Sikku

Lästext

[181]

Sikku.

1 I konung Karl den tolftes tid lefde i norra Finland en fattig vallgosse vid namn Sikku. Det skulle vara Sixtus, men den finska tungan är nu en gång för alla sådan, att hon brukar omskapa namnen efter sitt sätt, såsom hon bäst kan uttala dem. Sikku var så fattig, att han hade hvarken mössa, skjorta eller skor, men detta bekymrade honom icke det allra minsta. Han var alltid glad och förnöjd, och när han vallade korna vid foten af Sipuri berg, sjöng han sina visor från morgon till qväll, blåste i sin lur af näfver och hade sitt stora nöje att höra bergets eko härma honom.

2 Sikku hade en gammal fällknif, det var hans rikedom, och dertill en kamrat vid namn Kettu, hvilket betyder på finska räf; en långnosig, långsvansig gul hundracka, trogen och argsint. De två höllo tillhopa i lust och nöd; Kettu dref korna tillsamman, Kettu vakade, när Sikku tog sig en lur vid middagsstunden, och Sikku delade med Kettu det hårda brödet, som var bådas gemensamma frukost och middag. Till brödet bestods en skön soppa af klart källvatten och nästan alla dagar en fin efterrätt: smultron, hjortron, åkerbär, blåbär, lingon, häggbär eller rönnbär, allt efter sommarens tid, men sådant föraktade Kettu. Sikku tyckte sig må som en prins i skogen. Men när|182| det blef mycket regnigt och kallt, begynte han på qvällen längta till grötgrytan. O, den sköna, varma grytan, der fick han skrapa åt sig hvad der fanns qvar på kanterna, men Kettu fick lemma startslekakommentar slefven och stjäla Missekattes mjölk i den söndriga stenkrukan vid lemma startvattsånkommentar på golfvet. Det lemma startafloppkommentar sällan utan batalj.

|737|

3 Husbonden i lemma startAnttila gårdkommentar var girig, värdinnan var snål, men hvad rörde det Sikku? Han hade sin frihet, han skulle endast ansvara för att gårdens femton kor kommo riktigt tillbaka att mjölkas om qvällen. Och det gick en tid mycket lyckligt; något annat bekymmer hade ej Sikku i denna verlden.

4 En dag klef han upp på den högsta bergtoppen, medan Kettu vaktade korna i dalen. Der var en stor, skön utsigt öfver skogar, kärr och små ensliga sjöar, men ingen menniskoboning. Aldrig i sitt lif hade Sikku trott, att verlden kunde vara så stor. Han blef så förunderligt varm om hjertat, när han såg solen glittra i sjöarna mellan granarnas mörka grenar, och när molnen seglade öfver himmelen, blänkte det ena glittret upp efter det andra, försvann i skuggan och blänkte ånyo upp på ett annat ställe. Sikku sjöng och blåste deremellan i näfverluren, det klang så lustigt i berget, det blef en visa:

Sipuri berg, tutu, tutu,

Falidu!

I hela verlden finns ingen gosse,

Som vallar kor på en sådan mosse,

Tutu, tutu,

Falidu!

6 Vid det han sjöng, stod oförmodadt en liten krokryggig gumma bredvid honom på berget och sade till honom:

|183|

7 – Allt det du ser skall vara ditt, om du vill vara min gosse och lyda mig.

8 – Åhå, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Sikku och betraktade gumman, som han kände igen: det var trollgumman från Allis torp.

9 – Gif mig din hvita ko Kimmo, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade gumman, – och säg, när du kommer hem, att vargen rifvit henne.

10 Sikku fick stora ögon och svarade: – nej, så dum är jag icke.

11 – Skyll dig då sjelf! tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade gumman, och med detsamma lemma starthoppade hon kråkakommentar utför berget.

12 Kettu begynte skälla i dalen, Sikku sprang ned och fann, att en af korna sjunkit i kärret, så att endast hornen stodo upp öfver det gröna gungflyet. Sikku försökte draga henne upp, men der räckte hans krafter icke till, och när han arbetat sig trött, måste han gå hem med de fjorton korna. Skällkon lemma startMansikkakommentar råmade, Kettu tjöt. Sikku berättade olyckan, fick stryk och skickades andra dagen utan vägkost i vall.

13 Nu sjöng han ingen visa, han satt bedröfvad och hungrig vid foten af berget. Då kom Allis skäggige trollgubbe och sade till honom: – gif mig din svarta ko lemma startMustikkakommentar, och säg att vargen har rifvit henne, så vill jag gifva dig allt det land du kan se från Sipuri berg!

|738|

14 – Nej, så dum är jag icke, tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Sikku förargad.

