Augusti

Augustus.

1 1 Måndag. Alörn Obestämd wäderlek. F. m. regn, storm, e. m. solsken, lugn, och det skönaste wäder.

Waknade på Alörn.

2 Morgonen nära grannar med damerna. Stort öfwerdåd, springor, nyckel tropheer eröfrade af Collander och Blanken som gingo offensivt tillwäga. – Nyckeln kastade jag in igen; den återtogs med storm. –

3 Efter flera afslagna ataquer blef frid afsluten. – Wi samlades fredligt nere i salongen. – Declamerade Gustaf den tredjes Helmfelt för damerna. Le tempsspråk: franska – Men tiden springer då man ville heldst hålla den i spatsergången. – Det blef middag, eftermiddag, caffedags, och wi måste bort, för min del μαλα ουϰ εϑελωνspråk: grekiska. – Kl. 4 e. m. sade wi: »adieuspråk: franskaoriginal: adieuspråk: franska Alörn!» –

4 Wid hemkomsten kl. 6 e. m. suto Moster A., Jeana, Mamma och Sophie i förmaket. – »Enoriginal: En nyhet, sade de. Gissa!» – »Biskoppen har warit i staden» – den gissningen wäckte mycket löje på min bekostnad. – Men nyheten war att J. L:ck hade rest till Sjöberg till Johanna, som det sades, för att ändra saken. – Icke sant. – – Samma afton hölls concilium oppe på wind vis a vis morgondagen. –

5 2. Tisdag. Morgondagen kom och war en regnig Cathrina.

6 Kl. 8 om morgonen inträdde till Mamma, der hon med flit ännu icke stigit upp, Lilla Putte och räckte henne en krans. – Efter en stund kom hon ut i salen. – Mellan fönsterna stod en blomsterklädd thron,|447| framför den ett utsiradt caffebord. Kring bordet och wid det flyttade pianot stod en löjlig grupp: Josephine B. i storrosig koft etc., Jeana B. och Sophie hwar på sitt sätt utstyrda, Blanken utspökad i Crispin, krage, skor och silkesstrumpor samt knäbyxor, och jag äfwen i Crispin med hatt och moustacher etc. – Med accompagnement af Moster Piano afsjöngos nu följande verser för tillfället, på Melodien af Runebergs Källa. –

Ja ros och törne, sorg och fröjd

i ewig wexling gå;

i lifwets wår, på lifwets höjd,

de wexlat dig ochså.

Men hur de wexlat, hur de gått,

hwar himlen ledt din stig;

du ägt en skön, en salig lott:

att älskas innerlig.

Och sorg och glädje, fröjd och qual

de runnit lugnt förbi;

men utan gräns och utan tal

skall dock wår kärlek bli.

10 – Efter denna sång framburos wåra hjertliga gratulationer, och sälskapet satte sig till Caffe bordet. – Efter Caffet åter blef det dans, Françoise och wals, mycket roligt. – Kl. 11 afklädde wi oss. – 4 år sedan.

11 Strax derpå kommo Zimmerman och Hilda Winge på afskedswisite. –

12 Föröfrigt hade dagen föga nöje att erbjuda; regn och rusk höllo ut och ett tillämnadt bostonpartie hos oss blef inställdt emedan unga thronföljaren hos Turdins häftigt och hastigt insjuknade –

13 3. Onsdag. Nordlig wind som längre fram på dagen gick till full storm. Maria. – Det är dessa dagar som för fyra år sedan så gladt firades att mången af oss derifrån behåller ett lifstidslångt glad minne. 4 år sedan.

14 E. m. hos Isak Lindquist, eller rättare, hos hans dotter, Marie Emelie, på gratulation. – Juthbacka herrskapet woro der, äfwensom Albert Dyhr. Musik. Superb musik, en talent hwaruti flickorna hunnit temmeligen långt. – Af flickorna har hwar och en sitt företräde; Emelie L. spelar med af dem med största fermité och säkerhet; Hilda W. med största smak och expression,|448| ehuru hon slarfwar ibland; Sophie, syster, är kanske taktfastast af dem alla. Carolina B. klappar, har icke urskiljning och i allmänhet ingen god touche. – bravo, ma belle!språk: franska

15 Mina O. anmärkte wisligen att musik är då werkligen en rätt wacker talent. – Claës Zimmerman och Albert D. woro här mera tigande af sig. – Blanken talte Fransyska med en Petterson, ung resande handelsexpedit från Götheborg och bror till hofpredikanten P. i Stockholm. –

16 Ifrån L:tens en stund hos Turdins der det såg bedröfligt ut, emedan Fontell fruktade att lilla gossen icke skulle öfverlefwa natten. –

17 Post Scriptum: Om Emelie Lindquist har jag gjort följande gåta: Fågel på Lindequist

Fågel sjunger på grönan quist,

på Linde quist!

jag är en liten wacker fågel förwisst,

som kan både spela och sjunga.

Och än wet jag ej min hjertans kär,

min hjertans kär,

om uti lund eller mark han är

och flyger långt uti skogen. –

20 4. Thorsdag. Andra dagen rasade Stormen med förökad häftighet; ingen menniska slapp ut till Alörn, och det stackars skärefolket woro der stängda från all communication. 4 år sedan.original: sedan

21 5. Fredag. Tredje dagen ännu galnare än förut, och nu med ett isande regndugg hela dagen. – – Hemma wid wår brasa mådde wi förträffligt men en lätt begriplig »hätäspråk: finska» lemnade mig ingen ro. – Turdins gosse lefde ännu, omärkligen förbättrad. – Albert hos mig om aftonen, – skäreherrskapet talte wi om. Himmelen råodnar eldröd i wester. Rättnu är det slut med Nordans rike. –

22 Full af förhoppningar somnade jag och drömde säkert om dem jag om dagarna tänkte på. –

23 6. Lördag. Morgonen kom, himlen war så blå, luften så ren och warm, sjön spegellugn. – Naturen war fridsam som en hwilande kämpe efter striden, som en morgonstråle när dimman wikit, som en förhoppning klarnad efter mycken oro. – – Hwad du gerna sprang till staden att höra efter båt. –

24 Väntan är lång när man är otolig. Kl. 2 middagen kom(mo) Calamnii båt, i hwilken jag fick fri skjuts till Alörn. –

25 Se huru wacker hon ligger der, Alörn, med sina nickande kronor, med sina speglande stränder och vågen som leker med småstenarne på stranden. – Hon är som ett sofwande barn uti skuggan af den blågröna alen, som en grönmantlad engel på kuddar af swallande blått. Hon är som en tankfull flicka på stranden som full af längtan ser utåt den solbestrålade sjön. – – Nu är hon så lugn, så lycklig på sin spegelomflutna strand. – Men det gifvas tider då vågornas här wildt tumlar kring hennes stränder. – Se! då ligger hon der lugn och orubbelig; som en fridsam hamn midt bland lidelsens stormar; som en sansad tanke i ögonblickets willor; som en stark själ i olyckan; som ett fromt sinne i werldsbullret, som en borg förswarad af tusende hjeltar. –

26 Alörn Frid öfwer dig, min sommarkrona, mitt lif, min glädje!

27 Sälskapet kommo så glada ut emot oss, Trio allegro, adagio duetto, Solo allegretto och solo crescendo. Schertzando af hjertans lust. – Det war något så hjertligt i flickornas: wälkommen! – något annat än det annorstädes wanliga: »herskapetoriginal: herskapet ä ofantligen wälkomna!» – Stackars flickor, de hade slitit ondt af wädret och knapt wågat sig utom dörrn under stormen, men ändå warit muntra och glada.

