Juni

|8||65||280|

Junius.

1 Måndagen den 1 Junii. Skönt wäder, klart och wackert men nästan för lugnt för wår otålighet som nu börja räkna hwar timme innan wi hinna hem. – Jag war opp till lillmärsen och gick ner efter linor. Wi skrefwo och sofwo mest derute. Om aftonen woro wi norr om Christinestad, och som winden kändes frisk Sydlig så hoppas wi smått att i morgon hinna wårt efterlängtade mål. – Aftonen war utmärkt skön, hafsytan war lugn och blank som en spegel och i den speglade sig sole den nedgående solens eldwerld i praktfull purpurglans. Det war, som Tegnér säger, »en skön Walhallasyn, en bild framsusande i guld och lågor». – Jag war opp till nära 12, skref hwad i tanken föll. Men allt är wanskeligt här i werlden, särdeles den blida huldgudinnan som man kallar hoppet. Wi somnade me wid ypperligt courage, vaknade wid ganska nedslaget humeur. Som wi kommo opp mötte oss först anblicken af 13 seglare i wårt granskap och strax derpå ismassor Norrut, så långt ögat räckte. Wi sluppo ej ur stället. Solid, fördt af Joseph Engström war bland de tretton, wi woro till honom ombord der wi tracterades med win, han hade legat här i elfwa dar och några andra fartyg ända sedan slutet af April. Dett war wid Norrskär. »Blott wi nu komma hem till midsommar, så är det bra.» – Sannerligen allt detta war så förtreteligt så jag det icke kan beskrifwa, heldst wi i annat fall ännu denna afton prydligen warit i wårt kära NyCarleby. – Summan war den att wi Tisdagen d. 2 Junii gick och hängde hufwudet helaste dagen rätt snöpligen.

2 Onsdagen den 3 Junii kryssade wi hela dagen af och an utan wår ringesta båtnad. Wi woro 18 a 20 seglare i ett sällskap och igenkände och språkade med många. Jag war så mycket mer ledsen som jag fruktade att icke slippa hem till Pingst då Syster Sophie|8||66| första gången går till skrift. Äfwen blir det ju pingstaftonen brillant utskjutning på Djupsten. Derför lofwade jag 1 Rd. åt de fattiga om jag till dess wore hem. 26 seglare. – Förgäfwes. Janne L. uprymd och munter.

3 Thorsdagen den 4 Junii. Om morgonen blef det åter friskt lif och glädje ombord. Wi tog och spände igenom den lösa isen, så att det knakade i kölen och så gick det en stund till wår stora glädje förträffligt framåt. »Helsa hem!» ropade Engström åt oss. Men aldrig mera liter jag på lyckans bestånd. Wi sågo först en hwit rand framför oss. Det är moln sade wi. På närmare håll sjönk plötsligen wårt courages högt stigna thermometer ned under fryspunkten, ty der hade wi nu åter is|281| rundtomkring och den mycket stadigare och tjockare än nånsin förut. Jag war så jag bet tänderna tillsammans. Der stodo wi nu. Så blef det åter ett fruktlöst wändande och kryssande hela den dagen.

4 Fredagen den 5 Junii. Wädret war det herrligaste man kan tänka sig, den granna hafsytan war en blank spegel som förskönade återgaf de många fartygens bilder rundtomkring; luften war mild, med ett ord, allt skönt, utomordenteligt skönt, så att till och med mitt domnade courage lifwades af den herrliga morgonens prakt. – I dag hände mig det sprattet att då jag såg efter mina blomplantor hade mössen ätit dem opp så att blott några blad woro quar. För att hämnas satte jag ut fällor men fick inga. Engström war om aftonen ombord hos oss och wi drucko ett glas thoddy. – Inpå natten träffade wi en Svensk båt från Ratan gående till G. Carleby, som sade att isen ännu låg mycket tjock. Jag ångrade sedan att jag ej följde med honom öfwer. Följande morgonen Lördagen d. 6 Junii träffade wi en annan Svensk hemma från Stockholms skärgård som bekräftade samma dåliga nyheter. I dag war Gustaf och wi hade 3 af det namnet ombord. Åter stångades wi med isen, men lika fruktlöst. – Aftonen war wacker, jag satt i merskorgen då solen gick ned och föreställde huru roligt vännerna nu hade på utskjutningen. Sent kröp jag till oss och fogade mig bra i mitt öde sedan det nu war blefwet försent att afhjelpas.

|9||67|

5 Söndagen den 7 Junii, Pingstdag. Wädret war åter gudomligt wackert och luften warm. Couraget war åter wid helsan, sedan, som sagdt war, det war försent att grumla deröfwer. Jag läste i Wallins Religionstal, och önskade min älskade syster Sophie af hjertat lycka till hennes nuwar. första nattwardsgång. Gud ware med dig, nu och allt framgent! Annars war min pingstdag sina kamrater lik. – Wi passagerare tröstade oss med gröt, ärter och fläsk, läste etcet. och kröpo sluteligen till kois. Det är den gamla wisan här på sjön och rättnu ledsnar jag wid den. –

