Juli

Julia 1840.

»De reisende rulle i verden hen
liig Rosenblade i Ström;
det svundne kommer ei mer igen ........
Snart er det en elsked dröm» – – – –
språk: danskaIngeman.

1 1. Onsdag. Julia tog sitt inträde med ett hällande regn. Mot middagen klarnade det i rättan tid. – Men en bjudning till diner i bröllopsgården kom litet sent; wi åto just då. – »Och helsa och tacka, jag har redan ätit.» –

2 Det hindrade oss likväl ej att få ihop ett dansbröllopp till e. m. i samma bröllopsgård – Idelig ungdom och tjockaste slägten församlas på Caffe. Strömbäck med fru – flickorna Bäck – moster Schjoman – (»hvadoriginal: (hvad det är roligt att se så mycken ungdom!») – sedan Lindquistarne, Lithénerna – och hela skaran. – Marskalksembetet fortfor i dag – och med än större värdighet, ty|68| mitt knapphål prydde en quist ur gårdagens krona, lön och souvenir på engång. – Det hände sig sällsamt med entt törnsros blad som jag bar före myrtenquisten, så sällsamt att dent sedan under hela quällen satt vid Emilias venstra sida – naturligtvis af misstag – ty min insinuation: »du lyckliga quist!» – begreps inte alls. –

3 Dansråd var undertecknad. Gapisterna pinade fram en polonoise, som börjades af brud och brudgum i första rummet, – brudgummens mor och marskalken i det andra. – Gumman Sjöberg är ordentligt en älskvärd gumma – jag hade den äran en Svensk quadrille då mest idel fruar dansade; och gumman (– som varit Mammas amma i sina unga dar) gjorde i sitt hjertas glädje så godt hon kunde.

4 Trångt war det att walsa, och takten miserabel, men annars bra. – Potpourie med Emilia och 2 Cottilloner. »och tycker du intet att Thilda är vacker i dag?» – »Jo – jag tycker det.» –

5 Efter potpouriet polska – på den hade alla väntat – till den hade alla sparat sig – och det behöfdes! – Ty såg du nånsin små milda vågor i hast bli höga, – och såg du nånsin små ljumma vindar i hast bli heta – och såg du nånsin hur lågen vandrar i rosengårdar – och såg du Malströmmens cirkeldans – hur allt som nalkas i ringen måste – då såg du något som liknar detta – då såg du bilder af dagens dans.

6 Det var en sällsam anblick – älskvärd och på samma gång nästan dæmonisk – som hade wi tjusats af Oberons horn. Alla svängde wi om – gamla mammor och mostrar och cousiner – och unga själar – alla, twå|1002| och fyra och sex eller flera i ringen – sedan blefvo de många ringarne en stor ring och inom den stora ringen många små. Der sågos bland andra en gammal farbror med silfverlockar och svettig panna, – och en ung cousine i randig yllekjol och ganska hygglig, som dansar bättre än någon annan. – Och huru de små ringarnas banor stötte ihop med hvarandra och med de stora, och hur det redde sig allt igen var gladt att skåda. (Parenth: en gång, Emilia, dansa wi som Malströmmen – som|69| »den röda» uti mina promenader – ah! – men se nu måste du ochså hålla min hand rätt starkt för att ej falla fastän wi slutat!)

7 Så yra wi länge omkring i polskan – och när detn slöts – hvad glans i ögat – och hvilka pioner! nu först andas wi åter.

8 Pellhållarne anstifta en complott – dess hufvudmän vill jag förtiga, medhåll hade de hos bruden och faster Engström mothåll af flere – t. ex. Rosalie. De svalkade sig en minut efter polskan och trädde sedan fram till sina moitieer.

9 »Jag ville hålla tal men har mist andan i polskan. Det är en gammal sed, och brudparets välgång beror derpå, – att pelhållarne få en kyss af sina moitieer.» – Hwad var att göra? – det kalla förnuftet med sina motskäl hade ännu ej hämtat sig efter polskan. – Engströmarne – de afundsvärda – började – sedan jag – Emilias läppar för andra gången – ! – Sedan Holstius och Dyhr – men det såg och det hörde jag intet.

10 Nu skingrade sig de unga själarne – röda och glada – marskalken erhöll många smickrande tacksägelser – och så godnatt. – Detta var nu Christine Bäcks bröllop – roligt calas – och likt Lindquistska Juntan, tyckte man.

11 P. S. – Men ej åt alla sade jag godnatt. Det kom ett bud att någon väntade mig vid vägen – och det var vår Calle Helander. »Och du reser hem! – Nå ja de foro litet illa med dig.» – »Ja, det var skada att de ej fingo Waléen till Ultimus, som de hade ämnat.» – Och så voro wi en stund uppe i våra Academica tills – då han reste och ej ville stanna quar hos mig – alla gästerna voro gångna från bröllopsgården. Det var ochså egalt. Jag sade atjé! jag med.

12 2 Thorsdag. Lisette reste med sina små. Gudware med dig, min gupojke! Mellan dig och mig är precis samma skillnad i år som mellan din pappa och mej, och jag skall vara din vän och bror, liksom din oförgätliga pappa var min.

13 Wår resa är utsatt till i morgon. Följakteligen tänka wi nu på afsked, och naturligtvis tänka wi oss då först till wåra quistar. – Der sitter Emil|1003| – flickorna hade räknat hans gäspar till 56. – Wi tala om i går och om Hfors. Farbror Isak subscriberar på Kalevala – Castren har sändt mig listan – Borgström junior kommer dit – och vår visite är kort. – Sedan Lithéns.

14 3. Fredag – Resan upskjutes till morgondag. – Emil – och portraiterna – och det förstörda souveniret – den utplånade förgätmigejen. –

15 A: hos Hejko; – Nordgrén och Dyhr – Jääkyntilet. – I detsamma visade sig irrstjernor på horizonten och Nordgrens förkläde anlitas förgäfves.

16 Flickorna Lindquist och Sjöberg och promenade till Kudnäs – derifrån echapera bergena men quistarne gunga the i aftonsvalkan på lilla lusthusberget – »och edra skuggor på papper – lofva det! – Nej – ej! Och den 20 måste ni minnas mig; jag skall lägga patience om det. Har du då ingen lust att komma med?» – »Nej, jag vet inte – intet just.» – »Du sade åt original: åt Rosalie att jag börjat tala grannt.» – »Ja jag sa’ det på Chr. B:cks bröllopp» – »tycker du då inte om grannt tal?» – »Nej det gör jag visst inte.» – »Är det säkert? Om det vore säkert!»

17 »Andra Françoisen på promotionsbaln, n’est ce pas mademoiselle?språk: franska» »Ja jag tackar, men hur ska vi då bära oss åt?» – »Jooriginal: Jo jag dansar med din skugga.» – adio – adio – men ej ännu – jag är ute i staden att vexla skjutspengar. – då gå Emilie och Thilda utåt bron – och får jag escortera? – och fram åter på bron – »med invigningen af ert hus får nui vänta tills wi komma hem – Ja dä’ä säkert det – hvad lif der skall bli!» – adio –

18 4. Lördag.

12 (23) Resa från NyCarleby till Helsingfors Tavastmovägen.

19 Ödet, eller slumpen – ty begge benämningarna kunna här utan synd begagnas – – har på sednare tider roat sig att förljufwa mina Helsingfors resor med allehanda bihang, eller, för att uttrycka sig artigt, med ett högst agreabelt och angenämt bråk. Så händer sig nu att år 1840 den fjerde dagen i månadenoriginal: månden Julius och precis kl. ½ 5 på e. m. aftågade från NyCarleby stapelstad följande i twå himlavagnar och en kurirkärra uppstaplade sällskap, nemligen: 5 hästar – 3 flickor – 2 fruar – 1 rådman och en half Magister, hvilka alla, hästarna undantagna, på fullt alvar fattat den lofliga föresatsen|71| att ha roligt – hvilket jag hoppas är en rolig och agreabel föresats. Af dessa omförmäldta woro nu Rådman och rådmanskan jemte kusken Lars – nej Weurlin – stationerade i statsvagnen – Unga Lithenerna i himlavagnen med original: med halfmagistern –|1004| nej kusken – på kuskbocken – samt Doctorinnan och mademoisellen i kurirkärran – hvilket jag hoppas ingen har den djerfheten att förundra sig öfver.

20 Samteliga befunno sig hjelpligen bra – och aftågade, som sagdt var, i fred och ro med de respekt. näsorna vända åt solen, södern, den stora verlden och Juthas gästgifvaregård att börja med. –

21 Jag erinrar mig ej i hast något casus der kusken varit resebeskrifvare, ehuru sådant låter säga sig mycket bra. Ty som han innehar högsta platsen bör han ochså ha bästa öfversigten. – Jag vill nu åtaga mig att bevisa möjligheten af förenämnde casus, ehuru summariter, det begrips, »jag har inte tid till annat, jag skall resa bort nästa wår.»

22 1. På Simons Ggård träffades lemningarna af ett stort bröllopp – 180 gäster bjudna och dans från Onsdag till Lördag – ännu surrade polskan sedan all herrlighet för en timme sedan nedtagits från väggarna. Brudgummen – »nog har han åren ren» – var 20 år – bruden 18 – en vacker och älskvärd ungmor, så godt som bara barnet. – Hwem undrade att hon var blek (och derigenom ännu intressantare) när man visste att hon burit skruden i 39 timmar och dansat så hufvudlöst som det brukas med både käringar och flickor – om man ochså icke räknar 3 nätters vaka – och en 20 årig brudgums kyssar – saker som alla bleka, och de sista allramest. Det var intressant allt det der.

23 2. Warning att ej betala i förtid, synnerligen vid grindar, ty då händer att grinden släppes medan slanten uptas af ungarna.

24 Natten passeras på Dahlkarl i Wöro – ett godt ställe – ej utan en dråpelig souper – hvilket har sina goda sidor alltid, och på resor isynnerhet. – Oaktadt kuskens goda föresatser, ha hans eftersatser fått någon motion – och fördessutom ett regnbad – så att hvilan bekom väl.

25 5 Söndag. – På Dahlkarl skedde stor rafistulation – passen till Petersburg, o ve! – men passen äro med. – Wi tåga åter af – sedan vi träffat Frosterus som förundrat sig öfver parasollerna på planket.

26 Lillkyro.Kl. 10 till 1 på Lillkyro prostgård hos Lisette – en stor ödslig bygnad – ödsligheten kom af den oformligt höga och stora vinden med alla dess kamrar – föröfrigt vackert hus och väl beläget nära kyro elfven, med skuggrika rönnar och askar på 2 sidor och en vacker gård. – Pastoratet arrenderas nu ut. – Dejeuner dinatoire.språk: franska – Lilla Fanny lemnas i pension hos sin Mamma.

27 Öfvergående regnbad. – Natt i Ilmola – i ett rum – och afslagna propositioner. – Mattila hette gården, låg i Kauhajoki.

28 S. d.Samma dag – Nära Talvitie i samma Ilmola bor Forssells – fruntimmerna dricka thé der – Unga Forsellerna – agreabla flickor – besöka oss som hastigast – det var på quällen. Jag hade nyss slutat en promenad utåt vägen. Landet är flackt, skoglöst och enformigt.

29 6 Måndag. Knutila Från Mattila var blott en fjerndel till Knutila stora, nu fyrdelta hemman – der Franz tillbringat sina barndomsdagar. Här bor vår Ilmolafaster – så hjertinnerligt god och wälmenande – »och hvad skall jag nu bjuda åt så innerligt kära och välkomna främmande?» En frukostmiddag dukar gumman opp för oss – och under tiden efterskickas kodelus – Janne Forsman, som hyggat sig, är gift man, requirerar programmen från Hfors – förundrar sig mycket att Mamma kallar Kauhajoki »så här upp i landet», resonerar med gubben Maths om skeppstimmer och bjuder mig in till sig, der han hade 2 ljusa stora hyggliga rum för egen räkning fruns oberäknade – »Och helsa nu gubbarna – och nog tänker nu snickarn på en ny meubel hit i huset snart.»

30 Fastergumman hade twå pretiosa på väggen – porträtter af en gammal kyrkh. Forsman och hans fru, begge som unga aftagne för en 70 à 80 år sedan i den tidens galla – och begge vackra gentila menniskor – det kunde intet dam fördölja.

31 Kauhajoki är ganska trefligt – med goda skogar och yppig vegetation långs backarne och bäckarne – lofvande vackra botaniska skördar.

32 Från 9 till 12 f. m. dröjde vi hos faster. – Sade sedan atjé! – och åkte med god fart åt Christina till! – åt Christina – det märkte vi först sedan vi farit ett 6 fjerndels håll, – gubben Maths med vägvisare i handen – Snopenheten å ena sidan och skrattsjukan å den andra vill jag af skyldig vördnad förtiga – Men vi vände om samma väg igen ända till Kauhajoki kyrka och derifrån kommo wi på rätt.

33 Tavastmon S. d.Samma dag mot quällen komma wi till Tavastmon som vidtager ungef. på gränsen mellan Ilmola och Ikalis socknar. – Hur man skrämt oss för denna Tavastmon, – dess långa håll, dess djupa sand, dess stora ödslighet! Och se! allt detta war ganska drägligt. Visst hade wi 3 tiefjerndelshåll, men med goda hästar och försiktigt körande tappade wi alls ingenting på dem. – Sanden sågo vi väl till – här komma förebuden, tänkte wi, – men det blef aldrig värre än förebud – och alltemellanåt vägar som golf så hårda och jemna. – Ödsligheten var stor imponerande i sin sort, men ofta afbruten af den rikaste vegetation och den herrligaste natur, såsom på Skantzi. – Vid vägkanterna på den ödsligaste mon vexte Dianthus arenaria med sin nobla doft. – Gästgifvargårdarna nästan utan undantag goda, folket|1006| tjenstagtigt och wälwilligt. – Detta war den rysliga, den illa beryktade Tavastmon – och trefligare resa hade wi aldrig än just deröfver mon.

34 Det gick genom natten – man kan föreställa sig den stora brådskan! – En skön mild natt – piskan och den vackra naturen höllo kusken vaken, under det att damerna nickade – somliga framåt, andra bakåt.

35 Skantzi. Vid midnattstid hade wi passerat det första långa hållet och kommo till Skantzi i Ikalis – det skönaste ställe man sett i en Julinatts skuggor. En hård sandvall med det finaste gräs, de vackraste parker af höga furur – en slingrande å med branta stränder och skuggiga granar, en vacker bro öfver ån – gården på en kulle derinvid med jemnsluttande plan åt samma å – och bland annat märkeligt äfven en den vackraste danssalon derinne – helt ny och halffärdig – stor, ljus och med golf af alnsbreda furuplankor. – Ungef. en timme väntade wi på hästar. Gamla herrskapet sofvo – wi unga ströfvade ut åt elfven och bron – och knapt nog har någon förut botaniserat på Skantzi vid denna tid på dygnet.

