Unda Marinas silfverskål.

1 En neckros vid Hasselviken berättade följande saga:

2 Det var en gång en flicka, som hette Lisalill. Hennes far och mor voro döda, och hon bodde med sin blinda farfar i en förfallen koja på Ängsholmen utanför Elgö i Ekenäs skärgård. Gud allena vet hvarmed de lefde under den långa vintern. Visst band farfar not för betalning, och Lisalill gjorde visplar, som hon sålde i staden, men det förslog icke långt, och likväl ledo de ingen nöd, ty de förtröstade uppå Gud, som är en fader för fattiga och för rika.

3 De hade en liten ekstock och fyra nät, och med dem foro de om sommaren ut att fiska. Men när smultronen begynte mogna i skogsbackarna, blef gubben sittande med sitt metspö i båten, medan Lisalill gick upp |531|till skogen att plocka bär. En dag sken solen het, och de rodde till yttre stranden af Elgö mot öppna hafvet. Farfar blef törstig. –konsekvensändrat/normaliserat Lisalill, sade han, –konsekvensändrat/normaliserat tag lerskålen och hemta mig vatten från någon källa, ty jag kan ej dricka hafsvattnet; det är för salt.

4 –konsekvensändrat/normaliserat Det skall jag göra, sade Lisalill, –konsekvensändrat/normaliserat som alltid var flink och lydig, och så tog hon lerskålen och hoppade upp på landbacken.

5 Det var en ganska vild och oländig trakt, idel berg och mörk skog. Lisalill sprang öfver berg och dalar, till dess hon blef alldeles röd af värme, och fann ingen källa, ty det var en torr sommar, och vattnet hade försinat. Slutligen blef hon trött och saktade|118| sina steg. Huru hon då gick under de mörka furorna, begynte hon tänka så underliga tankar, som hon aldrig tänkt förr. Hon tyckte, att de höga träden sågo så besynnerligt ned på henne, och hon kände sig så ensam, så ensam uti hela den vida verlden.

6 Då prasslade något i grenarne ofvanför henne, och hon hörde en pipande röst, som sade till henne: Hur går du så ensam, Lisalill, och hvar är din hjertanskär?

7 Lisalill såg upp och såg ingen annan, än en hjerpe, som satt på den gungande grenen af en gammal björk. Då blef hon förskräckt och begynte springa, men i detsamma snafvade hon öfver en trädstubbe och – kratsch, der låg hennes lerskål i tjugu bitar. Adjö, skål!

8 Ja, så var det. Nu väntade farfar allena i båten, och med hvad skulle Lisalill hemta vatten, att släcka hans törst?

9 Lisalill satte sig på stubben och började gråta. Då hörde hon åter en annan röst, som kuttrade mellan träden: Hur går du så ensam, Lisalill, och hvar är din hjertanskär?

10 Lisalill såg sig omkring och märkte ingen annan, än en ekorre, som tittade förstulet fram mellan grenarne af en lummig gran. Detta förtretade henne. Hvad angick det ekorren, om hon gick allena i skogen? Så vände hon honom ryggen och gick åt ett annat håll.

11 Men hon hade icke gått långt, innan hon tredje gången hörde samma fråga: Hur går du så ensam, Lisalill, och hvar är din hjertanskär? konsekvensändrat/normaliserat Nu var det en skön, okänd fågel med guld på vingarne, och han flög högt i himmelens blå.

12 – Hvad är det för dumt prat? sade Lisalill. –konsekvensändrat/normaliserat Farfar sitter i ekstocken och väntar på vatten, och jag har slagit sönder vår enda skål.

13 – Ja, men hvar är din hjertanskär? frågade guldfågeln i det blå.

14 – Nå, så den kan vara förträffeligt dum! sade Lisalill. –konsekvensändrat/normaliserat Vet han icke, att jag håller af min farfar|119| mer än någon annan på jorden? Och ändå frågar han efter min hjertanskär!

15 Lisalill tyckte sådana frågor vara ganska onödiga, och så gick hon tillbaka mot stranden, för att uppsöka farfar. Men fick hon vara i fred? Jo, pytt! Nu begynte alla träd, buskar och stenar få lif omkring henne. Sjelfva stubbarne fingo ljud, sjelfva lingonriset prasslade under hennes fötter, och de grå, mossiga bergen suckade under henne: Lisalill, Lisalill, hvar har du din hjertanskär?

16 Detta fann Lisalill med rätta gå alldeles för långt. Hon tog till fötter, det mesta hon kunde, och skrek i förtreten åt alla sidor: Hör på den dumma skogen! Hör på de pjollriga bergen! Lirum, larum, pyttehej!

