Dikten publicerades som särtryck på Theodor Sederholms boktryckeri 2/2 1869 och kort därefter i Trollsländan 6/2 1869.
Den är en för Topelius typisk rolldikt där diktjaget är en talande gran som också personifierar självuppoffringen som en dygd. Trädet som motiv återfinns i »Vintersagan om Skyhög och Molnskägg» (s. 176).
Lönnqvist anser att till och med julgranen hos Topelius får en kristen funktion: i »Julgranen» blir det torra trädet en symbol för givmildhet (vers 64–70) och får »glans av änglavingar» (vers 47 ff.; Lönnqvist 1996, s. 65). Jfr »Julgranen i Konstnärsgillet» (ZTS II, s. 295 f.).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1–7 Min fader [...] var en stjerna blid / På mörkblå himlapellen.
motsvarande släktskapskonstruktioner använder Topelius i dikterna »Vårens saga» (s. 183) och »På Roines strand» (ZTS II, s. 141). Uppgörandet av poetiska genealogier föll sig naturligt för diktare som Runeberg och Topelius som levt sig in i Kalevalas och Kanteletars föreställningsvärld (ibid., komm. s. 456 f.).
7 himlapellen
himlapällen; himlavalvet.
11 drabanter
livvakter.
49 cherubsvingen
kerubsvingen.
59–60 Hvad mer, om jag ej fått en dag / En skogens konung blifva
Enligt Laurent ett lån av Runeberg i dikten »Svanen» 1830 (1947, s. 191).
Bibliografi
Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 191; Lönnqvist, »Topelius och julen» 1996, s. 65; Topelius, Nya blad och Ljung, ZTS II 2019, s. 141, 295 f., komm. s. 456 f.
Julgranen.
Som rådde öfver fjällen;
Min moder var en tufvas ljung,
Så röd som juniqvällen.
5Min broder var en fors så strid,
Min syster var en stjerna blid
På mörkblå
himlapellen
.
Jag vexte upp i öde mon
Vid djupa insjöns branter.
10Det höga berget var min thron
Med furornas
drabanter
;
Uti min krona stjernan sken,
Och månen hängde på min gren
Med frostens diamanter.
15Ty jag var skogens unge prins;
Rak som ett ljus var stammen.
Den snälle ekorrn än jag mins,
Som tog sitt hopp vid dammen.
Och i min topp sjöng trasten skön,
20När skogen höll sin morgonbön
Och ekot sade amen.
|549|Då kom, en mulen vinterdag,
En pilt med julestjerna,
Han såg på mig, han högg ett tag,
|142|25Han högg i bark och kärna.
Jag föll så grön, jag föll så ung
För andras fröjd på tufvans ljung,
Och derför föll jag gerna.
Sen blef jag förd till herregård;
30Der skällde på mig hunden.
En moder tog mig i sin vård,
Jag blef med kransar bunden.
Jag kläddes som den unga brud
I silkesband och blomsterskrud,
35Ty nu var högtidsstunden.
Jag fördes in till juleqväll,
När ljusen brunno klara;
Der jublade så glad, så säll
En yster barnaskara.
40Jag tänkte på min öde mo,
På trastens sång, på ekorrns bo;
Der ville helst jag vara.
Jag glömde allt för andras fröjd,
Fast sjelf jag hade ingen.
45Men ock för mig i himmelshöjd
Sjöng glada englaringen,
Och på min dunkelgröna gren
Föll ett förklaradt återsken
Af hvita
cherubsvingen
.
50Nu står jag glömd och utan vän,
När julens dagar ända.
Till skogen, till min rot igen
Kan jag ej återvända.
Jag vissnat i min ungdoms vår,
|550|55Och intet öga skall en tår
Den torra granen sända.
|143|Dock gläds jag, goda barn, att jag
För dig mitt lif fått gifva.
60En skogens konung blifva
Och vexa stolt till molnens höjd?
Jag hade då ej kännt den fröjd,
Att barnens glädje lifva.
Ty ingen glädje finns, som den,
65Att gladt sig sjelf försaka,
Att offra allt för andra, men
Få intet sjelf tillbaka.
Det är en fröjd, så englalik,
Att blott Guds barn i himmelrik
70En sådan fröjd få smaka.