36 7 Tisdag. Ännu en märkvärdighet funno flickorna på Skantzi – jag hämtade dem en lysmask – en sådan hade de alldrig sett, och den vart grann att påse i mörkret.

37 Kl. 1 fortsatte vi resan 10 fjernd. till Ninisalo – ochså hyggligt – ankommo dit kl. 4 – rastade 1½ timme och drucko caffe – fortsatte sedan och stannade vid Kungskällan en fjernd. söder om Ninisalo, – läskade oss med detss silfverklara vågor, besökte ett derinvid beläget rökpörte, hvimlande af syrsor, torrakaner och menniskor, plockade förgätmigej vid källan till åminnelse – och kommo åter 10 fjernd. till Wehuwarpi. Mon war nu lyckligen öfverstånden – på Whw. frukosteras och betraktas en »pikkonen matkamiesspråk: finska» ett litet dödt barn. –

38 Kyrofall Härifrån hade wi 2 mil till Järvenkylä och en knapp fjerndel derifrån, samt lika mycket på sidan om stora vägen besökte wi Kyrofall. Höga, löfrika, herrliga kullar – mellan kullarna branta klippor, mellan klipporna svindlande jättevågor! Der wi stodo – der högt uppe eller der djupt nere – och hörde det döfvande bruset af vågornas tusen röster, och sågo den lugna sjön med förfärande hastighet kasta sig bröstgänges ned utför slippriga afgrunder – och sågo massorna, ännu skummande af raseri, trängas emellan granitens trånga Wäggar, och snabba som pilar skynda sig fram till den andra sjön för att långsamt lugna sig der – när wi hörde ock sågo detta och gladdes fast wi måste häpna och beundra, då sade wi till hvarandra att »det här war något wackert!» – och »det här förtjente väl mången mils resa» – – men vattenandarna skrattadeoläsligt p.g.a. bläckplump eller motsvarande|1007| åt oss med plaskande röster, och länge ljöd i wåra öron deras dånande löje genom skogarnes dunkel lik en aflägsen åska i wåra öron.

39 Obs. – oförvägenhet i hög grad – en pojke klättrar längs klipporna ned på sidan om fallet – lägger sig ungef. vid dess midt ned på en sten och dricker – troligen för att bli sedd och beundrad af oss – det var väl en vanlig sak för pojken men ej för oss.

40 Vägen framåt omvexlande vacker men dugtigt backig. – gamla herrskapet i statsvagnen klifva i början ut hvar gång det skall bära oppföre, men afstå snart när denna motion blir för tät och för besvärlig.

41 Dagen var ovanligt warm. Efter dess och förra nattens mödor hvila wi på Mahnala – ett förtreffligt ställe med twå hyggliga Cajsa Lisa – och likaså hyggliga bäddar. –

42 8 Onsdag På Ylijerfvi war det wi lågo, 5 fjerndelar från Tammerfors, i Ylijerfvi kapell af Birkala socken. – I hällande regn kommo wi till Tammerfors, torkade oss der, väntade på Mamma som kom efter, och på gubben Maths som besökte Lundahl – intogo dejeuner dinatoirespråk: franska, drucko caffe och begåfvo oss derefter (med det samma wi afreste) till pappersfabriken, hvilken jag sett förut och till Nya bomullsspinneriet, hvilket var något vida vägnar mer än man i wårt land förut sett i den vägen.

43 Med oss följde som cicerone en af Lundahls bokhållare som stod sig mera slätt med gubben Maths som ville ha noga besked på allting.

44 Der sågo wi först det ofantliga watten hjulet i gång, med dess colossala dimensioner, och wandrade sedan från sal till sal, från wåning till wåning och voro alla storligen förundrade och nästan häpna – änskönt wi allsintet läto påskina sådant för bokhållaren. – I sanning, det war intressant! Dessa stora salar, denna mängd arbetare, dessa blanka machinerier alla i rörelse, och, midt under detta, denna djupa tystnad blott afbruten af machinernas klappande och surrande, – sådant hade wi aldrig förr sett. Man wisste liksom ej rätt antingen machinerna, som arbetade så flinkt och så skickligt, voro förnuftiga varelser – eller om ej de menskliga varelser som vandrade der af och an, hvar och en på sin afmätta plats med sitt bestämda, enformiga arbete, voro medvetslösa, sjelfva med vattenverk gående machiner. – Menniskan en machin – gode Gud! denna tanke blandar dock en hemsk och nedtryckande känsla i det lifliga intresse som väckes af dessa snillets beundransvärda konstverk och den Brittiska industriens framsteg äfven här uppe i wår aflägsna Nord.

45 500 arbetare, funno mest barn och unga quinnor, funno här sitt bröd; men 12 timmars arbete om dagen i dessa folkupfyllda rum och med denna lilla|1008| motion, hvad säga läkarne om det? – Bland annat voro här 36 väfstolar i gång – hvar och en väfde 20 alnar om dagen och hvar aln betalas med 12 ʄ – vackra summor redan det! –

46 Bland arbetarne var äfven en Rysse: Man hade slagit wad med en fabrikant i Petersburg att de finska arbetarne skulle hinna både mera och bättre än de Ryska, och Ryssen var nu hitsänd för att derom öfvertyga sig.

47 Från detta »wårt Finska Manchester» begåfvo wi oss kl. 6 a. och hamnade omkring kl. 10 på Onckala – till stort bekymmer för Moarispråk: finska som hade Landsh. Langensköld med sina tärnor före oss inquarterad. – De reste till bröllopps till Idmans på Hattanpää – dit förmenade man i morse att ochså wi skulle bege oss. – Moarispråk: finska ställdes tillfreds med goda ord och wi slumrade syskonsäng allt hur det föll sig. –

48 9 Thorsdag. Kl. 8 från Onckala. Kl. 12 middag på Ilmoila – och sjelfbjudna gäster på ett bondbröllopp – der vi emottogos gästfritt, visades in i främmandrummet, begapade brud och brudgum – ett par beskedliga utspökade figurer, tout comme chez nousspråk: franska – trakterades med musik af en brofogde och f. d. gardist, och med bränvin af talon Isäntäspråk: finska, hvilket tacksamligen smuttades uppå, hvarpå wi önskade »Jumalan onni ja kaikiä hyviäspråk: finska» och gingo vår väg, sedan flickorna beundrat en skönhet, en annan Ojan Pavospråk: finska – och jag gjort dem upmärksamma på min gamla observation att man alldrig träffar några unga flickor, eller ens drägliga quinnoansigten, men deremot ej så sällan rätt vackra karlar i Tavastland.

49 Tre ting af min upfinning roade flickorna: min örtagårdoriginal: örtargård, mina »Cajsa-Lisor» och min »Ransi». – ty »ptrrroh! der är en blomma vid vägen», och »hywäpäivä CajsaLisa!» och »Ransi! Huuti, Ransi!språk: finska» – voro utrop som jemt återkommo ock icke så sällan hade sin fulla riktighet.

50 I förbigående kan nämnas att wi i allmänhet hade godt om glada lynnen och om ord i allmänhet; – till och med i backorna hade vi våra små historietter, Rosalie de vida vägnar flesta och längsta. – Jag förgäter icke så snart huru rädda wi blefvo, att gubben Maths skulle – (jag hittar ej nu något bättre ord) storkna af skratt der vi åto kött på Talvitie och jag kom att yttra mig något för hastigt om köttsens begärelser – Aldrig såg jag maken till lustighetsparoxysm.

51 S. d.Samma dag kl. 2–6 e. m. drucko wi Caffe i Tavastehus, prisade dess kringlor och dess vackra belägenhet, promenerade ut till slottet och vågade oss in i dess hemska gallerier bland lösdrifvare, Ryska oficerare och annat pack, och plockade förgätmigej till åminnelse ochså här. – Natten tillbringade|1009| wi på Turckhauta i sällskap med Turckhauta ättens gamla anor, målade somliga af Raphael, somliga af Albrecht Dürer m. fl. –

52 10. Fredag. Fortsättning. – Tecken till promotion: alla skjutshästar tidigt utgångne. – Professor Ilmoni. Middag på Nuckars – och litet oljud från statsvagnen, – litet kanondunder från Amiralskeppet derföre att fregatterne understått sig att missförstå ordres och äta filbunka en timme för sent – hvartill kom att wien del af flottiljen fick 3 timmar vänta på gynnande vind eller skjutskampar med andra ord. – Ändtligen – efter förunnadt sälskap med ett par corvetter, Granfeltar och Hackzeller – embarqueras åter – sättes alla segel till – och stötes tillsammans med Amiralskeppet vid Helsingeby. – Här doppas i caffe, hvarpå hela flottiljen lyfter ankar, afgår med förlig vind och inlotsas af undertecknad lyckligen i hamnen Helsingfors kl. 8 och 2 minuter på Fredags quäll – efter en agreabel seglats af 7 runda dygn. –

53 Men nu är fråga om ankarplats. – Salig Nordberg tar intet emot, wi måste då lovera in till Gästgifvargården. – Undert. tar Isvoschik, kör grasatum efter Blank – hemma – på spektaklet – hos Rpffs – förgäfves, framför Madames inbjudning att taga logis hos henne, – och bogserar följagteligen hela armadan dit in, ej utan ett obetydligt haveri i portgången. – Här tacklas nu af – till stor förvåning för en kryssare som prejade oss an och mente att wi gjorde oss fåfängt besvär – och saluteras med »wälkommen söta syster, och söta Mina och söta flickor – och söta svåger» – och »förlåt söta Augusta», med mera som ej så noga kan specificeras. –

54 Här sitta wi nu, dricka thé och se trefliga ut –, – här lemnar jag nu flottilj och besättning i säker hamn – och här slutar ochså min Resebeskrifning.

Julidagarne 1840.

55 Julidagar – minnesvärda fosterländska Julidagar! nu skall min svaga obemärkta penna teckna er. Hvad kan den teckna? – Ack, den kan ej teckna mer än några spridda drag – den gör ej anspråk på äran att förvara edert minne åt kommande dagar. En mera snillrik hand, ledd af ett mera skarpsynt öga, skall pryda fosterlandets häfder med er bild.

56 För mitt öga må ni dock vandra ännu engång förbi – dagar med djup betydelse dold under ytan af flyktig flärd! – Mig sjelf – ett ringa namn som nämndes der bland de många – mig ville jag gerna här förgäta. –|1010| Men i min Dagboks fattiga sidor måste jag unna mig sjelf ett litet hörn; dock skall det bli afskildt som sig bör från det stora hela – för detta hela, för hvilket jag bugar jag mig djupt och glömmer mig sjelf – nöjd att försvinna, jag som andra, i den tallösa mängden.

A. Förespelet.

57 11. Lördag. Den som blott vintertid sett Helsingfors, har icke wäntat sig denna lummiga grönska, detta lifliga blå, dessa leende vuer hvilka en skön Julidag så behagfullt omvexla med architekturens sköna men stela skapelser och den reguliera enformigheten af gator och torg. Inträffar ännu dertill att dessa gröna promenader hvimla af en brokig folkmängd, och dessa blåa böljor uplifvas af en mängd farkoster i ständig omvexling, – så må man icke gerna neka Helsingfors sin trefnad, sin liflighet, och sin så ifrigt efterjagade, ihärdigt eftersträfvade och hastigt förvärfvade storstadsglans.

58 Redan under sista hållet närmast staden mötte oss gröna alleer, leende vikar af hafvet, – och våra resande fingo ett godt begrepp om staden redan på förhand. – Så äfven när jag följande morgon kastade en blick på den skuggrika promenaden utanför wåra fönster, märkte jag att här ej var så otrefligt. – Det är att märka att allt hade nu ett annat och högre intresse än de föregående somrarne.

59 Redan nu woro gatorna ovanligt lifliga, och folkmassorna i staden vexte med hvarje ögonblick. – Från alla håll, genom alla portar och med alla himmelens väder strömmade resande in.

60 Wi hade regn i dag. – De resande mådde bra, blott puttrade öfver vädret. Gubben Maths ville åka till Borgströms, tog en Isvoschik som körde sönder hjulet på sin droschka, och måste sedan promenera – gubben neml. Fruntimmerna pratade om resan, om den stora concurrensen, om den blifvande borgarbaln m. m. – På quällen var thédansant i brunnssalongen, men wi promenerade och mötte gentiliesserna – Kothen m. fl.

61 Kl. 10 samma quäll inflytta Lithens i sina rum – tillhöriga Taxell och belägna i Palmquistska stenhuset med fönsterna åt Esplanaden. 100 Rubel för 3 gentilt meublerade rum i den bästa delen af staden på 14 dagar, är billigt pris i dessa tider.

62 Hos Blank et Topelius är allt sig likt.

63 12 Söndag. I stället för kyrka en promenade åt kyrkan, en ovisite hos Borgströms och regn den öfriga dagen. – Lithens finna Hfors öfver väntan. – E. m. OSälskapsträdgård – ospektakel – blott the hos Rosenkampffs.

64 13 Måndag. Regn – Tulindberg opponerar mot G. Lundahl i 10 minuter – då han slutar finns ej posterior opponensspråk: latin der, utan måste efterskickas, till skandal för de utländska åhörarene.

65 S. d.Samma dag Inbetalar till Wænerberg 100 Riksdaler.

66 I. S. d.Samma dag Anton Stranskys Concert. (Bjudne af Lithens). Hwem är det som sjunger? – hvad! den der karlen? – det är ej möjligt. – Denna höga sopran, denna lena, mjuka kullriga fruntim|80|mersröst! Nej, det är ingen karl, det är en utklädd Kesteloot. – Men jag tycker mig se mustacher – ja, verkliga mustacher – och poulissoner – det måste då vara en karl. – Förunderligt! – Han går ej heller djupt och är svag i de låga tonerna – han måste då sjunga i falsette.

67 Hör, hvad är det? – Strauss walser – Françoiser – bjellerklang – pisksmällar – waldthorn – det är Schlittagewaltzer. – Ritsch! det går lustigt fram öfver den blanka isen – bravo!

68 14. Tisdag. II. Två älskade namn. – Runeberg och Franzen! Älskade glans i vår dunkla tid, wi wänta er begge i dag.

69 Wi samlas i promenaderna omkring 100 för att emottaga Runeberg på Ångslupen Helsingfors – och vänta länge – Då kommer slupen kl. ½ 2 – wi strömma till och återvända med långa näsor: han har rest landvägen. – Det var skada. Wi skulle ha sjungit så vackert.

70 Deremot mötte wi wår Franzén vid Töhlö; det var en af de stunder i wåra unga lif som ej så snart förgätas. Wi samlades vid Thölö efterhand (kl 3–4) omkring 200 – a 250 unga warma hjertan – mäst studenter – och några resande. Himlen war klar – wi fördrefvo tiden med en kopp caffe, ett glas punsch m. m – skrattande hjertligt åt de fåfänga försök man gjort att afstyra hela den talrika promenaden dymedelst att man utspridt att Franzen ej skulle komma förrän i natt, m. m. Undertiden passera väl 12, 15 vagnar förbi – och på ett rop: »nu kommer han!» rusade hela svärmen ut från wärdshuset, mindsta delen genom dörrn, de flesta genom de öppna fönsterna.

