Juli

1 DAGBOK
1836.
Julii, Augusti, September, October, November, December.
NyCarleby et Helsingfors.
Häftet A.

2 Zachris Topelius.

Julius

3 Den sköna skapelsen war nu fullbordad, knoppen hade utslagit till blomma, och lik en ros i sin fullaste fägring blomstrade wår sköna Nordiska natur. – – På Herthas rika lockar hade himmelens wälsignelse tryckt sommarens krona; hennes hjerta klappade af lefnads fröjd, hennes ande doftade af wällukt. Sköna, men förgängliga bild af det oförgängliga lifwets låga!

4 1. Fredag. Sjelf befann jag mig nu i en af Finlands skönaste nejder, för ögonblicket en vagabond, en wandringsman stadd på resan till den kära hemorten. Och ehuru samma hemort visserligen är mig kärare än Paradiset skulle wara annorstädes, så hade jag likwäl öga för andra nejders företräden i naturskönhet; och dessa nejder woro ju äfwen delar af samma hela, af det gemensamma högt älskade fosterlandet. –

5 Den första Julii waknade jag och min reskamrat Ahla i Tamerfors. Tamerfors Commissioner uträttades, stad, fors och fabriker togos i ögnasigte. Särdeles intresserade oss Pappersbruket. – Staden är liten men temmeligen wälbygd, rörelsen liflig, industrien i stigande flor. Hwad som särdeles behagade mig war den nationella Finska pregel, hwilken staden, på samma gång som språket, tillegnat sig både utan och innan. Charakteristiskt är t. ex. att på alla skyltar stod Finska titteln främst, många utan vidare Svensk öfwersättning. Forsen, källan till hela stadens wälmåga, är mägtig, brusande och imposant. – Med ett ord staden behagade mig rätt mycket, mycket mer än det halft storstads och helt småstadslika Tawastehus, hwilket granskapet och comunicationen med Hfors har bortskämt.

6 Kl. 12 middagen färdades wi widare. –

7 2. Lördag. Följande dag fortsatte wi resan genom det sköna Kangasala med sina herrgårdar, det wattenrika Ruowesi med sina tallösa sjöar. Mången gång har jag wid resan öfwer de höga åsarne på denna wäg tyckt mig resa på de uphöjda mellanbankarne i en stor munkpanna der en del former äro fyllda och en annan del med tomma gropen quar. – Resa. – Mot aftonen in i det lågländtare Österbottens mera enformiga trakter. – Resan gick i allmänhet icke särdeles fort, emedan ingen af oss war stor kusk. – Den bästa driffjädern war min hemlängtan.

8 3. Söndag. Nästa morgon träffade wi i Lappo brodren Woldstedt.

9 Det war en wacker Söndagsafton kl. 7 som jag på afstånd skådade tornetn i wårt goda efterlängtade NyCarleby. Utanför staden mötte mig myck|434|et folk; en snabblöpare sprang, och dessutom uttågade sällskaper till Westerlunds spektakel. I staden halkade mitt öga långs fönsterraderna; träffade wäl ock månget bekant ansigte, men icke alla dem jag sökte.

10 Och nu, Gudsfrid, mitt glada sköna hem! Som en flykting wänder tillbaka till sitt fädernesland så kommer jag åter till din älskade port. – Återseendet af Mamma, af syster, af gården och dess husfolk, som alltid hjertligt och innerligt gladt. Hemkomst. – Mycket frågtes efter moster. På Kudnis stod naturen i sin skönaste skrud: en herrlig tafla af original: af trefnad, af lugn, af innerlig fröjd och frid. Och när jag så kommer till mitt goda hem igen, då andas jag åter så fritt, så lätt. Derute i werlden är visserligen ofta frid i naturen som här; men der jagar ständigt en tanke min fattiga själ: Ut! Ut! ingen hwila, ingen ro, verket skyndar, det stora verket, som bearbetar din framtid, gosse! – Och så är hwilan ingen hwila och ron är oro. Här är annorlunda, här hwiskar det: sätt dig, gode wandra, hvila dig och plocka frugterna som hänga öfver ditt hufvud. O, hörde jag engång vid den stora hwilan en röst som tröstade och sade: »Sättoriginal: Sätt dig, gode vandrare, vederqueck dig, och skörda nu den sena frugten du i tiden sådde.»