28 Promenad till Runeberget, der wi efter långt sökande hittade upp Lill Prajarn. ¤Våra chiffernamn. Ditt skall aldrig plånas ut Thilda.uttolkad chifferskrift – Nu war det fridsamt, ingen hon, ingen han emellan. –

29 Collander war missmodig i den sköna quällen. – Lade sig oraswill. –

30 7. Söndag. Stor Sorg och Stor Glädje exsistera tillsammans blott såsom okunniga om hvarandra. Warmt och wackert wäder hela dagen. – Förmiddagen gick under löje. Kl. 3 e. m. kommo Friherrinnan, Mamma, Sophie och Blanken. –

31 Det war en dag full af frid och glädje, frid säger jag, ty endast den glädje är ren, är full, är medweten af sig sjelf, som utgår ur frid. – Dock hwad behöfwer jag säga att wi hade en glad dag? Lustissima. – Wi woro på Alörn, wi woro på Lugnet på Lustissima, – voila toute la chosespråk: franska. – Efter mycket öfwerdåd om quällen, – slumrade jag bredvid Franz i köket. Mamma och Moster hade farit hem kl. 8. –

32 Samma dag dog på Orisberg min högt älskade cousin Franz Michael Toppelius 35 år gammal. – Nekrolog i slutet. –

33 8. Måndag. Wäderleken, på morgonen stormig, lugnade längre fram på dagen. – Klockan 10 föremiddagen rodde Collander, Blank och jag en dyrbar båtslast ut till Kubban, de fyra flickorna.

34 På Cuba war stort sällskap. Smedsbacka herskapet samteliga samt M:lle Calamnius, unga brudens unga swägerska. – Dinér på Cuba. –

35 Det war en wacker och warm dag.original: dag Solen sken, hafwet war som en förgylld och förgyllande spegel. Det war en sommarfest i naturen. – Fjärlarne wisste det, oskyldiga kräk, de tumlade muntert om bland sina blommor. Ungdomen wisste det ock; ungdomen har ock sina blommor; – somliga hafwa nät utspända emellan sig; fjärilar fångas deri; dödas icke, pinas blott, lekas med; – det är rätt; – Stackars blommor, ni skola brytas ni ochså, med en kyss skall man bryta er, plocka er, med en smekning – Aj! – Derför gäcka oss, pina oss, plåga oss, oss obarmhertige, egennyttige, ostadige; – Men apropos – det föll mig något in – hwad rår plockaren för att blomman är född att brytas? – Om hon icke bröts så wissnade hon onyttig. Lumpna död, goda blomma, – bryts! och du är hwad du skulle wara. –

36 Jag wet icke om ungdomen nu gjorde så här widlyftiga reflexioner, men visst talade Logren om nät och flickorna om fjärilar. –

37 Seglade med aftynande wind, ungdomen. – Undertiden satte sig gubben Stenroth på bryggan och läste ur en gammal psalmbok med högan röst böner för resande till lands och watten. – Wi woro ett muntert sällskap. – Rodde ut till Hummelskär och betraktade Myrslokarna. – – Klockan 4 e. m. rodde wi tillbaka till Alörn. –

38 Der dansades mycket efter Josephines guitarr och unga Molanders fiol. En särdeles munter och sälskapslik afton, denna lilla Måndags quäll. – – Detta gällde icke om mig. – Blankens påstående, att jag borde komma på Caffedoriet i morgon, gjorde mig ledsen. – Denna lumpna onödiga, nu högst pinsamma färd, afwågd mot en dag sådana få äro på året. – Jag sade nej. – Blanken blef mycket ledsen, – sannerligen om han förstode mig skulle han alldrig gjort det. – Thilda sade en halfuttalad mening. Hon hade rätt, – war mycket wärd i denna stund för det hon sade: du wet att wi wille ha dig här, men han blir mycket ledsen. – Jag stred; en ringa bild af stora strider mellan rätt å ena sidan och upoffring å den andra. – Jag wann och det war skönt. Blanken satte ej wärde derpå; det stötte mig. – – Halft glad, halft sorgsen, –

39 Stenrothens reste. Morbror C. trakterad.

40 En kyss af min goda Thilda. – Du är en bra flicka.uttolkad chifferskrift

41 9. Tisdag. Alörn. Förmiddagen wacker och warm, eftermiddagen regn. –

42 Declamerade Stamfrun för flickorna. – Sköna utsigter för dagen, men denm offrade jag; – Blanken war ej nöjd ändå. – Han wiste icke att en dag af full fröjd är bättre än ett år af half. –

43 Kl. 3 följde mig flickorna till nära Emilienburg. – Ditkommen lemnade mig twenne gossar en billett från A. Dyhr med underrättelse om fyrwerkeri på Juthbacka. – Jag skyndade åter till flickorna (frun och herrn hade farit på f. m.). – Det war försent att ändra beslut, – stackars flickor, det gjorde mig ondt, det war ett nöje som de länge gladt sig åt; – Felet war budenas, som hade sölat på wägen. – Hwad war det mer – man beslöt sig raskt att stanna quar; Det war wackert, mina flickor; – fasta beslut tycker jag om. –

44 Franz följde; – det war swårt att sätta foten i båten – lumpna färd! – – Himmelen gret ett hällande regn. Huru önskade jag ej af hjertans grund att regnet måtte förderfwa eller förhindra det sköna fyrwerkeriet! – När det sedan höll opp förargade det mig synnerligen. –

45 Wid wår hemkomst woro Kudnis fruntimmer just i begrepp att resa till Juthbacka. – Snart woro B. och jag färdiga. – Kl. ½ 7 kommo wi till

Caffée dansante på Juthbacka.

46 Jag war icke på dans humeur, passiwf, kall som is. Jag fick i updrag att animera till dans. – Jag gjorde det som en lexa. – Wi dansade ochså. – Jag kommer ej i hog huru mycket. – Wärdsfolket bjödo till.

47 Intressant war dock att se Fru Granberg och f. d. Lotta Kantzau, synnerligen den sednare som jag ej sett på 6 år. För wacker, alltför wacker för en Cornelius! –

48 Jag dansade med Thilda Mellberg när första raquetten gick upp kl. 9. Fyrwerkeriet war mediocre; åtminstone roade det mig föga, oaktadt alla högljudda bifallsrop från honett folk och pöbel. – Löjligast war en hund som oförtrutet och argt skällde på det blänkande fenomenet. – En bild, tänkte jag, af afund öfver en lysande förtjenst; – afund är en hund som skäller der den ej kan bita. – Efter det kyliga spektaklet en wals för wärmans skull. –

49 Klockan war 11 när wi kommo hem.

50 Samma afton kom genom Forsmännerna första underrättelsen om wår älskade Franz’s död, owäntad och smärtande för oss alla. – Mamma blef mycket bedröfwad och jag tänkte inom mig:

μινυνϑαδιος! ωϰυμοϱος!

