Var god mot de fattiga.

Lek i tre akter.

FÖRSTA AKTEN.

Leksalenkonsekvensändrat/normaliserat föreställer en grön plats vid landsvägen. Man ser några träd, en gräsbänk och mor Britas fattiga stuga.konsekvensändrat/normaliserat

Ma Bonne, Axelkonsekvensändrat/normaliserat och Rosinakonsekvensändrat/normaliserat inkomma. Barnen äro grannt, men vårdslöst klädda. Axel rider på en käpphäst, och Rosina leder en stor docka.

3 ROSINA (halfgråtande). Hvar är mamma? Jag vill strax gå till mamma.

5 MA BONNE. Söta lilla Rosina, var så snäll och vänta en liten stund. Mamma har bara gått in der i den lilla stugan. Hon kommer strax.

7 AXEL. Ja, kom så gå vi till stugan. Ma Bonne är bara stygg emot oss. Ma Bonne är en otäcka.

9 MA BONNE. Söta lilla Axel, han får inte gå dit, och Rosina får inte heller gå. Mamma har sagt att vi måste vänta här utanföre, så länge hon är derinne.

11 ROSINA. Men jag vill gå dit, jag vill, jag vill, jag vill!

13 MA BONNE. Rosinas vilja är i mammas ridikyl.

15 AXEL (hotar med käpphästen). Ma Bonne, om du inte låter oss gå in, så slår jag dig.

17 MA BONNE. Axel skall vara snäll nu. Hvad är det för fula fasoner han har? Kom hit, så skall han få russin och mandel, och Rosina skall få en hel strut karameller, om hon väntar beskedligt. Vi måste lyda mamma.

(Axel mottager russinen och Rosina karamellerna.)

19 AXEL (sedan han ätit). Hvad är det för en otäck stuga, som mamma har gått till?

21 MA BONNE. Der bor en fattig gumma, som förr har varit i tjenst hos Grefvinnan.

23 AXEL. Att mamma går till sådant der sämre folk!

25 MA BONNE. Man skall aldrig förakta de fattiga. Också bland dem finnas goda menniskor.

27 AXEL (med en grimas). Fy, jag kan inte tåla tiggare. Häromdagen stod vid vår port en liten tiggargosse som sålde qvastar, och en tiggarflicka som bjöd ut bär i en näfverrifva.original: näfverifva. Vet du hvad jag då gjorde, Ma Bonne?

29 ROSINA. Låt mig berätta. Axel ref sönder qvastarna, så många han kunde, och spillde ut flickans bär, och så slog han barnen och körde bort dem.

31 MA BONNE. Tyckte Rosina det var rätt gjordt?

33 ROSINA. Ja, ser du, Ma Bonne, om det varit bättre folk, så skulle det varit illa gjordt, men, söta Ma Bonne, det var bara tiggare.

35 MA BONNE. Aj aj, hvad sade mamma derom?

37 ROSINA. Mamma stod uti fönstret och såg allvarsam ut och sade ingenting.

39 MA BONNE. Mamma vill visst inte, att Axel och Rosina bära sig illa åt.

41 ROSINA. Mamma är förnäm, och vi äro också förnäma.

43 MA BONNE. Så mycket mer skall man vara höflig mot alla.

45 AXEL. Ja, men mamma är rik, och vi äro också rika.

47 MA BONNE. Så mycket mer skall man vara god mot alla.

49 ROSINA. Jag vill ha mera karameller.

51 AXEL. Jag vill ha mera russin och mandel.

53 MA BONNE. Den som begär så ohöfligt, får ingenting.

55 AXEL och ROSINA (på en gång). Jag vill ha mera, jag vill ha mera!

57 MA BONNE. Man brukar säga: söta Ma Bonne, var så god och ge mig litet mera.

59 AXEL och ROSINA (skrikande). Nej, jag vill ha mera, jag vill ha mera nu strax!

61 MA BONNE. Man kan ju alldeles mista öronen. Var’ då tysta! Se ni, der komma två främmande barn som skratta åt er, när ni skrika så der.