11 4. Måndag. De första af stadswännerna som helsade på mig, woro H Backman och Logrén. – F. m. tillbragtes med arrangementer.

12 E. m. visiter. Vänner och wäninnor mådde bra. Woro samma glada folk. Hos de goda L:ns till kl. 9 a. Beskrifning på Svenska Theatertruppen.

13 5. Tisdag. Visite af bror Albert Dyhr; gladare humeur, men i grunden frö till mycket missmod. Mellan lidelse och lidande är icke långt.

14 På aftonen i sällskap med syster Sophie biwistat Westerlunds spektakel. Pjesen, Röfwarhöfdingen Barbarossa, dålig och dåligt upförd. – Lithéns ria är godt theaterhus; mer roade mig sällskapet utanför rideaun.

15 6. Onsdag. Wäntat Rosenkampffs förgäfwes. Med Schale ett besök på den af Benzelstjerna nyligen opputsade och med kägelbana försedda brunnsholmen. Ett täckt ställe; romantiskt genom det eviga suset af forsen. En skön afton broder, blå himmel, klar sol och stilla, saligt lugn i quällens svalka.

16 7. Thorsdag. Varmt. Skref till Blanken; halft poetiserande öfver naturens skönhet. Roade mig med naturens små älsklingar, insekter och blommor. – Omoriginal: O aftonen skref jag ute på det gröna berget vid Lusthuset, med en wacker tafla för ögonen. – Då kommo Rosenkampffs, röda, upblåsta af vind och solsken. – De woro hjertligt wälkomna, synnerligen lilla Putte Rosen, allas synnerliga faworite.

17 Samma afton spelades Falkland, med få åskådare.

18 8. Fredag. Simmade i det warma wädret. Visiter i sällskap med moster, hos Turdins, Lithéns. Besåg hermeliner. – Beundrade Lithéns rum. – P. S. Visiter sade jag, – fjäskiga ord! Trefliga stunder hos goda vänner. Hos L:ns har jag ej warit mycket. Hwad nu, Z? –

19 9 Lördag. Varmt. – C. Stenroth kom hem. – Olyckliga studier. –

20 Trefligt lif på Kudnis, owanligt rörligt och lifligt denna tiden. Kommer mycket af owana wid småfolk, neml. Putte, en högst förståndig gosse. – Lyckliga dagar, Putte lilla, måtte du aldrig sakna dem. Hwem säger oss ännu hwad man i staten du kan blifwa, lilla oskyldiga planta?

21 10. Söndag. Afhörde i kyrkan Fonselius, och tackade Gud för lycklig resa. Moster, bref från Hfors med underrättelse om fru och fröken Schaumans död. = Anna Lena Häggström hos oss. – På e. m. Kerrmans fruntimmer. Klockan ½ 9 promenerade wi med dem till deras logis i staden på kort visite. – Samma afton spelte Westerlund: Universalarfvingen, stympadt och dåligt. Odag. À quoi penser vous? Je le sais bien. – Vos yeux jouissent au coté du pont noeuf. – Comment, ils vient pas encore? – voila que vous chagrine.språk: franska

22 11. Måndag. Red på friherrinnans wackra stolta häst. Riddare, hwarthän? – Visite hos Bergers tillika med fruntimmerna. – Odag. Hwad nu, redan 3 dagar? – 3 dagar! och dock bedrager skenet. –

23 12. Tisdag. Red, och denna gång genom staden åt Högbacka; visite hos wår f. d. dräng, Jacob. Sedermera några cabrioler med lilla Putte i sadeln; gossen blef slutligen förskräckt och började skrika. – Cawallerist lär du inte bli, Putte! – S. d.Samma dag woro Lithens fruntimmer hos oss. Trefligt, det begrips. Wi woro i trädgården, uppe i min kammare. »Den lådan blef jag skrämd före.» Promenad till staden. Underlig? icke densamme? – Skenet bedrager.

24 – Anmärkn. Somlige menniskor äro orangerier; utan att passionen eldar dem warma, frysa både rosor och nässlor bort derinne. –

25 Reflex. in mespråk: latin: Är då jag ett orangerie! – Nej, broder, du är en warm källa som kokar i djupet och lågan i djupet dernere är dock ingen volcan. – Bref af Blanken.