52 Menniskans lif är en kort och orolig dröm: Säll den som waknar till den ewiga morgonens glädje! – Englasjälar trifwas ej på jorden. De bryta bandet snart, ack så snart! –

53 10. Onsdag. Wackert och klart wäder på Guds gröna jord.

54 Beställsamhet för återresa till Alörn. μαλα ποιπνυωνspråk: grekiska. – Hos J. Lybeck, Suckau med flere. Lybeck ämnar i Lybeck afkyla sin obeswarade låga. – – Hos Lithéns, der frun och herrn skulle fara ut på e. m. i sällskap med en främmande, som uprigtigt sagdt föga af oss efterlängtades. –

55 Kl. 11 f. m. På Juthbacka och tackade för sist, NbeneNota bene, jag begärde låna fru B:ns stora båt, hwilken ochså ficks. – Gumman fattig hade tandwerk. –

56 Eftermiddag: – Klockan 3 afreste hela sällskapet, lilla baron inberäknad, till Alörn. – »Åro, bubba!» skrek pojken. – Det fodrades ett sådant gudawäder för att få hans försigtiga mor att släppa gossen. – Wår båt war lätt rodd; B:n, jag och 2 andra karlar, kommo nära en timme förr fram än Lithéns som afreste nästan på samma gång.

Alörn.

57 Det första war att condolera flickorna vis a vis fyrwerkeriet. De uptogo saken ståndagtigt, och jag wille trösta dem med att det war bara råsk. Hjelt, Farbror och Landssekreter, (wid Kejsl.original: Kejl. Wasa Hofrätt?) – gäst på Alörn. Wi roade oss åt C:r, som wisserligen hade sina små randiga skäl. – Nu fruktade mången att det skulle blifwa »ett städadt» lif på Alörn, men liten ögontjenst oberäknad, bekom det oss mindre än wi wäntat. Flickorna L. woro de som mest måste »garder soi memespråk: franska.» – »Hwad roar ni er med här på Alörn, frågade H. af mig? – Med pantlekar, eller charader, eller hwad?» (det charakteriserade mannen). – »Nej, sade jag, wi ha här en mångfald af nöjin.»original: nöjin.

58 Kl. 7, 8, woro C:r, B:n, och jag och satte ut nät.

59 Kl. 9 rasade wi efter gammal låflig Alörssed, och sprungo natthugg utanför bron. – »Kors, för all del, mina unga damer, kom in, det blåser så swalt.» – – Håhå, farbror, tänkte flickorna, wi äro inga snömoswarelser heller, och så sprungo wi dess wärre. – (Plums, hoppade Albert i sjön, på grundt ställe till all lycka. – »Det war en sten som föll», sade Rosalie, och saken blef obemärkt.) –¤(saken hände om Lördags afton) Stor harm och förtret war att farbror skulle sofwa deroppe, det war en sak som wi hade swårt att smälta. –|453|

60 11. Thorsdag. Klart och warmt. Morgonwisite hos Hindrik på Emilienburg.

61 Flickorna plockade bär; – jag, Franz, Hindrik, dels metade, dels stöfwade omkring med bössa i skogen och hwarken fingo eller sågo något. –

62 På e. m. for Mamma hem för hushållsärender, Collander följde af missmod. Quällsstunden suto wi och spelade boston i södra salongen, och luktade rök från köket. – Farbror H. war oss ett inevitabile malumspråk: latin, ett malum interveniensspråk: latin. – Men trots, farbror! wi kommo dock om quällen in i norra salongen och dansade rätt lusteliga om de tipporna små. – Roliga tid, att lura en fuchs och wäsnas med dufungar. – Alörn, du alla örnars krona!

63 12. Fredag. Wackert wäder. Den dagen war jag mest borta, drog not, satte ut krok, = fingo föga, en 56 markers gädda. Simmade på Thorsön. – Hem till Alörn kl. 5 utan middag dittills. – Mamma kom tillbaka, och i skymningen anlände Hammarins, en hel båts last, till Torpet. –

64 Sent på quällen wäsnades wi åter i norra salongen, – denna gång ogeneradt opp och ner, ty den städade farbror war rest till staden. – T:a låg nere och Josephina hos friherrinnan; – natthugg. –

65 13. Lördag. Stöfwande hela förmiddagen och fattig plockning, (moispråk: franska) 17 korn, medan flickorna kommo tillbaka med fulla kärl. – Ojagt på eftermiddagen, ehuru Fr. och jag stöfwade wärre än Bella. – Denna tiden förebrå mig flickorna att jag så litet trifs med dem. – Icke otrefnad – parbleu!språk: franska – men en liten miss hushållning af den korta sköna tiden – medgifwes å min sida. – Albert kom på f. m. och farbror H. på e. m. – Herrskapet Hammarin hos oss, e. m. – Det war ochså en tid sistledne sommar, mitt herrskap, då wi tillsammans woro på Alörn; t. ex. då Johanna S. ramlade ner af bron. – – På Soupéen dansades en mycket treflig Francoise, hwilket nöje wi haft nästan hwarje quäll, ehuru jag glömt upteckna det. – Efter Francoisen åter bar det af opp, hwar i sin bur, jag för tillfället i södra kabinettet. – Dock icke directe; icke utan en förstulen påhelsning i Norra salongen. – Derifrån kom jag ut med sådan skyndel att jag så när pladask gjort hafveri från den lilla trappan om jag ej i detsamma kommit i hog granskapet med norra kabinettet och lyckligen anländt till golfwet på alla fyra. –

66 14. Söndag. Denna Söndagen war en märkelig dag, en ljufwelig fröjdefull dag, men icke utan sina små molnskyar, en liten händig bild af lifwet, från den gladare sidan, likwäl. –

67 I god tid upstigen ropades genast: »ett fartyg kommer in!» – och det kom werkeligen. Det war en praktfull syn i den klara milda morgonen framgungande på den lätt krusade wattenytan. –