15 – Skyll dig då sjelf! tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade gubben, och med detsamma lemma startstöpkommentar han kullerbytta utför berget.

16 Kettu begynte skälla, Sikku sprang dit och fann Mustikka död vid skogsbacken. Hon hade ätit någon giftig ört och kunde ej mera fås till lif. Sikku gret, hemtade i en näfverstrut vatten ur källan och slog öfver Mustikkas hufvud, men det hjelpte icke, han måste gå hem med tretton kor och berätta olyckan. Nu stängdes han tre|184| dagar utan mat i källaren. På fjerde dagen skickades han åter i vall med de tretton korna och fick en påse med vägkost, men när han blef hungrig redan vid grinden och öppnade påsen, fann han der endast en grå sten.

17 Sikku gick med korna till berget, åt bär i skogen och satte sig bedröfvad på en stubbe midt ibland korna, för att ingen olycka mer skulle hända. Då kom till honom Allis lilla vackra trollflicka, som alltid såg i kors, räckte honom en mjuk hvetebulle, klappade honom på den magra kinden och sade: – gif mig din röda ko Mansikka, och säg, när du kommer hem, att björnen rifvit henne, så skall du få hvetebullen och allt land du kan se från Sipuri berg!

18 Sikku var så hungrig, att han kunnat sluka en bulle af mossa. Han såg på hvetebullen, han såg på den lilla vackra trollflickan och måste bita sig sjelf i tungan, för att ej strax svara ja. Men trollflickan skrattade, och detta förargade Sikku. – Nej, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, konsekvensändrat/normaliserat så dum är jag icke.

19 – Så skyll dig sjelf! tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade flickan och med detsamma flaxade hon rätt som en skata bort till skogen.

20 Sikku fruktade en ny olycka och sprang till Mansikka, som ju hade betat nära intill honom, men Mansikka låg redan raklång på gräset, en huggorm hängde fast vid hennes nos, och inom en kort stund var hon död. Hvad hjelpte det, att Sikku slog ihjäl ormen? Han måste gå hem med tolf kor och berätta olyckan.

21 – Säg nu sjelf hvilket straff du förtjenar! tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade den vredgade husbonden. – Vill du, att jag skall steka dig i badstugans ugn, eller vill du hellre kastas ned i den djupa brunnen?

22 – Jag rår icke för det, tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Sikku gråtande. – De ha tre gånger lofvat mig allt land jag kan se ifrån|185| Sipuri berg, om jag ville stjäla och ljuga, men det kan jag ju icke.

23 – Jaså, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade husbonden. – Det är allt mitt land, som man ser ifrån Sipuri berg, och jag lofvar dig det, om du före nästa fullmåne leder till gården nio vackra kor i stället för Kimmo, Mustikka och Mansikka, som ligga döda vid berget. Men hvad skall jag nu göra med dig? Något straff bör du få.

|739|

24 – Bind honom till händer och fötter på högsta toppen af Sipuri berg och låt honom äta sig mätt af att se på landet! tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade värdinnan, som ej kunde förlåta Sikku, att hon mist sina kor.

25 Detta förslag behagade husbonden. Sikku blef bunden till händer och fötter öfverst på Sipuri berg, och alla förbjödos att gifva honom mat eller dryck. De återstående tolf korna drefvos af en annan vallgosse på bete till gårdens andra utmarker långt ifrån berget.

26 Sikku låg bunden och halfdöd af hunger på berget. Skogen doftade, sjöarna glittrade i solskenet mellan granarnas grenar, qvällen kom, natten kom, daggen föll, talltrasten sjöng, stjernorna tindrade, månen såg ned på den fattige gossen, och ingen i vida verlden tycktes mer bry sig om honom.

27 Men högt öfver skogen, sjöarna, daggen, trasten, månen och stjernorna fanns likväl En, som ser alla öfvergifna på jorden, och han såg äfven den fattige Sikku. Gud sände till honom en trogen vän, och hvem annan kunde det vara, än Kettu? Kettu fick gröt hemma i gården, Kettu kunde stjäla sin mjölk, som han brukade, ur Missekattes söndriga kruka vid vattsån, men Kettu sprang hellre hungrig till berget, lade sig der på Sikkus bundna fötter och slekte hans bundna händer. Sikku blef så glad der|186|öfver, att han åter kände sig lycklig och nöjd, och så somnade båda i månskenet.