26 13. Onsdag. Westerlund spelte Eremiten, samt sedan Quäkarn och dansösen. Den förra strunt; den sednare god pjes i sig sjelf och wäl utförd af den talentfulle Sjöberg. – En oefterhärmlig gravitetisk hållning öfverallt, t. ex. vid orden: quinna! du är coquette! – – Ifriga applauder. Trefligt Spektakel, ehuru J. Lybecks bokhållare, Rydberg, slungade en sten midt bland spektateurerne. – Dit och dän med Lithéns. –

27 14. Thorsdag. Åter widtagit Ilias. Examin. blommor. – E. m. I den trefliga Fåfängan. Fruntimmerna der, jemte Hammarins, doktorn och Isak S. – Muntert nog. Sedan med flickorna ut att ro. – Om gamla tider, älsklingsämnen, rika på minnen af goda glada stunder. Hwarföre äro de ej mer? – Ja, hwarföre blir af den gröna knoppen en redan halfutslagen blomma? Hwarföre blir skymningen morgon? – Goda glada flickor, ni sjelfwa ären knoppen, edert lif är en morgonrad ännu? – Finge det alltid så wara! – – Rosalie talade om aningar, om en oförklarlig hjertängslan ibland. – War lugn, goda Rosa, det hemlighetsfulla andelifwet inom oss sjelfwa är en verld full af villor, och själens makter gyckla så ofta med den swaga menniskan. –

28 15. Fredag. Slutat Resan genom Ilias, efter 1 års arbete. – Insekter. Kl. 7 a. promenad till spektaklet, i sällskap med Jeana B. Lithens. – Bjudning af GWT:n. – Sapho, Tragedie i 5 akter, af Grillparzer. Grillparzer Pjesen: skön behandling af ett skönt ämne, storartad poësie, fulländadt Tragiskt mästerwerk. Oafbrutet intresse och djupt, rent intryck, synnerligen der hwarest hon anbefaller sitt minne åt kommande slägten. – Vid detta ställe tror jag werkeligen att jag lefde i pjesen, hörde henne sjelf, såg henne sjelf; jag tror nästan att jag fällde en tår. Sapho. Ty Fru W:ds Action war innerlig, hänförande, och hennes diction ren och klangfull; hvaraf kom att styckets poësie gjorde mycket god effect. – Phaons och Melittas roler gåfwos af W:d och fru Laurent förswarligt, åtminstone störde de icke det helas goda intryck.

29 Allmänt omtyckt blef detta stycke, hwilket bewisar temligen god smak i wår goda stad. – Enhvar gick hem med ett warmt intryck i hjertat, ehuru det hos somliga icke räckte längre än fram till landswägen.

30 16. Lördag.– Insekter och Ephemerer. Rikt ämne för de sednare gåfwo spektaklerna. Mot aftonen en misslyckad kryss sjöledes emot Fåfängan. – Wårt Kudnis sälskap satt en del af dagen i den sköna trädgården. – Klockan 11 om aftonen ledsagade jag Josephine C. till staden. –

31 17. Söndag. Den sköna morgonstunden blef icke obegagnad. Kl. 7–8 morg. begåfwo sig Doctor F., Collander och jag till Brunnsholmen, hwarest redan brunnssälskapet, (hwaribland Sophie O., Emelie L:t., A. Dyhr) m. fl. befunno sig. – Der arrangerades en liten wals; hwarefter inscriptionerna studerades.

Les fenetres et les murailles

sont papier des canailles.

33 war en inscription. –

34 Derefter intog jag frukost hos L:ns och gick sedan i kyrkan. – Molin predikte, Sockneadjunctens nya adjunct. – Goda, wäl walda ämnen, ett rent och innerligt språk prydde denna predikant. Under sitt föredrag antog han ettn lifligt intresserad min, hwilken ibland kom bönderna att tro det han skrattade.

35 Samma dag gafs Schillers stora berömda sorgespel Maria Stuart. – Det stora stycket är wälkändt. – Men på W:ds theater! Schiller