6 Måndag den 8 Junii 1835. Rättnu ha wi warit så länge på sjön att wi glömt huru landbacken ser ut. Ännu på f. m. såg isen obeweklig ut, men vidpass kl. 12 började wi för tredje gången sätta af mot isen, och från den stunden slog wår befrielses stund. – Jag kan inte neka att wi inte förut så der smått hyst den högst förtretliga misstanken att Capten A. med flit förhalade hemresan, men säkert war denna misstanke ogrundad. Wi wågade ännu ej hoppas men woro dock i spänd wäntan. Jag för min del satt hela dagen på bogenbram (eller högsta topprån dit man blott på linor kommer), som utkik i sällskap med Åkerblom. Aftonen kom, natten kom, och då sågo wi|10||68| på engång 3 båkar hwaribland Hällornas|282| båk. Isen war nog swår, men winden war oss gynnande, så att det ändå gick. Omsider hissades losgösen, canon small af och det blef lif öfwerallt, ehuru wisserligen ändå ingen man ombord sof. Ja det war ett lefwande ögonblick. – Slutligen kom lotsen Brumberg som wiste mycket att berätta, bland annat att utskjutn. blir i Lördag. Klockan ¼ till 3 om morgonen Tisdagen den 9 Junii 1835 inseglade med full fröjd i hemhamnen, med gladt mod och courage. – Gudskelof för lycklig resa! All förtret är glömd i detta ögonblick, då hjertat klappar af fröjd och längtan och wäntan. Hurra!

|10||70|

7 Altså med denna månad Junius helsar jag på engång sommaren och wårt kära Carlopolitanska republik ett fröjdefullt wälkommen, anbefallandes mig såsom en dess trogna wasall i gunstbenägen åtanka.

8 9 – Tisdagen den 2 Junii 1835, kl. 2 om morgonen spände således skeppet Ellida in i NyCarleby hamn.

Ej på stormens wingar fram Ellida flög,

Mellan isen genom mullwadshål hon smög;

Var dock gladt att gunga in i välkänd hamn

kyssa hemmets bölja, tryckas i dess famn.

Och när sen i glada dunkelgröna skär

hwarje tufwa nickar oss en helsning der

hwarje björk der susar, hwarje fågelsång

hwiskar ett: wälkommen åter hem engång

då, då – – – –

10 Ja då war det ett herrligt ögonblick, fullt af längtan och hopp, af lefwande fröjd. Nå alltså, för att inte komma för långt från saken, will jag komma till prosan igen. Men jag skall säga den prosan war i sig sjelf mycket poetiskt änskönt jag då tänkte på ingenting mindre än rimslut etcet. – Det bevises bland annat deraf att sjelfwa bror Julle Cederman hwilken annars är en föga poetisk karl då yttrade sig: »Wet du bror, wore jag poet, så wist tusan skulle jag nu ha anlag att presentera de yppersta werser.» original: Helt Helt owäntadt kom Capten A. fram med den glada inwitation att genast följa honom i land. Hwem war färdig om icke jag? – Wi reste werkeligen efter några inwändningar af Tullwaktmästaren, och så stego wi i land nedanför ragnörn och min fot betträdde strax egen mark. Hwad den morgonen war wacker! Ja, en mycket glad promenad war det, då jag efter strand spatserade till kudnis. »Gudsfrid!» Tyst kom jag, så att|283| knapt någon hörde’t. Mamma och Sophie tog jag på säng kl. ½ 5 om morgonen. »Du kommer alltid som en tjuf om natten!» sade de. – På Kudnis war allt trefligt och wackert som förr. Vännerna i staden mådde bra. E. m. tog jag en timmes lur som wäl behöfdes efter nattwaket. Sedan måste jag ut på visitation, ursäktade mig hos Tullförw. liksom ett contraband, och träffade min kära|11||71| broder Hejko. Af honom hörde jag flere närmare detailler om ifrån den icke officiella afdelningen af stadens små nyheter. Visitation war annars tråkig. Herrarne blusade, och emellertid undanskaffades behändigt diwerse contraband. Solid war äfwen hemkommen. – En kort visit hos Paterson på Runkina. Calle Backman war derstädes styrman. – Klockan 12 foro jag och Hindrik med Engström hem. Åto dessförinnan apelsiner på Solid. – Då jag kom hem, hade Lithens warit hos oss just i eftermiddag mig till särdeles förtrytelse.