71 Cygnæus, talarn, – dröjde länge – Ståhlberg for att söka Cygnæus, Lille åter efter Ståhlberg. – Kl. 6 hette det ändligen: Der kommer han! Franzén kommer! – Och han kom. Der stodo wi alla på breda vägen – och alla hattar af – och ett hundrastämmigt hurra emottog honom som wi aldrig sett förut och älskade alla ändå så högt.

72 Vagnen höll. – Han åkte med Hartman. Begge suto med blottade hufvuden.|81| Då hurraropen slutat, talte Franzén – hans röst war mild men så låg att få hörde hans ord. – Derefter afsjöngo wi på melodien af: »Ren uppå tidens mörka wågor» följande af Holsti författade werser:

Hell dig Franzen! den Finska jorden,

din ungdomsbrud, nu gläder sig.

Fastän din lock är grånad vorden,

dess hjerta klappar än för dig.

Ja, som en älskad far du hamnar

bland Finlands söner, Finlands män;

hvad ädelt, skönt här finns – dig famnar

som vännerna sin barndomsvän.

Hur skönt, när Finland högt sig gläder

åt ljuset, tändt af Brahes hand,

Franzen, Franzen dess jord beträder

med helsning hit från Svea land!

Hell dig, du gamle, evigt unge,

du fosterlandets äras sken!

Wi kunne icke mer – wi sjunge

blott än engång: hell dig Franzen!

75 Då den rörande, nästan melancholiska sången tystnat – den var för mycket innerlig för att vara oblandadt glad – talade Cygnæus skönt och innerligt; bland annat detta: »då den nuvarande generationen vexte upp, hörde den vid sin vagga sånger af en underbar ljufhet; dessa sånger vexte i deras barnasinnen tillsammans med deras moders bön och deras faders välsignelser. – De kände icke då hvadan sångerne kommo som de alla älskade så högt att höra. Men de vexte upp och blefvo ynglingar – då lärde de känna sångarens namn, – och intet namn blef för dem mera älskadt och kärt än det af Franz Michael Franzén!» –

76 Då talade den gamle med silverlockarne ännu några ord: om de minnen som vaknade i hans bröst, om sin oföränderliga kärlek till det gamla fosterlandet, – om sönerne af hans ungdomsvänner som han mötte här – och mycket annat som lockade tårarne ur våra ögon. – Ty gubben gret – och få voro de bland oss som ej kände en blandad känsla af sorg, glädje och|82| innerlig kärlek stiga ur hjerta till öga med|1013| hvarma tårar. – Ännu skallade ett långt hurra! – och vagnen rullade af till staden. Strax derefter vandrade wi en corpsspråk: franska i långa rader under munter sång åt staden – wi kände oss alla som hörande till ett – och detta gjorde promenaden så treflig. – Sådan verkan har det stora och herrliga i verlden; det förenar omkring sig de många till ett, och alla små spridda intressen förlora sig här i en beundran, en kärlek för ett stort namn som alla med stolthet tillegna sig del uti derföre att det tillhör allas gemensamma fosterland. –

77 Kl. 7¼ åtskildes skarorna i stillhet vid Skillnaden och strömmade åt alla håll. Hvarje farhåga för excesser visade sig vara fullkomligt ogrundad.

78 1. P. S. – S. d.Samma dag på f. m. hölls det sista almänna Candidatmötet, hvarvid beviljades: åt promotor 1000 Rd RGds, åt Norring 200 Rub., åt Cygnæus 200 Rubel – sedan man förut åt kransbinderskan anslagit 700 Rub. Summa 2300 Rub. i honorarier.

79 Fråga väcktes om en deputation som skulle tacka Rehbinder för erhållen allmän promotion. – Men en votering omintetgjorde projektet. Ty sinnena voro förbittrade öfver de eländiga tillställningar hvarigenom man förhindrat de Svenska studenternas besök i Hfors. Kaptenen på Solide berättar neml. att 74 studenter abonnerat ångfartyget för öfverresan, men Ryska Ministern hade icke tid att påteckna deras pass. Ganska hyggli2 P.S.gt bemötande, sedan Universitetet sjelfmant bjudit dem hit!

80 2. P. S. – Ursin infann sig i dag morgon hos Rehbinder: »Jag anser mig böra underrätta Ers Excellens om studerande corpsen önskan att möta Franzen i dag vid Thölö.» – Rehb. med axelryckning: »det är mig mycket okärt. Hwem ansvarar mig för att inga excesser dervid begås?» – Ursin: – »Jagoriginal: Jag tror mig känna studerande corpsen så mycket att jag sjelf kan ansvara för den. – Det skulle högeligen smärta både mig och studerande corpsen om Eders Exc. afsloge denna önskan att honorera ett så aktadt namn som Franzens.» – Rehb. – »Detoriginal: Det må då vara, men|83| Ers Magnif. ansvarar för stud. corpsen. Vidoriginal: Vi dessa tillfällen äro här många ögon som se, och jag kan sjelf hafva obehagligheter, ty jag vet icke huru ett sådant upträde kommer att framställas för Hans Majestät.»

81 3. P. S. Thesleff berättas hafva sagt: »Jag har hört att här skall komma flera personer ifrån Upsala hit – hvad ska de nu ochså här och göra? Kejsarn blir arg. – Så skall här ochså komma en gammal professor som heter Franzen – Han kunde ochså gerna vara borta.» m. m.

B. Den Stora Veckan.

I. Jubelfesten.

82 15. Onsdag. Här ilar sekundernas flygt och seklerna vandra sin väg öfver jorden. Det stora och väldiga faller till intet, det ringa och låga är högt och mäktigt vordet. Den tunga natten glesnar, af morgonens skymning är vordet ett haf af strålande ljus.

83 Herren Gud sade: varde ljus – ! och det vardt ljus. Och han såg att det var allt ganska godt. – Guds ljusastakar i verlden, salig är deras lott! I deras sken vandra folken sina banor genom tidens dimmor, de ädle på jorden prisa dem, de gode välsigna dem. De kasta sitt sken långt in i seklernas natt, forntiden blir ljus och framtiden förhoppningsfull i deras strålar. Deras namn dör aldrig ut af jorden.

84 I hedendomens mörker lät Gud sitt sköna ljus i brutna strålar falla ned till oss som sång och dikt. Den första Guds ljusastake i vårt land var Wäinämöinen, Runosångarn; han anade ordets makt och besjöng harmo|84|nien som tingens uphof. Hans storhet war aningens, hans språk war sång och myth; han var det första vitnet uppå andens herravälde öfver verlden. – Den andre Guds ljusastake i wårt land var Sankt Henrik, välsignadt vare hans minne! Den höga anden ledde honom att predika Ordets evangelium och Gud i ordet, genom hvilkent allting gjorde äro. Hans storhet war försakelsens, hans vapen korset, och derför aktades hans värdig blifva ett blodigt vitne för Jesu namn. –

85 Den tredje Guds ljusastake i wårt land var Peder Brahe, ett älskadt namn uti Finlands häfder. Hvad Wäinämöinen anade i ingifvelsens stunder, hvad St. Henrik grundlade genom korsets lära, det befästade Brahe för eviga tider genom inrättandet af ett universitet i Finland. Derföre är hans ärasstorhet tankens, hans mål uplysningen; honom tillkommer den äran att evärdeligt hafva gifvit Finland ett namn i Europa ärofullare än det som genom segrar vinnes, – och att der hafva rotfästat frihet och sjelfständighet så djupt att den ännu i århundraden kan trotsa de öfverliggande omständigheternas makt.

86 Desse äro de tre såningsmän, som, hvar på sin tid, sådde välsignande frön för Finlands framtid. Må wi, näst gifvaren af allt godt, ihågkomma äfven desse, som arbetade för oss och för många slägten, och sågo dock sjelfve så litet af sitt arbetes frukt!

87 Nu jubla och stäm till glädje ditt hjerta, du allas vårt älskade fosterland! Uphöj din röst och lofva ljusets fader, ty hans goda gåfvor föråldras ej, de föryngras genom seklerna. Uphöj din röst och sjung – ej furstars|1015| lof, ty deras nåd är en vind och deras gåfvor förgås – utan sjung huru sanningen segrande går genom tidernas töcken! Sanning och frihet! stora ord, odödliga ord bland stundernas villor! Älskade ord, som våra dagar tillbedja, slå’n rot ibland oss, blifven hos oss i tanke och tal och handling. – Hör oss, o Gud! de äro dina ord. Låt dem icke dö bort ibland oss, fast många äro som dem hata. Låt dem ljuda igen från fält till fält, från dal till dal öfver Finlands bygder. Låt dem älskas|85| af hvarje öra, lefva igen i hvarje bröst. Ack Herre! när det inbrytande mörkret hotar, bevara ditt folk och dess ärfda rätt. Hjelp oss, ty wi äro svage; wårda ditt ljus, wårda ditt eget verk. Låt icke ditt verk gå tillbaka och falla, låt icke den bygnad ramla på hvilken årtusenden byggt!

88 Ja, o Gud, ack ja! du skall den vårda. Du skall den beskärma. De skola falla och förgätas de som älska mörker och förtryck på jorden. Men aldrig skall din sanning dö, din frihet skall alltid lefva. Dig helge wi i dag wårt lof; välsigna nu ditt folk. Århundraden förgått, århundraden gå in – din hand oss ledt och leder än, – din milda hand, din goda, evigt faderliga hand! – Högtlofvadt vare nu och allan tid ditt namn!

89 1. Kl. 6 på morgonen dåna kanoner och krutrök förgylles af den stigande solens brand. Dagenarne äro ingångenne, de stora dagarne, Finlands Julidagar! Allt lyssnar och bidar hvad komma skall.

90 Knall! det är 24 pundingar och en commendering artillerister som skjuta. Vandrarne dra sig åt sidan – rutor klinga i husen der nära – gick man sedan i dessa hus så såg man vattenglas i fönsterna; det var fönsternas sauvegarde.

91 Den mulna himmelen klarnar och solen skymtar fram mellan molnen.

92 2. Kl. 8. – Språng på gatorna – rullande equipager öfverallt. Skräddarnes skärseld – nu skulle de hålla sina löften.

93 3. Kl. ½ 10. – Gatorna fulla af uniformer, åkande och gående. Alla strömma till Senaten. – Stora skaror vandra till kyrkan. –

94 4. Kl. 10. Salar och förmak i Senaten öfverfulla – idel uniformer; blott pluraliteten af studerande corpsen klädd i svart.

95 Här visar sig stjernor, chrachaner och band, täflande med rika broderier. Alla vänta. Det börjar bli qualmigt. Men här kommer Rehbinder. –

96 Fram träder nu Ceremonimästaren, Statsrådet Törnquist: »Studerande corpsen öpnar processionen». – Det sker så; de svarta främst, sedan uniformerna. Strömmen flyter ut, nedåt trappan på torget.|1016| Staterna följa i ordning, som Ceremoniellet utvisar – Då de eftersta nedstego utför trappan hade de första hunnit uppför backen vid kyrkan. – Processionen tågar långsamt fram och tallösa hopar åskådare stå i hajer långs gatan.

97 5. Kl. 10 ½. Upp slås nu kyrkans dörrar – de täta folkmassorna vika åt sidan och tåget framskrider långs hufvudgången tills det delar sig åt sidogångarne framvid parnassen. Från motstående läktarn ljuder en inträdesmarche, högtidlig och djup. – Nu hafva alla intagit sina platser. Musiken tystnar. Allt är tyst – högtidligt – andagtsfullt. Choralen upstämmer. Den ber till Gud för Finlands väl. – Äfven den uphör.

98 Den som i detta ögonblick lät sin blick dröja vid det praktfulla templet med sin höga dôme, och vid denna brokigt glänsande massa som samlats derinom, den som dervid hänfördes af den så nära påträngande tanken att det var ett folk från den högsta norden som endrägtigt firade bildningens 200 åriga segrar inom sitt vida aflägsna land, ett folk hvars största märkvärdighet just var den att vara civilisationens förpost och väktare längst upp mot norr, mot is och vildar, den ksom såg och tänkte detta, kunde omöjligt blifva känslolös för den skönhet och det intresse som denna fest ägde icke blott för Finland ensamt, utan för hela den civiliserade verlden, vid hvars yttersta gränser den firades. Skönare än blodiga triumfer är den fredliga bildningens segrar; deras skönhet är att de blifvit vunna för hela mensklighetens sak.

99 I den än ej inredda kyrkan intogs altarets ställe af en hög parnass. Öfverst är cathedern, derpå följa tre trappsteg, sedan ett skrank beklädt med rödt kläde. Upp till skranket leda sex trappsteg. Står man på Parnassen, så har man till venster kyrkan, representerad af ett från aflägsna orter församladt presterskap, och Wettenskapen repres. af Universitetets lärarepersonal och studerande Corpsen; till höger: staten representerad af dess högsta embetsmannapersonal; fram för sig folket, representeradt af dess yppersta och bildade classer. Ingen trängsel eller oreda förmärktes bland denna talrika samling af minst 3000 personer; rummet war tillräckligt för ännu flera.

100 Obs. främst på kyrkans sida sitta: Rehbinder, Thesleff och Kejsarens bigtfader. På andra bänken wåra 32 biskopar och Franzén.

101 Då Choralen slutat upträder Rektor Magnificus i sin röda kåpa, och håller från cathedern ett Latinskt tal, hvilket få hörde, och ännu färre förstodo. – Derefter talar Professorn i Wältaligheten något ljudeligare på Svenska. – Ämnet war mest historiskt, en exposition af bildningens öden i wårt aflägsna land.

102 Sist upträder Prof. i Ryska språket och håller ett tal på samma språk, som lärer afhandladt dels den Finska poësien, dels de välgerningar och otaliga förmåner Finland åtnjutit sedan sin förening med Ryska riket.

103 – Slutligen upstämmer Choralen åter. »Denn die Herrlichkeit Gottes des Herrn wird offenbaret.språk: tyska» – och Högtidligheten slutas med ett Haleluja, Händels Haleluja som väl vore värdigt att sjungas af Guds englar till skaparens lof. – Procession aftågar i samma ordning som förut, och skarorna strömma ut ifrån templet.

104 6. Kl. 2–3½ e. m. – Tåget framskrider till gamla Lutherska kyrkan. Dess lilla orgel spelar inträdesmarche. – Chrons predikar – hvarföre just Chrons, Chrons som ej är mägtig det obetydligaste ämne, än mindre att tolka ett helt folks brinnande tacksamhet för den Högstes nåd? Dock – den tolkar den stumma känslan i våra hjertan och det Tedeum som fäderneslandet genom våra svaga röster uphöjer till Guds lof.

