[103] |688|

Ångbåtseldaren.

Ulivitt! Ulivitt! Hur det dunkar i däck,

När propellern han borrar i böljan en bäck,

När cylindrarna våndas och kipa in luft

Och pistongerna gå, som de hade förnuft!

5Men hvad rör det mitt lugn,

Der jag står vid min ugn?

De må sköta sitt värf, och så sköter jag mitt,

Ulivitt! Ulivitt!

Det är mörker och höst, det är storm, det är gny,

10Och jag ser från min glugg huru gnistorna fly.

Det är isande vind, det är stänkande sjö,

Det är strömmande regn, det är hagel och snö.

Men jag står vid min pust,

Jag har varmt, jag har ljust,

15Jag har sommar, jag steks ... Langa hit litet frost,

Ulivitt, – på min post!

Jag är kock i det kök, som bereder sin mat

Åt en hungrande slaf, som ej får vara lat,

Han arbetar, han bär våra bördor i hamn,

20Ty vår tid har så brådt; Mekanik är hans namn.

|104|

Lille jätte, var still,

Och ryt högt, om du vill,

Men blif vackert i bur! Om du bryter dig ut,

Ulivitt, – är det slut.

25När jag skyfflar mitt kol och det gnistrar så hett

Och jag glänser af sot och jag dryper af svett,

Då så tror jag mig stå hundra mil under jord:

Jag har tändt en vulkan, jag har ånga om bord,

Och jag drifver mitt klot ...

30Men då gungar min fot,

Och då vaggar mitt golf, och ett flarn är jag då,

Ulivitt, – på det blå.

|689|

Och jag vet, att en våg utur djupenas däld,

Han kan bräcka min köl, han kan släcka min eld.

35Mellan döden och mig är en tumsbredd jern,

Men Allsvåldige Gud är mitt fäste och värn,

Och en plats han mig gaf

Mellan eldar och haf.

Brasa på! Min propell, nu så sjunge du fritt

40Ulivitt! Ulivitt!