11 Altså hem igen. Gudvarelof, – men fastoriginal: fapt jag nu skulle tyckas ha alt mitt käraste omkring mig så är det ändå någonting – jag vet väl hvad – som är borta något som lockar mina ögon öåt staden det kan ej hjelpas. – Ack flicka flicka om du visste hur jag längtar efter dig hur jag ingen ro har innan jag ser dig igen! –uttolkad chifferskrift

12 10. Onsdag. I dag gjorde jag mina första wisiter. Nemligen hos Turdins, dit jag medförde många helsningar och till Lithens. Der träffade jag flickorna i nya byggningen; gamla herrskapet hade promenerat ut, och Albert war på Djupsten. Samteliga mådde de bra och woro sig lika. Hur jag då satt och efter gammal wana glömde tid (men icke rum) så wardt det middag, och jag inviterad dertill antog bjudningen.

13 Om eftermiddagen gjordes en promenad till trädgården som war glad, wacker och treflig som förr. – Presenterad för en min cousine, Fru Nordberg. – Summan af dagen war den att den warit ganska rolig om ej Mamma warit ledsen att jag så kunnat lemna Kudnis, hwartill wäl skäl icke saknades. Men, men – tyst, min gosse! Jag vill ej säga något om flickorna L., de äro ju ack de äro ju desamma som de altid varit.uttolkad chifferskrift –

14 11. Thorsdag. Hushållade jag hela dagen hemma på Kudnis. Jag dammade och städade pappas bokskåp, hwilka, icke dammade på 10 år, nog gåfwo arbete. Om aftonen fingo|12||72| Wi här på wårt fredliga Kudnis en krigisk visite, nemligen Capitainen Baiqueau, en af de härstädes stationerade päronjägarne, Wiborgs regemente. Emedlertid war mannen fredlig nog, och sedan jag blifwit för honom presenterad kommo wi bra öfwerens. Han war en wäldig fruntimmers hjelte. (till dagens hemliga historia hörer att han fasligt fjäsar för Carolina B., hwaröfwer naturligtvis somliga|284| påstodo jag skulle wara jaloux.)original: jaloux. Mannen är an will annars gerna anses för en mycket beläsen karl, talar om Rousseau, etcet., alldeles som en bonde t. ex. hwilken tror sig wara en hiskelig kaxe då han studerat Oulun Wiiko Sanomia eller mera dylikt öfwer det wanliga. För soldaterna är Baiqueau en pest, slåss med dem mycket perfect och egenhändigt. – Jag skulle ej upoffra så många rader för karlen – ty han bekymrar mig föga – om jag icke tyckte han wore just ett exempel på den snömosbildning af hwilken en sådan halfbarbar tror sig wara omstrålad, då då han, – om ock extremis labiisspråk: latin – läpjat ur litteraturens skatter. Gunås å vist, ett snömos är det som ej håller blåsa på och låter hela burlacken synas igenom skummet. Lagman Hejkell hos oss.

15 12. Fredag. Ytterligare arbete med bokskåpet. På aftonquisten en visit hos Calamniuses. De ha nu flyttat till f. d. Janne Lybecks gård, bo trefligt och bra. Flickorna äro sig lika, och öfwerhufwud wet jag, gudskelof, knapt någon menniska i hela NyCarleby som särdeles förändrats. – Derifrån på en liten wisit hos Lithéns, efter syster Sophie. Der läste jag en wers, skrifwen af Östring i Mathildas minnesbok, med motto: »o källa när blir leken all!» Den war i Runebergs maner, det så omtyckta originella kraftspråket i Swartsjukans nätter. Föröfrigt worear den bra ehuru något till meningen inbunden, så att man alldeles sådan den måste wara för att wara uprigtig och ändå icke djerf, likasom om man wille i en silfwerklar källas spegel wisa en flicka huru skön hon är, och lockande sade till henne. »Ser du den wackra källan.original: källan.” Luta dig öfwer den och se hur himlen speglar sig i denri!» –

16 13. Lördag. Inträffade inom NyCarleby’s verld en slags märkwärdig dag. Nemligen ett döpelsecalas på Djupsten för twenne nya Neptuni döttrar, firande i dag på engång sin födelse och sin förmälning med det wåta. – Wi blefwo utbjudne till besagde holme, och inskeppade oss kl. 3 e. m. uti en förningsbåt wid Åminne.|13||73| Der hade nyss förut händt det ömkliga spektakel att gumman borgmästarinnan Stenman plumpsat i sjön och med möda blifwit af 4 karlar igen oppdragen. – Wi foro alltså i förningsbåt hela sällskapet och seglade perfect. – Wädret war litet kallt och blåsigt så att en och annan af damerna swepte kappan förtroligare kring lifwet. Calaset war mycket widlyftigt, nog wet man med 5 wärdinnor och 200 gäster. J. Lindquists och Hammarins och P. Lybecks skepp, Juno, gick först af stapeln men skrubbade näsan i botten ty wattnet war lågt, och stannade så. Länge persades innan det blef flott. Undertiden suto flickorna original: i slupen i en slup och wäntade; jag och diverse annat folk på quain. – Wid tredje kilningen på Turdins och Bergers stora skepp war jag ingången men skyndade ut igen. Så kom Federley och tog mig i armen. »tamme|285| fan, bror, sade han, ska du inte kom å drick me mej, jag trycker dig ju tredje gången obeswarad!» Så gick jag, men i detsamma skreks: hurra! och så gick skeppet. Men jag war ändå flink nog att se det bästa. Det hette Harmonie.

