1 Veten J, små barn, hvad det var för en sommar, som aldrig kom? Jag skall säga er det. Det är en sannsaga, och icke är den så lång, nog kan man höra på den.
2 Det var engång en liten gosse, som hette Rafael. Han var frisk och stark och blomstrade som den lilla rönnen, hvilken en dag skall blifva stor och bära hvita, doftande blommor i jordens vår.
3 Men Gud såg att den lilla gossen, när han blef stor, skulle engång få mycken sorg uti verlden och råka i många frestelser, som kunde förderfva hans hjerta och vända det bort till synd och fåfänglighet. Derföre utsände Gud sin stora skinande engeloriginal: eugel Rafael, af hvilken den lilla gossen hade sitt namn, och sade till engelen: för gossen till mig!
4 Då hände sig, att den starka och friska gossen blef sjuk och begynte förtvina; och det var om vintern. Men hans föräldrar och de små systrarna sade: vänta litet, nog blir Rafael frisk, när sommaren kommer!
5 Då kom den långa ljusa våren, när fåglarna begynte sjunga i träd och grenar. Och barnen hade en hämpling i buren; med honom gingo de ut en morgon i parken och läto honom flyga i sin frihet till de andra små fåglarna. Hämplingen flög; han var så glad, så glad, och i detsamma han flög, så qvittrade han en enda ton, och den var så full af glädje och tacksam|109|het, att barnen tyckte sig aldrig ha hört ett vackrare qvitter.
6 När de kommo hem, låg den lille Rafael ännu sjuk på sin bädd och hade ej kunnat vara med uti parken. De små systrarna klappade hans bleka kinder och hans vackra bruna hår och sade till honom: var icke ledsen, Rafael; när det blir sommar, får du komma med oss och höra hämplingen sjunga. Din sommar skall också komma, och då blir du frisk.
7 Men Guds stora skinande engel stod osynlig vid gossens bädd och sträckte sina sköna hvita vingar öfver honom, likasom för att bevara honom emot allt ondt uti verlden. Och ju längre engelens vingar sträckte sig ut öfver honom, desto blekare blef den lilla gossens kind och desto svagare hans andedrägt. Hans klara, bruna ögon sågo ännu engång mot engelen, som han ensam såg; – derefter sjönko de tillsammans, och den lille Rafael andades icke mera. Men på hans små, bleka läppar dröjde ännu det fridsamma, lyckliga leendet, som man ofta ser hos små barn, när de märka att en engel står bredvid deras bädd.
8 Se, sade gossens föräldrar till de små systrarna: nu är Rafael lycklig, han är hos Gud. Likasom hämplingen flög till sin frihet ur buren, så flög också Rafaels oskyldiga ande till evig frihet; och vi hörde icke hans glädje, såsom |248|vi hörde fågelens qvitter, men vi märka det väl på hans blida leende, att han prisar Gud, som så tidigt har unnat honom salighetens krona.
9 Då sade en af systrarna: men den sommaren kom aldrig, när Rafael skulle bli frisk.
10 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, sade andra systern: Rafaels sommar kom aldrig.
11 Men föräldrarna aftorkade sina tårar och sade: visst har han kommit. Om vi kunde se långt bort i den blå himmelen, så skulle vi nu få se Rafael leka med de små englarna i Guds eviga paradis. Der är den rätta sommaren, och efter den sommaren kommer aldrig en höst och aldrig en vinter mera.
12 Då förde de den lilla Rafael bort till kyrkogården och lade honom uti en liten graf, och presten läste|110| sköna böner öfver honom och lofvade honom ett evigt lif. Men gossens moder, som stod vid grafven, sade: nu borde vi sjunga en psalm, ochoriginal: ech här är ingen, som sjunger psalmen vid Rafaels graf.
13 I detsamma begynte en liten fågel sjunga så högt under himmelens blå i våren och solskenet, och alla förstodo att fågeln prisade Gud. Då sade den döde gossens fader: hör, fågeln vet väl för hvem han sjunger! Hämplingen sjunger psalmen vid Rafaels graf.
14 Men den stora skinande engelen flög med den lilla Rafaels själ långt bort öfver grafvens mull till den eviga sommaren i Guds paradis.
Kommentar
Kommentar
Berättelsen trycktes i Eos 15/6 1858.
Topelius son Rafael avled i lunginflammation på sin ettårsdag den 12 maj 1858 (se Vasenius IV, s. 196 ff.). Familjen hade hösten 1857 flyttat till en lägenhet på Berggatan, men i bostadsbristens Helsingfors var utbudet klent och rummen både kalla och dragiga (Nyberg 1949, s. 307 f., Topelius 1922, s. 191).
Lehtonen konstaterar att Topelius i berättelsen ger en mening åt det oförklarliga: döden räddar barnet från ett olyckligt eller syndigt liv (r. 6 ff., jfr punktkommentaren och Laurent 1947, s. 78). Ett liknande motiv finns i H. C. Andersens saga »Berättelsen om en mor» (Lehtonen 1998, s. 6 f.). Topelius tanke att barn kan bli änglar var allmänt tankegods under 1800-talet och avspeglas också i konsten; skulptören C. E. Sjöstrand gav paret Topelius tre änglahuvuden som symboler för deras döda barn (1947, s. 207 ff.). Sonen Mikael hade dött 1850, två år gammal, och sammanlagt miste familjen fem barn (varav två dödfödda). Barndödligheten var hög och motivet upptogs ofta i barnlitteraturen (Lehtonen 2003, s. 28). – Jfr »Liten Verna» och »En Saga om sju syskon» och dikten »En liten pilt» (1850; ZTS I, s. 236 f.).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
3 Men Gud såg [...] för gossen till mig! Jfr Emilie Topelius brev till väninnan Mina Julin i Nykarleby: »Det var visst aldrig utan mening som Gud förde en fånge i Zachris’ väg just de sista dagarna, då lifvet stridde med döden om vårt dyra barn. Det var en man som suttit 50 år på fästning.» Mannen hade i sin ungdom varit på kalas, slagsmål hade uppstått och en man dödats. Någon måste ta på sig skulden, och mannen blev dömd på livstid. Nu hade han blivit benådad. »Hvad hade lifvet varit för honom? Kanske satt hans mor vid hans vagga och bad om hans lif! –» (Vasenius IV, s. 197 f.).
