[178]

Pekkas äfventyr.

(Under hungeråret, våren 1868.)

Hvem är den gossen, som går der

Så hurtigt framåt vägen?

Den raske Pekka sjelf det är,

Och han är ej förlägen.

5Om honom går en sägen än,

Och ljuger jag, så ljuger den:

–tillagt av utgivaren Åhå, sad’ Pekka.

Han var en fattig gosse, utan far eller mor, och hade blifvit uppfostrad hos sina slägtingar, så länge de hade bröd att gifva honom. Men nu blef stor missvext i landet, slägtingarne blefvo sjelfve fattiga och sade till Pekka;

I dag är sista kakan slut,

Och pengar ha vi inga.

10Du måste nu i verlden ut,

Att sjelf ditt bröd betinga.

Tag påsen på din rygg, och gå

Att tigga, Pekka, du också!

– Åhå, sad’ Pekka.

Emellertid tog han påsen, fyllde den med mossa från skogsbacken och gick ut i den vida verlden. Han hade icke gått långt, innan han mötte en utsvulten varg, som visade honom sitt stygga gap och sade till honom:

|179|

15Du är mig en välkommen stek,

Ty jag är Hungersnöden,

|575|

Som går kring landet, gul och blek,

Och gifver menskor döden.

Gif akt, här är ej mer ett hopp;

20Jag äter dig på fläcken opp!

– Åhå, sad’ Pekka.

Men när vargen öppnade sitt gap, tömde Pekka mossan deri och sprang sin väg. Derpå fyllde han sin påse med vatten (ty den var vattentät) och gick vidare. Han hade icke gått långt, innan han mötte en raggig björn med brinnande ögon, och björnen sade till honom:

Hvem lofvar dig, att gå i år

Så frisk som kringelbandet?

Se, jag är Sjukdomen, som går

25Min rund kring detta landet.

Jag slår båd’ ung och gammal ned,

Och nu gif akt, jag slår dig med!

– Åhå, sad’original: sad Pekka.

I detsamma lyftade björnen sin väldiga ram, men Pekka slog kallt vatten öfver hans rygg och sprang åter sin väg. Nu fyllde han påsen med björkris och gick så vidare, men hade ej gått långt, innan han såg en svulten oxe masa sig vid sidan af vägen och tugga hö i solskenet. Oxen sade till honom:

Hur ids du ha besvär att gå?

30Förgäfves är din möda.

Se, jag är Lättjan och vill få

Förutan bråk min föda.

Jag orkar intet röra mig;

Kom hit, så jag får stånga dig!

35– Åhå, sad’ Pekka.

|180|

 

Hvarpå han tog björkriset ur påsen och begynte att basa en så förträffelig bastu, att oxen tog till fötter det mesta han kunde. Nu plockade Pekka stenar i påsen och gick så vidare. När han gått ett stycke framåt, mötte han en räf, som sade till honom:

|576|

Du narr, hur tigger du det bröd,

Som hellre du kan stjäla?

Se, jag är Sveket!konsekvensändrat/normaliserat Ingen nöd

Har jag, när andra träla.

40Kom, håll dig fast uti min svans,

Och allt skall gå liksom en dans.

– Åhå, sad’ Pekka.

Och så tog han stenarna ur påsen och lät dem hagla kring räfvens öron. Räfven rök af för alla de sju, och Pekka skrattade så, att han glömde plocka något nytt i sin påse. När han då gått ett stycke, mötte han ett lejon, som sade till honom:

Jag är det starka Ödet, jag;

Hvad rätt har du att lefva?

45Fall ned för mig! Tillbed min lag,

Och tigg ditt lif, och bäfva!

Vill du det ej, du slumpens träl,

Så hungra, och så frys ihjäl!

– Åhå, sad’ Pekka.

Hvarpå han slängde påsen ifrån sig, grep lejonet i dess yfviga mahn och begynte att brottas. Det var ett karlatag. Det stolta lejonet röt, så att bergen darrade, och lyftade sin förfärliga tass, för att slå Pekka till marken. Det skulle väl snart ha varit ute med honom. Men det starka på jorden älskar ett oförskräckt mod, och lejonet fattade vänskap för Pekka. I stället att krossa honom, tog det honom som ett barn i sina armar och sade till honom:

|181|

50Den, som ett ädelt mod har haft

Att slåss mot alla öden,

Åt honom vill jag gifva kraft

Att öfvervinna nöden.

Lef! Jag ditt land till seger vigt;

55Med så’na söner blir det rikt.

– Åhå, sad’ Pekka.