17 Ändtligen kom hon till farfar i ekstocken. – Ack, ve, sade hon, –konsekvensändrat/normaliserat nu har jag slagit sönder vår skål och har intet vatten åt farfar!original: farfar!“

18 – Ja, så är det, puttrade gubben, –konsekvensändrat/normaliserat så är det, när man skickar barn till bys. Men, kära flicka, hvar har du dröjt så länge?

19 Lisalill berättade hvad hon hört i skogen. – Bry dig icke derom, sade farfar; –konsekvensändrat/normaliserat det är bara tisseltassel i träden, när grenarne slå mot hvarandra, och det betyder att vi i morgon få regn. En hjertanskär, hvad är det för enfaldigt prat?

20 – Ja, men jag har ändå en, sade Lisalill.

21 – Kissen har du!

22 – Då blir det två, farfar. –konsekvensändrat/normaliserat Ty du är den andra.

23 – Nå, det kan så vara. Men tag nu vår lilla toma smörbytta, och gå än en gång att söka mig litet vatten, ty jag är förblistrande törstig.

24 Lisalill tog smörbyttan och begynte ånyo sin vandring i skogen, och der var så tyst, ja så tyst, att det var nästan för tyst. Om jag ändå hörde en grönsiska qvittra, tänkte Lisalill vid sig sjelf. Men fåglarna voro stumma, och så kom Lisalill till en nyponbuske, hvars första blommor just slagit ut. Ack, hvad de doftade förunderligt skönt!

25 Lisalill bröt en blomma, för att hemta åt farfar, men der stod något skrifvet på bladen, och när hon begynte stafva ihop strecken, se, då var det densamma frågan: Hur går du så ensam, Lisalill, och hvar är din hjertanskär?

26 – Jaså, är du nu också der med den dumma historien? sade Lisalill och slängde bort blomman. –konsekvensändrat/normaliserat Jag kan ej begripa hvad som kommit åt skogen. Har han intet bättre att tänka uppå?

27 Så gick hon vidare, men fann ingen källa. I stället fann hon det, som hon icke sökte, nemligen alla berg och buskar fullskrifna med den evärdeliga leda frågan: Hur går du så ensam, Lisalill, och hvar är din hjertanskär?

28 – Nej, nu är skogen rent af tokig; jag måste blunda med ögonen, menade Lisalill. Och så knep hon hop ögonlocken, det mesta hon kunde, men litet måste hon kisa emellanåt, för att ej snafva på stenarne. Ändtligen kom hon |533|till stranden, utan att ha funnit något vatten att ösa i farfars bytta. Redan ville hon för andra gången vända tillbaka till ekstocken, när hon blef varse en djup klyfta i berget, som stupade ned emot sjön, och i klyftan var ännu regnvatten, ty den hade legat i skuggan för solen.

29 Lisalill blef nu ganska glad och klättrade, så långt hon kunde, utför det branta berget, för att räcka till klyftan. Men vid det hon räckte ned byttan, var hon nära att falla, och då slant byttan ur hennes hand och rullade ned i sjön. En vindpust susade fram, fick fatt i byttan och bortförde henne från stranden ut mot det vilda hafvet. Adjö, bytta!

30 – Se så der, sade Lisalill; –konsekvensändrat/normaliserat nu är det återigen lika långt som bredt. Hvarmed skall jag nu hemta vatten åt farfar?

31 Och så satte hon sig på berget och begynte gråta så bitterligen, att tårarna trillade som kråkbär ned i det blå hafvet.

32 Om en stund tänkte hon: Hvad är det värdt att sitta här och gråta, när farfar är törstig och väntar i|121| ekstocken? Jag vill göra mig en rifva af näfver och hemta honom vatten ur klyftan.

33 Sagdt och gjordt. Hon gjorde en näfverrifva och begynte åter klättra ned utför berget. Då såg hon händelsevis ned i sjön och såg någonting glimma i vattnet. Lisalill blef nyfiken, skörtade upp sin klädning, steg ned i vattnet och utsträckte sin arm efter det glimmande föremålet. Det låg ej djupt, och strax derpå höll hon i sin hand en skön skål af finaste silfver.