68 Norra salongens stora fönster hade den bästa utsigt wid sådana tillfällen. Nedanföre stod jag, såg mera opp än ner, ehuru något bekymrad för farbror H. som werkeligen grep mig på bar gerning. Men det war ett lustigt spektakel deroppe, – der kommo de, den ena efter den andra, till fönstret, helt obekymrade och oberedda på åskådare; – den ena efter den andra tittade fram och förswann kanske litet förlägen; – Hwarföre skulle farbror H. skrämma mig dän? – – Men skadan godtgjordes på annat håll; sakta och dristigt klef jag opp; efter behörig förberedelse och wederbörligt tillstånd slapp jag ochså in; – Det war dock roligt att i tysthet ogenerad sitta der, ränsa krusbär, och låss se ut genom fönstret.|24| Nu hördes morbror L:ns röst dernere, honom om hwilken en ärlig bondgubbe sade att han talade som ur bjerjet. – »Skepp, ahoi! Hwarifrån? Hwad heter capten?» – Hoppet, Brunström från London. Men swaret hördes icke tydligt. – Det är Mentschikoff, sade gubben, det är säkert Lalin, fast han spektaklar litet. – Det blef derwid, det war Mentschikoff (en bonde kalladeoriginal: kalladet det: Menniskokopp,), det war alldeles solklart. – Men hast du mir gesehnspråk: tyska, ½ timme derefter kommer ett annat lika stort skepp prydlig och stolt framgungande förbi udden af Thorsörn. – Det är Engman med Juno, sade man. – Skepp ahoi!, skrek morbror L., hwarifrån? Och hwad heter LCapten? – »Wänskapen,original: Wänskapen, Lalin, från London.» – Hwad tusan pocker, sade gubben litet flat, – – Så war det och det första war werkligen gamla Hoppet.

69 Sällskapet ajousterade sig, dejeunerade och afreste till Mentschikoff. Jag wandrade åt Runeberget med en quarnhacka. –

70 Wid min återkomst hade nyss passerat den grufliga händelsen att Marie H. hade plumsat i sjön på circa 1 alns watten. – Intet under! Fru H. hade natten förut drömt att Marie war utan hufwud! – – Just nu for ungdomen ut att segla i M:ffs slup, styrd af styrman Alcenius. – Jag med. – Ute på sjön kom Farbror H. m. fl. i slupen. C:r wille gå i land. – Det blåste skarpt nog, och bar af med en sjungande fröjd. – Längre fram på dagen lugnade det något. –

71 – I slupen gjordes den anm. att om båten nu kantrade, så wore mångens jordiska glädje för alltid förstörd. – På sådant hårstrå hänger vår glädje.

72 Roende med T:a och Sophie innanför Quaien –

73 Mamma kom tillbaka från en liten skuttresa hem. Medförde åt mig en ny swart rock som proberades och gillades. –

74 Redan första gången den begagnades war rocken witne till både moln och solsken. – Hela sällskapet gick kl. 4 e. m. till Hammarins torpet. Der woro Sjöbergs, Hammarins, Swahns, Lindquistens, Lundmarks, Doctorn. Märkligast af alla war det unga paret, Doctorn och Johanna S. hvilka bägge alldeles icke brydde sig om att cachera sin liaison. – Ungdomen som war mycket manstark skulle springa något. Waldes först natthugg, sedan quatre cuins, sedan enklek. – I den sista stod jag och dansade så spotskt tills min dame gick mig ur händerna. – Ett mägtigt moln skockade sig på hennes panna, som ej skingrade sig förrn i Françoisen sednare, och ändå länge lemnade spår efter sig. – – Sedan den ledsamma springningen war slut, grupperade man sig vid trappan.

75 Här war det som Mina O. och Emelie L. wid en sten på stranden ingrafde P L:s odödliga namn. –

76 Korteligen den nya inredningen af Torpet war lika behändig som den gamla, nemligen så att herrarna nödwändigt skulle wara här och damerna der; till föga nöje för båda partierna, tror jag. –

77 Sedan wi länge conwerserat med vindpustarne på backen, skulle man ändtligen gå. – Men deraf blef intet. – »Nenenenej,original: Nenenenej, sade Morbror L., litet uprymd, ingen ur en fläck.» – Wi anade icke strax att gubben hade dermed sin lilla wälmenta mening. – På bryggan wid Lugnet syntes ett underligt sken. – »Se, sade några af flickorna, se huru de ljustra på Thorsön.» – Ungdomen från Lugnet började bättre ana förhållandet.

78 Ändtligen skedde mangrant upbrott till Lugnet.

79 Det war en molnig och dunkel afton; den mörka Augustiquällens långa skuggor omhöljde oss, vinden susade hemskt i den dystra skogen och skyarne jagade hwarandra på fästet.

80 Muntert wandrade sälskapet genom den susande skogens skuggor; wi kommo till Lugnet, förbidande hwad som ske skulle. –

81 Då flammade på bryggan en klar låga opp, det började spraka gnistra, fräsa, som en hväsande orm slingrade lågan omkring, den brast ut med en knall i en eldpyramid, och i dess midt lästes med brinnande bokstäfwer: Charlottenlund.

82 Dert war en wacker syn i den mörka quällen, – så brann det en lång stund – knall! och det slocknade sprakande. – Då utstörtade från skeppens dunkla massor ute på sjön twenne strömmar af eld och kanonernas tungor ropade hell dig Charlottenlund! – Kanonernas echo rullade bort|456| längs Sandörns furukrönta stränder, och när sista knallen echade utåt hafwet, då hördes ett mägtigt enstämmigt hurra! från skeppen, ej olikt dånet af det nyss bortrullande echot. –

83 Då fröjdades wi i wåra hjertan och trädde gladeliga in i den klart uplysta salen der bålar och fulla glas vinkade oss wälkomna. – Med allmänt bifall proponerades genast Charlottes skål, som enhälligt dracks i botten. Wi borde ju till tack för mycken glädje gifwa wår wärdinna äran, synnerligen som härmed en skål för det högstälskade stället sjelf war förenad.

84 Emellan skålarne dansades walser och Françoiser, mycket muntra. Det war en munter quäll, man behöfde blott visitera allas ansigten, ja nästan allas. – Med min dame i enkleken kom det under Françoisen till förklaring, hwilket här ännu icke lyckades mig komma till punkt med. – Gubben L. war mycket treflig wärd, ehuru han hade nyheten om Amphions olycka att tänka på. Albert D. och Paterson, arrangeurer af fyrwerkeriet; A. dansade; war munter nog.

85 Kl. war wäl 2 då man souperade. Gamla herrarna litet uprymda; de unga om icke af punsch, så åtminstone af glädje. – Så slöts denna rika vackra Alörsdag.

86 15. Måndag. Den särdeles muntra och herrliga Söndagen war egentligen en slags försök att till yttersta droppen taga ut wår Alörsfröjd, för att sedan i långa tider hafwa godt deraf. –

87 Denna dag war bestämd till afresans dag.

88 Himmelen klar och luften warm. – Fågelen sjöng gladeliga på sin quist, och blomman nickade på ängen. Endast hafwet war på f. m. oroligt. Men på det gröna torra sjöng hela werlden:

O, morgen luft!

O, waldes duft!

O, goldener Sonnenstrahl!

90 Sannerligen, när man går med frid i hjertat i den gröna dunkla skogen, när trädens susande kronor hwifta omkring oss sin rörliga skugga, när tusende små hoppande, flygande, trippande wackra småfåglar öfver oss, framför oss, bakom oss, omkring oss quittra och quintilera, när för wårt öga står nere den gröna och vänliga jorden, ofwan den blåa och leende himlen, och i öster och wester en rosenröd gyllene morgon; – då klarnar det wisserligen med magt derinne, med tigande läppar sjunga wi med: Haliluja du sköna werld!