63 ROSINA (ser emot landsvägen). Det är desamma barnen, som Axel slog härom dagen.

65 AXEL. Om de skratta, så skall jag slå dem en gång till.

67 MA BONNE. Inte har Axel hjerta till det. De se så beskedliga ut.

69 AXEL. Om de understå sig att skratta, så ...

(Pehr och Gretakonsekvensändrat/normaliserat komma gående på landsvägen. Pehr bär en bundt qvastar, och Greta bär en korg med smultron. De äro fattigt, men snyggt klädda.)konsekvensändrat/normaliserat

76 MA BONNE (går emot Pehr och Greta, medan Axel och Rosina stadna surmulna på afstånd). God dag, kära barn. Hvad kosta qvastarna?

78 PEHR. Fyra penni stycket för qvastarna, kära mamsell. Det gör åtta penni paret. Icke en smula mer eller mindre. Tycker ni det är för dyrt?

80 MA BONNE. Åh nej, det har du ärligt förtjent, min gosse. Huru många par kan du binda om dagen?

82 PEHR. Vasserra, när jag är rätt flitig, kan jag binda tio par. Det blir allt en hel hop pengar. Men si, då får jag också vara qvick som en ekorre.

84 MA BONNE. Och hvad kosta dina smultron, min flicka?

86 GRETA. Mamsell får vara god och ge hvad hon sjelf tycker.

88 MA BONNE. Är du nöjd med fyrtio penni för bären?

90 GRETA. Det är alldeles för mycket, söta mamsell.

92 MA BONNE. Huru lång tid har du behöft att plocka dem?

94 GRETA. Pehr och jag ha varit i skogen allt sedan solen gick upp. Bittida om morgonen är det så vackert i skogen.

96 PEHR. Då sjunger hvarenda liten fågel i löf och gren, och si då sjunga vi med. Hi och hej, det är så roligt i skogen.

98 MA BONNE. Bli ni ej trötta, stackars barn? Och huru är det möjligt att gå barfota der ibland enrisbuskarna?

100 PEHR. Trötta? Hå hå, visst bli vi trötta ibland. Då sätta vi oss ned i den |23|mjuka björnmossan och äta vår middag och tacka den gode Guden för maten. Barfota, säger mamsell? Nej men, vi äro så förnäma, att vi aldrig gå barfota i skogen.

102 MA BONNE. Jag tycker det ser ändå så ut.

104 PEHR. Ja, det ser bara så ut, för det att vi nu tagit af oss våra fina skor. Men se här, se på bara (framtager ett par näfverskor). Har man sett ett par vackrare skor? Vill ni se hur de passa? (Påsätterkonsekvensändrat/normaliserat skorna.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

106 GRETA (framtager ett par dylika och trär dem på fötterna). Jag har också ett par.

108 MA BONNE. Jaså, ni äta middag på björnmossan. Nå, hvad ha ni att äta?

110 GRETA. Si så der ser det ut. Jag har ännu en bit qvar (visar ett stycke groft bröd). Vill mamsell ha, om mamsell är hungrig?

112 PEHR. Jag har redan ätit upp hela mitt brödstycke.

114 MA BONNE. Tack skall du ha. Men hvad ha ni att dricka?

116 PEHR. Att dricka?

118 MA BONNE. Ja, hvad dricka ni på det torra brödet?

120 PEHR. Hvad skulle vi dricka annat än vatten?

122 MA BONNE. Jag trodde ni hade mjölk.

124 PEHR. Åh, nog ha vi fått mjölk också ibland om söndagarna, när vi varit på prestgården.

126 GRETA. Ja, och jag har en gång druckit kaffe, när granngårds-Lisa stod brud. Då fick jag hela två bitar socker, och den ena har jag ännu i behåll.

128 MA BONNE. Stackars barn! Hur är det möjligt att vara så fattig och ändå så glad?

130 PEHR. Si, nog är det ledsamt ibland, när man är hungrig, och när ingen vill köpa qvastarna, och när man ibland säger åt oss: ur vägen, tiggarungar! Men si, mor har lärt oss, att man skall arbeta så godt man kan, och hvar dag skall man be Gud. Deraf blir man glad till mods och glömmer all sorg.