17 Sen berättade somliga på alfware att fru Backman sprungit omkull gubben Wacklin. Sednare på aftonen hade folket föga roligt. Wi hörde åtskilliga kanonader. Jag kommer ihog Menschikoffs intressanta utskjutning, då Gaddingen hurrades opp. Nu woro inte wälwise gubbarna så galna och hurrade Baiqueau opp. Klockan war 1 om natten då stora båten for. Mamma stannade quar; derföre jag ock. – Kerrmans foro i en annan båt, men dessförinnan slogs Janne. Länge satt jag sedan opp, medan solen ren stod högt. »Ej dårliga fröjden!» Det är ändå synd att tanken är swag. – »Kom me nu så ska vi kryp in» sad Lundmark och så kröpo wi till kois i en högsäng. –

18 Mathilda var söt i dag det måtte jag ujust ha tyckt ty jag gick och sad för mig sjelf: »Jesus hvad den flickan är söt!» – – Jag glömmer aldrig den söta kyssen jag fickuttolkad chifferskrift på Menschikoffs utskjutning.

|14||74|

19 14. Söndag. Ifrån kl. ½ 4 till ½ 8 sof jag. Wädret i dag war rätt hyggligt. Promenader och en larvf tagen. Med ett sällskap damer gjorde jag först en wisit till Solid. Sedermera med redderierna till Ellida, der wi putsade oss till den gentila middagen. Kl. 1 f. m. ankom åter stora båten och hade mest hela sin gåriga last tillbaka igen. Men broder Hejko som äfwen i går ej war med syntes icke heller nu. »Den f–de pojken!» Nu blef det dinée gentilespråk: franska, hwilken jag ej hade annat emot än att herrarna åto skilda från damerna. Det war wäl meningen att wi skulle få äta glupskt utan att behöfwa skämmas derför eller dricka copiöst utan att behöfwa få skam om man i willan slog Backi safter bredwid i stället för uti glasen. – Skam till sägandes gick det mycket nycktert till, utom måhända för O. S:n, densamme som i går sade: »tamme fan tror jag inte mina fötter ä lite Romerska!» –

20 Efter maten dracks caffe och derpå swäfwade samteliga herrskaperna ut omkring på holmen; deribland räknar jag Albert D. och underskrefwen som snart nog stötte på damerna. Hur wi gingo så hittade jag en god fjäril, fick en nål af Mathilda, och stack den opp. – Sedan kom man underfund med några muntra springlekar, quatre cuins, enklek, m. fl. så att det war helt roligt att bese. »Caballeros primosspråk: spanska» woro Langensköld och Capten Essen. – En annan rolig lek war den löjliga försmädliga squallerleken, hwaruti jag till all lycka slapp att bli skottafla. Sedan lektes en lek|286| der t. ex. Josephina C. och borgmästarn bundo not på ett bastutak, och der somliga greto i en redikyl och somliga stötte på grund i Lithens trädgård o. s. v. många roligheter.

21 Summan war den att quälln war munter nog, fast somliga t. ex. J. Lewelius och Schale trifdes bättre inter poculaspråk: latin än bland hyggligt folk (jag menar er, mina damer,). – Klockan war circa 10 då wi samteliga, wärdsfolket undant., reste af samteliga i en båt. Derwid förtjenar anmärkas att jag war afundsjuk på Albert och Bastman, (Nb:ne obserweres wäl att ordet alldeles ej kan öfwersättas med jaloux). – – Widare hände sig på denna färd att farbror Östman så när fallit i sjön och att O. S:n sånär slagit ihjäl Moster L. med båtens mast. Hem gick det i full carrier. –

|15||75|

22 15. Måndag. Efter denna utflygt följde en rad af dagar, hwarken utan betydelse eller utan sina egna nöjen, men ändå så der indragna och icke mycket budförande. Om Måndagen gjorde jag en insektpromenad; war föröfrigt hemma och planterade rögnar. Här på Kudnis behöfdes wist arrangementer. Den som blott kunde.