Bibliografi
Jaakkola, Topeliaaninen usko – Kirjailija Sakari Topelius uskontokasvattajana 2011, s. 120; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 78, 207 ff.; Lehtonen, »Topeli änglar», 1998, s. 6 f.; Lehtonen, »Puoli vuosisataa lastenkirjailijana – Zacharias Topelius», 2003, s. 28; Nyberg, Zachris Topelius 1949, s. 307 f.; Topelius, Självbiografiska anteckningar 1922, s. 191; Topelius, Brev. Zacharias Topelius korrespondens med föräldrarna, ZTS XX:2 2018; Vasenius IV 1924, s. 196 ff.
Om den sommar, som aldrig kom.
1 Veten J, små barn, hvad det var för en sommar, som aldrig kom? Jag skall säga er det. Det är en sannsaga, och icke är den så lång, nog kan man höra på den.
2 Det var engång en liten gosse, som hette Rafael. Han var frisk och stark och blomstrade som den lilla rönnen, hvilken en dag skall blifva stor och bära hvita, doftande blommor i jordens vår.
3 Men Gud såg att den lilla gossen, när han blef stor, skulle engång få mycken sorg uti verlden och råka i många frestelser, som kunde förderfva hans hjerta och vända det bort till synd och fåfänglighet. Derföre utsände Gud sin stora skinande engeloriginal: eugel Rafael, af hvilken den lilla gossen hade sitt namn, och sade till engelen: för gossen till mig!
4 Då hände sig, att den starka och friska gossen blef sjuk och begynte förtvina; och det var om vintern. Men hans föräldrar och de små systrarna sade: vänta litet, nog blir Rafael frisk, när sommaren kommer!
5 Då kom den långa ljusa våren, när fåglarna begynte sjunga i träd och grenar. Och barnen hade en hämpling i buren; med honom gingo de ut en morgon i parken och läto honom flyga i sin frihet till de andra små fåglarna. Hämplingen flög; han var så glad, så glad, och i detsamma han flög, så qvittrade han en enda ton, och den var så full af glädje och tacksam|109|het, att barnen tyckte sig aldrig ha hört ett vackrare qvitter.
6 När de kommo hem, låg den lille Rafael ännu sjuk på sin bädd och hade ej kunnat vara med uti parken. De små systrarna klappade hans bleka kinder och hans vackra bruna hår och sade till honom: var icke ledsen, Rafael; när det blir sommar, får du komma med oss och höra hämplingen sjunga. Din sommar skall också komma, och då blir du frisk.
7 Men Guds stora skinande engel stod osynlig vid gossens bädd och sträckte sina sköna hvita vingar öfver honom, likasom för att bevara honom emot allt ondt uti verlden. Och ju längre engelens vingar sträckte sig ut öfver honom, desto blekare blef den lilla gossens kind och desto svagare hans andedrägt. Hans klara, bruna ögon sågo ännu engång mot engelen, som han ensam såg; – derefter sjönko de tillsammans, och den lille Rafael andades icke mera. Men på hans små, bleka läppar dröjde ännu det fridsamma, lyckliga leendet, som man ofta ser hos små barn, när de märka att en engel står bredvid deras bädd.
8 Se, sade gossens föräldrar till de små systrarna: nu är Rafael lycklig, han är hos Gud. Likasom hämplingen flög till sin frihet ur buren, så flög också Rafaels oskyldiga ande till evig frihet; och vi hörde icke hans glädje, såsom |248|vi hörde fågelens qvitter, men vi märka det väl på hans blida leende, att han prisar Gud, som så tidigt har unnat honom salighetens krona.
9 Då sade en af systrarna: men den sommaren kom aldrig, när Rafael skulle bli frisk.
10 –konsekvensändrat/normaliserat Ja, sade andra systern: Rafaels sommar kom aldrig.
11 Men föräldrarna aftorkade sina tårar och sade: visst har han kommit. Om vi kunde se långt bort i den blå himmelen, så skulle vi nu få se Rafael leka med de små englarna i Guds eviga paradis. Der är den rätta sommaren, och efter den sommaren kommer aldrig en höst och aldrig en vinter mera.
12 Då förde de den lilla Rafael bort till kyrkogården och lade honom uti en liten graf, och presten läste|110| sköna böner öfver honom och lofvade honom ett evigt lif. Men gossens moder, som stod vid grafven, sade: nu borde vi sjunga en psalm, ochoriginal: ech här är ingen, som sjunger psalmen vid Rafaels graf.
13 I detsamma begynte en liten fågel sjunga så högt under himmelens blå i våren och solskenet, och alla förstodo att fågeln prisade Gud. Då sade den döde gossens fader: hör, fågeln vet väl för hvem han sjunger! Hämplingen sjunger psalmen vid Rafaels graf.
14 Men den stora skinande engelen flög med den lilla Rafaels själ långt bort öfver grafvens mull till den eviga sommaren i Guds paradis.