132 GRETA (sakta till Pehr). Ser du, Pehr, der är den elaka gossen, som slog oss i förrgår.

134 PEHR (sakta till Greta). Det är bäst vi gå hem till mor. Det är just som jag kände på mig att jag ville slå den der gossen igen, och det vore dumt gjordt. Mor säger alltid, att man skall hämnas ondt med godt.

136 GRETA (niger). Adjö, goda mamsell. Här äro smultronen.

138 PEHR. Adjö, mamsell. Här äro fem qvastar. Tack skall ni ha för god handel.

140 MA BONNE. Hvart gå ni nu?

142 PEHR. Vi gå hem till mor.

144 MA BONNE. Är det er mor, som bor der i stugan?

146 PEHR. Ja, mamsell. (I det han går, ser han Axel styft i ögonen och knyter näfven, men ångrar sig i detsamma och helsar vänligt i förbigående.)

148 ROSINA (ser efter de bortgående). Jag var så rädd att den otäcka gossen skulle slå oss.

150 AXEL (hotande). Vänta, bara jag får tag uti honom ...

152 MA BONNE. Det hade varit bättre att be de beskedliga barnen om förlåtelse. Det är Axel, som gjort dem illa, och icke de, som gjort Axel illa.

154 AXEL (föraktligt). En sådan der qvastpojke!

156 ROSINA. Såg Ma Bonne näfverskorna? Ja, det var visst något fint och gentilt.

158 AXEL (sparkar med foten qvastarna). Hvad skall Ma Bonne göra med de der?

160 MA BONNE. Jag skall föra dem hem till ris åt Axel. Det skulle allt behöfvas.

162 AXEL (trotsigt). Jag vill se den som skall ge mig ris. Ge mig mera russin!original: russin?

164 MA BONNE (framtager smörgåsar ur sin pirat). Axel har redan ätit för mycket russin. Ät hellre en smörgås, det mår man mycket bättre af.

166 AXEL. Jag vill inte ha smörgås. Jag vill ha russin.

168 MA BONNE. Se här, Rosina, ät nu en smörgås.

170 ROSINA. Nej, jag vill ha mera karameller.

172 MA BONNE. Snälla Rosina, ät nu en smörgås. Se hvad han ser god ut. Der är skinka uppå och rökt lax, och om Rosina är snäll och äter, så har jag gömt ännu en bit kaka sedan i middags.

174 ROSINA. Jag vill ha kakan nu strax.

176 MA BONNE. Men se nu på smörgåsarna. Här har jag en som är kalfstek uppå, och här är en med fågelstek. Om barnen äta kalfstek och fågelstek, så skall jag berätta för mamma att ni varit snälla.

178 BÅDA BARNEN. Jag vill ha kakan, nu strax vill jag ha kakan!

180 MA BONNE. Söta bästa Axel, söta lilla Rosina, ät nu smörgås först. Se’n skall ni få kakan och de stora röda smultronen. Se så vackra de se ut.

182 BÅDA BARNEN (storskrikande). Nu strax vill jag ha kakan! Nu strax! Nu strax! Nu strax vill jag ha kakan!

(Grefvinnan och Mor Britakonsekvensändrat/normaliserat komma ut ifrån stugan.)konsekvensändrat/normaliserat

184 GREFVINNAN (strängt). Hvem är det som skriker? (Barnen tystna.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat Hvarför skrika Axel och Rosina?

186 MA BONNE. Jag har bett lilla grefven och lilla fröken vara så goda och äta smörgås med skinka och stek, och sedan skulle de få kakan efteråt, men lilla grefven och lilla fröken ville ha kakan strax.