23 16 Tisdag. I dag, sade jag åt Mamma, skall jag försöka hur det bär sig att studera här hemma. Och se! det bar sig till min stora glädje förträffligt. Jag framtog Homeri Ilias, 4 rhapsodien, och läste i dag 100 verser. Måtte det alltid börja bära sig så bra. Dertill läste jag med Sophie Fransyska. »Om det går så här, sade Mamma, så wet jag inte hur jag skall nännas fara till so Sonnes.»original: Sonnes. – Tänk att den färden har jag aldrig rätt trott på.original: på

24 17. Onsdag. 100 v. Ilias. Dertill åtgick hela min förmiddag emedan jag efter wanligheten låg temmeligen förnämt länge om morgonen. – Ephemerernas Anmälan. Fransyska med syster, afbruten af Emelie Lindquist. – Intra parenthes kan jag anmärka att jag tror Mamma ville jag skulle tycka om henne men gunås jag vet redan altförväl hvad och hvem som: »drar mig mer än en fors ditner».uttolkad chifferskrift –

25 En promenad till staden, till bror Hindrik och sedan att uphandla sommartyg. Flickorna L. gjorde en liten promenad till Kudnis. Snart war jag hem igen. – En stund suto flickorna hos oss. Sophie och jag fölgde dem sedan hem, och ytterligare ett slag på östra gatan. Då taltes der om hwarjehanda, hwaraf jag kom underfund att om en karl kan känna en karl bättre än någonsin ett fruntimmer kan känna honom, så kan å andra sidan en flicka bättre känna en flicka än någonsin wi kunna det. Johanna C.uttolkad chifferskrift – slutligen fingo wi regn på oss wi Olson och skildes skyndsamligen åt, sedan wi från Olsons fått paraplyer. Sophie O. följde midt i regnet till Kudnis. – Min uniformsrock tog stryk.

|287|

26 18. Thorsdag. Roade mig med diwerse planteringar. Historie med Sophie. – Funderingar om plant. på pappas graf. Tant Sahlbohm på Kudnis. Om aftonen, såg på Calamniuses små hundar, spatserade och hörde Johanna C. berätta om Rosenquist.

|16||76|

27 19. Fredag. Nu woro flickorna Calamnius och bakte hos oss, kommo hit kl. 6 om morgonen och gingo wid samma tid om aftonen. Mamma sade: »nog ser jag, flickor, ni får en bagargesäll i Z.» – Emellanåt war jag ute och planterade. – Fru Backman och Morbror GWT:n åkte hit, bestämde törnrosor på pappas, mormors och morfars gemensamma graf. – Fördenskull war jag på nya kyrkogården och planterade, ett kärt arbete. Der besökt af AD:r och HB:n. Undertiden for derförbi 2 vagnar, och i den ena satt professorerne Linsen och Hartman från Hfors res.resande till Uleåborg. Jag helsade; de sågo lyran i min mössa och helsade wänligt igen. – –

28 Då jag kom hem tackade Mamma mig. Det war, tror jag första gången, hon haft någon anledning dertill.

29 290. Lördag. Wäderleken mycket ostadig, regn, solsken, mulet och klart omwexlade hela dagen. Lithens, hwilka i går fått besök af Fruarna Hjelt och Calamnius från Wasa, gjorde här en liten förmiddags wisite. Jag disputerte med flickorna om Rosenquist, en Swensk rakodant, som har dåligt rykte öfwer öronen. Flickorna förswarade honom; jag tycker det är beskedligt af dem. Jag känner ej karlen, men har sett dylika öfwerskärare förut, tror dessutom att ett fruntimmer ej kan känna en karl så i grund som en karl, och Hindrik säger det war en syltfot.

30 S. D.Samma dag e. m. War caffedoria hos Lithens, hwilken efter mycket twekande om wäderleken ändock blef af i trädgården. Dit gick inte jag i förstone. Lånte mig fördenskull en kikare af bror Ekberg, och såg på flickorna hur de der rördes. Det war ett förbaiskadt roligt arbete, och det är synd att jag ej alltid har en sådan der trollmaschin att begagna. – Sednare mot quälln kom bud jag skulle komma strax och så gick jag dit. Der war en talrik samling, efter wanlighet mycket unga damer, men utom mig woro Albert och Baiqueau de enda ungkarlarna i hopen. Der lektes, dansade ett potpourie, etcet. hwarefter sällskapet gick i nedra danssalongen och så converserade en stund. Sedan skildes samlingen. Då flickorna utdelte sina otaliga afskedskyssar, tänkte och sade jag: »den som hade heldst hälften af alla de kyssar ni i afton gifwit bort.» – »Å, sade Rosalie, jag tror knapt du welat ha dem!» – det war ju att fasligt chichanera en ungkarl, och jag hade så när måst bedyra att jag, ta mig raggen, war så snål derefter som någonsin en 17årspojke warit. –

|17||77||288|

31 21. Söndag. Med Mamma och Sophie war jag i kyrkan, men kom dit för sent emedan wi förut gjorde en för lång wisite hos Lithéns. Schale predikte, och gjorde det mycket säkert och bra, endast, tyckte jag, hade han behöft litet mer wärma i ande och uttryck. Efter kyrktiden war jag med Hindrik och Albert på gamla kyrkogården. Der gingo wi först till wännen Alexanders graf. Gud wet hwad jag tänkte der, men der höll en tår på att smyga sig ner. Du sofwer i ro du, broder min, sof du sött tills wi engång wakna tillsammans.