105 7. Kl. 4½ e. m – Universitetet serverar stor middag i Societetssalongen för 350 personer. Anrättningarna kräsliga, vinerna förträffliga. De kejserliga skålarne drickas i Tokayer, hvaraf ett spetsglas öfver laget beräknas till 300 Rubel. Mången af gästerna såg vid hemgåendet den sjunkande solen mera rosenderöd än förut på månget år.

106 Sådant var i korthet förloppet af Universitetets andra Secularfest.

107 8. Detailler. a) Vid aktens början under den sköna choralen såg man tårarna stiga i Franzéns ögon. Han upfattade ögonblickets betydelse. Han tänkte på forntid och framtid. Han tänkte visst med sorg och med glädje derpå, den vördnadsvärde gubben.

108 b) Att Ryssen med det hvita skägget, obskurantismens representant, vid detta tillfälle satt framföre Franzen och våra biskopar, gjorde ful effekt. Man sade att han, efter sin rang, bordt sitta framför sjelfva Rehbinder.

109 c) När Solovieff märkte ögonblicket nalkas att han skulle upträda inför ett sådant auditorium, blef han synnerligen altererad, och måste gå ut att hämta sig i Sacristian. Här blef strax alarm, eau de Cologne anskaffades i största hast, och när icke det ville hjelpa, portvinet. Prisad vare Bachus, portvinet hjelpte. Professorn upträdde med lejonmod, och röt sin Ryska med ljudelig pathos. – Evinnerlig skada för alla dem hvilka, som jag, ej förstodo mer än de med stor effekt uttalade namnen Wäinämöinen, Wallenstein, Tilly och Pappenheim om hvarandra!

110 d) – Vid slutet af middagen, då alla sinnen voro uprymda, lärer Eduard Bruner misstagit sig om Solovieffs näsa och portvinsbuteillen – begge vhade de samma högröda couleur och begge voro de fulla af Bachi safter. Bruner – den fredligaste varelse under solen – tog Solovieff i näsan. Solovieff slog alarm, men Bruner gick hem och lade sig att sofva. – Fåfängt sökte Rektor att blidka den förorättade, lofvande honom all möjlig uprättelse, »stör nu intet vår glädje i dag, just i dag.» – Omöjligt. Andra morgonen anmäler S. händelsen för Rehbinder: »en af oss skall skiljas vid Universitetet.» – Rehb. måste skicka efter Rektor – Lyckan gjorde dock att faran träffade en man med mäktiga förbindelser. Hofrådet Groot m. fl. tysta först munnen på Sff – och Thesleff låter kalla honom. »Herre, ni måste ta raison. Ni skall inte tro att ni sjelf sitter så fast på er plats. Ni var full i går, Herre! Tvinga mig inte att anmäla det.»

111 Historien ändades så att Bruner, i några personers närvaro bad Solovieff om förlåtelse. – »Ah, när man har sådana utbölingar att göra med!» sade Rektor i förtroende om denna händelse.

112 e) Vid middagen voro många ögon som sågo, många öron som i tysthet hörde. – »Uh, det var ögon!» sade B. – Sjelfvaste Bulgarin misstänktes derföre. »Oh, – mit Ihnen ist’es was andres,språk: tyska – sade han försåtligt, sie haben Constitution und Schwedische Gesetze!språk: tyska» –

113 f) – Unga och gamla slogo slingerbultar vid hemgåendet från middagen. Kamrer Bbg, sjelf, sådan fastän musikus, var nu litet af sig kommen i takten, mötte en god vän: – »nåoriginal: nå – hur står det till med benena? – Illa, förmodar jag, hä?» – »Ja jag tackar, verkligen mycket illa»,original: illa, svarte den andre som hade Reumatism. – – »Såså, dä’ goda tecken, mycket goda tecken dä!» –

114 g) S. d.Samma dag Utkommo i bokhandeln 3 nya arbeten: Carmen Seculare af Prof. Walther Thuringus; Jephtasbok af Nervander, och Digter af Lars Stenbäck. –

115 h) S. d.Samma dag skjöt sig en Major Hartwall med pistol genom hufvudet.

116 Mitt postscriptum. Efter lång väntan på uniform, väpnade jag mig från hufvud till fot och begaf mig med i processionen. – Intågande med de andra i kyrkan, ser jag – är det möjligt – lilla Sophie! soyez la bienvenuespråk: franska, jag var nästan den ende som väntat henne. – Kl. 7 kom hon till staden med Tullf. Elfsberg – kl. 8 var jag hos Rpffs – hon dröjde då hos Nervanders, kom kl ½ 9 till Rpffs och gick kl. ½ 10 med dem i kyrkan.

117 Hon var blefven magrare till sitt yttre och allvarsammare än förr.

118 Fz Snellman afhämtade Emilias bref till Mina Julin. På quälln bevistade wi en brunnsbal – på damer var brist och de våra kommo genast i tour. – Mycket folk.

II. Theologiæ Doctors Promotion.

119 16. Thorsdag. 9. Åtta kanonskott klockan 6. – Från Universitetet aftågar kl. 10 en procession, svart att påse för de många presternas skull.

120 Choralen börjar liksom i går. – Parnassen är såtillvida förändrad att det rödklädda skranket nu är garneradt med rosor. –

121 Domprosten Gadolin är promotor. – Få voro de som hörde att han talte, ännu färre de som urskiljde hvilket språk det var, – minsta delen förstod någonting; så sakta talte gubben.

122 Närvarande voro 11 Candidater till Doctorshatten; de fingo hatt, ring och bibel.|90| I samma ögonblick hatten berörde deras hufvud, föll ett kanonskott nere vid esplanaden.

123 Ceremonien varade icke länge. Gudstjenst hölls derefter. Gån i frid och lären edra bröder, hvar på sitt håll! –

124 §. 10. Vid denna promotion var det egna förhållande att promotor promoverade brorson och måg, hvarförutom primus och ultimus voro bröder.

125 b) Promotor förvexlade flera hattar. – Chrons med sina yfviga lockar fick en liten hatt och måste balancera försigtigt för att icke tappa den; Rob. Frosterus fick en stor hatt som föll honom ned på näsan.

126 c) Hela Theologiska faculteten, Sundwall, Laurell och Lille Gadolin och Schauman promoverades vid detta tillfälle.

§. 11. HandelsSocietetens Bal.

Balen fortfor med mycken liflighet till långt inpå natten.

127 Finl. Alm. Tidn.

128 Kl. ½ 9 a. Societetssalongen gentilt eclairerad. Inströmmande skaror. Bugande värdar. Complaisanta värdinnor. Stigande trängsel. Waktmästare lofverande af och an med thebrickorna.

129 Kl. 10. Nu visar sig scenen sålunda: Ljus – värme – trängsel – noblesse – gentiliesse – främmande ansigten – Finska blondiner – Tyska brunetter – Ryska noiretter eller svartmuskiner –

130 Gick du då på rund omkring och mätte med esthetiska blickar damernas glänsande rader, hvad såg du? Siden, flor och rosiga kinder temligen lika öfverallt. – Du såg här det vackra Finland, det vackra Tyskland, det vackra Ryssland. – Du såg ensemblen, det var nog; hvilken blick var väl nog skarp att upfatta alla de sköna enskildtheterna i denna rika blomsterparterr?

131 Dock hände det under timmarnas lopp att du såg en sväfvande grace som tjuste ditt öga: det var laspråk: franska Kothen, det var Armfeldtarne tre, det var skön Hilda, det var Nasatkin eller strålarne twå|91| eller Traversayen, eller M:lle Richter, eller Ryskasinnan der – hvad heter hon? Keragim – eller Kerujim, något sådant. – Allt detta såg du efter hand. – Variationen var så stor derföre att man bjudit nästan alla resande, och deras tal var legio. – Man sade på balen voro 1700 personer.

132 Balen öpnas med polonaise – Thesleff öpnade den med fru Decker, om jag mins rätt. – Vandringen skedde kring hela salongen, och räckte en god timme under mycken het temperatur. – Men trängsel och värme aftogo när herrarne började mera sprida sig i de andra rummen.

133 Kl. 11. Stor wals – fortfor under trånga omständigheter ungefär en timme, med stor häftighet. – Man ordentligt flög. Derpå följde Françoiser, Sv. och Ryska quadriller samt potpourie. Refraichissementer vankas till öfverflöd. Kl. ½ 1 serveras portersouper för herrarne, en god inrättning. – Kl. ½ 3 stor souper, 27 bord för damerna hvardera med sin nummer på flagg och sin waktmästare. –

134 Kl. ½ 4. Paff – hette det – och paff svarade det då – champagnekorkarne flögo – Kejserliga skålar druckos – kanonerna saluterade, och den uprymda patriotismen hurrade – Det var ett ögonblick af lif! Alla ögon glänste af undersåtlig vördnad och öfverförsåtlig champagne.

135 Kl. ½ 5 skingra sig damerna – champagnen och hurraropen fortfara bland herrarne ännu länge derefter.

136 Detta war nu HandelsSocietetens i Helsingfors bal för Universitetet, hvars medlemmar detn ganska talrikt inviterat, och bland andra äfven alla inkomne blifvande Magistrar 74 till antalet. –

137 Mitt postscriptum för den 16 Juli. Doctorspromotion bivistade jag naturligtvis – – Balen likaså. – Lithenerna voro der – icke Rpffs och våra; de bjödos för sent samma dag – – Mina moitieer voro Thilda, M:lle Ehrström Flora Nervander, Rouget och en slags M:lle Beckström, ett original som jag tog för att förarga Blanken som spetsade sig på att få figurera mot Ida. – Med Rosa och Ida kom jag ej nu att dansa. Ida var|1021| ej vacker med sina långa lockar. Lithenerna deremot rätt täcka och rätt roade. – Gubben Maths fann sig väl – en gång fann jag honom i tal med erkebiskopen – en annan gång i trefligt sälskap|92| med några rådmän och champagnebouteiller. –

138 Soupern var treflig – Jag vandrade omkring med alla prima principiaspråk: latin på min talrik: knif, gaffel, fransktbröd och ett glas, som påfylldes än här än der af sittande vänner. – Magistrarne in spe voro alla i öppen uniform och hvita vestar; många med skor som kostat 6 à 7 Rd. och ändå gjorde alldeles platt ingen effekt i trängseln. Bort gick jag kl. ½ 6.

III. Juris Doctors Promotion.

139 17. Fredag. §. 12. Åtta kanonskott kl. 6. Juridisk procession från Universitetet, slingrande i många krokar. Choral i kyrkan. Samlingen gentil som förut. Här märkte man bland promovenderna Mellin och Richter, Hising och Mannerheim sittande; Så godt som hela Juridiska faculteten: Ekelund, Nordström och Palmén – samt Assessor Bergbom stående. –

140 Lagus promotor. Man såg att han var hemma i cathedern. Allt gjorde han med säkerhet och wärdighet. Hans ord voro värdiga och fulla af kärna. Han skydde ej att nämna ord för hvilka en krypare darrat. – Vid det han förklarade betydelsen af hatt och ring föllo hans ord fulla af kraft: »varer frisinnade – och frukten ingen, utom Gud och edert samvete!»

141 Lagus gjorde sin sak bäst; han gjorde wåra unga fria hjertan glädje; han vågade förakta tidens moderna lismeri och tala ett oförskräckt ord för sanning och rätt. Hade tid och ställe varit annat – ett skallande lefve! skulle följt på hans tal.

142 Ceremonien som förut. Gudstjenst följde derpå – Processionen var blefven allt mindre – gårdagens bal hängde efter.

143 §. 13. Detail. Alla gamla herrarne sågo under akten tillbörligt vigtiga ut, Mannerheim undantagen, som då och då lät märka ett wedervärdigt grin. – Enligt gammal sed sätta, i samma ögonblick promotor sätter sin hatt på sig, alla öfriga närvarande doctorer af samma facultet sina hattar på. – Kammarrådet Bonsdorff war här utom Lagus den enda närv. Juris doktor, och bröstade sig ej litet med sin nya röda hatt. – Huruvida de röda hattarne klädde, vill jag ej afgöra. Ett par dar derefter råkade jag kasta en blick upp till Mellins fönster som ligga midtemot vanliga ingången till postcontoiret, och såg då Geheimerådets betjent kråma sig framför spegeln med Jurisdoktors|93|hatten på hufvudet. – En|1022| främmande skulle troligen tagit honom för Geheimerådet, och om han mött denne i trappan hade han säkert tagit Geheimerådet för betjenten. –

144 Widare war att anmärka Ekelunds ohyfsade föredrag vid besvarandet af Doctors frågan (bland annat stod han med handen i byxfickan) – och au contrairespråk: franska Nordströms tillgjordhet vid tacksägelsernas afläggande. Härutinnan äger man i Juridiska faculteten twå motsatta ytterligheter och ett medium.

145 §. 14. Bal i Brunnssalongen. – Det är ej som baler allenast dessa nöjen förtjena uptagas som paragrapher i Juliprotocollerna, det är såsom sällsynta samlingar af Finlands, Petersburgs och Östersjöprovincernas gentila societéer, sammanbragta genom utomordentliga omständigheter, hvilka ej så snart skola åter inträffa inom vårt aflägsna land.

146 En utlänning med ovana ögon må beskrifva våra baler. En pratsam Petersburgare må deruti finna ämne nog för conversation en hel Françoise igenom. Jag, för min lilla del, hade min glädje åt den stora variationen af ansigten och den stora enformigheten i kostumer. Jag beundrade den fria umgängestonen, den ogenerade dansen i surtouter m. m., – hvilket allt främlingarna ansågo som någonting Finland eget. De misstogo sig.

147 I quäll åter war mycket att se och litet att dansa, för trängsels skull – Wåra damer samteliga i tour – Lithens ochså uppe – och Elfsbergena – Amalia omsvärmad och bortfjäsad – Nu, Wilhelm, – ser du det paret? – lyckliga Adlerstjerna! Olyckliga Wilhelm! – – Här är Rosina H – man måste tänka på Seraphim och Cherubim.

148 P. S. Damerna (wåra) bevistade ej denna dagens promotion. – Skada, ty det vankades Svenska och Confect, hvad ville man mer begära?

149 Aug. Essen har bjudit lilla cadette på balen – Magisterbalen –

IV. Medicinæ Doctors Promotion.

150 18 Lördag. §. 15. Åtta kanonskott kl. 6. Medicinskt regn, som snart går öfver. Medicinsk procession från Universitetet, ochså svart; promovenderna voro svarta. Choral som förut. – Damerna talrika, ty man räknade på Confect. Promovenderna 28. – Ursin promotor, talar tydligt och säkert.|94| Primus Bonsdorff, Ultimus Alex. Ingman. – Ceremonien som förut. Damernas hopp blir ej besviket. – Processionen mindre än någon af de förra gångerna. – »De studerande tycks hafva fått nog af högtidligheterna» anmärkte Rehbinder leende.