188 GREFVINNAN (lika strängt). Det går inte an. Ma Bonne klemar bort dem. När barn ej äta den goda mat man bjuder dem, så få de vara utan mat. De måste lära sig utaf hungern att icke förakta det, som mången fattig skulle anse för den största läckerhet. (Till barnen.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat Det är en stor synd att förakta Guds|39| gåfvor, och Gud straffar engång dem som ha gjort det. Mången, som ej velat äta kalfstek och skinka, när han var liten, får sedan vara glad att ha en bit torrt bröd, när han blir stor. Men det är en ännu större synd att vara högmodig och elak mot de fattiga, för det att Gud låtit en födas ibland de bättre lottade på jorden. Axel! Rosina! Mina barn, när jag ser ert hårda hjerta och ert onda sinne, så tänker jag att Gud velat straffa mig, arma mor, för det att icke heller jag alltid varit såsom jag bordt. Men det får icke längre så fortfara. Ni få icke mera bedröfva er mors hjerta med sådana elaka och skamliga uppträden, som i förrgår hände med de fattiga barnen vid vår port.

190 AXEL. De stodo i vägen, när jag kom ut, och så kom jag litet att skuffa till dem, och så ...

192 GREFVINNAN. Tig. Jag såg alltsamman i fönstret. Jag sade er ingenting då, för det att jag tänkte på ett sätt att förbättra ert hårda hjerta, om Gud så vill. Hör nu noga på hvad jag säger. Jag säger det ej som straff, ty det är bättre att ni straffas utaf ert eget samvete. Jag säger det till er för det att jag är er mor, och för det att jag håller af er, och för det att Gud lagt det ansvar uppå mig, att jag skall försöka göra er till goda menniskor. Ni ha varit hårda och högmodiga mot de fattiga; derföre skola ni sjelfva bli fattiga och försöka huru det känns, när menniskor äro hårda och högmodiga mot er. Ni ha varit lata, derföre skola ni komma i strängt arbete. Ni ha varit trotsiga och egensinniga, derföre skola ni lära er lydnad och ödmjukhet, Ni ha föraktat de goda gåfvor i mat och kläder, som Gud har gifvit er, derföre skola ni lära eder att vara hungriga och törstiga och fattigt klädda. Och det allt skall ske redan i denna dag.

194 AXEL. Söta mamma, förlåt oss!original: oss?

196 ROSINA. Söta mamma, var ej ledsen på oss!

198 GREFVINNAN. Om jag i dag skulle förlåta er, så vore ni icke bättre i morgon. Ser ni den fattiga gumman, som står här? Det är Mor Brita, jag känner henne mycket väl, hon har tjent hos mig uti många år. Hon och hennes barn, desamma som ni så illa behandlat, äro i all deras fattigdom mycket bättre än ni. Jag vill att ni genast i dag stadna qvar hos henne.

200 AXEL. Men, söta mamma ...

202 ROSINA. I den der dåliga kojan!

204 AXEL. Och med de der tiggarbarnen!

206 GREFVINNAN. Jag vill att ni stadna qvar hos henne och alls icke bättre behandlas än hennes egna barn. Det är en stor godhet af Mor Brita, att hon vill hafva besvär med två så vanartiga barn. Ni måste vara lydiga och undergifna mot henne och vänliga mot hennes barn. Ty från i dag äro ni sjelfva icke annat än två fattiga barn, som icke få bättre kläder och bättre mat än de andra.

208 AXEL. Skall jag lyda den der?

210 ROSINA. Skall jag gå uti näfverskor?

212 GREFVINNAN. Ja, mina barn. Det måste ske. Jag har bedt Mor Brita, att icke det minsta krusa för ert fina hull. Det första någon af er vågar visa henne olydnad eller förakt, så skall här sparas hvarken ris eller hunger och törst.

214 AXEL (trotsigt). Hon skulle våga bara ...

216 GREFVINNAN (mycket strängt).konsekvensändrat/normaliserat Var säker att hon skall våga det. Farväl, mina barn. Ack, det är kanske länge, innan jag åter skall kunna kalla er mina barn. Från denna stund känner jag er icke mer.

218 ROSINA (gråtande). Söta mamma, få vi aldrig mera komma tillbaka till mamma?

220 GREFVINNAN. Det beror på er sjelfva. När jag en dag får säkra bevis, att ert hårda hjerta är förbättradt i godhet och ödmjukhet – då få vi se!