36 Grillp. Schiller Jag ditkom, missbelåten på förhand. Och war det, till en del,original: dela, hela aftonen. Först war personalen för liten. Mineur doublerade 2 roller, Hartman twå (begge högst uselt), och Westerlund tre, sedan han i den första, som Mortimer mördat sig sjelf, hwarefter han trodde sig dölja sin gengångareskepnad under en annan rock. – För det andra war ingen på sin plats, Sjöberg (Leicester) undantagene Fru W:d allra minst, hwad figur beträffar. Denna feta rödbrusiga lunsa dugde icke till Maria, oaktadt hon tänkte hjelpa upp saken med sin action. Och likwäl spelte hon här ojemförligt sämre än i Sapho. Maria Stuart. – Den täcka fru Laurent dugde icke heller till den fula Elisabeth; förmådde ej heller uttrycka rollens afund och hat. Likwäl war hennes hållning effectfull nog, och bättre än man wäntat. – Den usle Hartman som bigtfader, grumlade hela den sköna bigtscenen. Som Talbot anmärktes att han hade stort tycke af en brandwagt. – Mineur blängde med ögonen och spelte medelmåttigt. – Men bäst af alla gaf Sjöberg Leicesters roll, hal som en ål, krypande, smickrande hofman, slutligen älskande, ångrande, rysligt förtwiflande då han hörde bilan falla. och denna Leicesters förtwiflan war det enda intryck man hemförde.

37 18. Måndag. Westerlund, på resande fot, trakterade oss med: Hugo af Modena, eller Trollquinnan Sidonia, ett stycke under medelmåttan. – Bland annat sågs fru W:d i swepning. Derefter deklamerade truppen sina afskeds coupletter:

38 Sjöberg sade:

Jag har ej annat wal än ur en öppen själ,

er bjuda blott ett innerligt farwäl.

Amen sade wåra tolfskillingar.

40 Truppen utgjordes af: C W Westerlund (cum laude); Fru Westerlund (Laudatur); Sjöberg (Laudatur); Fru Laurent (cum laude); Mineur|438| (approbatur); Fru Swedberg (admittitur); Hartman (admittitur);oläsligt p.g.a. konservering/inbindning Fru Hartman (approbatur); M:lle Halen (improbatur). –

41 Sist afbrändes ett litet fyrwerkerie, och publiken sade farwäl åt detta nöje.

42 En och annan af ungdomen hade werkligen ledsamt derefter.

43 19 Tisdag. Hos Lithéns på e. m. war ifrig dispute om theatern. Emedan jag gycklat litet med det wärda sällskapet, Monsieur Westerlund et C:nie, så måste jag nu förklara mig. Mina fattiga Ephemerer hotades till och med med confiscation. – En treflig eftermiddag; men jag fick bannor för glesa wisiter, icke just oförtjenta.

44 20. Onsdag. Margreta; hwilken efter wanligheten läkte som en obandad tunna. – E. m. Cafféwisite hos Lithéns, visavis les arrangements du jour demainspråk: franska. Vidare kl. 4 e. m. då Greta höll litet bättre tätt och en bit af solen stal sig fram ur molnnegligéen, då åkte Kudnis herrskapet i wagn till Harald. Harald. Först inne på Backmans lilla Villa, ett särdeles trefligt och nätt ställe. – Derifrån promenade till stora Harald. –

45 les dames Samtliga flickorna, 6 till antalet, mådde bra. Det anmärktes just att det wore en wacker skara ungdom om nu till hwar och en af dem hade sin fästman. Men

Heu miseræ, amor unde vobis? mas omnibus unde?

Nec toro hymen est (adsit!) nec facibus ignis. –

47 Af Louise K. emottog jag hennes minnesbok till anteckning.

48 Farlig och halsbrytande wäg hitut; Slarf af ortens myndigheter.

49 21. Thorsdag. Johanna. En skön och klar dag, med solsken och sommarluft. – Flaggen war hissad, Lusthuset rikt blomsterklädt, en thron för Johannorna. Johannorna, Moster och Syster trädde ut, och funno i Lusthuset goda wänner, Lithéns och Calamnii fruntimmer. – I detsamma sköts; – Albert D. och jag. – Johanna. Verser hade jag componerat:

1. Stora Johanna:

Hwem plockar rosen bäst?

Hwem binder kransen

på dagens fest?

Hwem will så gerna, hwar du går,

strö blommor på din stig,

och gerna dela hwarje tår

och hwarje fröjd med dig?

Det wilja wi alla. Men kransen dig ger

den blommiga engel i famnen du ser;

Och fjerran ifrån dig din make ej glömt;

wäl känner han dagen och minnes dig ömt.|10|

Derför wi brutit

rosen i dag;

derför wi knutit

kransen i lag.

Sent i ditt lif, när af åldern du hanns,

kröne dig sällhetens ewiga krans.

Johanna 1836.

