[157]

Fiskarnes lif i hafvet.

1 O det blå hafvet, det vida hafvet, det djupa hafvet som glittrar i solen! Är det icke skönt? Är det icke hemlighetsfullt? Huru ofta har jag icke stått på stranden och sett de krusiga vågorna springa efter hvarandra som hvita lamm på blommiga ängar och likväl aldrig upphinna hvarandra! De komma, de komma från fjerran strand; de hafva ej hem och fädernesland. De ha ingen ro om dagar och nätter, de kullra beständigt på hafvets slätter. I tusen år ha de gått sin gång och sjunga beständigt samma sång.

2 Men hur är det lif, som lefver och rör sig under vågorna? Vi se det icke, |878|vi höra det icke; vi bo i en annan verld. Vi andas den lätta luften; vi glädjas åt solens klara ljus, vi kunna ej tänka hur det är att lefva dernere utan luft, utan sol, utan ljud, i mörker och tystnad, och ändå vara lycklig. Blå haf, vida haf, djupa haf, vill du ej en gång berätta för oss huru det ser ut i ditt tysta sköte?

3 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, svarar hafvet, –konsekvensändrat/normaliserat det ville jag visst, men du skulle icke förstå mig. Jag är så omäteligt stort; jag svallar ju öfver hela den vida jordens rund. Jag är ett kejsardöme|158| med många stora provinser, och alla mina provinser äro hvarandra olika. Jag går som ett ljumt bad öfver midten af jorden, och jag skälfver af köld vid polernas isberg. Många millioners millioner varelser lefva i mig, från den stora hvalfisken ända till de osynliga kräk, af hvilka tusen bo i en enda vattendroppe. Alla hafva sitt olika lif, och om jag berättade allt, skulle du blifva gammal och grå, innan jag hunnit till mer än början. Huru skulle du kunna förstå en så ofantlig saga? Gå hellre till ett af mina små barn. Fråga girsen i Hasselviken huru fiskarne lefva, och han skall kanske berätta dig något, som du bättre förstår.

4 –konsekvensändrat/normaliserat Tack, djupa haf; det är som du säger. Jag vill fråga den lilla föraktade girsen. Han vet blott en mycket liten del af din stora saga, men han vet huru det är vid våra stränder, och detta förstå vi bäst.

5 Girsen säger: det är icke alltid så mörkt i hafvet, som ni menniskor tro. Jag har icke bott i de milsdjupa oceanerna; der måste ju vara vid bottnen beständig natt. Men här i våra haf skilja vi tydligt dagen från natten. Vi se ofvanför oss en rund, mattröd skifva, som dansar på vågorna. Det är himmelens sol; hon skiner igenom vattnet på alla växter i sjön, och de sträcka sig efter henne, såsom ett barn sträcker armarna efter sin moder. Har du någonsin rott vid en lugn strand och sett från båten ned i det genomskinliga vattnet? Hvilka mjuka, finbladiga växter dernere! Det är som högstammiga skogar, som gröna parker, som präktiga trädgårdar. Vi simma om sommaren i hafssolens blekröda ljus genom våra skogar af sjögräs, öfver höga, mossiga berg och djupa, gyttjiga dalar. Vi frukta icke, likasom ni, att falla från branterna och stöta oss emot stenarna. Likasom edra fåglar flyga högt upp under molnen, så flyga vi utan möda högt upp vid vattenbrynet och titta nyfikna mot den okända verld, som rör|159| sig i luften öfver oss. Vi se edra båtar och edra skepp gå högt öfver våra hufvuden, likasom ni se molnen simma öfver eder i lufthafvet. Stundom se vi ett par menniskofötter plaska i höjden: det få ni icke se, ty ingen gosse eller flicka brukar simma högt uppe i luften. För öfrigt bo vi helst på bottnen af hafvet, ty der är vår åker och äng. Vi plöja icke, vi så icke, och likväl sörja vi aldrig för hvad vi skola äta och dricka, ty vi vete ju, att vår gode Skapare drager försorg om hvad vi behöfve. Vi ha ej en |879|stuga, ej far eller mor, ej barn och ej maka, ej syster och bror. Vi ha endast vänner till tusendetal och följa dem åt öfver höjder och dal.

