Gossen från Pernå.

1 Olof Simonsson hette i konung Kristian Tyranns tid en fattig fiskare, som tjenade under Särkilaks herrgård i Pernå socken mellan de nuvarande städerna Borgå och Lovisa. Finska viken inskjuter här sina blå fjärdar mellan uddar, öar och skogshöjder, som se med sina lummiga granar ned i vattenspeglarna.

2 Olof Simonsson hade en gosse, hvilken fått namnet efter erkeengelen Mikael, ty fadren var en stark kämpe, som stridt i sin ungdom mot landets fiender. Nu hade han bortlagt svärd och båge för att gripa till årorna och taga till fånga hafvets laxar. Landet led den tiden mycket öfvervåld, när Kristian Tyranns krigsflottor landsatte rofgiriga härar vid kusterna och härjade strandbyarna. Torsby, der fiskaren Olof bodde, hade ock varit i nöd för fiendens anfall; fader Olof önskade, att hans son måtte blifva den hjelte, som en gång skulle befria landet och trampa draken under sina fötter; derför lät han kristna sin son till Mikael. Och knappt hade den lille Mikael vuxit så stor, att han kunde lyfta fadrens svärd, innan fadren lät honom också försöka att spänna bågen. Men det tålde tid, innan de späda armarna vuxit så starka, ty bågen var af ben och skifvan af stål, så att der skulle vara full mannakraft för att spänna honom.

3 – Mikku, konsekvensändrat/normaliserat sade fadren, – vi skola töfva litet ännu med bågen, men du kan försöka min stridsyxa, som hänger i stugan öfver min säng. Hugg af denna alen med ett hugg!

4 Gossen tog stridsyxan, måttade mot alen, som var armstjock, och kapade af honom med ett enda hugg.

5 – Jag kunde tro det, konsekvensändrat/normaliserat sade fadren. – Det är virke i dig till en duktig karl, och när du vuxit ett hufvud högre, skall du spänna min båge mot Kristian Tyrann. Till dess skall du få ro min stora fiskarebåt, ty deraf få raska gossar armar af jern.

6 Gossen Mikael tänkte som fadren, att ingenting här i verlden öfvergår ett par starka armar, en bra stålbåge och en hurtig stridsyxa. Men då hände en dag, att han fick följa sin fader till kyrkan. Der var mycken grannlåt, helgonbilder, rökelse, latinska böner och latinska messor, såsom det brukades i den katholska tiden. – Jag förstår ingenting, konsekvensändrat/normaliserat sade gossen; – hvad är det de sjunga?

7 – Det är latin, konsekvensändrat/normaliserat sade fadren. – Hvad skulle det vara annat? Icke får man tala till Gud på annat språk, än latin.

8 – Får man icke tala till Gud på finska? konsekvensändrat/normaliserat frågade gossen åter, ty han och det mesta folket talade finska, och det syntes honom förunderligt, att man icke skulle få tala till Gud på sitt eget språk och förstå hvad Gud svarade.

9 – Gud förstår icke finska, konsekvensändrat/normaliserat svarade fadren. – Gud förstår ingenting annat, än latin.

10 Detta tycktes gossen mycket besynnerligt, att Gud kunde vara så okunnig, men han vågade icke fråga vidare. När messan var slutad, hade fadren ett ärende till presten i sakristian, och gossen följde honom. Der låg något stort och grannt med underliga svarta streck och|42| brokiga bilder uppslaget på bordet. – Hvad är det? konsekvensändrat/normaliserat frågade gossen.

11 – Det är en bok, konsekvensändrat/normaliserat sade fadren.

