[113]

Eko.

En liten flicka sitter

I skogens djupa sal

Och lyss på fåglaqvitter

Och härmar menskors tal.

5Hon bär ett flor med silfverkant

Och krona, klar som diamant,

Men gömmer bort sitt anlet

På bergets höga brant.

Du barn i skogens salar,

10Jag hörde dig helt nyss.

Din mun beständigt talar,

Ditt öra ständigt lyss.

Du bor invid min Hasselvik,

Jag såg af slöjan der en flik;

15Ditt öga såg jag aldrig,

Men hörde din musik.

Hvem är du, lilla flicka?

Är du ett kungabarn?

Hur kan du så dig skicka

20Och slabbra som en qvarn?

Hvar har du lärt den fula sed,

Att alltid vilja prata med

|528|

Och tanklöst säga efter

De ljud, som luften spred?

|114|

25Vet du ej, att vi alla

Af Gud en tunga fått,

För att Hans namn åkalla

Och tala sannt och godt?

Se, minsta fågel fått ett ljud,

30Att på sitt sätt lofsjunga Gud

Och kläda hjertats känslor

I vackra toners skrud.

Men när nu all naturen

Guds gåfva har förstått

35Och menskorna och djuren

Sin kloka tunga fått,

Hur är i hela skapelsen

Du, lilla slabbertaska, den,

Som ensam utan mening

40Din tunga brukar än?

Jag vill dig icke klandra,

Mitt lilla eko, nu;

Men narra icke andra,

Att prata liksom du!

45Jag annars yppar hvem du är;

Det har jag hört af molnet der,

Som seglar öfver bergen;

Dess saga var så här:

Det fanns en gång en fjolla,

50Som aldrig en minut

Var menniska att hålla

Sin lilla äppeltrut.

Från morgon allt till sena qväll

Så slamrade hon som ett spjäll

55Och var i allt slags sqvaller

Så högst ovanligt snäll.

|529|

Nu var hon en prinsessa,

Och det var värre det,

|115|

(Af sådana som dessa

60Förväntas bättre vett).

Allt dumt, som uti riket händt,

Det skulle vara henne kändt

Och sqvallras ut för andra

Och tydas ut förvändt.

65Prinsessan gick i skole,

Det tog hon för ett skämt.

Liksom i väf en spole,

Gick hennes mun alltjemt.

Men fastän hon var lat som stock,

70Så bar hon krona på sin lock,

Och lärarinnan tordes

Ej basa ris ändock.

Nu hade vår prinsessa

Till gudmor fått en fé,

75Som ville flickan pressa

Att lära abc.

Men se, det var förloradt krut:

Hon hördes bjäbba dagen ut

Och kunde aldrig hålla

80Sin lilla äppeltrut.

Nu hör till sist hvad hände!

Jo, gudmor, hon var sträng,

Och hon sin vrede vände

Mot sådant prat och fläng.

85Hon kom, hon tog prinsessan bort

Och förde henne innan kort

Till berg och ödemarker,

Der allt var tomt och torrt.

Nu är hon, stackars liten,

90Ett fattigt eko blott,

|530|

Men munnen är ej sliten,

Hon pratar lika godt.

|116|

Hon sqvallrar än, och mycket mer,

Allt hvad i vida verlden sker,

95Fast hon det ej begriper

Och ingen henne ser.

Du lilla ekoflicka,

Jag näns ej banna dig.

Jag hör dig ofta skicka

100Ett skämtsamt ord åt mig.

Jag hör dig härma åskans dån

Och fågelns qvitter långt ifrån

Och barnens lek, som stoja

Vid stranden och bersån.

105Du täcka barn, du unga,

Du är naturens röst.

Ack, att du kunde sjunga

Hvar känsla ur dess bröst!

Ack, att du kunde tolka fri

110Naturens sköna harmoni

Och ej med ord i vinden

Flög tanklös oss förbi!