222 AXEL (halfgråtande). Mamma ... gå inte bort!

224 ROSINA. Mamma får inte gå! Mamma får inte gå!

226 GREFVINNAN (med förställd röst). Se efter edra barn, Mor Brita!

(Grefvinnan och Ma Bonne gå. Axel och Rosina vilja springa efter henne, men qvarhålles af Mor Brita.)

Slut på Första Akten.

ANDRA AKTEN.

Leksalenkonsekvensändrat/normaliserat föreställer mor Britas fattiga koja.konsekvensändrat/normaliserat

Mor Britakonsekvensändrat/normaliserat sitter och spinner.original: spinnner. Axel och Rosinakonsekvensändrat/normaliserat, klädda i fattiga kläder, vända Mor Brita ryggen och se murriga ut. Axel binder qvastar, men bär sig oskickligt åt och bryter sönder qvistarna. Rosina fållar en handduk, men sticker sig med nålen i fingret och skriker för hvar gång till.

232 AXEL (snäsigt). Jag är inte hungrig.

234 MOR BRITA. Vill du ha bröd, Rosina? Hvarken du eller Axel åt någonting i går. Det dugde inte då åt er. Men nu är’ ni hungriga, och hungern är den bästa kock.

236 ROSINA. Det är så hårdt, jag kan inte bita af det.

238 MOR BRITA. Åh, försök bara, det går nog.

240 ROSINA (tar brödet och ser på Axel). Visst är jag bra hungrig ...

242 AXEL (rycker brödet ifrån henne och kastar det i vrån). Du får inte äta. Tycker du det passar sig att ta emot en sådan dålig mat af den der tiggarkäringen?

244 ROSINA (halfgråtande). Men jag är så hungrig ...

246 AXEL. Nej, du får inte. Vi äro inga tiggare vi.

248 MOR BRITA. Du har ett styft sinne, min gosse. Du har redan glömt hvad |28|din mor sade i går, att Gud straffar dem som förakta hans gåfvor. Minns nu hvad jag säger dig. Du har kastat brödet, som är Guds gåfva, på golfvet. Det är en stor synd. Derföre skall du ej få någon annan mat, innan du sjelf tar upp brödet igen och ber Gud förlåta dig ditt syndiga öfvermod.

250 AXEL (trotsigtoriginal: trotsigl). Det få vi se.

252 MOR BRITA. Bryt inte sönder qvastlöfvet. Du har bara mera besvär att hämta dig nytt.

254 AXEL (sönderbryter alla qvistarna och trampar på dem). Bryr jag mig om ert qvastlöf? Sådant är jag för god till. Ni skulle skämmas, att bjuda sådant der åt den som är af bättre folk än ni.

256 MOR BRITA (saktmodigt hela tiden). Allt ärligt arbete är hederligt, och ingen är för god att arbeta. Ingen menniska är bättre född än den andra. Bättre eller sämre beror på ens eget uppförande.

258 ROSINA. Söta Axel, gör inte så der!

260 AXEL. Jo, ser du, det gör jag ändå. Jag skall visa det tiggarpacket, att jag ej alls bryr mig om dem. Tänk, Rosina, hvad de ha understått sig sedan i går! De ha tagit bort våra kläder och gett oss trasor i stället! De ha nekat oss mat, som man kan äta! De ha låtit oss ligga på halm! De ha tvungit oss att stiga upp midt i natten! De ha gett oss arbete, och ett sådant uselt arbete! Och till på köpet understår sig den käringen att kalla oss du!

262 ROSINA. Söta Axel, det der har mamma befallt dem göra.

264 MOR BRITA. Det har din mor bedt mig göra. Jag har gjort det för hennes skull. Hon är af bättre folk, ty hon är en god menniska.

266 AXEL. Gör som du vill, Rosina! Jag tänker inte tåla det här längre. Jag går hem till mamma igen.

268 ROSINA. Jag kommer med.

270 MOR BRITA. Tänk på hvad du gör, Axel! För att komma hem till din mor, har du fem mil långs landsvägen och tre mil genom skogen, och den är full med vargar.