151 Gudstjenst som förut. Derefter stor middag. – Ofantligt trefligt. Räckte till kl. 11 a. – För H. M. afskjötos 101 skott, så att man sånär mist ögronen. –

152 §. 16. Detail. a) för i går: Någon af Juris Doktorerne föreslog att promoti skulle hålla middag för Rehbinder. – Projektet wann egj gehör; det skulle bli nog dyrt, mente millionären Mellin. – Så hände nu i stället att Rehbinder bjöd promoti till sig – och Mellin kunde naturligtvis ej undandraga sig att sedermera besvara inviten. Dålig hushållning!

153 b) – Vid Medicinska middagen herrskade frihet och munterhet. Glädjen blef ännu högljuddare sedan högdjuren gått bort – Man sade sin hjertans mening ut öfverallt. – Då träder Wulffert in – rättvisans ena öga, spejare Generaln med smilande läppar – »herrarna skall ej tro att jag återvänder af någon annan orsak än min önskan att ännu längre delta i herrarnas glädje» – – »Nej Gubewars –» – »Menoriginal: Men månne wi inte wågade med en polska» – skönt! – Musiken spelar upp – värdarne äro de första att kasta frackarna af – Stjernwall bjuder opp Wulffert och dansar sig trött med honom; – genast efter Stjernwall kommer en annan och slänger om så länge han förmår; derefter den tredje, den fjerde, den femte – Wulffert stretar emot, tackar, försäkrar att han ej orkar mer – men intet hjelper – wälmeningen är så innerlig, så oemotståndlig – den sjette, den sjunde, den åttonde kommaer hvar efter annan, – Generaln är som en pion i synen – svetten droppar och rättnu mister han anden – puh! puh! puh! och rättsom det är echaperar föremålet för den allmänna wälmeningen utan att knysa ordet.

154 Poculerandet fortfar sedan med ökad munterhet. – Kl. 11 kommo gubben Maths och Blanken rultande derifrån – deras enthusiasm war stor: »präktigt!original: präktigt! präktigt! Champagne som vatten.» – Fruntimmerna le deråt.

155 De hade druckit thé hos Rpffs. Der tillbringade wi aftonen mindre stormigt än herrar Mediciner. –

156 19 Söndag §. 17. Söndagen war privat, dess detailler gå in i det privata. Den war en hvila för morgondagen som skulle kröna werket.

157 Jag förde Lithenerna i kyrkan – Melart predikar. – Lithenerna och Elfsbergena samteliga dinera hos Rosenkampffs. – Med flickorna ingås för morgondagen den öfverenskommelse att de måste nöja sig med ½ L℔ confekt och en bouteille Champagne för hvar. – – Min Magisterring war nu färdig blefven, och wann allmänt bifall.

158 S. d.Samma dag kl. 6 på quälln hade wi, morgondagens hjeltar Repetition i nya kyrkan – Rehbinder, Utländska och öfrige Doctorerne och alla|1024| promovenderne woro härvid närvarande. – Twenne svartklädda gestalter sysslade kring parnassen – Det war Hartmännerna. De fäste kring parnassen guirlander af lager och rosor. Tjenste andar ornerade alla trapporna med murgrön. – Rosina hade nu af Wænerberg emottagit det för henne bestämda smycket. – Röd blef hon som en ros dervid – du englasöta rosende Rosina! – Gåfvan var ett halssmycke af diamanter och äkta perlor värdt 700 Rubel. –

159 Wi ordnades par om par. Min sidokamrat blef Bremer. – Raden war lång. – Rehbinder var den förste som småleende klef upp för trappan. »Wi skall försöka huru svårt det är att klifva uppför parnassen.» Derpå följde exercis med omgående etc. – Medan wi då stodo der uppe, smög sig en efter annan bakom cathedern och kom mumsande tillbaka med fickorna fulla af konfekt. De hade oförvarandes kommit öfver gårdagens reliquier, de snåla själarne.

160 Sahlberg underviste oss om: »claudite jam librosspråk: latin» – och beskref huru man fordom brukade smälla dem igen det hårdaste man kunde. –

161 S. d.Samma dag – War åter Brunnsbal, med ofantligt tillopp af folk – Öfver 700 billetter sålda. – Trångt war här att dansa. Walsen roligast. Elfsbergena walsa ouphörligt – Cottillon och åter Cottillon – Lithenerna äro ochså nöjda. – Thilda har fått en tillbedjare, en ung rödkrage.

162 Gubben Maths mår väl i boufetten. – Sednare, när familjen skulle bege sig bort, tillbjöd Rådman Kekoni artigt sin vagn till deras tjenst. »Det war helt och hållet min personlighet, min personlighet som ni har att tacka för det» – sade gubben så belåten sedan.

163 Wåra h. e.hoc est Rpffs flickor promenerade i sälskap med muntra Encklar etcet.

164 S. d.Samma dag Gåfvo härvarande Ryska lärde och Litteratörer en middag för Franzén, Runeberg, Lönnroth och några wåra yngre förhoppningsfulla namn. – Der skall ha warit trefligt. Skålar druckos och Ryska verser af Hofrådet Groot uplästes –

V. Philosophiæ Doctors- och Magister Promotion.

165 20. Måndag. »De dagar hafwa kommit då fälten gulna och frukterna mogna till skörd.» – »Claudite jam libros!språk: latin» – –

166 §. 17. – Kl. 6 m. Solen är upgången i moln och dimma. En sval vind blåser in ifrån hafvet. Luften är mild.

167 Nu ropar kanonernas röster förkunnande fridens fester. De ropa, att det djupa lugnet icke är dvala, att det verksamma lifvet arbetar i djupet;|1025| De ropa att det är frid i norden, vunnen efter sekelslånga strider; de församla folken till skördar, sådda under den gode Fadrens hägn med flit och mycken möda. De ropa till det vida Finska landets barn: – »Kommen och sen! Arbetarene i Wettenskapernas vingård, de som tidigt sitt arbete börjat hafva, Kämparne för sanningens sak, som är Guds egen, – dem hafver Gud här församlat, och vill gifva dem en krans till åminnelse och till stadfästelse ringens underpant. Må de blifva vise och gode! Menniskans mått är ringa, all wishet är af Gud; må Gud gifva dem efter deras mått!|97| Må de sedan gå ut och arbeta troget hvar i sitt kall; Och tacka Gud som gaf dem en plats i skapelsen der de lärde sig älska hans ljus, och gaf dem en väg i lifvet der de fingo kämpa för hans eviga sanning. Han lede deras väg, och må de sprida wälsignelse allt rundt omkring hvar de framgå!

168 §. 18. – Dån följde på dån. Kanonerne talade hundrade ord, sedan tego de. Gatorna blefvo lifliga. Hvimlet tilltog. Det rörliga lifvet framträdde i allt bjertare färger. Det väntade nu en af sina glanspunkter. Klockan slog sju, slog åtta, slog nio på morgonen.

169 Kl. 9 var kyrkan tom ännu; blott marskalken syssla der – Bakom Cathedern har man nu flyttat tvenne vackra lefvande lagerträn som med sina rika grenar öfverskugga Christinas, Alexanders och Nicolais büster –

170 Nu skynda promovenderna, en efter annan, i full uniform till Universitetet. – Hit äro alla kransarne burne och, en hvar väljer sin, försöker hur den passar, och frågar hur den klär. Nu hafwa alla walt. – Rehbinder infinner sig – »hvad tycker herrarna om sina kransar? Wackra händer ha bundit dem.» – I Consistorii Sessionsrum walde wi kransarne. I facultetsrummet ordnade wi oss i procession och aftågade så, – efter någon gensträfvelse, med blottade hufvuden till den nära kyrkan. –

171 §. 19. Nu är den långa raden vid kyrkan och dubbeldörrarne öpnas å vid gafvel. Intågar då den långa raden med kransarne hängande vid en knapp på bröstet. Musiken emottar dem, tusende ögon fästas på dem; många äro de hjertan som klappa för dem och önska dem lycka. – Men de gå parvis långsamt fram öfver gången, upfför trappan till parnassen; der skilja sig paren åt höger och venster, det bildar sig twenne dubbla halfcirkelformiga rader omkring cathedern, med ansigtet vändt mot promotor, och afskildta genom en öpning midt framför upgången, närmast hvilken primus och ultimus stodo, en på hvardera sidan.

172 På högsta trappsteget närmast cathedern sitta gamle Jubelhjeltarne Franzén och Gadolin i fauteuiller, på andra trappsteget Rehbinder,|1026| Ramsay (1), Pletneff och Fuss, likaledes i fauteuiller –, vid sidan af de sednare stå Philos. Licentiaterne Lundahl, Moberg och Hertzberg.

173 På tredje trappsteget stodo Candidaterna i dubbla rader. Vid uppgången på öfversta trappsteget voro posterade Cursorer med silfverspiror, en på hvardera sidan. Härigenom fick parnassen ungef. följ. utseende:

174 Det är först från höjden af parnassen som de unge våga kasta en blick på sin omgifning. – De kasta en blick på samma lysande samling som vid jubelfesten upfpfyllde samma rum, de märka nu ett lifligare intresse förhos mängden. Det är nu engång så. Samhället – det stora allmänna – ligger liksom längre bort än dess individer; ju högre tanken måste stiga, desto tyngre är dess flygt; och man älskar dock att med ögat upfatta föremålen, föremålen för sin upmärksamhet, kärlek eller dyrkan.

175 Hwarje öga spanar bland de många efter sina; men hvarje öga måste dröja dock vid en; der hamnar af ett sällsamt twång hvar blick. Den sorgsna engeln med de fina dragen, det tankfulla ögat, och de långa ljusa lockarna sväfvande ned öfver hennes svarta sidendrägt – det är Rosina Hartman – aldrig målade Raphaels pensel en mera himmelsk skönhets bild.

176 Den sköna choralen tystnar nu. Sahlberg har upträdt i Cathedern, hans röst är hög och ljudelig, hans hållning ganska wärdig. Han tilltalar de blifvande Doctorerne; de aflägga eden – han tilldelar dem hatt, ring och diplom under sköna chörer ifrån höjden. –

177 Hwem är den som utan innerlig rörelse hörde dessa hundraåriga lofsånger till Guds ära nedströmma från höjden af templet, upfylla hvarje öra och intränga i hvarje bröst? Den högstes Cheruber hviskade sina sånger i Händels öra; han lät dem utgå bland menniskorna, och kallade dem efter herrlighetens Herre, Messias. –

178 Mellan chörerna stego sköna sopraner som lärkor mot höjden, solen sken in genom de höga fönsterna – det var ögonblick som sådana man sent förglömmer.

179 Nu war ordningen hos Candidaterne till den friska lagern. – Tengström framställde, Arppe besvarade Magisterfrågan. – Secreteraren hade redan förut upläst hans Kejs. Maj.:s tillstånd att promovera. – Secreteraren framträdde nu åter och sade: »egospråk: latin – – – – –»original: – Då uplyfta promovenderna en i sender sin högra hand: »ego Adolphus Fredericus Arppe – ego Albertus Ingman – ego Johannes Justus Staudinger – ego Zacharias Topeliusspråk: latin» – o. s. v. Och nu upläses Magistereden; få woro de som hörde dess innehåll likwäl. Strax derpå stego Cursorerne fram,|1027| räckte sina spiror åt hvar och en – och hvar och en lade ett finger på hvardera spirans spets, och svor: »ita me Deus adjuvet –språk: latin» »ita me Deus adjuvet –språk: latin» ita me Deus adjuvetspråk: latin – »ita me Deus adjuvetspråk: latin» – ljöd det från allas läppar, en och en i sender.

180 Eden war nu svuren att lefwa och dö för Regent, för fosterland och för sanningens seger på jorden; och promotor bekräftade den äfven i de frånvarandes namn. – original: – »...... »hujus igitur dignitatis insignia atque honores vobis attribuo, nimirum tibi Ad. Frederice Arppe, tibi Johannes Smalén, tibi Jacobe Frederici Blank etc – – vosque igitur Philosophiæ Magistros promoveo, promotos creo, creatos pronuntio, nimirum te Johannes Smalén, te Julium Ursin, te Zachariam Topelium etc.språk: latin» ............................

181 Tystnad. – Chören upträder: »die Heerde gleich die ohne Hirten war verirrten wir –språk: tyska» – – – – – – – Arppe Franzén är den förste som emottager den friska lagern – en tår darrar i hans öga – det var en annan tid då den första lagern prydde hans lockar – 1789 – ett år som aldrig glömmes; den första acten af en blodig werldshistorisk dram, der man såg frihetens morgonrodnad uppstå öfver haf af blod och tårar – – – – – – – – – De voro 39 som då lagerkröntes uppå Auras stränder; af dem stå 4 quar ännu, och af dessa 4 twenne här; – de gifva hela festen dess bästa glans.

182 De gamle sitta nu med gröna kransar uppå hvita lockar. – Fram träder Arppe då – i samma ögonblick kransen rör hans hufvud faller det ett skott derute – en dunderstämma som ropar att sanningen aldrig dör men lefver evigt igen i de ungas bröst.

183 Och fram träda alla, en efter annan för att emottaga krans, ring och diplom. Dem riktades många blickar uppå, – om det skulle gå väl, – »och hur|100| vackert det var kan jag aldrig, aldrig beskrifva!»

184 War man då wänd mot promotor och parnassen, så såg man hvar och en af de unga i sin tour gå upp till Cathedern från venster, och sedan han fått sitt diplom gå ned igen till höger, under det hela raden flyttade sig ett steg åt venster, och alltid, för hwar och en som bekransades, en annan gick förbi upgången från höger till venster. Detta såg mycket bra ut.

185 Undertiden trippade sirliga marskalker med högar af Confekt på silfverfat, damernas tröst under det långa latinet. Sednare kringbjudas ord till musiken, och Helsning af Cygnæus – Bland studenterna kastades exemplaren i luften och hvar och en fångade så många han kunde. –

186 Nu är då runden gjord – hvar och en af Magistrarna intar sin första plats. En allée af lager blandar sin friska grönska med det blänkande|1028| guldet och kindernas blomstrande rosor. – Musiken tystnar – Ultimi, Hertzberg och Smalén upläsa tacksägelser, dem ingen hörde.

187 Chören upstämmer Halleluja – de bekransade vandra par om par, som de kommit, förbi åskådarene och ut ur kyrkan. – Massorna röra sig och följa dem efter. – Strömmen är glänsande och lång. En timme derefter tillslutes åter det tempel som varit vitne till så många lysande fester, så många upträden af storartad glans och hög betydelse för Finlands förflutna, närvarande och kommande dagar –

188 § 20. Processionen aftågade till gamla kyrkan, en vandrande lagerskog! – Skaror utan tal, tätt skockade, brokiga, nyfiket rörliga, lemna blott en smal väg öppen för de bekransade. – In i kyrkan strömmade så många der någonsin hade rum. – Choral emottar dem. – Norring beträder predikstolen – »Låten edert ljus lysa för menniskorna att de må se edra goda gerningar och prisa eder fader som är i himmelen.» – Många tårades. Många gäspade mot deras vilja. Dock woro orden sköna, förmaningarna rörande. Mången gjorde i sitt hjerta heliga och sköna löften. – Mången tackade af uprigtigt hjerta Gud som låtit honom födas nu under Upplysningens middag på jorden, – och födas på den plats att han med fullt medvetande kunde älska och begagna dess herrliga gåfvor.