28 lemma startNu var der i kung Karl den tolftes tid ett stort krig i södra delen af landet.kommentar Det norra landet visste icke mycket af kriget och satt i lugn bakom sina stora skogar, när oförmodadt en fientlig flotta syntes vid hafskusten och landsatte krigshärar, hvilka utbredde sig härjande och plundrande öfver landet. En sådan grym fientlig skara kom nu äfven till denna trakt, öfverföll, brände och plundrade Anttila gård, bortförde all boskap och tog husbonden sjelf till fånga. När detta var skedt, spridde sig den fientliga skaran, för att fortsätta plundringen i andra byar, och några kosacker qvarlemnades, för att bevaka fångarne och den röfvade boskapen, till dess det blefve lägligt att föra dem ombord på skeppen.

29 Tidigt om morgonen vaknade Sikku deraf, att Kettu bet en karl i benet. Två vilde, skäggige män hade klättrat upp till bergstoppen, för att derifrån hafva en fri utsigt och se hvartåt de nu skulle begifva sig. De funno gossen bunden, ömkade sig öfver honom, så fiender de voro, löste hans band, gåfvo honom bröd ur deras renslar och förde honom med sig. Vid foten af berget hade de bundit sina hästar vid träden, den ene lyftade gossen med sig på hästryggen och körde bort Kettu. Så bar det af i galopp, till dess att ryttarne nalkades stranden af en stor sjö.

30 Här hade mycket byte och många fångar samlats af fienden. Men emedan |740|kosackerne voro ifrige att fortsätta plundringen, lemnade de blott sex man att bevaka bytet och fångarne, medan de öfrige redo vidare. Natten kom, och de sex qvarlemnade kosackerne begynte frukta att blifva öfverfallne i mörkret af landets folk. Derför stego de i en båt, togo Sikku med sig och rodde ut till en holme i sjön, för att der tillbringa natten i säkerhet; men|187| boskapen lemnades att beta på stranden, och fångarne fastbundos stadigt vid träden, jemte de sex hästarne.

31 Sikku låg mellan kosackerne på den öde holmen. Natten var mörk, den stora sjön brusade mot holmens kiselstenar, och vinden blåste åt fasta landet. Sikku låg vaken och hörde de trötte kosackernes långa, jemna andedrag, när de somnade vid hans sida. De lågo der fem, men den sjette låg i båten som vakt.

32 Sikku satte sig sakta upp och lyssnade. En af kosackerne talade i sömnen och slog omkring sig med armarna. Sikku lade sig ned, men kunde ej sofva. Om en stund satte han sig åter upp, och när allt var tyst, smög han sig öfver de sofvande kosackerne ned till båten vid stranden. Här sof äfven vakten i båten och sof så tungt, att han icke märkte, att Sikku sakta sköt ut båten i sjön, satte sig grensle på lemma startbakstammenkommentar och lät vinden drifva sig bort till stranden af fasta landet.

33 lemma startAlltkommentar sof kosacken i båten. Han hade ridit många lemma startmilkommentar; intet under, att han sof som en stock!

34 När Sikku kände, att båten törnade mot land, klef han sakta ur, tog ur fickan sin fällknif och afskar fångarnes band. Kosacken sof.

35 Fångarne kunde knappt tro sin befrielse. De följde Sikku och bundo sin fiende i båten med samma rep, som nyss hade fängslat dem sjelfva. Och nu vaknade kosacken, men för sent; han var nu sjelf sina fångars fånge.

36 – Slå ihjäl honom! Låt oss ro till holmen och slå ihjäl dem alla, medan de sofva! tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade en af de nyss befriade.

37 – Nej, tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Sikku, som igenkände sin husbondes röst, – låt oss hellre föra deras byte och oss sjelfva i säkerhet!

|188|

38 – De ha brännt min gård och röfvat allt hvad jag äger! tomtkonsekvensändrat/normaliserat suckade husbonden.

39 – De ha löst mina band och gifvit mig mat! tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Sikku, som nu i hast blifvit en hel karl.

40 De fleste höllo med Sikku. Några redo bort på kosackernesoriginal: kosackarnes hästar, andra drefvo boskapen undan till gömställen i skogen. Hvar och en tog hvad han kunde föra med sig af fiendens byte, och Sikku tog sin lott.

41 Några dagar derefter hade fienden åter gått ombord på sina skepp. Folket vände tillbaka från skogar och bergsklyftor, der de sökt sin tillflykt i farans |741|stund. Många samlades från sina brända gårdar vid kyrkan och rådslogo hvad de nu skulle företaga sig. Och hvad skulle de göra med de sex fångne kosackerne, ty äfven de fem på holmen hade blifvit tillfångatagne?