91 – Men wisan sjunger på sista wersen. – Först for Farbror H: mjukaste tjenare. – C:r ömt afsked i farstun .. – Josephines spådomar. –

92 E. m. sofwo herrarna B. et C. en ofredad middagslur. – I norra salongen rasade wi bland skräpet. – Josephina sade: »mina älskande barn!» Kors min söta Fina, hwad säger du för slag? – Nå sakta, det kan ju lämpas på oss allesamman. Barn äro wi alltid på Alörn, och älskande barn, jag hoppas ju du inte hatar mig, cousine Fina, och inte jag dig heller, likasålitet som jag Cousine Johanna, cousine Rosa, cousine Thilda äro mina owänner, utan alla hålla wi af hwarandra en smula: – Nå ja wi äro ju alla älskande barn, om inte just dina, så ändå för ögonblicket Alörsbarn. – Åh hwarför skulle du så ha mig att stupa i skräphögen der, – lappri, det är inte farligt om wi bullra litet; farbror har farit och golfwet bär nog – Aj, aj! – Tyst C:r kommer der ut ur kabinettet, oklar som en halfwaken »godmorgon!» – Gå nu och kamma sig, C:r, ni ser ju ut som en borstenbindare. – Aj! golfwet faller ner, taket ramlar ju öfwer oss der nere, hwad ha ni för er för wäsen. Ah! se Collander, så putsad och friserad som en Hamburger sprätt.|27| Nu är du icke mer lik en »godmorgon»! utan en: »mjukaste tjenare.» – Se så nu ligger Collanders hår nätt. – Du är mig för swår, Z. –

93 Se så, nu måste wi tänka på afskeds visiter. Håhå, jag hade så när skrattat mig sjuk. – Rideaun faller för denna scen. –

94 Torpet. Leben sie wohl!språk: tyska – Stor promenad åt Runeberget. –

95 Följande äro bergets Runor.

96 C. W. L., E. N., R. L.:n, M. L., J. C. C., J. S. C., I. S., H. W., C. B., N. B., A. D., Z. T., F. C. L., C. E. E., [            ]Tomrum 14 namn. – Öfriga märkwärdigheter äro källan och Lillprajarn.

97 Samt den eviga runan M L Z T som aldrig plånas ut.uttolkad chifferskrift

98 Allt detta besågs och af Lillprajarn togs ett hjerteligt farwäl. – På hemwägen war åter fråga om gårdagens fel. –

99 »Säg mig, har du alldrig känt ett slags öfwermod inom dig, en öfvermodig säkerhet som betraktar swårigheter som lekwerk och leker med lyckan som skulle hon det aldrig falla henne in att sätta punkt för hela leken? – – Bra är, rasande bra, att ha godt mod och godt hopp i allone, men säkerhet är farlig, säkerhet ramlar lätt, går snöpligen miste om målet, ja om det man redan har i händerna, såsom mig hände i går. –

100 Derför skall jag hädanefter akta mig, jag skall ha god tro men öpna ögon. –

101 Kl. 6 e. m. war stort sälskap på Charlottenlund. The dracks och namn inskrefwos i Journalen. – Kl. ½ 8 aftonen reste wi från det sköna

102 Alörn

103 sedan Lithens der hushållat i 18, Kudnis bona i 5 och särskildt underskrefwen diverse 9 dagar. I norra salongen af det oförgätliga Charlottenlund skref jag:

Farwäl Alörs krona!

solskens himmel! Sommarluft!

du som

man kallat Charlottenlund,

men som

andre med skäl kalla: Lugnet och Lustissima.

105 Ja, farwäl, min sommarkrona, mitt Lustissima, – såge jag dig igen! –

106 Den stora båten gungade med spända segel långs den skumma fjärdens sakta hwälfwande wågor. – Wi suto likwäl icke tysta, icke tårögda, suckande, längtande, sörjande; – wi sade med undergifwenhet wårt stilla farwäl, och när wi tänkte på wåra glada dagar alla, då sade wi med gladt hjerta: tack, goda Alörn. –

107 – Wi conwerserade således i båten, och promenerade från Åminne. –

Adieuspråk: franska, Alörs barn, pullorna små, wi träffas, om icke så, så annorlunda.

108 16. Tisdag. Kudnis. Dagar på det goda Kudnis, tystare, mindre lifliga men likwäl trefliga nog för att förtjena namnet af goda och glada tider. –

109 Fagerström med fru på Kudnis, en förmiddags visite. – En god hustru gör underwerk; – den förut så distrée föga sälskapliga mannen hade nu ett utseende af trefnad och upmärksamhet som klädde honom. – Frun war ett portrait af Pacius. –

110 Fortsättning af Tidningen Ephemerer, railleusespråk: franska i åminnelse.

111 Lithéns kl. 6 e. m. Vänner från Alörn en hjertelig godag! –

112 Scen 1. »Huru länge har hon nu warit bort? – Snart twå timmar. – Hahaha, det är åter en af hennes lilla stunder, sådan som den vid Juthbacka.»original: Juthbacka.

113 Scen 2. – Låt bli mitt hufwud! – Förlåt. – Du är obeskedlig. – Min söta du! – Ja, du kan aldrig lära dig wara stilla. – Lappri! – Du skulle våga en gång till! – Än om jag wågade? – Jag skulle turbera din coup de ventspråk: franska. – Jag skulle coeffera dig jemmerligen – Topp! – Se så! – – Hwad! Hwad! – Du skall straffas. – Pardon, mes demoisellesspråk: franska, jag ger efter, – ger efter, säger jag. – Fasligt! – obarmhertiga! –

114 Scen 3. – »du och jag kunde just slå oss i hop på gamla dar!» – Skinnlappen och hans – – hahaha! –

115 Postscriptum. En slump i trädgården i morse. – Rena slumpen. – Det är så. – Det är icke så. Om det skulle wara så! – Det måste wara så. – Ah! och än sen? – Än sen? Allt. –

116 Så är det och d’ä rätt, sade Myren, och wore det icke så, så wore det annorlunda och då wore det orätt. –

117 Blodet vek från min panna och jag afbidade icke slutet. –

118 17. Onsdag. Calamniuses kl. 6 e. m. Lithéns, Hammarins, C:na Stenroth, Kudnis frunt. – – Man brydde C:na S. – »Å nej, det äger vist icke någon grund; det är allt osannt.» Hjelper ej att neka, min förlofwade dufwa! – – Josephines Wasaresa om intet genom C:nii envishet. –

119 Sälskapet war muntert, drack thé och åt pepparkakor. – Kl. war 9 då man promenerade bort. – Samma afton fingo flickorna L. i Jenny Lalin en wälkommen gäst. –

120 Rosalie sade: du är munter, det är bra. – War du det, så länge det räcker; – jag skall säga dig: snart blir du alfwarsam – – Hwad! Hwad är det, Rosalie? – Du säger icke? – Jag skall ochså säga dig något: Jag lyder; jag dansar med så länge dansen räcker, och sjunger min visa – till slut. –

121 18. Thorsdag. Mild luft ock klart solsken. Det war herrlig höstsommar dag. Ty efter Alörsfärden, som är sommarens krona, räkna wi redan höstens ingång.