189 Från kyrkan tågar processionen åter till Universitetet, der de bekransade mottaga lyckönskningar af sin promotor, sina lärare och flera främmande Wettenskapsmän. Det var glada ögonblick.

190 original: §. §. 21. Kl. var nära 5 på eftermiddagen. Ingen tid war att försumma. De unga skingrade sig, men blott för några ögonblick. – Kort derefter såg man i vagnar, i droschkor eller ochså promenerande, – bekransade hufvuden öfverallt på gatorna – »Förmodligen för att bjuda till balen», hette det sedan på en Petersburgsk tidning – Men det var misstag – De strömmade alla åt ett håll – åt Brunns Salongen.

191 Här väntade en ofantelig hästsko af gentilt dukade bord. – Promoti alla, både Doktorer och Magistrar, och deras Lärare och Jubelmagistrar suto här broderligen tillsammans. – I början åts copieust. – I det glädjerus som föregick champagneruset och på tusende olika sätt gaf sig luft, föll man som korpar öfver de första rätterna. Kl. var ju ½ 6, mången hade ej smakat en bit ännu i dag. Litet längre fram widtog drickandet i ännu större skala. Kork efter kork flög upp. Champagnen yrde. Skämdtvisoriginal: Skändtvis flögo korkarna af och an de gode vännerna och bröderna i synen. Hwarföre skulle man ej yra något litet nu? – Man hade hela dagen i en stel uniform warit inskrufvad under etiquettens jernok. Nu skulle man hålla|1029| sig skadeslös. Nu skulle man njuta sin Academiska frihet. Nu skulle man lefva!

192 Men huru wi lefde och huru wi gåfvo wår glädje luft, så gick likväl allt ordentligt, allt hyggligt till. Man såg dock att man var bland humant och bildadt folk. – Wi drucko Rehbinders, Rectors, Franzens, Gadolins skålar under höga hurrarop – wi klefvo på stolarna för att höra deras tal, men icke en enda bar sig oskickligt åt. Wi woro folk af qualité!

193 Midt under yrande Champagne proponerar Arppe en allmän brorskål oss promoti emellan. – Den dracks under stor enthusiasm. – Men kl. är ½ 8 – Wi måste tänka på balen. –

§ 22. Magisterbalen.

och festen stod. – Här gingo de nu med rosor och ljufliga smycken på hals och barm, och bundna kransar – älskade händers sköna verk – Almquist, Arthurs jagt.

194 Magisterbalen! Ve hvilket spring och bestyr, hvilket bråk och bryderi, hvilka arrangementer, requisitioner, deliberationer, commissioner och portioner denna bal kostat! Med hwilkaoriginal: Hwilka misslyckade intriger, hvilka besvikna förhoppningar, med hvilka små desespoirer, hvilka sorger och bekymmer för billette och toilette har man ej måst köpa dessa 10 lysande timmar och tillfredsställelsen att kunna säga: »Jag war ochså på Magisterbalen.» – !

195 Du som war närvarande. Och Balen! Hvilken ensemble full af glans, hvilken detail full af mångfald! Hvilken fladdrande flärd, hvilken slösande luxe, hvilket haf af betragtelser på denna bal! Betragtelser på engång alfvarsamma och löjliga, malitieust bitande eller lättsinnigt förtjusande, allt efter huru betraktarens lynne war stämdt.

196 Du som war der närvarande, som sjelf beundrade eller criticerade allt detta, du skall finna omöjligheten att något så när fullständigt afteckna vuerna från denna quäll. – Tidningarnas, och sjelfva Bulgarins talent, har grundeligen strandat på denntta försöket; huru mycket mer din ödmjuke tjenares, värdaste vän!

197 Kl. 8–9. Dock will jag wåga; will visa dig en skum quäll med en knapt nedgången sol och himmelen skuggad af strödda moln. Men du låter din blick sjunka, du står på ett omäteligt torg. Nära vid din sida brusar vågen och aftonrodnaden stänker sitt guld uti hafvets bölja. Af detta hör du och ser du likväl intet. Du hör blott oräkneliga vagnars dån och ser|1030| ett hvimmel af brådskande skaror. – Åter lyfter du ditt öga och ser twå rader fönster skimra af glljus, och dit gå wi in. –

198 Brokiga figurer, hvitglänsande, rosenrodnande, sidenfrasande figurer, flera än du hinner räkna, hafwa före, efter eller på samma gång som du inkommit. De omgifva dig, de förblända dig, de öfversvämma dig. De nedtysta alldeles dent lilla näsvisa jag’et, som annars stoppar sin näsa i allt. Är du då icke sjelf så skön som en Sirius, att att du fördunklar de andra alla, då måste du bekänna att du här funnit en medicin för den annars obotliga egenkärlekens krämpor. – Ack, det är så friskt, så svalt att glömma sig sjelf! Det är annars förunderligt huru menniskan, så böjd för ombyte, likväl så sällan ledsnar vid sitt eget ouphörligt efterhängsna sälskap!

199 Men du war gången uppåt och inkommen in i den vanskliga glädjen. Är du en menniskohatare, så kunde du tänka: »Man har parodierat velat härma himmelen och likväl icke kunnat åstadkomma mer än en löljjlig parodie derpå.» Men nej! du är blott ett vanligt verldsbarn, du som andra. Du älskar ljus och prakt, nöje, glädje och fåfäng glans. Du småler af beundran.|103| Du ser en salong. Du hör en musik. Du andas en doft af hundra essencer. Taflan är grann, icke sannt? – Grupper bli synliga. Allt är i kommande. Från stora ingången ser man en haj af uniformer, unga ansigten och bekransade lockar. Alla kommande måste passera derigenom och raderna buga sig som en skog för vinden.

200 Wi låta dem komma; wi låta dem buga. Hvilken penna förmår wäl räkna deras mängd, beskrifwa deras prakt?

201 Wi låta servera oss med thé. Derunder slår klockan 9–½ 10. – Nu är samlingen nära nog fulltalig. Musiken spelar upp och Rehbinder börjar polonaisen. Handelsbalens upträden spelas om igen, dock äro vuerna icke alla desamma. Du ser här mindre af Ryssland och Tyskland: det wackra Finland har öfverhand. – Den förra balen war ett potpourie af nationer; denna är en Finsk bal, en nationalbal. På den förra såg man hufvudstaden, på denna hela landet representeradt. – Och så wäl representeradt! Friska, lifliga, lefnadsglada ansigten, spelande blickar och friare umgängeston. Du skulle bland alla dessa landscousiner och herrskaper från provincerna hafva väntat dig småstadsmanerer, löjliga toiletter, stelhet, förlägenhet, kråmningar och krus, – men nej! Toilette, och umgängeston och allt så skickligt och otvunget; blott friskare, friare, trefligare än den moderna verldens mattslipade glans.

202 Ochså märkte man här långt flere af dessa blonda, rödblommiga ansigten som utlänningen kallar Finska; deras ensemble war rätt täck,|1031| man märkte det nordliga Finlands närvaro. – Wi tala om damerna; om herrarna är mindre att säga. De kunna classificeras i twå slag: svarta och förgyllda – Omkring 1200 personer torde varit närvarande; flere troligen ännu flere bjudne.

203 Efter polonaisen widtog walsen, öpnad af Arppe med Rosina Hartman. Man såg så mycket vackert här, men vackrast var hon af alla. Ensam i sitt slag var hon redan genom sin skärhvita drägt med guirlanderna af lager i smakfulla festoner och det dyrbara smycket på halsen; ensam var hon ännu mer genom sin skönhet. Aldrig hade några Magistrar en täckare kransbinderska, balens drottning är Rosina, wi woro hennes lycklige riddare.

204 Gracer och Sylpher, hwem räknar deras tal i denna Olymp? Skön Hilda i ljusblå klädning; den blonda, gentila men spotska Nasatkin; den blixtrande Traversay, svartmuskinen; Armfeldtarna tre; den blåögda, ljusa och milda Richter; den coquetta och smägtande Kothen; den stolta segervana Natalia Stier; den älskwärda Willebrandt; Näktergalarna Reitmeyer, twå lifliga, okonstlade warelser; den smärta Evelina Kåhlman; dockan med de fina rosenkinderna, Natalia Strömsten; den lilla waxbilden Amalia Elfsberg; den snillrika Lundahl; de Tavastländska fröknarne; de Carelska »sågquarnarne»; de Österbotniska »tjärtunnorne» – hwem räknar dem alla? – – – – – – – – – – – –

205 Magistrarna äro i uniform, med öpna frackar, hvita vestar och bekransade lockar. – Alla förut promoverade bära på bröstet en liten krans af grönt papper. – Alla värdarna dansa sin första quadrille tillsammans; det är den öfversta quadrillen; derifrån äro alla andra för denna dans uteslutne. – Trängseln är temmeligt stor; föga consideration hos gästerne.

206 Derpå följa Francoiser och quadriller – lif i hwarje rörelse; glans i hwart öga – och förtjusning i månget hjerta som klappade för nära något annat. Trefnaden war stor. Det war så mycket här förenadt, så långväga och så kära gäster här församlade. Och 74 glada värdar som gjorde allt för att lifva aftonens nöje – man måste ha roligt!

207 Potpouriet kom med sina promenader, 3 masurkor och 4 cottilloner. Musiken hade tagit något till bästa, och spelte gement, det fick man förlåta. Man dansade i 2 stora afdelningar.

208 Portersouper war förut serverad. Nu kom, efter Potpouriet den stora soupern som liknade Handelsbalens, så när som på munskänkarna. Första rätterna woro gångna – då gafs tecken, alla värdarna skyndade ut och återvände med en Champagnebouteille under hvardera armen.|1032| – Kratsch! det war ett smällande och ett smattrande! Hwar och en valde sitt bord och det yrde Champagne. Rätt som det var proponeras Kejsarns skål. Skålen hörde knappast någon, men väl hwad som derpå följde: ett hurrarop utan gränser och en kanonsalva sådan att hela huset darrade och champagnen i glasen bornerade ut öfver bräddarne. Det war nu åter ett ögonblick|105| sådant man ej snart förgäter! – Hurraropen och kanondundret tystnade wäl slutligen, och man hörde blott bouteillernas anspråkslösa paff! paff! paff! ty de tömda glasen skulle ju fyllas igen. Men snart proponerades det Kejserliga husets skål, då började åter det förskräckliga skjutandet och hurrandet så att man beklagade Rewalsboarnes nattro på andra sidan hafvet.

209 Damerna woro så glada; de måste göra Champagnen och värdarna heder, – värdarne som flögo omkring värre än Waktmästarne, förklarande sitt hat mot alla fulla glas som de dock ständigt fyllde ännu mer. Slutligen bli de likwäl skrämda af larmet, de älskwärda gästerna. Man grouperar sig här och der; man ser allt flera öfvergifna bord; deserten finner trög åtgång. Fåfänga äro wärdarnes böner – hwarje bekransade uppbär hundrade nigningar, älskvärda ögnakast och vackra tacksägelser af bekanta och obekanta; – damerna göra nu allmänt uppbrott, men det varade väl en timme innan tambourerna voro toma och hvar och en fått sitt. Senatsklockan slog 5 på morgonen.

210 Hurrandet och poculerandet fortfor en stund efter damernas bortgång. Musiken spelte upp wals – och man såg en den galnaste dans på det af sönderslagna bouteiller och glas, af caramellspapper och andra rara saker öfversådda golfvet i salongen. – Det war en stöfvelwals, der hvar och enhvarje par flög eller rättare snurrade omkring af alla krafter, alla efter egen ingifvelse i olika ringar, somliga större, somliga mindre, i kors om hvarandra, väl 340 par. Hwad war då naturligare än att man stötte ihop här och der, det svagare partiet tumlade öfverända, det starkare fortsatte sin planet eller kometbana liksom ingenting händt. Det war en motion! – damerna skulle ha sett den. – Och sedan svalkade man sig med ännu ett glas champagne, skrattade, skrek, omfamnade hvarandra och hurrade opp sina fideskarlar, – Lönnroth, Runeberg, med flere. – Jag satt just och talte med Runeberg bakom ett bord, då han öfverfölls, lyftades öfver bordet och fast han af alla krafter höll fast sig i dörrposten, bars ut i och rundt kring salongen ochunder ouphörliga Vivatrop.

211 Kl. 6¼ på morgonen lemnade jag balen med Staudinger. Många stannade quar. Solen stod högt på himmelen, torget hwimlade af folk|1033| – det lofvade en vacker dag.

212 Detta war nu Magisterbalen; detta war nu den 20 Julii 1840.

213 §. 23. Detailler. a) Vid Ceremonien i dag hade Confekten god åtgång. Det war ochså meningen, wi hade requirerat en liten nätt Confektstrut af 15 Lispunds vigt. – Största delen deraf kröp ned i landsmostrarnes ridikuler och vandrade derifrån vidaut kring landet, vida förkunnande högtidens prakt för de kära plantorna som otåligt väntade mammas och systrarnas hemkomst från den långa resan.

214 På ord och verser för tillfället var mindre god tillgång.

215 b) Vacker effekt gjorde damernas upståndelse vid Smaléns verser. Det hade de icke alla gångor wårdat sig om att göra. Damerna yttrade sedan sin höga tillfredsställelse med de unge Magistrarnes arrangementer, och påstodo att kransar och Uniformer klädde mycket.

216 c) Marskalkarna fingo springa mycket för att uptäckade orsaken till ett drag i kyrkan som Rehbinder inbillade sig märka.

217 En student med käpp stod bland de främsta på gången. Rehbinder vinkade honom till sig: »hörpå, är herrn officiant?» – »Nej ers Excellens.» – »Var då så god och håll er bakom, min herre!» –

218 d) När Candidaterna mottogo kransen, var det twå bland dem, Hackzell och Blåfield, som glömde sina diplomer, och måste för andra gången uppstiga till Cathedern för att hämta dem. – Märkwärdigt att höra war det ochså, huru olika musik hvar och en fick då han trädde upp för att bekransas. Ty när Musiken spelat sin repertoir till slut började den igen från början så länge Ceremonien räckte. Hwarje och en behöfde nu ungef. 1 à 1½ minut, och derunder war sången än forte och scherzando, än dolce och piano, än maestoso, än sostenuto, än dur, än moll huru det föll sig. Det förekom mig som vore dermed hwars och ens framtida öde betecknadt. – När jag trädde upp slog mitt hjerta. Choren Musiken war då dämpad, piano, sotto voce – man öfvergick just då till Halleluja, hvilket, – om jag mins rätt – just upstämdes när jag fick min krans.