Lilla Johanna:

Ochså åt dig, wår unga tärna,

en krans wi knyte, och ack så gerna!

Men mins, Johanna!

som blommans ware ren din panna.

Och mins! ej kronan som faller snar

af blommans fägring det bästa war;

men blommans doft, den är blommans krona:

Ack, likna den!

53 Morgonstunden, som war mycket treflig, firades med skålar, strufvor etc. Promenad med herrskapet till staden kl. 10 f. m. – En stund hos Lithéns. Middag: regn. Kl. 5 åter klart. Kl. 7 e. m. roende Kudnis fruntimmer till Fåfängan. – Der en liten nätt aftonquist. –

54 farwäl, Johanna.

55 22. Fredag. Magdalena. Warm, men med behörig regnskur efter middagen. – F. m. – Simning på Brunnsholmen, samt kägelkastning med otour. – E. m. Kudnis fruntimmer hos Hammarins. – Jag metade i Ragnörn; fick en fångst af 5 abborrar. – En stor Larf från Juthbacka.

56 23. Lördag. Apollonia. Stormigt wäder. – 410 v. Ilias. – Halflugn på e. m. – Ometning i Ragnörn, patience epprouvéespråk: franska. – Och o ve! samma afton war mycket trefligt sällskap, L:ns och wåra, hos Turdins.

57 24. Söndag. Christina. Helsade en så klar och wacker godmorgon. Ve! att hon sedan gret så fasligt. Klockan 6 på morgonquisten stodo Albert D. och jag på altanen hos L:ns och sköto nio skott. – »allt detta till din ära har du fått.» –|440| Christina

58 Verser:

God morgon, Christina! – knall!

Fall

inte så afundsjukt, rullgardin, ner!

Lik godt, blott fönstret jag ser, blott fönstret jag ser! – knall!

Small

det inte som jorden gått sönder i stycken?

En liten möda och ära mycken! – knall!

Skall

inte nu redan, du fagra knopp,

ditt blida öga mot oss se opp? – knall!

All

verlden skall dansa och solen skall skina!

i himmel, på jord: Christina! Christina!

60 Godmorgon Christina, jag dricker din skål i caffé, jag gratulerar. – Detta hos L:ns kl. 7. flickorna blunda ännu.

61 Kl. 8 på Kudnis. Stora arrangementer för en annan, en mindre Christine, B. C. Damlin. Blomstermattor, en stor halmgubbe med handskar i handen och följande verser: Christina 1836

Jag är en ärlig borgersman ifrån NyCarlby stad,

i alla mina lefnadsdar en muntergök jag war.

Fast Major Roos min morbror war, hwem kunde sådant tro?

Och Eko Margit war min far, – en wacker slägt! Jojo! –

jag blef dock stadens embetsman, vicarie, om ni tron,

när Lata Erik, fattig karl, war stadd på permission.

Nyss kom jag hit, helt söndags klädd,

att gratulera dig; –

Men – borst och klöf! – så jag blef rädd!

i nacken tog man mig.

Och dängde hela min person

med sådan fart inunder bron

att som en sten jag låg.

Då kom en ärlig landsmadam, tog liket bort med sig;

hos henne quicknade jag vid och tänkte då på dig:

nej, tusan pocker, tänkte jag,

den jungfrun ger jag en god dag; –

Twi, sådant spratt jag gör!

63 etcet. jag mins ej mera af hela smörjan.

64 Som sagdt. Jag gick i kyrkan, Christina mulnade. Jag gick derifrån, Christina gret. Hon mulnade verkeligen, ty jag gick förbi. – Förbi! det är icke möjligt! – Och likwäl war det möjligt. – Jag satt i kyrkan som en drömmare, jag gick derifrån, gick förbi, – wid Lybecks hörn kom jag ihog; – det war försent, tänkte jag, du får reparera felet i quäll. – Men felet war icke så lätt repareradt. – Om aftonen sade Christina: »duoriginal: du har warit rätt artig och rätt oartig på samma dag!» – Jag wille urskulda mig. »Det behöfs inte. Detoriginal: ”Det war endast jag som hade för stora pretentioner.» – Jag teg tills det skulle lugna; det drog längre ut än wanligt. – Felet war mitt.