272 ROSINA. Nej, gå inte, Axel. Blif här! Jag är så rädd för skogen och vargarna.

274 AXEL. Jag är inte rädd. Nog hittar jag genom skogen, och jag skall visa, att jag ej låter kujonera mig. Kommer du med?

276 ROSINA. Jag törs inte. Söta Axel, gå inte bort!

278 AXEL (i det han går). Du är en kruka ... adjö!

(Han går.)

280 ROSINA. Snälla, goda Mor Brita, håll fast honom! Släpp honom inte till skogen! Jag är så rädd att vargarna äta upp honom.

282 MOR BRITA. Låt honom gå ett stycke. Jag tänker han kommer nog till|29|baka. Och skulle han lyckas att komma hem, så skickar hans mor honom genast tillbaka hit.

284 ROSINA. Men jag vill inte bli ensam här. Jag vill hem till mamma. Nu strax vill jag hem till mamma.

286 MOR BRITA. Hvad är det för ord? Det der får du vänja dig af med, min kära Rosina. Sy nu beskedligt; Pehr och Greta komma nog snart. Kanske smakar det nu att få en bit bröd?

288 ROSINA (tar emot brödet, biter och gör en grimas). Usch, jag rår inte med det (biter ånyo).

290 MOR BRITA. Nå, hur smakar det?

292 ROSINA. Inte smakar det så illa. Om jag bara hade något att dricka.

294 MOR BRITA. Der är vattnet. Ös åt dig med skopan.

296 ROSINA (modfälld). Skall jag inte få annat än vatten?

298 MOR BRITA. Jo, om du varit snäll hela veckan, skall du få mjölk om söndagen.

300 ROSINA (läppjar på vattnet, gör åter en grimas, men dricker). Är det bara vatten, det här?

302 MOR BRITA. Ja, hvad skulle det annat vara?

304 ROSINA. Så här godt vatten ha vi inte hemma hos oss.

306 MOR BRITA. Det är hunger och törst, som ni inte ha hemma hos er. Vet du hvad, min lilla Rosina? Jag börjar tro, att du kan bli en snäll flicka, bara du blir af med en hop stygga vanor.

308 ROSINA (glad). Nog ville jag bli, efter mamma vill det.

310 MOR BRITA. Håller du mycket af mamma?

312 ROSINA. Visst håller jag af min egen mamma.

314 MOR BRITA. Då vill du visst inte göra mamma sorg?

316 ROSINA. Nej, Mor Brita, det vill jag inte göra.

318 MOR BRITA. Fruktar du Gud?

320 ROSINA. Ja, si det är så att ...

322 MOR BRITA. Hur är det? Fruktar du inte Gud?

324 ROSINA. Jo, men ... jag är rädd att Gud inte håller utaf mig, för att jag är så stygg.

326 MOR BRITA. Gud håller visst inte af den som är stygg, men Gud håller af den som ångrar sina fel och vill bli en bättre menniska. Den hjelper han visst, när man ber honom derom. Hvar gång du har lust att göra det som inte är rätt, så tänk alltid: nej, så skall jag inte göra. Gud i himmelen och min mamma på jorden bli då så ledsna.

328 ROSINA. Jag ville nog tänka så, bara jag skulle komma ihåg det. Söta |30|Mor Brita, påminn mig!

330 MOR BRITA. Hvar gång det bär på sned för dig, min flicka, skall jag lyfta upp fingret så här. Mins du då?

332 ROSINA. Ja, då mins jag.

334 MOR BRITA (vid fönstret). Der ser jag Greta komma ensam från skogen. Hvar kan Pehr hålla hus?

(Greta inkommer,konsekvensändrat/normaliserat bärande enris i förklädet.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

336 GRETA. God dag, mor. God dag, Rosina. Är inte Pehr redan hemma?

338 MOR BRITA. Icke har jag sett till honom. Blef han i skogen?

340 GRETA. En stund följdes vi åt, men så sade Pehr till mig: gå du öfver berget, sad’ han, så kan du med detsamma snärja litet enris åt mor. Jag går nedanom berget, sad’ han, förbi det stora kärret; der vexer så skönt qvastlöf, sad’ han. Akta dig att du ej sjunker i kärret, sad’ jag. Var intet rädd, sad’ han, nog känner jag gångstigen. Och så gick han åt sitt håll och jag åt mitt. Jag tänkte att han skulle vara här förr än jag.

