April

April

1 Wälkommen, wårens spannridare, du ridderlige Aprill på dina slaskiga wingar till oss igen. I härligaste öfwerflöd utgjuta högar och pussar din wälsignelse öfwer gator och gränder och den förlägne wandraren helsar med ett »det här är gement» dig wälkommen.|38| Äfwen jag helsar dig, men wänligare. Wäl är det tråkigt i smuts och slask, men hwarföre se s blott på ned? Opp i himmelens blå klingar lärkornas sång underbar och ljuflig att höra, och wårens andar fläkta kring den friska kind. Hurra, vännerna små, wåren är här, wåren är här.!!

2 d. 1 Aprill 1835 Onsdag. Denna gången war Första Aprill temmeligen fattig på roligheter. Blott wår granne Westling narrade en kamrat att putsa sig på det aldra raraste i frack och med solblanka stöflor och infinna sig hos honom, nemligen för att besöka en slägtinge och gynnare. – Flitig dag. Jag skref en artickel för Tisdagsbladet, som alldrig borde kommit dit.

3 d. 2 Aprill Thorsdag. Jag förbigår mest en dag som war sina kamrater lik. Professor Bonsdorff tracterade oss med chemiska roligheter.

4 d. 3 Aprill Fredag. Redactionen för Österbottningarnes Tidningsblad. Efter mycket fjäsk och skrifkludderi och nois å min sida för något som inte lönte mödan sammanträdde ändteligen redactionen så der kl. 6 om afton, men föga manstark. Annars war aftonen treflig; wi smuttade thé punsch och bischoff, men det bästa roliga war roliga lustiga eller intressanta|260| saker som wi, som Dansken säger, snackede om. – Calle Essen skulle wara min medredacteur men hade ej skrifwit något. Jag måste derföre läsa opp hwad jag hade. Olyckan wille att jag just skulle wälja det sämsta bland mina gömmor, hwilka, oss emellan sagt, allerdingsspråk: tyska inte dugde att komma fram bland en sådan publik som 100:de Musernas söner. – Wist war jag en narr. Men se så barnslig är man! – Klockan 11 skildes kamraterna åt.

5 d. 4 Aprill Lördag. Min Tante Friherrinnan hade ondt i hufwudet. Hwad den lilla pockuss är för en snäller unge! han ligger och sparkar och skrattar så roligt och skriker af glädje. Det är en rigtigt owanlig pojke; ochså är han husets klenod och baron kan ej se sig mätt på honom, hans söta engelgosse. Häromdagen war der en spåkäring, hemma från Pedersöre som war nog dum och spådde den lilla skulle dö; moster började bitterligen gråta. Samma käring spådde mycket roligt åt Jeana och naturligtwis bland annat ett snart kommande friareanbud hwaråt hon hade mycket roligt. – Ja, hwad widare? – Blanken och jag woro i denna afton hos Rosenkampffs och funderade med Jeana, ty moster war mest inne. Likwäl fingo wi sedan höra en wacker masurka. Efter en rolig afton, och med quällsward i kräfwan bockade wi oss kl. 10.

6 d. 5 Aprill Söndag. I wanliga stadskyrkan. Pastor Lange med sin äckliga phariseiska min framqued sina upwärmda wattiga själaföda. Mamsell Stier war i kyrkan och jag tror att hennes swarta ögons blixtar wärmde mången långt mer än prestens ord. – »Men, lärer någon fråga mig fattige underskrefwen, huru gick det med min herre sjelf?» – Potz hinkende ganzsspråk: tyska, swarar jag, medgifwes att det behöfs bombfasta murar kring 17 årig barm för att stoppa mot sådant artillerie, men skada! garnison är manstark nog att förswara sina swaga murar. – Tyst din narr! – Söndagsafton war jag hemma, notabene sedan jag besökt jungfruoriginal: jungru thé. Till Rosenkampffs kom i middags så gladeliga Inspektor Kantlin och berättade att hans gumma war kommen till staden. Gubben war mycket förnöjd; åt mig förde han ett bref från min goda Mamma.

7 d. 6 Aprill. Måndag I dag hade jag intet bref på posten, men i Fredags hade jag några rader af bror Albert Dyhr. Han skrifwer ingenting af vigt.|40| Men han skrifver att han har ledsamt och tråkigt, kära Albert tänkte jag du vet ej huru gerna jag ville byta nöjen med dig bara jag finge som du se henne hvar dag och bo och lefva med henne som du får, – var inte afundsjuk Albert du har roligare än jag.uttolkad chifferskrift – I dag är grant wäder och temmeligen wårligt. Redaction. Afhörde Philosophie.