Denoriginal: »Den ene går en stund förut,

den andre efter. Men till slut

i himmelen de mötas!original: mötas!»

Wallin.

34 Äfwen på Moster L–:s graf stod jag och kom ihog hurudan sorg det war då hon gick bort från sina små. Förr wäxte der flere planterade blommor; nu war der så vildt så vildt, och endast roen späd rosentelning stack ur det höga gräset opp. Kring henne sofwo nio barn. Det måste wara en skön grupp i himmelen att se en mor med nio små englar rundtomkring!original: rundtomkring!”

35 Derefter besågo wi ännu flere andra grafwar, hwaribland min fasters och mina små bröders. Den gamla kyrkgården är ändå bra mycket trefligare än den nya. Från wännernas grafwar tog jag små plantor och satte i min psalmbok.

36 Åter wänder jag tillbaka från grafwen till lifwet de lefwande igen, från dödens alvar till lifwets glädje. – Sådan är öfwergången, idel omwexling, det är lifwets lif. –

37 S. D.Samma dag. Om e. m. skulle jag med Mamma och syster gå till Bergers; wisiten misslyckades och hur det war så kom jag till Lithéns. »Kom in å drick caffe med mej,» sade moster L, »jagoriginal: jag sitter här så ensam.» – Jag gick, och snart kommo unga damerna in från sin jungfrubur efter en middagslur. – Wi spatserade i trädgården en stund och spelte der Fortuna på fikon som ändades så att jag förlorade. »Om det warit 3 gånger mer, tänkte jag, så gerna»! Der hände sig att Rosalie sade jag war för mycket likgiltig, d. v. s. för litet djerf, och »kundeoriginal: kunde wåga mer!» – War det icke sköna ord att höra för en filur som jag? »Albert är för mycket vågsam,» sad hon äfwen och då blef han stött. »Tusen gånger heldre, tänkte jag, hör jag det förra än det sednare ur en flickas mund.» –

|18||78||289|

38 Sednare på aftonen spatserade wi till den herrliga stranden på andra sidan ån. Der ryckte jag opp en igenspikad grind, hwilken bedrift flickorna sade syster Sophie borde få weta ty hon har flere gånger sagt jag duger ej till annat än hänga näsan öfwer boken. – »Hwad skrattar du åt?» – »Små minnen bara.» – Disput om hwad Mathilda förut wägt. (nu 6 L℔ 14 ℔). Om karlanapptag att lyfta hwarann. – »den som nu haft öron att höra gräset vexa!» –

39 Om aftonen war jag till sist återigen »mycket envis»; wille ej äta hos L–:s emedan jag trodde Mamma wäntade mig. På hemwägen spatserade jag med Hindrik, efter Mamma än war i stan. – »Om icke du min blomma vore.» –

40 Hvad var det som Rosali sade?original: sade?” – Ack du aldrakäraste bryderi du är så rolig att höra från hennes läpparuttolkad chifferskrift

41 22. Måndag. Då satt jag hela f. m. hemma och läste Homerus. På e. m. såg jag på Mamma som bakade, då Stina kom in och ropade: Herr Blank är här! Det war werkeligen så; han hade mycket hastigtoriginal: hasstigt beslutit sig till denna skuttresa. Det war ett rätt kärkommet främmande. Han kom kl. 4 e. m. men wi suto ändå hem drucko the etcet. hwarunder jag ochså planterade smått.

42 Samma afton woro wi i bastu hkethvilket gjorde rätt godt, det bedyrar jag. –

43 23 = Tisdag. Wisiter med bror Blank. Wädret warmt och godt. Till Turdins, Lithens och Bergers. Somliga sade: »tamme fan ä dä inte Blanken»! och somliga: »herreoriginal: herre Jesus si Blanken!» Hos Lithens beskyllde man mig envist för envishet i Söndags. Rosalie och jag bytte små såk.så kallade hemligheter. –

44 S. d.Samma dag om aftonen inföll den glada Midsommarnatten och war denna gång wist icke den tråkigaste jag öfwerlefwat. – På aftonquisten möjade jag i lusthuset, souperade derpå och spatserade sedan kl. 10 om aftonen med syster och Blanken till staden, der wi sammanträffade med flickorna Lithen, Calamnius, Johanna Svahn, Marie Berger och några af fruarne hwilka gjorde oss sällskap. –