342 MOR BRITA. Han kommer väl efter.

344 ROSINA. Stackars Pehr, bara han inte gått vilse. Säg, Greta, såg du till Axel?

346 GRETA. Inte det bittersta. Kom nu, så hjelpas vi åt att snärja enriset fint och nätt. Mor tycker så om att ha enris på golfvet.

348 ROSINA (rör vid enriset, men drar handen tillbaka). Fy, så det sticker!

350 GRETA. Hvad sen, om det litet pickar? Håll du qvisten, så snärjer jag af den.

352 ROSINA (litet förnämt). Det kan du göra, som har färdiga handskar, men jag har inga handskar, ser du.

354 MOR BRITA (lyftar fingret). Rosina!

356 ROSINA (förlägen). Vänta, skall jag försöka. (Tager enrisqvisten med handduken.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat Se så, drag nu!

358 GRETA. Kära du, hvad det der ser pjåkigt ut. Nå, det är detsamma. Hjelp mig nu att strö enriset.

360 ROSINA. Skall jag strö ...? (Serkonsekvensändrat/normaliserat på Mor Brita.) Ser du, nog skall jag strö, bara jag ej behöfver ta i det.

362 GRETA. Du är rolig. Hur skall man då göra?

364 ROSINA (stött). Det luktar så starkt, och sedan så ... Ma Bonne brukar säga, att sådant intet passar för mig. Det får kammarjungfrun göra.

366 MOR BRITA (lyftar fingret). Rosina!

368 ROSINA. Tag hit (strör enriset) ... aj, aj, ... men det går ändå! Ser du, Greta, det går ändå.

370 GRETA. Var inte rädd, kära Rosina, nog blir det folk af dig, bara du en gång blir van. Vänta litet, strö inte mera. Jag tror att du inte har sopat stugan ännu?

372 ROSINA. Skall jag sopa stugan?

374 GRETA. Ja, hvem då? Intet kan du väl tro, att mor skall göra det, när hon har dig och mig.

376 ROSINA. Jag tänkte du skulle göra det.

378 GRETA. Ja, när jag är hemma. Men som jag ofta är borta, så är det bäst att vi tura om. I dag är det din tur. Se så, här har du qvasten.

380 ROSINA. Jag kan inte sopa.

382 GRETA. Derföre skall du lära dig. Man blir ej strax färdig, ser du, i sysslorna, men mor ursäktar nog, om du fubblerar i början.

384 ROSINA (häftigt). Men jag kan inte sopa, och jag vill inte sopa! Fy!

386 MOR BRITA (ser upp från spinnrocken). Sopa, Rosina!

388 ROSINA. Men jag vill ... (hejdar sig). Jo, jag vill sopa, du ser ju nu att jag sopar! (Fattarkonsekvensändrat/normaliserat qvasten nederst vid skaftet och sopar häftigt och otåligt.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

390 GRETA (skrattande). Jo, du sopar vackert. Vet du, så der sliter man sju qvastar om dagen, och det blir ändå bara lirum larum och hutsch rutsch och slarf. Jag vet en flicka, som aldrig gjorde något ordentligt, och hon kallades i alla sina dagar Slarfmaja. Se, så här skall det gå (sopar). Försök nu!

(Rosina sopar och ser emellanåt på Mor Brita.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

392 GRETA. Nu är det bra, nu skall jag strö enriset, och du kan gå efter ved. Det blir kalas i dag; mor kokar välling.

394 ROSINA. Skall jag gå efter ved?

396 GRETA. Ja, hvarför inte? Men det är detsamma, jag kan gå efter veden, bara du skurar grytan.

398 ROSINA. Skall jag skura grytan?

400 GRETA. Hå, jag trodde du skulle tacka mig för det. Du skall veta, att den som skurar grytan, den får ... gissa bara! (hviskar mycket vigtigt) ja, den får skrapa henne!