8 d. 7 Aprill Tisdag. Tisdagsaftonen war nationsmöte och då lästes mina upsatser, hwilket förargade mig. Annars war mötet föga intressant.

9 Författareskap är en kinkig sak; det samlar lik ett solglas al detn missbelåtenhet som hos en och hwar af publikum förspörjes i en brännpunkt, skribentens eget medwetande. Wäl sade mig ingen öppet något om all den omogenhet och klenhet som tydligen röjde sig i mina upsatser, (så ärligt vänskapligt språk föres ej nuförtiden) men det sade mig mitt eget omdöme, och jag ångrade att jag framträdt så halft. Dock, tänkte jag, är det godt för något, det skall lära mig konsten att flyga lagom högt.

10 d. 8 Aprill Onsdag. En förargelse kommer sällan ensam. I dag hände mig ett bra förargeligt spratt. Hör bara sådana historier: kl. 9 på morgonen hörde wi huru en bonde faseligt wäsnades och beklagade sig. En pojke gaf sig ut för en af wår generals betjenter och fick gick med bondens ägg och dessutom 10 plåtar penningar hit in. Men denna gården har twå utgångar och pojken for af genom den andra sin kos. Jag talte sedan om historien hos Rosenkampffs; de skrattade och berättade maken: kl. 12 hade en pojke kommit dit med en stackars bonden hwilken han utgaf för sin far och farit af med penningarne för den syndarens smör. – Kl. 6 om aftonen kommer en pojke till mig och wille sälja ylle. Jag wille inte ha och han gick. Jag hörde honom tala med någon i farstun och så fara af ut på gården. Jag drog misstanke och sprang ut och såg hur den canaljen öpnade porten och sprang bort med ett bylte under armen. War jag icke en stackare som ej war nog beslutsam|41| att gripa rackarn wid porten? Jag såg åt hwem det war som han talt med, och se! det war en fattig gumma af hwilken pojken narrat ylle och strumpor. Så ond på mig sjelf lärer jag ej på länge warit. Jag war i häftig rörelse, jag gick hade ej ro att sitta inne, min oro dref mig kring på gatorna utan att viste hwart, jag bespejade hwarje pojkansigte för att se om jag ej skulle deri känna igen min gynnare, men förgäfwes. Sluteligen vek jag inoriginal: inte till thejungfrun och der böjrjade theångan att lugna stormen inom mig. Länge lärer jag minnas den förargelsen; måtte den bota mig för obeslutsamhet.

11 d. 89 Aprill Thorsdag. Sjöströms collegium i Grekiskan blef försummadt för Reins collegium i historien hwilket är på samma timme. Jag älskar historien mycket, dock medger jag att den för närvarande borde stå efter för grekiskan. Professor Rein säges fordra mycket historie innan han ger Laudatur; men jag vill ha laudatur der.

12 d. 10 Aprill. Fredag. I dag fick jag bref af Mamma hwilket hade legat en vecka på posten. Äfven syster Sophie slog sig ändteligen löst och|262| förärade bror Z. några ord. Jäntan hade fyllt femton år. De flickorna de raka opp, så det är nästan för fort. Ska då vi lemna efter? – Jag mins då Mathilda skref åt migoriginal: mif att hon fyllt femton år, – hvarföre fyllde jag inte då tjugo?original: tjugv?uttolkad chifferskrift – –

13 Om aftonen voro Blanken och jag tillika med Jeana på visit hos moster Wikstedt. Der war trefligt och lilla Hanna war roliger. – Ond på Blanken.

Hwad annat än står quar, då manlighet från mannen röfvas

Sin skönsta prydnad mister han, sitt wärde han beröfwas.

15 d. 11 Aprill. Lördag. Arbetade jag på Laboratorium och fäktade för Otta så att det kändes i lederna. Det af Pacius inrättade harmoniska sällskapet, bestående af Academiska sångare och 19 af stadens gentilaste damer, repeterade i dag i Solennitetssalen på Academien. Jag lyssnade och det war något gentilt att höra. – Sångarena tycka mycket om Pacius. Farbror Elfwing hwilken war med som bassångare war inte litet smickrad af sitt granna sällskap och sade sen, det var inte utan att han ej såg förmycket på en af damerna.