6 På sena hösten, när det blir mörkt i den öfra verlden, blir det ännu dystrare djupt i hafvet. Då lossnar sjögräset från sin rot och drifver till stranden. Våra skogar, parker och trädgårdar äro alla förbi. Vattnet blir kallare, men det bekymrar oss icke: vi behöfva ej pelsar. Nu är stjernornas sken och den sköna, gula månen vår glädje och ögonfägnad, när hans långa, darrande silfverstrimma glittrar som en ljuspelare öfver sjön. Ännu se vi stundom en svag strimma af dagen, men en morgon när vi söka solen, finns hon ej mer. En tunn is har lagt sig på vattenytan. Ännu är han blank och till hälften genomskinlig. Vi ha fått ett glastak öfver oss. Vid det bleka skimret igenom isen se vi mörka skuggor ila på taket och höra ett rasslande ljud: det är gossarnes skridskor, som klingande flyga öfver oss och skära ränder i isen.

7 Detta varar några dagar; kölden tilltager, isen blir tjockare och ogenomskinligare. Slutligen faller snö. Då är mörkret fullständigt, ja så mörkt, att vi ej kunna skilja ett berg från ett sandkorn. Och nu varar den långa, svarta natten i fyra månader efter menniskors räkning; stundom i fem. Vi trefva i mörkret och känna oss för|160| med nos och fenor. Vi söka de djupaste groparna och skocka oss tillsamman, vänner och fiender tätt invid hvarandra. Der är så tyst som i mörka grafven. Löjan och gäddan tränga sig intill hvarandras sidor. Stundom öppnar löjan sin mun: hon har funnit bredvid sig en liten mager mask; den blir hennes frukost, middag och qvällsmat. Stundom öppnar gäddan sitt gap, och löjan befinner sig i hennes mage, nästan utan att veta deraf.

8 Nu behöfva vi också luft. Der äro alltid luftbläddror i vattnet, när sjön är öppen, men under isen är det knappt om den rara varan. Det händer, att grunda insjöar bottenfrysa, och der dö alla fiskar. En annan gång händer, att folket på stranden hugger en vak i isen. Glada och förvånade att se en strimma af dagen, skynda vi dit att andas. En gubbe metar vid vaken. Vi se en fet metmask sjunka mot bottnen. O, hvilken läckerhet! Alla knuffas och trängas för att först hinna fram och få snappa det läckra bytet. En mört är den qvickaste. Vi se med afund huru han rycker masken ifrån sin granne, men strax derpå se vi honom dingla mot höjden. Det är oss obegripligt huru han fått en sådan lust att dansa rätt uppåt; men vi fiskar äro lugna till lynnet och förundra oss sällan. När då masken ånyo sjunker mot bottnen, knuffas vi, såsom förut, och åter har den flinkaste snapparen fått samma obegripliga lust att dansa mot höjden. Så går det med oss en efter annan. Slutligen börjar gubben deruppe frysa om fingrarna, och medan |880|han stekerkonsekvensändrat/normaliserat och äter upp våra vänner, ligga vi förgäfves och vänta på den försåtliga metmasken.

9 Ändtligen blir det vår. Isen har remnat med starkt dån, solen har gnagat vårt snötäckta glastak; vi börja att åter genom dess springor se dagens ljus. Stormen hviner, isen suckar af vånda och brister slutligen. Först synes ett litet hål i taket; det vidgar sig, det växer för hvarje dag,|161| och en morgon, när vi se upp, skiner åter den blekröda solen på ett öppet, böljande, frigjordt haf.

10 O du menniskobarn, du som aldrig varit fången i den långa, mörka och tysta nattens ödemark, du vet icke hvad det vill säga att flyttas så plötsligt från mörker till ljus! Gå ned i en källares hvalf; låt lägga en stenhäll deröfver. Bo sedan derunder i fyra månader, utan att höra ett ljud från den öfriga verlden, och stig derpå upp en vårmorgon i solens ljus till menniskornas glada vimmel och fåglarnas sång; – då vet du hvad fisken erfar, när isarna brista. Vi fiskar äro nu en gång vana dervid; men våren, våren och himmelens ljus, deråt gläder sig allt, som lefver i hafvet, såsom på jorden. Älska ljuset, du menniskobarn, och tacka din Gud derför, ty du är skapad för ljus, och som ljusets barn skall du alltid vandra för Gud i hans fruktan och sanning.