42 – Slå ihjäl dem! tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade åter flera.

43 – Nej, gif dem åt Sikku! tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade andra. – Han har fångat dem.

44 Sikku fick de sex fångarne, tog ett löfte af dem att de icke mer skulle tjena mot landet i detta krig och lät dem sedan gå frie att uppsöka deras kamrater.

45 Husbonden och värdinnan på Anttila hade flyttat in i en ria, som fienden icke hann bränna i brådskan. – Ack, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade de, – om vi nu hade våra sköna kor!

46 I detsamma sågo de en liten barhufvad, barfota, skjortlös gosse med tillhjelp af en gul hund drifva nio vackra kor från skogsbacken nedåt rian.

47 – Är det icke Sikku och Kettu? tomtkonsekvensändrat/normaliserat utropade husbonden.

48 – Är det icke våra kor? tomtkonsekvensändrat/normaliserat skrek värdinnan.

49 Ja, det var Sikku och Kettu, det var Anttila gårds egna kor, som fienden bortröfvat. Tre hade kosackerne|189| hunnit slagta, nio funnos qvar, och dem hade Sikku begärt som sin andel af bytet.

50 – Här för jag till eder nio kor! tomtkonsekvensändrat/normaliserat ropade Sikku och skulle gerna ha svängt sin mössa i glädjen, men han hade ju ingen mössa.

51 – Hjertans gosse, är det verkligen du? tomtkonsekvensändrat/normaliserat skreko husbonden och värdinnan i sin förnöjelse, omfamnade Sikku och klappade korna. Kettu hade redan svansat in i rian, för att se åt, om Missekattes söndriga kruka äfven der stod vid vattsån. Missekatte fräste, och så blef der åter krig i landet.

52 – Är du hungrig? tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade värdinnan till Sikku. Hon hade ondt samvete.

53 – Nej, jag tackar, tomtkonsekvensändrat/normaliserat svarade Sikku. – Ännu är det icke fullmåne.

54 Husbonden tog sig förlägen bakom sitt lemma startlånga örakommentar. Han hade nu fått andra tankar om Sikku och mindes sitt förhastade löfte. – Hör nu på, Sikku, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade han, – låt oss vara goda vänner! Hvad gör du med så mycket land, när du är så liten? Tjena mig troget i sju år, så skall jag hålla mitt löfte, och du skall få allt land, som man kan se från Sipuri berg.

55 – Topp, tomtkonsekvensändrat/normaliserat sade Sikku.

56 Så tjenade Sikku troget i sju år på Anttila gård, blef lång och stark, fick mössa, skjorta och stöflar, gifte sig med gårdens dotter, den snälla Greta, och fick med henne icke allenast allt land, som man kunde se från Sipuri berg, utan ännu dertill hela den nybyggda Anttila gård. Kettu och Misse ligga båda begrafna vid foten af berget; men om Allis troll vet man endast, att der nu är ett kråkbo, och folk säger, att kråkorna äro icke att lita på.

 

 

    Kommentar

    Kommentar

    Laurent ser likheter mellan huvudpersonen Sikku och Kullervo i Kalevala: de är båda fattiga vallgossar, deras enda rikedom är en kniv, värdinnorna är snåla och har satt sten i matsäcken i stället för bröd (Kalevala, sång 33; 1947, s. 145).

    Punktkommentarer

    stycke – textställe – kommentar

    2 sleka slicka.

    2 vattsån vattensån.

    2 aflopp formvariant av avlöpte.

    3 Anttila gård förekommer också i »Skräddaren, som tråcklade hop Finland med Sverige» (s. 959).

    11 hoppade hon kråka hoppa kråka: hopplek där man hoppar jämfota i nedhukad ställning.

    12 Mansikka (fi.) jordgubbe.

    13 Mustikka (fi.) blåbär.

    15 stöp slog.

    28 Nu var der i kung Karl den tolftes tid ett stort krig i södra delen af landet. stora nordiska kriget 1700–1721 och Rysslands ockupation av Finland 1713–1721; den s.k. stora ofreden.

    32 bakstammen akterstäven; bakre delen.

    33 Allt allt fortfarande, alltjämt; använt i finländsk svenska.

    33 mil En svensk mil motsvarade 10 688,54 m.

    54 långa öra få långa öron: bli snopen.

    Bibliografi

    Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 145; Syväoja, Pieni kirja Topeliuksesta 2017, s. 201 ff.

    Faksimil