16 d. 12 Aprill Söndag. Jag war i kyrkan, stod på gången, ty jag kom försent, och sjöng af hjertans grund. Det war i dag Julius och broder Julle Cederman inwiterte mig till sig, hwilken kallelse jag kl. 6 e. m. hörsammade. Der war mycket trefligt. Wi woro en 8 gubbar hos honom Församlade, hwaribland Farbror Elving, Staudinger och Janne Lewelius, äfwensom den i afton särdeles roliga Thodén. Slutligen äfwen Lorenzo Mathesius. –

17 Wärden i Cedermans logis, en torrer gubbe med öknamnet Torkel Trä***** generades oss en stund. – Farbrors misstag. Snart gick den gamle husrådarn bort och då blef det ett vivatspråk: latin. Wi drucko thé, med och utan vin och derpå ett glas toddy. Först drogs en trädkarl, men snart framtogos Camphio kort och spelte en skillings Cucu, hwilket för mig vid slutliquiden så ändades att jag wann 5 ʄ Rigsgäldsmynt. Dessemellan sjöngs alltid några stumpar, Thodén sjöng Prim, Farbror Basso och underskrifwen Tenore secundo. Ett wackert drag af bror Julle war att han midt under munterheten steg opp och bad oss dricka med sig hans hemmawarande mors skål. Wi instämde glada deruti och jag är öfwertygad om att hennes son gör henne glädje på gamla dar. Efter mycket nois wandrade hela sällskapet dädan kl. ½ 1 om natten. – Det war särdeles skönt månsken och wi promenerade och sjöngo kring gatorna.

18 d. 13 Aprill Muli Måndag. Nu ha wi fått påsklof, och i dag är Muli Måndagen, god wänner. Den gjorde ochså skäl för sitt namn. Ej mycket är annars om den att förtälja. Jo, knäfweln ändå, nu mins jag: Först skref jag till syster och Mamma och frågade rigtig hur det går med Sonnesplanerna. Sedan uttog jag från posten bref 1:mo af bror Hindrik, och 2:do af bror Albert D. Bägge brefven woro just owanligt intressanta. Hindrik skref om sina fjärilflygter och att han åter slagit sig ned på »rätter ros», mig och den andra redacteuren (?) till spe och förtret (???). Albert war så treflig att han till och med poetiserade smått öfwer wåren.

19 d. 14 Aprill Trano-Tisdag. Tranotisdag, hej hej dä ä påska nu, gubbar. Logren war här och berättade att han inte kommer till Ny Carleby i sommar, och således slå mina wackra planer för Ephemererna, hwad på honom beror felt. – Skadan är väl ej obotlig.

20 Det war Nationsmöte men det war tråkigt. Då falken swalan will för högt prisa honomenne skatorna, men lärkan tänker: du flyger ej med mina vingar. Då en sångerska drillar och skriker högren än wackert är och hennes röst förmår, ropar Galleriet bravo, men Logerna tiga och parterren hwisslar. Om galleriet sedan ropar ut sångerskan oc så äfwen skall hon på den öfriga delen af publiken märka att det ej är rådligt att visa sig. – –

21 Brodren Lindfors hos mig. Jag talte om att jag höll Dagbok och han tyckte det war trefligt. Lindfors är en karl i min smak. – –

22 Reflexioner. Att själen kan wara oberoende af sin kroppsliga omklädnad synes af de passioner som mägtigt storma äfven i en barm hwars lifssaft är förtärd. – Jag talar ej om mig sjelf, ty jag har ej erfarit det sednare. – Kroppen är själens werktyg, men äfwen själen kan äfwen wara kroppens, nemligen i en punkt der begge sammansmälta, i ädlare sinlig kärlek, det vill säga sådan de gamle upfattade den, lifwet i sin ädlaste högsta yttring, ettn öfwerflödande ungdoms friskhet. lifwets fullhet. Utan fantasie wore äfwen denna kärlek ej till och just deruti att den lefwer i fantasien skiljer den sig från dent lägre begäret. De Quo jam sat sit dictum.språk: latin – Att det gifwes en mörksens inom menniskan werkande mörksens magt hwilken kan fängsla den starka wiljan och leda henne, twärtemot bätre medwetande, will jag icke bestrida. Men äfwen till det goda se wi oss ibland så oförklarligen, så mägtigt dragna. Månne icke sagan om en god och en ond engel hos menniskan är något mer än entt blott foster af fantasien?

