och oförlåtligt af stadens presterskap att tillåta en sådan ökänd liderlig persedel bestiga en predikstol. Men det är nu redan allmänhett wedertaget|534| bruk att betrakta predikoembetet såsom ett handtwerk det man drifver för den dyra födans skull. – Såsom sådant – nå ja, blott det går så! –

|34|

125 – Declination och inclination. – På gatan emottog jag bref af wår goda Sophie i Stockholm, äfven till mig, lätt och nätt skrifvet, mycket trefligt. Roa dig du, min goda Sophie, jag unnar dig så gerna. – E. m. las jag Cousinernas Axel med mycken ifver. Kl. 6 med Mamma till Lithéns, – ensam förut, surprinerade Rosalie som sjöng, hwilket jag aldrig förut hört. Hon har ändå en liten röst. – Fruarne voro resta till prostgården. Likwäl stannade Mamma en stund och drack thé; Albert och broder Hejko förökade sälskapet. – Det blef muntert, blef bland annat fråga om marskalkskap – Collander lofvade omöjligt sin tjenst vid Rosalies bröllop. Deremot lofvade jag göra tjenst vid T:as. Hwad jag tänkte, det wete himmelens fåglar – ingen fara. – Men Albert tänkte ochså något och sade litet förhastadt: »ja,original: ja, det skall du få!» Det roade mig af hjertans grund, men T:a icke alls. – Likwäl kunde jag ej underlåta att anmärkas det opolitiska i sådana yttranden – Sedermera roade wi oss med deviser. – Bland annat gömdes några i en urna och skulle först på en viss dag öpnas. Jag ditsatte en itudelad devise: »Jag mins wäl hur du war i går. Ja, jag mins väl hur du war i går och är än i dag, och kommer der engång den dag då du icke mer är somden du i dag är, då skall jag likwäl minnas, ja länge minnas hur du war i går, du klara stjerna»original: stjerna

|35|

126 30. Måndag. Det war en den skönaste winterdag; himlen war klar och luften mild, solens rena strålar spelade glädtiga öfver en den hwitaste snö. – Det låg något så eget, så underbart skönt i denna tafla, i de halfklara nyancerne i bakgrunden, i de pittoreska formerna af träden med sina drifvor och långa hängande lockar af rimfrost. Här kunde man omöjligt personifiera sig wintern under bilden af en stel gubbe med lemmar genomträngda af en evig kyla – Man måste se något lefvande deri, ehuru detta lefvande uppenbarar sig i förwissningens former. – Ädlare är wintern än hösten, oförgängligare än wår och sommar, ty öfver dessas skönhet andas döden sin flägt, men det är lifvet sjelft som förintar winterns former. – Du är mig mycket kär, du klara Nordiska winter och jag wille icke byta dig bort mot Tropikländernes mulna och regniga Januarii dagar. – Så tänkte jag der jag stod på stranden vid elfvens stilla isbädd, och mitt öga flög öfver de höga branta björkklädda stränderna och öfver fjerden med dess slingrande vägar och spridda skiftande nuancer, till dess conturerne blefvo allt formlösare och slutligen längst bort i det dunkla fjerran himmel och jord tycktes smälta tillsamman i de dunkla dimmorna i Norr. –

|535|

127 På f. m. las jag Axel – på e. m. kokade jag de raraste knäckor. Derunder fingo vi en kort visite af Fru Cederman som talade om Julle och ville skicka ett bref, och en längre af wår goda beskedliga Rosalie L. – Kl. 5 kom äfven Thilda som warit hos Turdins. – Det war ganska trefligt och flickorna woro artiga nog att finna mina knäckor förträffliga. Höllo äfven en tarflig soupér till godo. – Fråga bland annat om att en marskalk har rättighet att lösa ett strumpeband af bruden. Den rättigheten skulle jag alldeles icke efterskänka. Kl. 10 promenerade wi till staden dit jag lyckligen escorterade mina damer.

|36|

128 31. Tisdag. – Ephemerer. – Med rätta kunde jag kalla mitt lif här hemma för Ephemeriskt ty för dagen lefver jag här, i ett enda nu. Min fröjd är för dagen, min sorg för dagen – hwarföre skulle jag nu rynka pannan vid tanken på få dagar härefter?

129 Courage, courage, mon frère, il va bien, oui, tres bien!språk: franska

130 E. m. kl. 6. Befann jag mig åter hos L:ns. Sälskapet satt kring ett sybord i gröna kammaren. – Man framtog åtskilliga rara saker; ringar, örhängen m. m. beundrades. Bland annat äfven morbror L:ns portraite aftaget vid ett par och tjugu års ålder. Det var ganska vackert men antydde en klen och lungssigtig constitution. Det föreföll mig märkeligt att gubben sålunda med tiden ifrån att vara nästan genomskinlig, blifvit ganska corpulent, och nu först föll det mig in att Franz L., om hwilken jag altid trott att han ej skulle blifva långwarig, möjligen med tiden kunnat stadga sig, likasom fadren, endast den gode gossen icke så snart dukat under. –

Tack wackert, Janus, hedersman, för dina vinterblommor!

---

 

 

1. ¤speltes billard på lakor.