65 Samma Christinædag, war äfwen Brunnsdans tillställd af Albert Dyhr. War det jag som rådde för att Christinas tårar sköljde herrskaperna genomwåta och gjorde wägar och gator till ett chaos af smuts? – Alltnog, det dröp af Sophie och mig, när wi kommo fram kl. ½ 8. –

66 Brunnsdans. Dansen – salveto!språk: latin ungdomsfröjdare, benupfriskare! – dansen, will jag säga, war särdeles rolig. – Alla ansigten glada (icke allas), alla små hjertan pickande af fröjd. – Och wåta som wi woro, gick dansen som om wi med flit wille bli ännu wåtare. – Golfwet hade wäl ochså litet tycke af en rännbacke, – men utföre och oppföre, det war saksamma. – Calle S., missbelåten alltsedan Françoisen på Harald sistledne winter, blef af flickorna narrad med i ringen. – Isak S. ej rätt till humeur. – Albert D. omtänksam för det allmänna bästa. – Logren bortrest. –

67 T:a L. war Christina i dag. – Sophie O. utmärkt för sin munterhet, hwarvid Sophie T. upwaktade med en och annan lexa. – Sophie F:s alfwarsam. Af henne frågade jag hwad synd det kunde wara att dansa? – »Det är bäst, sade hon, att hwar och en följer sin öfwertygelse.»original: öfwertygelse. –

68 Med ett ord, dansen hade warit särdeles rolig, om ej molnet warit på Christinas panna. –

69 – Hem kl. 12, lyckligtwis åkande, i regn och slask. –

70 Och nu, goda Christina, nu intet moln mera! Somna icke så oblidkad, Christina, säg till dig sjelf: »den stygge, den elake, den oartige, som gjorde mig så ledsen, jag will ändå förlåta honom, kanske war det ej illa|442| ment.» Och så skall du somna och drömma godt. Goda englar skola hwifta öfver dig sina wingar.

71 25. Måndag. Regn som en syndaflod och slask att man wille drunkna på landswägen. – I detta sköna wäder en promenad till Garben, αεϰων, αναγϰηspråk: grekiska, det förstås. Sophie trött af dansen. Jag – alls inte. – Waktade gården.

72 26. Tisdag. Förmiddags promenade, med simning på Brunnsholmen. – En timme hos L:ns. Om Alörsfärd. – Bestyr för morgondagen. – Hindrik sade: »man hotar»; – Det är sant, att här i staden wet man strax i ena ändan af ett kattbröllop i den andra. – E. m. – I Fåfängan en stund. – Blommor och trän stodo så frodiga friska. – Moster L., blomgynnarinna, räckte mig den första bouquetterosen; jag gaf den åt Christina. – »Hwarföre åt mig?»– förstår du då icke, oförsonliga, att jag wille låta blomman be för mig. Hör blommans bön! Tillfälligtwis fanns der en utslagen ros ännu; hon gaf mig den, och nu voro wi försonade.

73 Samma dag war friherrinnan tillika med Sophie rest på några timmar till Jacobsstad.

74 27. Onsdag. Sjusofwaredag, högtidligen att firas af dem som namnet förtjena. 1835, denna dagen, sade wi: mins, nästa år den 27 Julii!

75 Och se! Kudnisbona förtjenade det, och firade det ock! Med tillredelser hade jag smått att sysla på f. m., rodde till staden etc. –

Caffé, Thé och Soupée på Kudnis. för friherrinnan Rosenkampff.

76 Bjudne woro temmeligen allmänt, circa 100 personer, herrar och fruntimmer. Damerna i salen och förmaken, herrarna i yttre kammarn. – Snart blef derinne trångt – man skingrade sig i trädgården. – Kl. 7 öpnade jag dansen i nya salen på andra sidan. Wals! – Damerna sågo temmeligen muntra ut, ehuru en del hade hwarjehanda på hjertat. Ungherrarne ibland något tröga. – Dansen liflig, men man klagade att jag höll för länge upp mellan verserna. – Ve! hwad jag, som wärd kantänka, stod på nålar, när prosten fick tag i mig i trädgården, och började en lång explication öfver sina favoritämnen. – Slutligen måste jag hissa kryss-seglet. – Lilla putte dansade med ochså. – – J: Lybeck, fundersam, Doctor F. bestyrsam kring Johanna S. och bjöd opp sin fordna amantespråk: franska Louise K. till sista dansen. – Doctor! Doctor! – – Johanna S. bra nog maskerad; icke så|443| alla andra: »hwar är Kerrmanskan? hwar är Kerrmanskan?»original: Kerrmanskan? – »Kors, Louise, hwad det roar mig!» – »Ja mig ochså!» – En af herrarna: »Ja det har jag nu kommit under fund med att den karlen är sakramentskadtoriginal: sakramenskadt dum.» – Verkeligen, nu, just nu, en sådan uptäckt! –