34 Hafskungen satt i sin sjögröna sal, och allt hans hof stod tyst omkring honom. Konungens panna var mulen: han saknade sin yngsta dotter Unda Marina, hvilken han sändt att plocka koraller vid Australiens klippor. Unda Marina hade, efter sin vana, lekt på en fjerran strand och tryckt sina spår i den hvita sanden. Skogens unge prins, som var hennes hjertanskär, hade kastat rosor och narcisser åt henne i vågornas brus, och Unda Marina hade tagit lyra. Så hade tiden förgått; Unda Marina hade lekande kastat åt prinsen den snäcka, i hvilken hon skulle plocka korallerna, och prinsen hade behållit snäckan. Då mindes Unda Marina sin faders befallning och dök under hafvet, för att hemta en ny snäcka från konungaborgen.

35 Nu hade ett af hafstrollen sqvallrat för konungen och sagt till honom: Unda Marina har försummat sig hos sin hjertanskär och gifvit åt honom sin snäcka. Och då hade hafskungen blifvit ganska vred, ty det var krig mellan honom och skogskonungen. Men han lät sig ej märka, utan sade till trollet: hämta min silfverskål! Trollet hämtade skålen, och den var så |534|underligt gjord, att hvar och en, som drack ur den, måste glömma det, som han hade kärast i verlden.

36 Unda Marina flöt som en silfvervåg in i det gröna palatset och neg för sin fader. – Hvar har du varit så länge? frågade konungen. Prinsessan svarade: Jag|122| har lekt på sanden och kastat lyra med blommor. Men skogens prins tog min snäcka, och nu har jag kommit, för att hämta en ny.

37 – Olydiga barn, bannade konungen, –konsekvensändrat/normaliserat det må vara för denna gång, men gör icke om det! Se här, tag min silfverskål i stället för snäckan, och hämta mig rätt svalt och sött vatten från någon källa i norden, ty jag ledsnar att ständigt dricka det salta hafvet. konsekvensändrat/normaliserat Inom sig tänkte konungen: min dotter skall dricka ur skålen och glömma den unge prinsen för alltid.

38 Unda Marina tog skålen och flöt ånyo bort öfver hafvets speglar, till dess hon fann en källa vid stranden af Elgön. Der fyllde hon skålen med källans vatten, förde den strax till sina små röda läppar och drack, ty också hon hade blifvit törstig i sommarhettan. I samma stund glömde hon det, som hon hade kärast i verlden, och det var skogens unge konungason. Men han hade vuxit så fast in i hennes hjerta, att hon på samma gång glömde allt annat och flöt tanklös bort med alla de andra tusen tanklösa böljor, som kullra öfver hvarandra i det omätliga hafvet.

39 Emellertid blef Unda Marinas silfverskål liggande på den hvita sanden vid Elgöns strand, och der blef den hittad af Lisalill just den gången, när hon skulle hämta vatten åt sin törstige farfar.

40 Lisalill vände skålen med mycken förundran på alla sidor och begrep intet annat, än att den var besynnerligt grann. –konsekvensändrat/normaliserat Se det blir något rart, att hemta vatten åt farfar uti en sådan skål! tänkte hon vid sig sjelf.

41 Strax fyllde hon skålen med vatten ur bergsklyftan. Ack, hvad det vattnet perlade klart; det var ju som blankaste silfver. Lisalill kunde icke motstå lusten att smaka derpå och drack ...

42 I samma stund kände hon blodet flyta i sina ådror som bäckar af is. Det blef så förunderligt svalt och tyst inom henne. Alla de konstiga tankar, som nyss hade surrat omkring i hennes barnsliga hufvud, föllo med ens ur flygten som vingskjutna fåglar, och|123| der satt Lisalill liksom i drömmen, utan att mera ihågkomma skogens prat eller farfar i båten, efter ju farfar ändå var det bästa hon visste i verlden.

43 Hur länge hon satt der, vet ingen, men det måste ha varit länge nog, ty hon vexte under tiden till långa flickan. Skogens fåglar qvittrade, som förut, och träden pratade både dumt och klokt, men Lisalill hörde dem icke. Hvad bryr man sig om dumt eller klokt, när man icke har någon, som |535|man håller af här i verlden?

44 Der rodde många förbi och fingo dricka ur Unda Marinas silfverskål, ty någon nytta skulle Lisalill göra; hvarför skulle hon annars sitta der, tyckte hon. En gång kom der en fiskargumma, som gråtit i tjugu år, sedan hennes gubbe blef borta i sjön; hon drack en djup dryck ur Unda Marinas silfverskål och gret icke mera. En annan gång kom der en fåfäng flicka, som aldrig tänkte på annat, än att kamma sitt vackra hår, och när hon druckit, tappade hon kammen i sjön. Åter en gång satt der en herre och metade; han höll i hela verlden allramest af sig sjelf, och när han druckit, kom han ihåg, att han lefde godt alla dagar, medan hans fattiga mor och syster fröso och hungrade. Ack, huru många skulle ej behöfva dricka ur Unda Marinas skål ända till botten, för att glömma sig sjelf?