23 d. 15 Aprill. Ask Onsdag. Ask Onsdag. Ett ljufligit wårwäder. Lingua Latinaspråk: latin lär äfwen studenter att grina, notabene af förargelse då glosorna i ett Latinskt ämne börja tryta. –

24 Nationsvisit. Plebejer på Senatstorget, det will säga gatsopare. Calle Junelius är kommen till staden, säkert till wår goda jungfru Christin’s synnerliga glädje.

25 d. 16 Aprill. Skär-Thorsdag. Skär Thorsdag. Är du här åter, du gamla trollkärings fysionomie? Nå wälkommen ändå, kära du, du låter åtminstone inbillningen göra en utflygt i den här alldagliga, särdeles opoetiska werlden och det tycker jag om. – Redan i dag köpte wi billetter till det stora Oratorium som i morgon spelas. Biwistade sällskapets pro Fauna et Flora Fennica sammanträde. Sedermera till Rosenkampffs der Moster hade litet ondt i hufwudet och Jeana baron war borta. Wi funderade der widt och bredt om hwarjehanda som man|44| wanligen säger gå öfwer sitt förstånd. Till afton spisades bland annat gröt och af den åt jag så wäldiga portioner att jag måste låta alla poetiska fantasier fara hwilka jag hade i sinnet att nu om skärthorsdagsnatten producera. gröt – Kl. ½ 11 gingo wi från Rosenkampffs. Det war blinda natten utanföre och kolandesta mörkret. – Hejsan gummorna små, quastarna i ordning, nu gäller det att rida i kapp öfwer berg och dal på midnattstormens vingar. Huj! åt blåkulla, åt blåkulla bär det, huj! gummor, det bär åt fanders! Hwarför skall du grina så du swarta troll; du blir inte älskwärdare för det, men grina får du nog då fan bultar dig med bessmannet i knoppen. Hopp, hexa, du gjorde ditt sista skutt i denna jemmerdalen då du skulle skutta öfwer kyrktaket. – Skynden då, fan wäntar, den sotiga besten, ni får stryk annars. – Opp och neder, opp och neder, och ingenstans weder!

26 den 17 April. Lång-Fredag. 1835. Nu en annan wisa: och se! ett lam det der såradt war! – Lång Fredagen ingick skär och klar och vacker såsom werlden då lammets blod twagit dess synder bort. – – – Jag war i kyrkan och hörde Pastor Chrons som predikade alltför dåligt. Hwad i herrans namn, tänkte jag, du förtorkade hjerta, kan ej ens en dag sådan som denne inspirera din andagt? – – Jag läste Wallins Religionstal och sedermera i bibeln; den är ändå ett non plus ultraspråk: latin bland alla skrifter. – – Då det led mot aftonen, kl. ½ 7 wandrade jag full af wäntan opp på den stora concert som i societetshuset gafs, nemligen Spohrs Oratorium »Die lezten dinge», utfördt af 19 fruntimmer och 18 sångare, jemte full orchester, under Pacii ledning. (Texten war wald ur Uppenbarelseboken och Davids psalmer) Om jag wille beskrifwa denna concert så skulle jag komma till korta. Om jag sade att jag alldrig förr hört något så skönt så wore det för litet sagdt ty jag har ju hört så litet. Men om jag säger att den war wärdig dagen på hwilken den gafs så säger jag tillräckligt. Aldrig skall jag glömma det intryck den gjorde på mig likasom säkert|265| på alla. Det war en englachor: När stämmorna ropade|45| betet an! betet an!språk: tyska och när då tyckte man sig höra tusende sinom tusende englaröster tillbedja herren Gud och när choren sedan piano instämde i en låfsång: »Heilig, Hejlig, Hejlig ist Gott der Herr!språk: tyska» – O, detå strömmade en namnlös känsla genom hjertats djup, det war som om himmelens härskaror lofwade Gud, som en sakta låfsång från de saligas läppar. – Altstämmorna togo sig förträffligt bra ut. – Äfwen war det ett nöje att se damernas sköna krans. Blandoriginal: Blan dem utmärkte sig fru Schultén, en skön stolt quinna, som sjöng sin altstämma som en engel. – Med ett ord det war en oförgätelig afton. –