122 Hos Lundmark e. m. kl. 6. – Det war ett mindre sällskap, J. Lindquists, Hammarins och Kudnis herskap. – Det war musik i fråga. – Spelades Rossinis Rodo, quatre mains. – Ouverturen till Don Juan, quatre mains. – Sonater m. m. för quatre mains. – Ouverture till Trollflöjten (af Sophie) med accompagnement af violin (fru Dovner) och altviol (Lundmark). – Ouverture till Bellinis La Straniera (Emelie L:t.) med accomp. af violin. – Ouve Potpourie ur Aubers Bronshästen (Sophie Sjöberg) med accomp. af violin. – Af flickorna war ostridigt Sophie Sjöbergs musik förtjent af främsta rummet. I allmänhet måste om dem alla erkännas att de tagit sig bra. –

123 Denna musikaliska quäll måste ju wara särdeles roande.

124 Lithéns woro i det sköna wädret utresta på en lustfärd till Alörn. – De skulle wara borta öfver morgondagen, sade Johanna S.; – det wore särdeles besynnerligt, – stor oartighet mot Bergers. –

125 19. Fredag. En munter dag, gynnad af det allra wackraste wäder. – först.

Stor middag hos GTurdin, för Sjöberg.

126 18 personers bord. – Att anrättningen ej war skulle bli knapp, det viste man förut. – Om det ätliga lemnar jag osagdt; – det drickbara war så mycket vigtigare. – Utom 12 buteljer för dessa 18 man hade värden brygdt en ansenlig bål delicat punsch. – Det hjelpte nu intet prut. – Stenroth hällde watten i sitt glas, Collander smuttade – half nichtspråk: tyska. – Icke förthy att dylika muntra lag äro något owanligt, men summan war att undfägnaden var copiös och gästerna lagom.

127 Likwäl tror jag att hwar och en gerna tog sin lilla middagslur på saken; – så gjorde jag, och när de andra sedan klagade öfver knipningar, trötthet, sömnighet så skrattade jag som om jag påmint mig entt calas för 10 år sedan. –

128 Men venimus ad gravioraspråk: latin och förfoga oss, efter behörig putsning, kl. 6 e. m. till – till – till – till – till – till – till –|30| till

Caffé, Thé och Soupée, i Turdins norra Local arrangerad af Berger.

129 d. 19 Aug. war en wacker socité församlad. – Hwad stad och land hade skönt och älskwärdt, hvad det wackra könet räknade för sin stolthet, hvad det fula könet hyllade som quinlighetens perlor, det war nu allt i prydliga rader kring wäggarna samladt och utgjorde med skäl föremålet för mången mönstrande välvillig blick. –

130 Det war en wacker rad, wacker i allmänhet, – icke dessa sippiga coquetta varelser som kråma sig i stora städers societeer, icke dessa klena sockerdockor som efter nutidens mode se ut som de skulle i all sin dar ha druckit ätticka, å andra sidan vist icke heller sådana obildade eller halfbildade »Corei hönor» som fordom skaffat wåra småstäder mycket löje på halsen, – stilla och likwäl lifliga, modesta och likwäl muntra, litet begärande och mycket vinnande, – sannerligen jag värderar wåra flickor mycket, jag är förtjust i dem allesamman, tror jag, om sådant är möjligt. – Huru ofta återkommer man ej till den observationen att likwäl medelclassen är det lyckliga gyllene medium i denna brokiga werld. – Det är sannt, wåra flickor kunna icke på den charmanta Fransyskan krusa och »ljuga och complimentera», som Tegner uttrycker sig. – Deras bildning är icke fin men den är i dess ställe oförfalskad, och saknar vist icke alla talenter. – Och när wi rätt betrakte saken, faller ögonskenligen fördelen på deras sida .. – Dessa och dylika anmärkningar gjorde jag nu och ofta annars.

131 Hwad skall jag säga om dansen och quällens nöje föröfrigt?

132 I större societeer är det wanligen tillräckligt sagdt om man säger: man bockar, man niger, man converserar, man småler, man hoppar efter takt – voila tout!språk: franska – Här får jag likwäl äran tillägga: man bockar fryntligt, man niger vänligt, man converserar muntert, man ler af hjertat, man dansar af glädje, – voila un peu de ce que’ on y a du plaisirspråk: franska.

133 La fille, L’amie, la dame, la muette, la triste, la jolie, la bellespråk: franska, – alla muntra, la fillespråk: franska och la joliespråk: franska mest, – la tristespråk: franska log till och med, la bellespråk: franska mycket munter, modren war ej här, la damespråk: franska ibland invisible, L’amiespråk: franska upmuntrade sin swartklädda amiespråk: franska. Men som sagdt deras munterhet war olyckligtvis inte Fransysk.

134 Wi dansade så att golfståndarne i dörren förundrade sig. – 2 g. med la fillespråk: franska, 1 g. med L’amiespråk: franska, 1 g. med la damespråk: franska, 2 g. med la muettespråk: franska, vals med la joliespråk: franska och la bellespråk: franska etcetera. – Jag tror wi räknade 14 danser. –

135 Under soupéen kommo herrarna i gräl – »Maths Lithen, hör på du!» sade K. – »Jag hör ingenting, jag will ingenting höra, jag will hålla mig till steken jag»,original: jag, sade gubben tranquilt och ganska klokt. –

136 Kl. 3 morgonen sade vi damerna godnatt.

137 20. Lördag. Wackert men sedan hällande regn. – Just under enoriginal: een sådan störtande skur ankom kl. 7 om afton Moster Lithén från GCarleby, en wälkommen gäst till Kudnis. – Hennes lyckliga humeur gör att hon föga åldrats. –

138 Sedan den goda och glada Moster L. ökat wår lilla krets, föra wi ett rätt muntert och trefligt lif på wårt goda Kudnis. – Lilla putte Rosen är allas wår glädje och arrangerar bal hwarenda quäll. – Trötthet efter gårdagens dans behöllo wi föga, men wäl ett gladt minne som länge skall göra godt. – Jag talar om mig och mina likar.