45 Värst var det med farfar, ty han var blind. Kanske satt han ännu i ekstocken och väntade på det evärdeliga vattnet, som aldrig ville komma att släcka hans törst.

46 En dag kom en ung sjöman till stranden af Elgö, att hugga sig virke till årar. Han såg Lisalill sitta allena på klippan, och det föll honom in att skämta och säga: Huru sitter du så ensam, Lisalill, och hvar är din hjertanskär?

47 Lisalill såg upp, och hon kände sjömannen mycket väl, ty de hade lekt tillsammans förr, när de voro små. Hon såg på honom, han såg på henne, och med detsamma började hela skogen qvittra. Alla träd och grenar, alla buskar och blad, alla berg och tufvor voro|124| med ens åter fullskrifna med desamma obegripliga orden, som förr hade kunnat så innerligt reta och förtreta Lisalill, när hon gick att söka källan på Elgö.

48 – Nej, men nu sitter farfar och väntar i ekstocken! –konsekvensändrat/normaliserat utropade Lisalill, och med detsamma hoppade hon upp och sprang med en sådan hast öfver stubbar och stenar, att hälften af vattnet vippade ut ur Unda Marinas silfverskål.

49 – Se på den! sade sjömannen, och med detsamma högg han yxan i sten, så att der flög en stor bit ur bettet.

50 Lisalill sprang allt hvad hon förmådde, och riktigt, der satt farfar ännu och väntade i ekstocken. – Hvar har du varit så länge, bannade han.

51 Lisalill berättade om det ena och det andra och huru hon funnit silfverskålen, men om sjömannen sade hon icke ett enda ord, ty hon hade alldeles glömt, att det fanns någon sjöman i hela verlden. Och i samma stund hon glömt honom, mindes hon farfar.

52 – Nu skall du dricka, farfar! utropade hon och höll skålen för gubbens läppar. Farfar drack och glömde, som alla de andra, det han hade kärast i verlden; det var hans ögons ljus. Han fann det alldeles i sin ordning att |536|vara blind, och mindes icke mer, att han någonsin skådat solen, månen, stjernorna, den blå sjön och den gröna skogen.

53 Under tiden satt hafvets konung i sitt sjögröna slott och väntade förgäfves sin dotter tillbaka. Då utsände han hafstrollet, för att uppsöka henne, men trollet vände åter med det budskap, att Unda Marina glömt allting och flöt som en tanklös våg på det vida hafvet. Konungen vredgades och förvandlade hafstrollet till en klippa i Finska viken: der förliser nu månget skepp, när det stormar om hösten. Men dermed fick han icke sin dotter tillbaka. Hon blef borta, och konungens skägg blef af saknad och längtan silfvergrått.

54 Lisalill rodde hem med sin farfar, och det var allting som förr. Farfar band not, Lisalill band visplar och lade ut nät. Så göra de än i denna dag. Men|125| Unda Marinas silfverskål såldes till guldsmeden, och hvem kan säga hvar den sedan har hamnat? Kanske har någon köpt den till gräddskål för kaffebordet och förundrar sig öfver att alla, som dricka derur, förgäta så snart det, som förr varit dem kärast i verlden.

55 Stundom kommer den unge sjömannen roende till stranden vid Lisalills stuga och ser så sorgsen upp mot det lilla fönstret. Men Lisalill känner honom icke: hon binder på visplarne och lyssnar på träden, som sjunga der utanför: hur är du så ensam, Lisalill, och hvar är din hjertanskär?

56 – Ja, den som det visste! svarar då Lisalill och ville så gerna skratta deråt, men se, det kan hon ju icke. Der är ändå någonting sorgset och underligt, som hon icke riktigt förstår.

57 O, du lilla guldfågel, som sjunger så skönt i himmelens blå, sjung ännu en gång desamma orden för Lisalill, och sjung dem för Unda Marinas våg i det strandlösa hafvet! Kanske de höra dig, kanske de dock få sitt minne tillbaka. Sjung för den tanklösa vågen: Unda Marina, Unda Marina, mins du ej mera din vän i skogen? Sjung sedan åter din visa för vispelflickan i kojan: Lisalill, Lisalill, hur är du så ensam, och hvar är din hjertanskär?