219 Under hela Ceremonien war det musiken som mest stämde oss till alfvar och andagt. Ju mera man böjde sitt hufwud för promotor, desto bättre kom kransen att sitta. Jag anmärkte det och böjde mig djupt; det såg ochså bättre ut.

220 e) Hwarje gång Promotor nämnde ett namn, bugade sig den nämnde. Det war så öfverenskommet för att allmänheten skulle känna oss.|1034| Promotor sjelf hördes bra, men få voro de bland oss som vid edens afläggande sjöngo riktigt ut. Jag wet ej hur det kom sig, stämman war oklar. »Ego Albertus Ingmanspråk: latin» hörde man ljudeligast af alla namnen.

221 Ingen af oss foublerade som Doktor Crusell när han promovertes och svor. Först räckte han opp venstra handen, derpå fann han sig och räckte opp den högra, men den hade han åter handske på och måste än en gång sträcka gevär. Ingen af oss tröttnade att stå, tiden gick så fort; Wi hade så god öfversigt från wår uphöjda plats, och kunde ochså språka hvar och en med sina grannar. Största förlägenheten war när wi med wåra kransar på hufvudet tågade nedför Parnassen och midt igenom den granna och gapande hopen.

222 f) – Det war först i kyrkan som några af oss märkte att wi stått eller gått i mer än 7 timmars tid. Skam till sägandes, woro wi några som gäspade under predikan. Detta gick öfver vid middagen; det var glupskt hwad wi åto i början. Men middagsluren war för kort efter en så het batalj och före en dito.

223 g) Jag talte om besvikna förhoppningar i afs. å balen. Sådana visste man af många. – När Hand. Societeten bjöd alla Candd. på sin bal, så måste wi bland dem bjuda 36 familjer i stället för 6 som wi ämnat. Andra inviter måste följagtel. knappas in. Bland dem Bergenstrålarne; stackars flickor, de hade enkom låtit göra nya klädningar till dess. – En Rysk Oficer gjorde oss föreställningar derföre. En annan kom till Wberg och wille köpa billet till balen, »han ville gerna betala fast 30 Rubel för den». –

224 h) Särdeles beryktad war den Sologobska historien. – Sologob, en Rysk kammarherre eller dylikt, hitrest för sitt nöje, blef på balen af en Dorpatens tillfrågad hwad han tyckte om Magistrarna, och lärer ha yttrat att de med deras kransar sågo ut »comme des chevaux couronnés.språk: franska» – Om liknelsen war ämnad att wara malitieus, är osäkert, men den väckte genast ond blod. – Dorpatensen uptog saken mycket illa, – ett stickord mot hans nya vänner och artige värdar. Han utmanade monsieur Sologob till kl. 6 andra morgonen och det på pistoler. Den andre kunde ej undandraga sig; men emellertid skockade sig flere kamrater omkring dem; saken kom till Rehbinders öron, denne hviskade åter ett ord åt monsieur Sologob och denne fann sig befogad att kl. 6 på morgonen – icke duellera – utan begifva sig hufvudstupa på väg till Pburg igen.

225 Pletneff och andre Utlänningar yttrade sedan sin erkänsla för det wi sjelfwa uptagit saken med sådan köld. Rehbinder lät genom Rektor Sahlberg complimentera oss för detsamma.

226 Annars kommo wi nog öfverens med de främmande; – de woro wäl icke på långt när hwad Upsalagossarna varit för oss, – men wi klingade ochså med desse: »Es lebe die Freyheit!språk: tyska»

227 i) – »Nog såg wi af Ceremonielet huru ni gingo till de der högtidligheterna, anmärkte sedan mången, – men i hvilken ordning ni kom derifrån – det har wi ännu intet hört.» – Ordningen war sådan man gissar. – Vid middagen gick det litet hett till, men att wi en timme derefter höllo så god contenance på balen, talar fullkomligt till wår fördel. – Ochså på balen såg man ganska få öfverflödets skötebarn. – Lönnroth beskref sin hemvandring humoristiskt nog: »När jag kom ut på trappan, så märkte jag att staden gick ikring. Då tänkte jag: hvad skall du gå omkring mig, jag kan ju gå omkring dig, jag. Så gjorde jag ochså och blef spiknykter på kuppen.»

228 k) Mitt Postscriptum. Kl. 7 på morg. promenerade jag till en hårfriseur och lät, för första gången i min lifstid, rigtigt frisera mig. Hemkommen tyckte jag mig se galen ut och hade stor möda att kamma allt i sitt förra igen.

229 I akten deltog jag som andra. Min plats var något bakom. Jag såg allt och syntes ej mycket sjelf; dermed var jag synnerligen belåten. Mamma, Sophiorna, Rpffs och Lithéns såg jag alla rätt väl. Till och med Elfsbergarne på läktarn. I kyrkan tackade jag Gud, jag som andra.

230 I middagen deltog jag som andra, hurrade åt, och drack och war glad, jag som andra. Före och efter middagen visade wi oss, Blank och jag, hos Rpffs – Sophie lagade upp min krans. – Champagnen brusade i mitt hufvud liksom i andras. – Kl. ½ 8 gick jag hem och lade mig att sofva. Kl. ½ 9 gick Blanken på balen – Jag kommer väl efter, sade jag, och somnade igen. Kl. ½ 10 väcktes jag igen af Blanken: »Opp med dig, och det genast – Nu har du gått miste om polonoisen och snart nog om hela walsen – första quadrillen kan du omöjligt manquera mig, ditt visavis, och Rosalie, din dam. Här är jag med hästar och vagn efter dig.»

231 Jag knallade mig upp – men mådde som en hund. Toiletten gjordes på fem minuter – derpå reste wi af, riktigt nog i Ehrström vagn som han lånat. Jag tyckte det var i sin ordning att åka stort till sin egen 10,000 Rubels bal. Sömnig lär jag ha sett ut i början – Rosalie sad’ det – Jag var temmeligen otrefligt allt innemot soupern då jag åter kom i mitt riktiga esse, ehuru jag derunder ej smakade mer än ett par glas Champagne och en mareng.

232 Dans: Magisterquadrillen med Rosalie – Francoise med Thilda M:lle Titz – Rysk quadrille med Sophie Elfsberg – Sv. Qu. med Thilda – Francoise med M:lle Rouget|109| Sv. Qu. med Flora Nervander – Wals med M:lle Ehrström och Amalia Eg – Potpourie med Sophie d. ä. d. v. s. wi walsade några slag. – Sophie den yngre manquerade i första Françoisen – En Fransman war den lyckligare. Det var nu andra gången på twå dar. – Och just i dag hade jag ej wäntat det. Förklaringen war mig ej till nöjes. Wi dansade ej om igen. Jag tog den första och bästa i högen – Det war en liten Titza från Wasa.

233 Rouget war Emelies skugga; jag sade henne det. »Det är jag gerna.» – Med Rosina dansade jag ej. Hon war så öfverlupen.

234 Bulgarin och hans fru gick jag miste om att se. – Vid soupern besörjde jag Champagnen vid 3 a 4 bord, hufvudsakligen vid det der mina damer suto. Förnämiteterna inne i förmaket woro länge utan Champagne och drucko H. M:ts skål i vatten. Det war Hartmans och Walléns oförlåtliga fel. Just i mitt champagnebestyr proponerade E. Grönblad brorskål – det var en parenthes i sin sort. Strax återtog jag min Munskänksbefattning. Vid ett af mina bord satt Landsh.skan Stjernschantz – om hon kände igen mig vet jag ej – hon steg opp, – och med henne alla damerna vid bordet, och drack min skål. – Likaså fruarne Tengström och Runeberg vid ett annat bord. Fru R. hade blifvit fet och embellerat; jag kände knapt igen henne. Flickorna Elfsbergs glas fyllde jag på – Holmen war min medtäflare; wi humanierte obeskrifligt – alla skålar måste ske i botten.

235 Artigheter rönte jag, liksom alla andra, från alla sidor. Många obekanta nego för mig och sade vackra ord, många andra skakade hand och humanierte. Bland dessa äfven den älskvärde Prof. Schröder från Upsala – Af allt detta skryter jag nu på enfaldigt bondavis; det var imellertid trefligt.

236 Det sista glaset Champagne tömde jag i sälskap med Justus. Wi drucko wåra flickors skål. Öppenhjertiga woro wi begge twå, men han hade mera att berätta än jag. – Wi promenerade sedan begge på samma gång bort och ut i solskenet på Esplanaden kl. 6¼. Twåkantiga hatten buro wi begge ofvanpå kransen, hvars blad slokade temmeligen bedröfligt. Promenaden skedde i skor. Folket gapade på oss; dermed äro wi storwane sedan i morse – Men ack! om en timme gapar ingen på oss mer. Uniformen kastas af, kransen läggs i gömma – så unga, så granna och så glada upträda wi alldrig mer!

§. 24 Reipeläisiäspråk: finska.

237 21. Tisdag. Reipeläisiäspråk: finska, öfverlefvorna – d. v. s. de bouteiller etc. som öfverlefvat gårdagens blodiga strider – äger ochså sin märkwärdighet som ett studentgille i stort, ett tillfälle der alla etiquettens band äro lossade, der man fritt uttalar sina tankar och känslor, och i kretsen af bröder drömmer en stund om den Academiska friheten som halfdöd lemnades quar på Auras stränder.

238 Tisdags f. m. Kl. ½ 11 begaf sig undertecknad åter till skådeplatsen för gårdagens sista bedrifter – Societetshuset. – Här befanns stora salongen stängd, blott stora förmaket och boufetten uplåtna. Man dukade just ett stort bord. På sophorna rundtomkring lägrade sig gårdagens hjeltar – de fleste hade ej sofvit en blund – Man afbidade i lugn den efterlängtade frukosten.

239 Jag aflägsnade mig åter. Andra med mig. Hwarheldst wi på gator och torg fingo öga på en vän och bror, der hette det strax: stig in och ät frukost, bror! Wi gjorde riktigt som skriften förtäljer om konungens tjenare, men få voro här de som undskyllde sig. – Det strömmade en temmelig skara gode vänner tillsammans. – Medan jag undertiden gjorde ett par visiter hos Lithens och Rpffs, försummade jag fatalierna. – Återkommen kl. 12 med Alfred B:m, funno ett grundeligen plundradt bord, tomma fat, afgnagade kalkonskeletter, miscroscopiska lemningar af sillsalat och dylika rariteter. Bröd och vin fanns då Gudskelof ännu så temmeligen tillräckligt – deri bestod wår frukost – wi påminte oss Gondolieren

Blott jag har vin och bröd,

en tärna rosenröd

lefver jag nöjd till min dö-ö-ö-öd,

lefver jag nöjd till min död.

241 Bordet röjdes af – bålarna kommo i stället – wi klingade i hjertelig fröjd och gamman samman. – Gamla herrar klinga med oss och wi med dem – Thuneberg, hedersgubben, bland andra – Ursin, Magnificus, satt med oss en stund och såg hjertans treflig ut. – Pysik höll tal till honom: »det var en särdeles fägnad för oss att se wår Rektor ibland oss i en stund då tungornesoriginal: tungones band är lossadt och känslan uttalar sig så fri och uprigtig i våra unga bröst». – Gubben tackade och talade bra: »han hade alltid varit en ungdomens warma wän», sade han. Och derpå hurrades han|1038| opp.|111| Stor applaususspråk: latin tillwann sig ochså Prof. Schröder från Upsala. Wi drucko hans skål och han svarade: »han skulle säga sina landsmän att det fanns Finska hjertan som, lika med deras, klappade högt för det sanna, ädla och sköna. – Han skulle alldrig förgäta de glada dagar han med oss tillbringat, han skulle anse hvarje vänskapsprof han här emottagit, såsom bevis på wår broderliga vänskap för Upsala studenter etc.» – – »Ja herr Professor – ropades då från alla håll – helsa wåra bröder i Upsala – helsa Upsala gossarna, det hade warit oss en stor glädje att klinga med dem engång tillsammans.»

242 Derpå hemfölja wi wår fidesmoster Ursin – wäl 50 stycken, och det ända in i hans rum. – »Tack, gode herrar, sad’ han, jag har nu inte så många glas att jag kunde bjuda er här, men jag hoppas wi en annan gång få klinga tillsammans.» (– Deraf upkom ett rykte att Moster ämnade hålla middag för Magistrarna, men den torkade in). – Vid det wi sade Atjé åt moster, hurrade wi obeskrifligt. Han förtjenar det ochså – Moster har stått på wårt bästa som en hel karl. Schröder skulle wi ha följt hem, men han stannade hos Ursin. –

243 Kl. war nu 3 e. m. Jag gick hem och sof middag. Kl. 5 vände jag åter. Linsén m. fl. hade warit der undertiden. Moberg satt nu der ochså – men besynnerligt nog, fick ingen sig owett för sina Candidatröster. –

244 Men, du Bachus! Nu skulle man ha sett en förstöring värre än Jerusalems! Ett golf som fordom varit hwitt men nu war svart som en natt, sönderslagna bouteiller, sönderbrutna stolar, bitar af glas, stumpar af cigarrer, bouteljkorkar, haf af punsch och bishoff, slagne hjeltar här och der på sophorna, andra som omfamnades; några klingande så hårdt att glasen flögo i bitar, somliga sökande sina kappor och mössor, somliga ropande på mera punsch o. s. v. Ett sälskap stod i farstun och sjöngo, andra suto på en stege, och hörde på sången och commenderade glas upp åt sig, andra åter ännu galnare, togo trädbockarna som varit under frukostbordet, och galopperade omkring med dem så att man ville mista öronen.

245 Det war den allmänna glädjens sista stormiga paroxysmer – de flesta voro dock, under det att de bullrade som värst, så sinnade att de kunnat omfamna hela verlden. Den enda som fick stryk war en af kyparena|112| som war stursk. Vhosen sade sedan, »han wisste wäl förut att någon skulle få stryk; han war rätt nöjd att det föll på kyparns lott och icke på hans egen.»

246 Ochså detta glömdes snart. – Punschbristen blef afhjelpt, men kämparnes leder glesnade allt mera. Kl. 10 a. gick jag med Essarna och|1039| A. Ingman för att äta till Schulin. Wi hwisslade Brunnsmasurkan under vägen, och gjorde wåra enstiger – Ingman i spetsen för sälskapet dansade Masurka framför hwar och en åkande eller gående som vi mötte – då dessa af förwåning stadnade, tog han artigt af sig hatten, och war med ett skutt på andra sidan gatan för att åter figurera för någon annan. Folket kom just då från Spektaklet, wi skrattade omåttligt.