77 Caffé, The och Soupée på Kudnis. Af öfriga häruti icke intresserade, spelte T:a L. allegro moderato, war ochså temmeligen glad. – Sophie O. som nyss refuserat en inclination, bar saken lätt som en korg med fjäder. – Janne L:s något upspelad. –

78 Sundquisten gned sin fiol och wi höllo ut bra nog. – Soupée kom kl. 12, och sedan den war slut, gjorde Lundmarks (allestädes de första vid afskedet) början till upbrott. – Likwäl dansades ännu något; kl. 3 gingo de sista. –

79 Wi ha dansat 15 danser: 3 potpourin, 4 Francoiser, 4 Sv. Quadriller, 4 walser. jag: med T:a L. 2, – Lotta B. 2 – Jeana B. 1. – Moster L. 1 – friherrinnan 1 – Fru Nordberg 1 – Tante Emelie T. 1 – Sophie O. 1 – Marie B. 1 –

80 En wigtig dag för somliga, denna dag på Kudnis, denna Sjusofwaredag.

81 28. Thorsdag. Simning i det warma wädret. – Hos Hindrik; vigtiga nyheter. – Hos Lithéns; på afsked! – ty aAlörsresan går nu i werket – för dem. – – Der war fullt utrustnings bestyr. – Det kära bestyret! –

82 Den 28 Julii, således, kl. ½ 8 om afton reste Lithéns ut till Alörn.

83 jag stod på strand och såg på.

84 Det blef mig för trångt på stranden, jag rodde ut, – hwartill tjente det, jag såg från min båt när de nickade och foro förbi.

»Dit wille jag ock!» – tyst! skäms du ej? Tyst!

gå i land, gå i land på din egen strand;

det händer så der, ja det händer ibland,

en och annan ochså

wille dit, wille dit, och han får ej ändå! –

Lilla wåg som hoppar så glad,

wille du kanske ochså åståad?

wille till Alörn du med ochså?

wänta, du får ej, du får ej gå,

får ej, min lilla,

måste bli hemma stilla.

Liten fågel sitter på strand och ser

sorgsen i wågen ner.

Fågel lilla, hwad sitter du sorgsen så,

Fågel, hwad ser du så?

Bundet, bundet, bandet kring min vinge,

bandet, ser du, om jag löst det finge

huru skulle ej kring werlden då

mina lätta wingar susa få. –

Långt jag skulle ändå icke flyga,

skulle sänka wingen, skulle smyga

ack så sakta dit de andra gå –

i sitt swalbo – tyst – om bandet ginge

sönder, – hoppas, hoppas, o min vinge!

Och det brast af längtan!

89 Samma dag blefwo wigtiga nyheter stadskunniga. – I Tisdags hade J. Lybeck och i går Doctor Frosterus gjort anbud hos Johanna Swahn. – En swår dag för henne, gårdagen. – Kl. 7 i morse fick Doctorn ja, förlofningen skedde genast, och hölls ej mera hemlig än att man samma dag wiste det kring hela staden, ja ut på Forsbacka. – J. Lybeck, war mycket illa till mods; hade älskat flickan rent och upriktigt, men sköt för länge upp. –

90 29. Fredag. – Regnskurar. – E. m. hos Turdins med Fruntimmerna. Den stora nyheten war naturligtwis samtalsämnet här, likasom öfwerallt i staden. (En del stadsdamer hade utlåtit sig: »ja, ja, jag säger ingenting. Gud låte henne bli lycklig; men jag tror inte att Doctorn har någon god charakter.» – Argsinta kacklande höns; mina damer, ni kunde tiga dermed!).