139 21. Söndag. Odeciderad wäderlek. – Afhörde Molins predikan. –

140 Det hade länge warit hotadt att Hammarins skulle icke gifwa Bergers efter i Liberalité. Bjudning skulle ske, det viste wi, men huru? Bud mötte B. och mig i tåggrind när wi gingo i kyrkan. – »Seoriginal: Se så, sade B., i e. m. måste man sofwa en god lur för att kunna hålla ut i quäll.» – Spill inte på er, go’herrar! – Det war endast för damerna. – Damerna gingo således. – Wi stannade, wäntade – förgäfwes! Klockan öfwer 7 kom bud till J. Lybeck der B. m. fl. woro församlade. Ingen gick. – Fruntimmerna roade sig sjelfwa med dans och musik. – Saken wäckte sensation. – Man commenterade den både till godo och ondo. – Mest hade wi »spillintepåossar» skäl att förargas. –

141 Kl. 5 gick jag åt staden; prisadt ware mitt goda wäderkorn, – hwem träffade jag? – Åh ingen annan än T:a L. och Lotta B. på ett ryck hemma emedan de dansat skona sönder. – De woro så goda och sade att de velat ha oss med, men gillade likwäl att wi ej gingo. – – Men wi gingo till Brunnsholmen, jag, HB:n, AD:r m. flere. Der tröstades wi oss med the och keglor tills mörkret inföll då wi genom repeterade promenader utanför Hammarins fönster pejlade insigten.

142 Flickorna sade sig emellertid ha haft roligt.

143 22. Måndag. Dagen war något regnig och derföre indragen inomhus. –

144 På afton war en stund klart wäder. – Till staden på ett hastigt ryck – till C:iuses, till L:ns att recognoscera, hwarvid Frun befanns inspektera en magnifique stek och T:a skära till sillsalat. – –

145 På hemwägen frapperade mig ån, hwilken, redan höstligt, öfwer sin swartnande bölja utbredde ett oförklarligt behag, ja den mörka ytan war så talande så lockande att jag såg mig omkring efter båt för att, som fordom war mitt stora nöje, i den skymmande quällen sakta låta båten drifwa med den starka strömmen tills den nära forsens skummande dån twang mig att ro upp igen. –

146 23. Tisdag. Wacker och warm dag, wacker och warm i dubbel betydelse. – Bivistade Contracts läsförhöret i kyrkan som åskådare. De tider äro förbi då hjertat kröp ihop af förskräckelse hwarje gång prosten skakade på hufwudet. – Nu – huru lugn sitter man icke i sin bänk, ogenerad, frimodig! – Det roar mig.

147 Men vigtigare nöjen woro i fråga, nemligen:

Thé och Soupée hos Lithéns.

148 Det war eftermiddag ½ 8 då wi inträdde i salongen. Localen war charmant, så elegant, så wacker så treflig tillika! – I de gentila förmaken, i den wackra salongen satt en stor och wacker societé. – Fruarne med sin helgdagsmin och sina stora shawlar, les bellesspråk: franska med sina rosenkinder och subtila flors shawletter, – det war åter wackra rader och ännu talrikare än hos Berger. –

149 Kl. 8 dracks thé och kl. ½ 9 börjades dansen. – Här hade wi föresatt oss, wi som snart skulle lemna all denna wår goda stads herrlighet, att taga ut nöjet till sista droppen. – Det war således naturligt att wi ej dansade för formalitetens skull.

150 Genast i Första Françoisen hände det fula casus att begge flickorna L. suto. – Alla hade tagit för gifwit att de skulle komma för sent med sina|463| anbud. – Wi dansade således, och, korteligen att säga, 15 roliga danser. – La fillespråk: franska icke glad – kunde icke – ville väl – hade något på sinnet, ett något som man icke fick weta. Sednare förgat hon ibland detta något, skrattade till och med – du icke som förr – o du store Dansikringius! – När war jag någonsin muntrare än nu? – Aberspråk: tyska, säger Tysken – – nej, nej, nej, icke som förr – »Skulle det wara så? så, nemligen.»original: nemligen. L’amiespråk: franska munter, La bellespråk: franska skrattade i potpouriet, La joliespråk: franska, La muettespråk: franska icke der. – Janne L.:s waklocka slog 3 quart, Logréns känslofulla hjerta hade i quäll parade, exercerade »mellankalkoniskt» mellan Sophie S. och M:lle Salmenius; nemligen, så uttryckte han sig sjelf. – H: B:n icke rätt till humeurs, Schale ropade på Françoiser, Doctorn höll sig till fruarne och talte om »huru man walsar oförsigtigt!» – Soupée kom slutligen; Thildas sillsalat smakte förträffligt. – Efter maten dansade wi ytterligare. –

151 Kl. war 3 när wi drucko sista koppen caffe, och nickade godnatt!

152 Tack, gode morbror Maths Lithén för denhär quällens bastubad.

153 24. Onsdag. Följande dag stod på Ephemererna ungefär något sålydande: »År 1856. – Roliga tider, fordom, broder, du mins dem nog. Till exempel för 20 år sedan om du påminner dig en quäll hos Maths L., – det war ingen ledsam afton. – De goda menniskorna!, det glada folket dåförtiden! – Ah! det war ett herrligt folk. – Ja, ett herrligt folk, broder, hjertat blir mig warmt när jag tänker derpå.»

154 Och så ungefär skall man säga efter 20 år.

155 Från samma quäll daterar sig en god tid af 2:ne korta weckor. – Men de woro dock Majdagar i sjelfwa September! –

156 Lithéns, kl. 5 e. m., Fruns kammare. Jenny L. war allaredan rest; herrskapet hade med en god lur recreerat sig efter gårdagen. – Om P:ns handskar och andra reminiscenser från samma gårdag. Blef ochså fråga om en nyckel, en stor machine, och likwäl för ögonblicket wärd guld – Det war något likt det sista »hwadsomheldst», något bestämdare likwäl ett oskattbart pris. – Hwarföre skulle det wara en sådan olycklig skillnad mellan färgerii och färgerikammare. På sida, oaktadt alliance med Collander. Men priset – tålamod! Courage, mon filsspråk: franska, det är så. ringuttolkad chifferskrift –

157 Collander skulle ochså winna ett pris, skulle balancera på en stolkarm, och kratsch! war den i bitar. – Fy Collander hur ni bär er åt! –

158 25. Thorsdag. 8 Iliaden i Regnigt wäder. – Hemma. –

159 Josephine C. på Kudnis; de sista smultronen och de första krusbären. »Det är så, han wet icke hwad han skall tro. – Jag wet – jag gissar ochså att – – hwad gissar du? – Att det är från gubben; – Alldeles, derifrån blåser vinden.»

160 Om quällen roade wi oss med handsk-krig. –

161 Blanken hæsiterar om resan, torde dock slutligen göra mig sälskap.

162 26. Fredag. Det war en halfklar och odeciderad dag, klar och rolig i åminnelse.