45 Så wandrade wi norrut. Mycket folk war i rörelse, gamla och unga, och allestans war liflig trafik, i synnerhet åt andra kampen till. För att knyta walde sällskapet wår Finnantåker, ett temmeligt stycke inåt skogen. Der knöto wi således.|19||79| Åt mig knöt Mathilda. För öfrigt en hwar af flickorna för sig. Wi woro nog bekymrade att knytorna skulle ryckas opp. På hemwägen samlade wi en hwar nio olika blommor för att af dem knyta en krans och drömma på. – Det war muntert. Derpå hotades wi af en liten regnskur, men hwilken snart gick öfwer. Wi spatserade|290| flere gånger af och original: och an ty natten war herrlig och warm. Wid norra tullen skildes Kudnisböna från det öfriga sällskapet. – Ännu derefter war jag med Sophie till Frillas källa efter watten ty och hon gjorde med det ett prophetiskt försök. Slutligen då alla sofwo gick jag än en gång i wår trädgård. Solen hade för längesedan gått opp under det sällskapet en stund rastade här. – Morgonen war underbart skön, så att det war föreföll mig illa att alls sofwa bort dess herrliga prakt. –

46 Ack om jag på min krans finge drömma om dig Mathilda, det vore ju den käraste den bästa drömmen. –uttolkad chifferskrift

47 24 = Midsommardag 1835. Onsdag. Wälkommen åter till wåra bygder igen, sköna Johanne, sommarens älskling, du lustiga lekkamrat från lustiga tider; din sol skiner ju än så glad, så klar så det wore synd att annat säga om dig; altså, mycket wälkommen! Sömn och hwila togo alltför uteslutande ut sin rätt. Jag hade ingenting drömt på kransen, eller åtminstone glömt hwad jag drömt. – Men fastän sömnig, war jag dock i kyrkan och afhörde Fonselii rätt goda men efter wanligheten släpande predikan. – Ett in och ut hos Lithens derpå. – Mamsell Sahlbohm spiste hos oss middag. Efter det wäderleken hela dagen warit hotande lugn och qualmig utbröt kl. 3 e. m. ett störtregn med stark åska och hwinande orkan. Det warade inemot ½ timme hwarefter aftonen blef wacker nog ehuru ej säker för ytterl. regn.

48 Efter en muntrande middagslur promenerade Blanken och underskr. till Lithens, funno der ett litet sällskap och, hwasd som mest förwånade mig, bror Hindrik deribland,|20||80| den flickskygge krabaten, som på sednaste tider öfwergått från sitt trefliga muntergökslif till ett rigtigt eremit. Rosalie L. hade fått honom oförwarandes ditin. Här drucko wi the, fingo afskedswisit af Schale, och wandrade derpå en hwar hem att soupera. – Efter soupéerna träffades sällskapet åter och wandrade norrut till Finnant åkern. Det hade gått som wi fruktade. Hwilken harm att se knytornaoriginal: kytorna wara sin kos! Det war mer än förtretligt, heldst det åt mig hade warit ettn rättwis wedergällning för alla de knytor jag som alnshög pojke war så quick att förstöra. Men jag slapp, jag som bäst förtjent det, ty alla mina 6 woro i behåll, men icke så Mathildas och de andra flickornas, hwilka alla miste mer eller mindre. För mig wexte gult och blått mest, twenne saker som ej smälta ihop. – Wi spatserade åt storbron. Äfwen de begge andra medlemmarna i triple alliancen, Mathilda L. och Johanna Swahn, hade på sina kransar ej drömt någonting. – Nu spatserade Hindrik och Åkerblom med oss; den förre höll sig skygg och tillbaka, den sednare wille wara cawaljer och förde höga conversationer, allt efter|291| det han blef intresserad. På storbron kastade Albert och jag wåra knytor i forcen, en sak som wi wäl kunnat låta bli. Det regnade engång smått och Johanna S. war min dam för tillfället. – Sen wi skilts från sällskapet spatserade Hindrik och jag tillsamman. Hindrik wille ursäkta sin föresats med en jemförelse mellan oss begge »pass för det, bror! Allt är ej gull som glimmar. Jag går lik en drucken på swag is; tänker: vimamus dum vivere pr valemusspråk: latin, det bäre tills det briste, och sen må det gå hur det will, deröfwer tänker jag nu ej grubbla!» – Men Hindrik gaf mig ännu en swårare nöt att bita på. Nu först märker jag det skulle vara en jernhård nödvändighet att böja sig under om engånguttolkad chifferskrift – men tyst dermed, min gosse, du får ej ens komma ihog det. –

|21||81|

49 25 Thorsdag. Regnig wäderlek. Ephemerer. Om e. m. war ett litet caffe hos Calamniuses till hvkethvilket äfwen underskr. midt i regnet kl. 7 om aftonen spatserte. Der woro en hoper flickor församlade, hwilka hade muntert nog. Deribland Lotta B. och Lovis K. – Oförwarandes kom jag bland annat att tänka hårdt engång och säga: »den som nu wore en hund.» ty flickorna pysslade med de aldra sötaste små walparne. – Damerna kommo hur det war, i disput om oficerarne; hwar och en förswarade och lastade en annan och somliga togo eld öfwer de strunt rödrockarne. – Några woro likwäl helt neutrala. Klockan half tio åtskildes samlingen och stridsfrågan blef oafgjord. –