91 – I detsamma kom bud att Blanken war kommen till Kudnis. Jag skyndade hem och helsade min gode Broder wälkommen. – – Fruntimmerna efteråt, hwaribland Jeana B. – Den stora nyheten brände dem. – »Jag säger ingenting.»original: ingenting. – »Inte jag heller. – Om herr Blank skulle weta. – Ja herr Blank skulle weta något nytt – Doctorn – ja Doctorn, gissa! – Doctorn är förlofwad!» – Då kom det fram. –

92 Wårt Logis ha wi deroppe på gammal fot.

93 Här går jag, fågel vinglös, och har ingen rast eller ro. Längtan är ett oroligt barn som inte ger gårdsfolket nattro engång. –

94 30. Lördag. Warmt. – Med Brodren B. till staden. Simning samt keglor på Brunnsholmen.

95 – E. m. kl. 7 följde med Sophie på en liten visite hos Olsons. – Hilda Winge, Emelie Lindquist hos Sophie Olson. – Nätta flickor; ungt folk; syster S. äldre än dem alla. Sophie O. 16, de andra begge 15 år. Wackra knoppar dessa tre, söta flickor, hjertklämmor, – men icke för mig. – ? Wi lekte fråglek, drucko win, the, converserade kors och twärs, och besågo slutligen kung Gustafs stora släde som Olson köpte i Swerige. –

96 31. Söndag. Helena. Wackert ehuru stormigt wäder. –

97 Kl. 7 om morgonen promenad ut till Brunnsholmen, der ett litet sällskap damer woro samlade, Lundmarks, Hammarins m. fl. utom brunnsgästerna. Denna gången ingen dans; skulle ej heller gått an, ty här war religieust folk med. – Mager conwersation och Retour kl. 9. –

98 Med Sophie och B. Gratulation hos Anna Lena Häggström, hwilken i sin wälmening trakterade oss med bischoff och sockerbrörd. –

99 Okyrka. Kl. 10 reste Blank, Collander Albert D och jag ut med en liten båt som läkte som ett såll. – Wädret war stormigt, vågor slogo in på Alörsglopet, men det bar af med sjungande fröjd. Den goda båten wiste nog hwart han wille. –

100 Söndags middag kl. 1. ankommo wi wåta men muntra och wälbehållna till det kära

Alörn.

101 Marken hade jag kunnat kyssa i min glädje. αταλα φϱονεωνspråk: grekiska Alörsglädje! Solskenshimmel! Sommarkrona! Du är min werld. Dig har jag igen, och jag släpper dig ej förrän dina kinder blekna. – Lustigt, fågel lilla! Sommarfågel, är du fri nu? –

102 Damerna de woro hemma, men de woro ute. Skogsdufwor. – Skogspromenad. Stötte oförmodadt på H. Winge och Axeliana Lundmark. – »Wälkomna, mitt herrskap, här är ofantligt mycket åkerbär.» – Och så war det slut med den promenaden.

103 Sedan har H. Winge sagt åt Sophie: »Wet du, din bror – – – somliga, ty så gick han på Alörn och såg innan de kommo tillbaka.»

104 Lundmarks herrskap middag hos Lithens. – Undertiden kommo skogsdufvorne, men woro osynlige ännu en stund. – »Wälkommen!»original: ”Wälkommen! sade T:a i köket. »Wälkommen!» sade Rosa i farstun. »Wälkommen!»original: ”Wälkommen! sade Johanna i trappan. Det let som när musiken spelar opp till dans. –

105 På e. m. woro wi ut att spatsera; åto åkerbär, gaf och fick. – I gamla stugan. Alla gamla goda wänneroriginal: wännes i östan och vestan, en hjertlig god dag! – Backmans stuga, kl. 5, promenade retour, twå flickor och jag. – »Här är en|446| lång omwäg kring viken; genast wore det rakt häröfwer. Vill ni så skall jag bära er öfwer?»original: öfwer? – »Bära oss, oss båda?» »Ja er båda.» »Z., inte twå på engång. Twå kan man inte bära, utan att man håller den ena och lemnar den andra.» – (Kungaord, min flicka. Derför lemnar jag gerna den ena blott jag får hålla den andra.) –

106 Runebergets namn stodo quar som minnen i ett trofast bröst. –

107 Lugnet och Lustissima. Journal på Lugnet. – Albert, ett oöfwerwinnerligt missmod. Hwad nu, åter Alörs antipathie, min broder. – Intet missljud i allas wår glädje. – Kl. 10 reste Lundmarks bort. – Wi woro fria som lössläpta fålar. – Rasande (icke af raserie, gubewars, utan af öfwerdåd). – Collander oroade länge flickorna. Dansade slutligen ballet i full negligée. –

Gladt slut på den glada Julius.