Julgranen

Lästext

[141]

Julgranen.

lemma startMin fader var en jättekung,

Som rådde öfver fjällen;

Min moder var en tufvas ljung,

Så röd som juniqvällen.

5Min broder var en fors så strid,

Min syster var en stjerna blid

På mörkblå lemma starthimlapellenkommentar.kommentar

Jag vexte upp i öde mon

Vid djupa insjöns branter.

10Det höga berget var min thron

Med furornas lemma startdrabanterkommentar;

Uti min krona stjernan sken,

Och månen hängde på min gren

Med frostens diamanter.

15Ty jag var skogens unge prins;

Rak som ett ljus var stammen.

Den snälle ekorrn än jag mins,

Som tog sitt hopp vid dammen.

Och i min topp sjöng trasten skön,

20När skogen höll sin morgonbön

Och ekot sade amen.

|549|

Då kom, en mulen vinterdag,

En pilt med julestjerna,

Han såg på mig, han högg ett tag,

|142|

25Han högg i bark och kärna.

Jag föll så grön, jag föll så ung

För andras fröjd på tufvans ljung,

Och derför föll jag gerna.

Sen blef jag förd till herregård;

30Der skällde på mig hunden.

En moder tog mig i sin vård,

Jag blef med kransar bunden.

Jag kläddes som den unga brud

I silkesband och blomsterskrud,

35Ty nu var högtidsstunden.

Jag fördes in till juleqväll,

När ljusen brunno klara;

Der jublade så glad, så säll

En yster barnaskara.

40Jag tänkte på min öde mo,

På trastens sång, på ekorrns bo;

Der ville helst jag vara.

Jag glömde allt för andras fröjd,

Fast sjelf jag hade ingen.

45Men ock för mig i himmelshöjd

Sjöng glada englaringen,

Och på min dunkelgröna gren

Föll ett förklaradt återsken

Af hvita lemma startcherubsvingenkommentar.

50Nu står jag glömd och utan vän,

När julens dagar ända.

Till skogen, till min rot igen

Kan jag ej återvända.

Jag vissnat i min ungdoms vår,

|550|

55Och intet öga skall en tår

Den torra granen sända.

|143|

Dock gläds jag, goda barn, att jag

För dig mitt lif fått gifva.

lemma startHvad mer, om jag ej fått en dag

60En skogens konung blifvakommentar

Och vexa stolt till molnens höjd?

Jag hade då ej kännt den fröjd,

Att barnens glädje lifva.

Ty ingen glädje finns, som den,

65Att gladt sig sjelf försaka,

Att offra allt för andra, men

Få intet sjelf tillbaka.

Det är en fröjd, så englalik,

Att blott Guds barn i himmelrik

70En sådan fröjd få smaka.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Dikten publicerades som särtryck på Theodor Sederholms boktryckeri 2/2 1869 och kort därefter i Trollsländan 6/2 1869.

    Den är en för Topelius typisk rolldikt där diktjaget är en talande gran som också personifierar självuppoffringen som en dygd. Trädet som motiv återfinns i »Vintersagan om Skyhög och Molnskägg» (s. 176).

    Lönnqvist anser att till och med julgranen hos Topelius får en kristen funktion: i »Julgranen» blir det torra trädet en symbol för givmildhet (vers 64–70) och får »glans av änglavingar» (vers 47 ff.; Lönnqvist 1996, s. 65). Jfr »Julgranen i Konstnärsgillet» (ZTS II, s. 295 f.).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    1–7 Min fader [...] var en stjerna blid / På mörkblå himlapellen. motsvarande släktskapskonstruktioner använder Topelius i dikterna »Vårens saga» (s. 183) och »På Roines strand» (ZTS II, s. 141). Uppgörandet av poetiska genealogier föll sig naturligt för diktare som Runeberg och Topelius som levt sig in i Kalevalas och Kanteletars föreställningsvärld (ibid., komm. s. 456 f.).

    7 himlapellen himlapällen; himlavalvet.

    11 drabanter livvakter.

    49 cherubsvingen kerubsvingen.

    59–60 Hvad mer, om jag ej fått en dag / En skogens konung blifva Enligt Laurent ett lån av Runeberg i dikten »Svanen» 1830 (1947, s. 191).

    Bibliografi

    Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 191; Lönnqvist, »Topelius och julen» 1996, s. 65; Topelius, Nya blad och Ljung, ZTS II 2019, s. 141, 295 f., komm. s. 456 f.

    Faksimil