27 den 18 Aprill Påsk Lördag. – I år klädde sig påsk Lördagen i solskenskappa och war wacker och glad som en ung flicka wid sin morgontoilett. Wåren, wåren war här. »Håhå, sade gamle bussen Storm då hans liktå blef botad, werlden är ändå, märker jag, inte så dum». – Blanken och jag gjorde en promenad på den sköna förmiddagen, och besågo de sköna damerna som i mängd rörde sig derute. För detta Mamsell Aschan spatserade så munter med sitt frågetecken (hennes man, Knorring, öknämnes så). – Aftonen tillbringade jag hos R–pffs. Wi gjorde en promenad kl. 8. – Påskägg och Myllymaths. Baron fick af sin lilla pilt ett påskägg, på hwilket stod: »första arrendet från en liten Sonnes-torpare». Klockan 11 g om påsknatten gick jag från R. – men inte hem, nej bevars, utan till bror Julle Cederman der jag satt till kl. 12, ty wi hade i sinnet att slippa in i Ryska kyrkan i natt. Litet före 12 wandrade wi ut, Staudinger, Ingman, Cederman och jag, och gingo till Ryska kyrkan. Der war en otalig oregerlig hop pöbel sammanskockad. Rector magnificus, Pipping, den strunten, stod der och lurade på studenterna. – Då klockan slog 12 kunde jag dock inte underlåta att tänka att i detta ögonblick f werldens frälsare upstod. Men ingen själ i den galna hopen tänkte derpå. utan Men just då klämtade det i tornet och så börjades ringa. Snart derefter uttågade allt kyrkfolket, med presterna i spetsen och ljus i händerna och sökte frälsarn.|46| De wandrade snart in igen. Många studenter hade dessförinnan trängt sig in i kyrkan, men ännu flere hade blifwit afwiste. Då nu processionen åter wandrade in med sina ljus slank Blanken och jag med och jag kan således skryta af att ha warit i Ryska kyrkan om påsknatten. Annars woro ceremonierna då jag war derinne, wid pass kl. ½ 3 om natten, just ej andra än deras vanliga hospodi pomiloispråk: ryska, deras korstecken och rökelser. Kyrkan war skinande ljus och full med folk. Ej länge trifdes wi i hettan och trängseln utan gingo hem. – Bland skarorna af den lägsta pöbel bemärkte jag en flicka af wid pass tretton år. Ett mera uttrycksfullt|266| ansigte ser man sällan. Höljd i s trasor och slarfwor hade hon ett ansigte som war så intagande, så skönt af betryck och lidande stempladt att det af hjertat gjorde mig ondt om den arma warelsen. Huru många, tänkte jag, blifwa ej obemärkta eller förderfwas på samhällets lägsta trappsteg hwilka måhända blifwit jordiska englar om det ödet ställt dem på lifwets höjder! Huru underligt är icke ödent! Huru outransakeliga Guds wägar! –

28 den 19 Aprill. Påskadag. 1835. Uppstånden, upstånden är wår herre Christ! Jag är upståndelsen och lifwet, säger Jesus; den som tror på mig han skall lefwa om han än död wore! – På påskdagen war jag i kyrkan. – Hos Rosenkampffs woro gubben Kantlin med fru till middag. – På ett hastigt besök till Logren. Lindfors och Holsti suto hos mig en stund; wi gingo sedan ut att promenera och weko in till thejungfrun. Sedan till bror Julle Cederman, der wi suto en timme. – Slutligen directe åter hem. –

29 d. 20 Aprill Annandag Påska. 1835. På Annan dag Påska som war en wacker dag spisade wi Memma till frukost och gjorde oss muntra. – Derpå i Casernkyrkan. Om aftonen war Blanken på picknick och roade sig, men jag satt hemma och hade låtit koka thé åt mig på mina rum.

30 den 21 Aprill Tredje dag Påsk 1835. Allt fortfor wa studenternas påsklof, och, för att säga sanningen blef det nog litet uträdttadt wid denna tiden. Äfwen Måndagsafton satt jag hemma. Misslyckadt Nationsmöte.

31 d. 22 Aprill. Tisdag Onsdag Fjerde dag Påsk om man så will ha et. Ännu i dag räcker påsklofwet. Capten Bäck med Ellida wäntas hit, äfwensom morbror Gustaf Turdin. Tänk om jag i sommar far hem med Ellida. Wackert wäder. Blanken och jag samlade insekter. Wi träffade några skyttar som för ro skull|47| skjöto ihjäl en stackars siska. Det är dock ett grymt nöje att rycka de arma kräken från wåren och det sköna lifwet. Men hwad bryr sig menniskan, det rofdjuret, om sådant! The hemma i sällskap med Blanken.