163 Kl. 5 anlände till oss, Lithéns fruntimmer samt Collander. När man nu sammanräknar wårt icke så fåtaliga sälskap förut, så får man en nätt ring, en treflig, en särdeles munter och roliger krets. –

164 I salen satte sig friherrinnan wid pianot, Françoiserna trillade så gladeliga från hennes händer – vi dansade – Albert war kommen – ja vi dansade, och Putte Rosen trillade med midt i ringen. – Widare walsade wi ochså, – det war icke så ledsamt – små sälskaper tycker jag om, – walda, menar jag, – icke så illa walda i quäll. –

165 Widare satte wi oss i en liten krets i salen, en treflig ring, jag försäkrar. Wi drogo handsk, jag tilldömde mig en kyss, för hwilken B. skulle säga: tackaremjukast! – Ficks inte. Äfwen andra projecter af samma syfte kullkastades. Hela sälskapet spisade hos oss. – Liebe Gottspråk: tyska, säger Tysken, det war dock en munter quäll. – Herrskapet gingo, wi följde, klockan war 10 och det war mörkt. En promenad ej olik den om d. 23 Sept. 1832. –

166 Det war fråga om en fråga: »hwarför jag blifwit så underlig, icke mer densamme som förr. – Liflig discussion, hwari mitt thema war: Skenet bedrager, ma fillespråk: franska, ja, jag försäkrar:

det är en eld som glöder,

det är en låga warm

som wärmer och ej öder,

en lykta i min barm

ett litet ljus som ofta

mig ledt

och klara solskensstunder

mig gedt. –

168 Lilla, klara ljus, ditt sken skall alldrig bedra. –

169 27. Lördag. 10 Iliaden. – Skönt Lugnt Wäder, klar luft. –

170 Väntat Logren som kom kl. 7., angående brandstodsaffairer. Efter wanligheten converserade wi om likt och olikt. –

171 Efter hans bortgång kl. ½ 8 excursion till Fåfängan der les fillesspråk: franska hade wäntat. – Icke klart i dag, jag väntar beskedligt tills det lilla molnet gått|465| öfver. – Och på den himmeln äro de sällan långwariga. Samma afton klarnade det nästan aldeles. –

172 B. och underskrefwen suto i månskenet hos L:ns. – Der suto de i herrns kammare i liflig dispute; det är roligt att se huru B. icke wet hwarvid han skall ta fast, blott emedan han ser åt orätt håll. – Wi åter, Moster inbegripen suto i andra kammaren.

173 Samma Lördagsquäll spisade wi gröt hos Lithéns. –

174 28. Söndag. Afhörde Fonselius. Samma dag på e. m. hamnade jag efter hwarjehanda kryssningar, hos Turdins; H. war på Brunnsholmen, men tillfälligtvis träffade jag der fruntimmerna från L:s, troligen, som sagdt af rena slumpen. – Mamma och Moster på visiter; – dervid gjorde jag, som ofta annars, den anmärkning huru ringa halt dessa visiter ha, i jemförelse med detn förtroligare societé man äger dessutom. Det war bland annat tal om att sofwa högt. – Å jag kan icke säga, sade jag, och måste tiga för ett: Tyst! –

175 29. Måndag. Regnigt wäder som klarnade mot quällen.

176 Jag satt på Kudnis och gjorde Rosenperlor; lilla Putte hjelpte mig i arbetet och härmade så näpet: »nånånånå, min gosse!» –

177 På aftonquisten hade wi (Blanken) besök af v. Borgm. Roundell, Doct. Frosterus, Isak Svahn och Abr. Neuman hwilka uppe i wår kammare drogo ett litet boston, och woro skäligen muntra. – Bland andra war fråga om Frosteri »Sötnos», ett af moster L:ns d. ä:s uttryck. – Klockan ½ 9 aflägsnade sig herrarne. –

178 I det utmärkt sköna månskenet promenerade wi samteliga ut i trädgården. Nere wid hummelsalen i winbärsbuskarne hörde wi något tassla. »Det är tjufpojkar.»original: tjufpojkar. – »Aha! ropade jag, edra sakram. syltfötter! nu har jag er fast.» – sprang så i buskarne – intet syntes, en hund skälde, på det öfriga sälskapets vinkar wände jag om; i lagom tid för vissa, ty lilla Puttes Dadda berättade sedan: »jag war i en nöd, kan man tro, när herr T. tog aldeles öfwer mitt hufwud i buskarne, och trampade garfwar Forsell på foten.» – På Lusthusberget, der wi sedan gungade, hörde wi det smällas i grinden och hoppas öfwer planket. – Wi hade möda att tygla wår skrattsjuka. –

179 Och i sanning! stället war werkeligen wäl waldt för ett rendezvous, synnerligen om detta warit af mera sentimental beskaffenhet. Det war en i hög grad imposant och Romantisk anblick att sitta der i den tysta silfwerklara quällens lugn, när forsen sakta susade på afstånd och den klara månen blickade ned genom popplarnes skälfwande skuggor!

180 Josephine C. stannade hos oss samma quäll, och wi dansade med lilla Putte.

181 30. Tisdag. Det war skönt wäder, rätt passande för en promenad åt staden. – »Hwartoriginal: Hwart bär det, säger Hindrik ofta från bodtrappan? Till Brunsholmen, förmodar jag.» – Det är nu entt af deras spektakel, som är temmeligen påhittadt. – Åja, bewars, swarar jag, om du menar gula huset, så går jag wisserligen tid. Hwad angår det dig? –

182 Samma f. m. bakade T:a, Bl:n och jag buro stora märken efter en visite i bagarstugan. – Jag wille gå, så hwit jag war, öfver torget, men fick ej.|36| På eftermiddagsquisten drucko fruntimmerna caffé hos Wennerh. Blanken spelte Boston någonstädes, och jag? – rensade ärtskidor hos L:ns: Lisette och Rosalie stickade täcke, kommo sedan ut. – Det war en rolig quäll som räckte till kl. 11, då jag wandrade hem i kolblinda mörkret. – Mörkret? – Lappri!

183 Hos Josephine C. och syster S. gjorde jag en sen visite.

184 31. Onsdag. Det war en halfklar dag, den sista af Augustas perlor.

185 I sälskap med Ilias hade jag tillbragt min dag; min quäll wille jag tillbringa med lefwande folk. Gjorde för denskull en utflygt; kom till Fåfängan, fann sälskap der, åt bär, talte om hwarjehanda. Alberts förskräckelseoriginal: förskräckese då han öpnade trädgårdsporten, war upriktig – och okonstlad. – Men snart war fons omnis malorumspråk: latin åter ur sigte, sedan han till fru Bergendahl convojerat en dam.

186 Det är synd att jag ej mins om widare något föreföll, men summan är den:

Augusta pulchra, mensis amica mihi!

Lætitiarum alma omnium mater!

Pura voluptas! casta gaudia mea!

Quid est quod, jam defuncta te, subducta jam,

nec unquam reditura te mihi cara,

ad te tamen, ad fugitiva gaudia

mortalibus quæ sunt, respiciam lætus?

O omnia mihi donans, quid sit carum,

quid dulce breviter fruenti homini!

quid est quod recordanti te mihi

jam cito fugientem, dubiam in postero,

non sit lacryma desiderii tui,

non gemitus dulcis mihi memoriæ,

non timor horum mihi quæ futura sunt?

O flos ætatis! juvenile cor mihi!

Spes o futuri aurea! tu es, tu es

quæ mi beata reddas quæ fuerunt jam,

quæ sunt, futura quæ sunt futura grata omnia.

Tu vale! fons mihi dulcis lætitiæ,

Spes juventutis opulenta, valeas!

Quæ vero harum quæ nunc sunt donatrix es,

lætitiarum, es semper valeas et tu,

Augusta!