12 En bok? Hvad kunde en bok vara? Aldrig i tiden hade gossen sett någon bok. Han trängde sig närmare och fick betrakta det underliga tinget, som kallades en bok. Det var hvad man nu brukar kalla en »foliant», en mycket stor, tjock bok, med sirligt utritade krångliga bokstäfver, somliga blå, gula, gröna och röda, men de flesta svarta, och vid kanten af boken voro målade helgonbil|43|der med en guldgloria kring sina hufvuden. I vårt land fanns den tiden blott en tryckt bok, en messbok, tryckt på latin i Tyskland; alla de öfriga voro handskrifter, mycket få och mycket dyra, så att en sådan bok kostade lika mycket som ett godt bondhemman.

13 – Hvad betyda de krokiga strecken? konsekvensändrat/normaliserat frågade gossen.

14 – De kallas bokstäfver. Att rita dem kallas att skrifva, och att uttyda dem kallas att läsa.

15 – Får också jag lära mig att skrifva och läsa?

16 – Nej, det förstå inga andra än presterne.

17 – Jag vill blifva prest, konsekvensändrat/normaliserat sade gossen.

18 – Allt annat! konsekvensändrat/normaliserat skrattade fadren. – Då måste du först kunna tala latin.

19 – Är det så svårt, far?

20 – Ja, visst måste det vara svårt, efter det är Guds språk, och det måste man lära i skolan.

21 – Jag vill gå i skolan, far, och lära mig latin. Men när jag blir prest, skall jag bedja till Gud på finska, och om icke Gud förstår mig, skall jag säga till honom på latin: –konsekvensändrat/normaliserat käre herre Gud, lär dig att tala finska, så att vi alla förstå hvad du säger! Vi ville så gerna kunna tala med dig.

22 Presten, som hörde detta, klappade gossen vänligt på axeln och sade: – Mikku lille, du talar som du har förstånd till. Bibeln är ju skrifven på grekiska och latin; huru skulle Gud tala ett annat språk, än det, som han talat i bibeln? Men det är väl icke så omöjligt, att du kan gå i skola och blifva prest. Jag skall tala derom med din far.

23 Fadren svarade härtill misslynt, att gossen fått namn efter erkeengelen och skulle blifva sitt folks stridsman. Dertill behöfde han hvarken läsa, skrifva eller tala latin.

24 – Han kan blifva Guds och sitt folks stridsman äfven med andra vapen, än svärd och båge, konsekvensändrat/normaliserat menade presten.

25 Någon tid derefter, en stormig dag, vandrade presten vid stranden i samtal med den berömde rektorn i Viborgs skola, Johannes Erasmi, som var på besök hos honom. De anförtrodde hvarandra sina bekymmer om de onda tiderna, om Kristian Tyrann och Stockholms blodbad samt om den förskräcklige kättaren, Martin Luther, som ville afskaffa påfvedömet och tillåta alla menniskor läsa bibeln. Vid det att de talade härom, sågo de en fiskarebåt strida mot vågorna ute på sjön. Båten hade hård motvind, hade måst nedtaga seglet, emedan han ej kunde kryssa i det trånga farvattnet, och roddes af en gosse, medan en äldre man sattoriginal: sett vid rodret. – Hvarför låter karlen der borta gossen ensam ro den stora båten i så hårdt väder? konsekvensändrat/normaliserat frågade rektorn från Viborg.

26 – Jag känner karlen, konsekvensändrat/normaliserat svarade presten. –konsekvensändrat/normaliserat Det är fiskaren Olof Simonsson. Han vill uppfostra sin gosse till krigsman och låter honom öfva sig med de tyngsta arbeten, för att stärka hans armar.

27 – Det är likväl en alltför tung båt för så unga armar, konsekvensändrat/normaliserat menade rektorn. – Men se huru gossen arbetar sig framåt! Det måste vara en ihärdig gosse.

28 – Ja, ihärdig är han som en arbetsmyra. Jag tänker, att hvad den pojken en gång i verlden företager sig, det drifver han genom. Han ville nog gå i skola, men fadren är fattig och vill göra honom till krigsman.

29 – Jag skall taga honom till mig för intet och se hvad jag kan göra af honom. Jag har icke sett en så ihärdig pojke, förklarade rektorn.