247 Efter soupern besökte wi Reipeläisiäspråk: finska ännu engång. Der såg rysligt ut: Det stora rummet war så godt som kolmörkt. Det matta skenet af ett enda sömnigt ljus tjenade blott att visa den rådande förstöringen ännu hemskare. På bordet stodo ännu bålarne med något punsch uti; men af alla de hundrade glas här funnos i morse, såg man nu knappast ett halft dussin hela. Tre lustiga bröder svärmade ännu, som nattugglor, omkring i rummet och vid hvarje steg de togo kratschade någon afbruten bouteillehals sönder under deras fötter. Wi lyckades öfvertala dem att wi nu lefvat nog för en liten tid, – de sökte upp sina kappor mössor – den ena fann sin simmande i en liten sjö af punsch, den andra fann sin hatt hoptollad bakom kakelugnen, den tredje fann alls ingen mössa mer utan endast en twåkantig hatt som han höll till godo, och förde bud med för brandvakterna på gatan. – Härpå släckte wi ljuset och wandrade wåra färde. Klockan slog just 12 – den stora veckan war på slaget tilländalupen och wi kunde skryta att ha hållit ut till sista man, att hafva släckt det sista ljuset och tömt det sista glaset af de många som för den allmänna glädjen tändes eller tömdes under dessa i Finlands häfder evigt minnesvärda dagar! –

248 NyCarleby 1840 Sept. 22.

C. Efterspelet.

249 Detn stora veckan, det allmänna intresset är nu slut, det lilla obemärkta hwardagslifvet börjar åter sin stilla gång. Uniformernas, talenas, hattarnas, kransarnas, balernas och bålarnas lyckliga dagar äro nu förbi; det stora och märkwärdiga som så länge dragit hopens ögon på oss, Wettenskapsmän, är liksom aflagdt på samma gång som uniformerna. Wi hafwa dragit oss tillbaka i wårt skal, wår storhet har gjort sig osynlig för att desto bättre verka. Nyss woro wi uplysningens firade representanter, d. v. s. på sätt och vis hela mensklighetens; alla ögon sågo på oss; gingo wi ut så stannade folket på gatan och vakterna skyllrade; gamla och unga sprungo de efter oss; de förnäma tiggde om billetter för att|1040| få se oss; packet trängdes och trampades, knuffades puffades, grälade och slogs – allt bara för wår skull. – De sköna logo mot oss, nego för oss, tackade oss, de förnäma högt upsatte togo oss i hand och smickrade oss, de rika ville dricka brorskål med oss, de lärde drucko och disputerade med oss. Wåra namn trycktes wäl hundrade gånger i tidningar och böcker; wårt rykte flög kring werlden, främmande konungar sände biskoppar och professorer hit för att gratulera oss, furstar och furstinnor dansade på wåra baler, grefwar och baroner woro ringa ting i wåra societéer. Alla klockor ringde till wår ära, kyrkor inreddes till wårt emottagande, oratorier uppfördes för oss, kanonernas dån förkunnades widt och bredt wårt pris. Wi förklarades högtideligen för wise och fullärde, wi öfverhöljdes med lager, wi sågo nedlåtande ned på de mäktige och stolte som under oss suto ödmjukt i tyst förbidan. Flere tusende Talade wi så lyssnade flere tusende till vårt minsta ord, nöso wi så önskade oss lika många i sina hjertan prosit, – böjde wi wårt hufwud så föll genast ett skott, nog hårdt att upväcka millioner Sjusofvare ur deras sötaste sömn. – Wi sade till jordens mäktigaste furste »din skål, du dyreoriginal: »dyre Nicolai», och arfvingen till hans namn kallade oss förtroligt: sina älskade. – O det war en tid då wi sågo blomman af Finland wid wåra fötter, – då en nyck af oss spred förtjusning eller förtwiflan, då wi disponerade tusende Rublar såsom kopeker, då wi gåfwo middagar, frukostar, baler, – då wi sade till den skönaste i Finland: bär detta till minne af oss, och hon sade åter i sitt hjerta till oss –: »bäroriginal: bär detta till minne af mig!» – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

250 Nu – hwad äroe wi? Wi äroe namn som warit, – wår rolle är utspelt, wi äre theaterprinsar hwars kronor fallit med rideaun, wi äre intet – likasom wi woro förr än wi ett ögonblick tyckte oss wara allt. Wi, som nyss bestämde werldens öde, wi ha nu fullt arbete att bestämma wårt eget. Wi som sade till Majestätet: du! – och aktade furstar och prelater ringa, wi säga nu till wår skomakare: er tjenare, min herre! och supplicera ödmjukast att wår skräddare wille hafwa anstånd med oss. Gå wi ut så göra wi alls ingen effect, droschkorna fullstänka oss med smuts, raglande gesäller puffa oss i rännstenen. Ingen katt går ur vägen för oss. Wi ha’ fullt göra att representera oss sjelfwa. Wår lager ligger och wissnar i gömman, flugorna äro oartige på wåra wisdomsbref. Hwarje skolpojke tituleras nuförtiden som wi. – Hwad fromma oss nu wåra tömda bouteiller middagar och baler? Wi önska wi hade wåra tömda bouteiller. Wi önska wi hade wåra tusende rublar. – Ack sorgliga utsigter: räkningar|1041| och Crapula! Punschfläckar på kläderna, tomhet i fickorna, björnar i trapporna – oh!

251 Sic transit gloria mundi!språk: latin Wishet är en bubbla, äran ett rus, mensklig storhet en dunst som snart försvinner!

252 Men vänta! Några tiotal år förgå, det kommer en annan Jubelfest. Då torde wi wäl ha jublat ut, men wåra namn skola lefwa då ännu. Man skall framdraga dem ur gamla luntors dam, man skall säga wid ett namn: det känne wi ej! – men wid ett annat: det der war stort! och kring det tredje skall man linda den friska lagern evigt. – – – – – – – – – –

253 Dyningarne efter de stora dagarne gå ännu länge. Wågor af menniskor öfversvämma gatorna hela denna vecka. Baler och Spektakler äro öfverfulla med folk. Hwarje morgon hwimla brunnssalongen och badhuset af gentiliesse och Noblesse – Dock afgå hwarje dag circa 200 skjutshästar från staden – Gatorna bli småningom tomare – ochså efterspelet upphör sluteligen.

254 22. Onsdag. Med Lithenerna, wåra Rpffska damer, Blank och jag försumma Käviäspråk: finska men resa i stället på Lentäjäspråk: finska till Sveaborg, besöka Ehrnswärds graf m. m. och mottagas med ett halt! wid portarna af Gustafssvärd. »Det war nu bra roligt att engång se ett ställe dit bara fruntimmer slippa in, men inga karlar.» – Men Blanken som alltid är vigilant, smorde en skrifvare som släpte äfven oss in. Wi funno de skönaste vuer i hela nejden – ofantliga kanoner, gröna wallar, djupa grafvar, underjordiska gångar, – underliga tillställningar, med ett ord. På en mur emot Gsvärds sund stod att läsa med förgyllda bokstäfver: »Sveaborg omgifver hafvet på ena sidan, och stranden på den andra sidan ger den kloke herrawäldet öfver både haf och land.» – Kung Gustaf hade icke så orätt deri – men tiden utvisade hwem den kloke war.

255 På ett annat ställe läste man att Adolph Fredrik här landstigit.

256 Härifrån begåfvo wi oss till den artificiella brunnen och smakade dess watten. Hettan war beswärlig – tiden war icke inne för Käviäspråk: finska att afgå. Wi lägrade oss på en bodtrappa, drucko mjöd och åto plommon. Afreste sedan med roddbåtar.

257 S. d.Samma dag mot quällen beses Senaten och sälskapet intager thé wid Cajsaniemi, i skönaste aftonsvalka.

258 23 Thorsdag. De resande taga i ögnasigte Universitetet och Slottet. – H. Snellman adresserar sig mycket till lilla Sophie. – S. d.Samma dag Trakterar jag damerna med de splitternyaste Litterära nouveauteter. – S. d.Samma dag Gåfwo flickorna Reitmeyer Concert för 40 personer – ett än i denna stund|1042| besynnerligt factum. Älskwärda näktergalar! Wi gåfvo 100 Rubel för deras sång vid wår promotion – Publiken hade ingen smak nu mera än förr. – S. d.Samma dag thé hos Rpffs.

259 24. Fredag. Omvändelsedag d. v. s. flickorna wände om från Brunn – bal – och Concert. På quällen promenerade wi i aftonsvalkan.

260 Nuförtiden studeras ochså M:lle Bremers: Hemmet.

261 Lithéns dinera hos Forséns.

262 25. Lördag. Visite hos gumman Wikstedt. Blanken grinar åt bakelsen. Observatorium beundras. – E. m. Lithéns med Forséns på Thölö. – Silfwersprång. S. d.Samma dag – Wagnshandel med Algoth Gatdolin. – 250 Rd. – Ty Mamma behöfver vagn, då Lithéns resa Landvägen till Petersburg.

263 26 Söndag. Lithenerna dinera hos Rpffs och dricka mjöd hos undertecknade Blank et Topelius. – S. d.Samma dag klockan 7 på quällen resa de af – flickorna nicka ett gladt farväl från den höga himlavagnen som framlockar många griniga ansigten i fönsterna öfverallt der den far fram.

264 S. d.Samma dag Brunnsbalette. Undertecknad 3 damers mjukaste förkläde. – Societéen är lagom. Lilla Masaracki m. fl. courtisera Sophie d. y. – Amalia Elfsberg och Natalia Strömstén toujoursspråk: franska i tour – Ces sont les premières.språk: franska – Söta woro de, utom all fråga, men deras olycka war att de visste af det – Ces sont les fauts de Matte Brunouspråk: franska och många andra.

265 Intressantare war då Mina Julin, wida intressantare fast hon war ingenting mindre än ung och skön. Hon talte med Sophie d. ä. om Emelie. »Ack Herr T. ger Emelie en mycket bättre beskrifning om granlåterna här än jag kan göra.» – »Nej, M:lle Julin, jag är en dålig berättare; war så god och skrif – Ett fruntimmers öga ser ochså mycket mer.» –

266 Damerna åkte hem – Wi promenerade, Blank, jag och många andra. – Då hände sig att wid det wi gingo hörde vi röster. »Jag försäkrar M:lle Strömsten, de vackraste flickor äro likväl från Österbotten». – »Ja det säger man om Uleåborg» – »Nej, nej M:lle Strömsten, alltid har jag funnit dem från Wasa wara långt vackrare, – de allra vackraste, – ni tror mig intet?» – paus – »När få wi se herrarna oppe hos oss i Österbotten?» – »Kanske nästa sommar, blott ni är i Wasa» – »Jag kommer i winter redan» – – »Ja och jag kommer helt säkert i höst» – »Åh, herr Brunou!»

267 Nu kom sälskapet ut från den mörka vägen mellan magasinerna och bergen, ut till den fria planen vid sjön. – Skymningen föll mindre stark öfver de lättsinniga orden. Man igenkände Krüger som hade bjudit sin arm åt modren och uppehöll henne ett stycke efteråt, under det att Brunou och V. Grönblad courtiserte flickan – som i dag fyllde 16 år.

268 27 Måndag Baron hemkommer och med honom Gustaf Victor, som skall till Fhamn. Pojken är öfverdådig men bra. Det skall, hoppas jag, intet bli någon inbiten burlack af honom.

269 28 Tisdag. – Damerna bese Ritkontoret och dricka thé på Cajsaniemi i aftonsvalkan. – Spridda grupper insupa blomdoft och théångor i det gröna. Bland andra Doktorerna Mellin et Comp. –

270 29 Onsdag. Gustaf och jag taga sjöbad vid badinrättningen. Der råder otrolig trafik – och det är ett nöje att se huru nätt der är.

271 Bud hade dessa dagar kommit till oss – bud och vinkar – att Geheimerådinnan Hjärne fått i sin hjärna att hon gerna ville se B. och mig på visite; hvilken nådiga önskan vi i dag beslöto efterkomma. – Stora trappan var nyss målad. Vi inträdde derföre köksvägen genom åtskilliga skräprum i salongen, stor, mörk och af tungt utseende, widare genom 2 eller 3 mindre lika beskaffade rum ända in i Nådens innersta helgedom, kabinett, läsrum eller hvad det var. I rummet funnos en sopha, twå små bord och 6 stolar– små pygmeer af den allranyaste litteraturen lågo upslagna på bordet.

272 Nåden inträdde en minut efter oss, ombunden och påbyltad för gikt, tandverk och sjuka ögon. Dock funno wi en ganska älskwärd, en ganska artig Nåd. På Hon ledde genast talet på högtidligheterna, beklagade att hon fått både sorg och tandverk just då hon ämnade sig på wår bal, och wille gerna höra detailler derifrån. Derifrån kommo wi till Litteratur, fornlemningar, St. Henriks monument och Tavastehus slott, och slutligen till slägtregister, neml. min skyldskap med Rpffs. »Jag skall säga herrarna, jag är road af det genealogiska.» Under allt detta serverades först thé, och sedan apelsiner med socker, hvilka hennes nåd högst egenhändigt behagade skala åt oss. – Men som wi läto förstå att wi skulle på bal, blef visiten icke lång, och slutades med|118| artigheter och förhoppningar »att wi ej skulle trifvas illa i rummen dernere.»

273 Det duggade smått, dock gingo wi i quäll på fribal i brunssalongen – Wåra Rpffska flickor woro der, men lillan hade tandverk. Samlingen war temmeligen stor och nöjet lagomt.

274 30 Thorsdag. Beau temps.språk: franska Det skönaste Juliväder hela veckan. – Den kära menskligheten får riktigt sola sig. – Men flickorna läsa Chevely eller en man af ära. – The dricka wi hos Rpffs – derefter glänsa cigarrernas glöd i promenadernas dunkel. –

275 31. Fredag. Morgonsolen gjöt sitt lekande guld öfver den lifliga sjön och de stela bergen, då jag med Gustaf promenerade ut till Brunnssalongen.|1044| Hwimlet der war icke ledsamt att påse. – Damerna i sina mantiller och Crispiner, herrarna med hattarne på hufvudet och käpparne i hand inne i salongen. Wattunympherna vid disken i full werksamhet. Helsokällor sprutande härmade watten ur blanka kranar. – Hela salongen i ouphörlig rörelse, men utanföre en vacker musik af flottens bästa. – I ett annat rum en rullande billard – I ett tredje ett bord med tidningar och belägradt af högvigtige politici. I ett fjerde en lottlista på många rara saker. I ett femte en flödande boufette o. s. v. Det war ej så ledsamt.

276 Lilla Amalia war här bland de många. Sophie hade rest. – Jag wille presentera Gustaf, men omöjligt; han sprang ur salen. – Precist så hade jag troligen gjort vid hans år. Carl Numers drack brunn. Vi smakade Carlsbader Theresienbrunn m. fl. och mådde bra, antingen deraf eller af det goda Cafet, eller af oss sjelfva. –

277 På quälln intages thé hos Rpffs och rökes Cigarr i promenaden.