32 den 23 Aprill. Thorsdag. Nu först började wi åter läsa. Jag har ofta så god wilje. – Ibland är jag rätt twehågse hur det skall gå, och åter ibland fast öfwertygad att man kan hwad man alfwarligt will. Wackert wäder. Mina wanliga wårgäster fräknarne, wisa sig. Nog kunde de styggorna wara sin kos, men inte är jag den som sörjer öfwer tåcke ting. – Hos R.pffs på thé. Det är då faseligt så Rosalies böcker dröja,original: drzja, jag skrifver småningom på brefvet till Mathilda och det är så roligt, bara jag finge det dit.uttolkad chifferskrift –

33 d. 24 Aprill. Fredag. I dag en wecka till första Maj. Kors hwad den tiden går. Intet bref. Endast Blanken hade bref af Berger, tillika med|267| contanter. E. m. En kort stund hos Appelberg på redactions möte, der jag spelte schack och gjordes matt. Desförinnan spatserte jag med Westling i det granna wädret till thejungfrun. Mycket gentilt folk war ute.

34 d. 25 Aprill Lördag. Afhörde Professor Sjöströms disputation. Hans öfwersättningar fra af Homeri Odyssea äro temmeligen korkade och kunna wäl betraktas såsom en parodie öfver Svenska språket. Sahlbergs priwata collegium om aftonen. Brodren Sjöberg beledsagade mig derifrån på en promenad och sedan hem, der wi drucko ett glas thé. Hans samtal war intressant nog. Han älskar likasom jag historien.

35 den 26 Aprill. Bön Söndag. Med Blanken i kyrkan. Inspiration och andans utgjutelse på papperet. Om aftonen war concert, nemligen Oratorium som gafs för andra gången. Jag war åter der och skulle gå än en gång om jag finge. Ack det war så skönt, så himmelskt skönt! – Sångerskorna sjöngo ännu bättre än förut. – Ja det war något som war obeskrifligt skönt! Inkomsten för aftonen som wäl gick till öfwer 1400 Rubel tillföll Pacius.

36 d. 27 Aprill Måndag. Wåren gör stora steg framåt det är alldeles torrt på gatorna. Baron Rosenkampff gjorde nu åter en embetsresa till Lovisa. Han måste nu flacka beständigt. Westerlund spelte för sista gången i dag. Janne L. har börjat bli oordentlig igen. Jag drack thé hemma och kom sedan med Blanken i en lärd disput.

37 d. 28 Aprill Tisdag. Arbetsam dag. På Bonsdorffs collegium sågo wi platinan smälta wid 21,000 graders hetta; förut hade wi sett quicksilfret frysa wid 40 graders köld. –

38 Misslyckadt nationsmöte, d. v. s. dit kom mycket litet folk. Prof. B. Frosterus grälade på herrar Theologiæ studiosi, hwilket de wäl behöfde.

39 d. 29 Aprill Onsdag. I dag låddes wara Prassnikspråk: ryska, nemligen Thronföljarens födelsedag. Derföre war Academien sluten och om aftonen illumination. Moster och Jeana besågo Museum på Academien i sällskap med Blanken och mig. Besåg illumination. Studenterna woro galna nu som wanligt. – Ni dårar! Med Sven Westling talte jag sedan om högre ämnen. –

40 d. 30 Aprill. Thorsdag. Afhörde en Stipendiatexamen. Mig föreföll det som alldeles inga Cardinalfrågor dervid kommo i fråga. Professor Hartman hwilken examinerade i historien, gjorde sjelf en bock deri. – Till Rosenkampffs inträdde strax på e. m. Capten Bäck hwilken med Ellida hitkommit. Jungfru Christine Damlin som nu fick sin andra tillbedjare hit war i stor förlägenhet och wille ej gå in till honom.

41 Jag slutar nu detta häfte af min dagbok innehållande 4 månader af underskrifwens, Pegasenhjelms, slyngelårstid. Det kan icke nekas att Pegasenhjelm på några ställen talat som en grubbelsjuk pedant och på andra åter som en 10 års pojke, – men, allt har sina fel, så har ock P. dent stora felet att wara ibland så der hwad man kallar tillgjord, och i allmänhet hwad händelsernas upfattande, äfwensom stilen angår faseligt ojemn och varierande. Dock hoppas han kunna trösta sin läsare (om det händelsevis engång blefwe någon annan än han sjelf) med att allt mer skaka af sig pedanteriets skoldam och en oupföfwad stils otillbörliga fjetterformer. Nå, Gusigne dej, käraste min läsare eller läsarinna och må alltid wäl. Kom ihog att lifwet är lustigt då man är ung!

42 (Promemoria: Lack)