30 Båten arbetade sig långsamt fram öfver den upprörda fjärden, men fram kom han. Fader Olof och han Mikael|45| landstego vid hamnen. Visst hade gossen blåsor i händerna och var så röd om kinderna som ett moget hallon, |811|men fram skulle han, och fram kom han. Rektorn och presten gingo dessa båda till mötes. Den barske fiskaren var icke lätt att öfvertala, men huru länge de lärde männen ansatte honom, måste han slutligen medgifva, att hans son Mikael fick resa med rektorn till Viborg och gå i skola.

31 Hvad blef det då af Mikael Olofsson, gossen från Pernå, som rott sig blåsor i händerna och så nyligen sett för första gången en bok, den enda, som fanns i hans hemtrakt? Han blef en af Finlands lärdaste och berömdaste män, ty det han en gång tagit sig för, det dref han igenom. Han blef först skrifvare hos biskopen, som var en god vän till rektorn i Viborg, och derefter fick han resa utrikes att studera i tyska staden Wittenberg under ledning af doktor Martin Luther och hans trogne bundsförvandt Filip Melanchton. Luthers reformation var då nyss införd i Sverige och Finland af Gustaf Wasa. Denne brefvexlade med Luther, och Luther skref till konungen berömliga vitsord om unge Mikael från Pernå. Så blef Mikael först rektor i Åbo skola i 9 år och sedan biskop i Åbo. Det var hög ära nog för en fattig fiskaregosse.

32 Men icke för menniskors pris och höga äreställen ville gossen från Pernå lefva. Han kunde aldrig få i sitt hufvud, att Gud icke skulle förstå något annat språk, än latin, och tyckte det vara synd, att så många fromma menniskor icke skulle kunna tala till Gud i bönen eller förstå hvad Gud talade till dem i sitt uppenbarade ord. Doktor Martin Luther hade sagt honom, att Gud förstår alla språk, efter ju Gud gifvit menniskan den stora gåfvan att tänka och tala; ja, att Gud icke vill tillbedjas med obe|46|gripliga, lärda ord, utan mycket hellre med hjertats barnsliga tro, så som hvar och en förmår uttrycka. Då företog sig gossen från Pernå att lära det finska folket tala på sitt språk med Gud. Han lät trycka den första finska abc-boken, den första finska böneboken, Davids psalmer och slutligen hela nya testamentet på finska. Det var icke lätt att första gången stafva ihop ett nytt språk i skrift, och allt måste tryckas i Stockholm, emedan intet boktryckeri fanns i Finland. Men fram skulle det gå, och fram gick det, med understöd af den store konung Gustaf Wasa. Från denna tid kunna hvarje gosse och flicka i vårt land läsa, alla hafva Guds ord på sitt språk, och alla kunna på sitt språk bedja till Gud.

33 När gossen från Pernå, Mikael Olofsson, slutligen blef en lärd man, kallade han sig Mikael Agricola. Agricolaspråk: latin betyder jordbrukare, och det kan väl sägas, att en mäktigare såningsman icke har lefvat i Finland. Men presten i sakristian hade icke så orätt, när han förutsade, att en Mikael, en stor Guds och folkets stridsman, väl kan vinna segrar utan att strida med svärd.

34 Hvarje gång jag stått vid stranden af Pernå hamn och sett fiskarebåtarne kämpa mot storm och hög sjö, har jag tänkt på Mikael Agricola, som här |812|rodde i stormen sin faders båt. Och hvarje gång jag hört det finska talande folket lofsjunga Gud i kyrkan, eller sett det läsa sin bibel hemma på söndagseftermiddagen, har jag åter tänkt på den store fosterlandsvännen, som lärde detta folk att tala med Gud. Mikael Agricola skref i sin bönebok:

»Han, som ser i allas hjertan neder,

Nog förstår han ock hvad Finnen beder.»