50 26. Fredag. Wäderleken ostadig. Homeri Ilias. – –

51 S. d.Samma dag, e. m. åkte wi Kudnisbor till Haralden; jag kuskade Mamma och Blanken Sophie. på wägen mötte wi några som önskade oss regn på nacken; det war Lithens. Utanför Fonselius gick wår chaise litet sönder och nära Harald sågo wi åskan slå ner. – – På Harald tycktes man wäntat oss. – Efter en liten promenad i trägården satte sig flickorna och Blanken till bostonbordet. Der höll jag på att lära mig boston. – Kl. 9 skulle wi fara men bjödos till afton, åto alltså der. Mormor Wacklin, war nu der. Gumman stackare war skral. Jag håller just af henne. –

52 Klockan ½ 11 om aftonen afreste wi och kommo utan äfwentyr hem igen. På hemvägen såg jag Mathilda i fönstret. – Sötungen min hvad det är roligt att se en skymt af dig.uttolkad chifferskrift

53 27. Lördag. Wackrare wäder. Arbete med Homerus. Skref i denhär dagboken i lusthuset, der det war mycket trefligt att sitta. Om aftonen for jag i båt till staden, så att ingen menniska viste af det. – I Lithéns trädgård. Der wille Flickorna ut att ro, men det gick om intet. »Nu är hon ledsen; – inte talar jag om dig.» – Wi suto på kägeltrappan. »få se|292| om det inte blir någon historie af det här igen.» – Om helsningen då wi kommo från Kerrmans, hwkenhwilken jag inte mindes. – Rädisor. – Franz L. hemkommen.original: hemkommen

54 Rosalie är så rolig då hon bryr Mathilda. –uttolkad chifferskrift

|22||82|

55 28 – Söndag. I kyrkan, dit jag första gången i sommar kom i behörig tid. Neuman predikte, slarfwigt efter wanligheten. – Andestunder. – broder Hindrik satt hos mig en stund på e. m; han tänkte simma, men lät afråda sig. Wi spatserade i trädgården. »Jag tycker inte NyCarleby är sig rätt likt nu mer, sade han; jag tycker det är så tråkigt.» – »Du sjelf gör dig tråkig, bror.» –

56 Hos Bergers war Caffe, och dit gick jag kl. 6 aftonen. Der war muntert och roligt. Jag berättade huruledes Blanken blef perplex då jag gjorde han fick nys om min hemliga färd till trädgården. – »din skål.» – Wi spatserade ut till den trefliga andra sidan, plockade blommor etcet. (Elater cruciatusspråk: latin af Tant Emelie) – På den färden fingo flickorna en hemlighet att hwiska om åt hwilken wi hade mycket roligt. – På hemwägen följde oss flickorna, fastän det smått regnade. –

57 29. Måndag. Slöt i dag 4 Rhapsodien i Ilias, 544 verser lång. Ephemerer. – Logren är hemkommen; har warit på Kudnis på en kort wisit – hemma satt jag med Mamma och pratade. Blanken och Sophie woro ute. I Lithens trädgård var någon, ständigt drogos mina ögon dit. Till hvem der?uttolkad chifferskrift säg mig det, min gosse! –

58 30. Tisdag. Bjudning till middag hos Turdins och caffe hos Mauriz Nordquist. Tänkte refusera begge men antog dem emedan Mamma önskade det. – Till Turdins. Middagen war för Borgström. Der war kommen en ung dam, Mamsell Strömer; tycks wara en rätt hygglig flicka. Till Lithens kl. 4 e. m; skrattade der en stund. Så gingo Blanken och Jag till Länsman Nordquist. Visiten war temmeligen massiw och hwad man kallar klassisk. Wi kommo kl. ½ 7, fingo caffe ändå, ty wärden är en stor caffedrinkare. En originell man och en dito hustru, hwilken sannerligen war som kakelugnen. Allt annat derefter. Men det är synd att skratta åt folk. – Egenskapslek och 5 kort med unga damer der. Sophie O. myste på mund; tyckte vist om sig i sin svarta domino. – I täppan. En ung dam, Mamsell Hellberg. – bort kl. 9. – In till Lithens der wi med flit glömt wåra paraplyer. Der suto wi i ring kring brasan och firade den en stund. Flickorna L. följde oss till Wahlbergs port. –

Slut på Junius, den sköna Sommarmånaden.

---