402 ROSINA. Fy! Skrapa grytan!

404 GRETA. Du vet då inte alls hvad som är godt. Jag slår vad att du aldrig har skrapat hvarken grytan ellerkonsekvensändrat/normaliserat slefven.

406 ROSINA. Nej, det har jag aldrig gjort.

408 GRETA. Sade jag inte det! Nå, skura nu bara! (Gårkonsekvensändrat/normaliserat ut och återkommer snart derpå med ved. Under tiden betraktar Rosina grytan med häpnad.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat Nå? När allt går omkring, kan du hvarken skura eller diska?

410 ROSINA (förnämt). Jag kan inga pigsysslor.

412 MOR BRITA (ser upp). Skura grytan!

(Rosina sätter sig att skura, bär sig förvändt åt och sotar sig i ansigtet.)

414 GRETA (medan hon strör enris). En gång såg jag på herrgården en gryta. Der hade de kokat en gröt, som var så hvit, ja så hvit, som vår gröt är svart.

416 ROSINA (suckande). Risgrynsgröt!

418 GRETA. Ja, så tror jag han kallades. I köket var en hundracka. Kökspigan lockade Prisse och ville att han skulle äta den hvita gröten med socker på. Men nej, se den dugde inte åt hundrackan, han ville ha stek!

420 ROSINA (skurande). Han borde inte ha fått någon mat.

422 GRETA. Så tyckte jag med. Men kökspigan sade: Prisse stackare är inte alltid nöjd med bara stek. Han vill ha grädde och sockerbröd.

424 ROSINA (småler). Stackars Prisse!

426 GRETA. Men så du skurar! Kära du, nu har du ju sotat dig. Det gör ingenting, det är bättre att vara Sotmurre, än Slarfmaja. Vänta (torkar henne om näsan), nu är det bra igen. Här skall du få några smultron. Och sedan, Rosina, sedan skall du få skrapa grytan!

(konsekvensändrat/normaliseratAxelkonsekvensändrat/normaliserat inkommer med nedslagen min, åtföljd af Pehrkonsekvensändrat/normaliserat, som bär en bindel om pannan.)konsekvensändrat/normaliserat

428 PEHR (hurtigt). Si, god dag, mor, och god dag, flickor. Nu var Greta flinkare på foten än jag.

430 MOR BRITA. Men hvar i all verlden har du varit så länge, Pehr, och hvarför är du bunden om pannan?

432 GRETA. Ja, säg, Pehr, hvad har du i pannan?

434 ROSINA. Axel, du är ju alldeles våt?

436 PEHR. Nå, nå, det kan hända hvarjehanda i skogen. Ibland kan man stiga litet miste, och ibland kan man stöta sig en smula. Karl är karl. Skulle man bry sig om alla små kataknuffar! Qvastlöf har jag duktigt, och trötta äro vi, för, se ni, Axel och jag träffades i skogen, och så kommo vi öfverens att följas åt hem. Det är alltsammans.

438 GRETA. Men så blek du är, Pehr! Jag tror du blöder.

440 ROSINA. Ja, du blöder, Pehr!

442 PEHR. Åh strunt, inte blöder jag.

444 MOR BRITA. Gå ut, Rosina, gå ut, Greta! Gå till källan att hämta vatten. Jag vill tala med gossarna.

(Greta och Rosina gå.)

446 MOR BRITA (strängt). Hvar ha ni varit? Och hvarför blöder Pehr?

448 PEHRkonsekvensändrat/normaliserat (förlägen). Jo, det var så, att ... att när jag lemnade Greta och kom ned till kärret att skära qvastlöf, så såg jag Axel, som hade gått vilse, och så |33|hjelpte jag honom på rätt, och så ... och så kan det väl hända att jag stötte mig litet.

450 MOR BRITA. Pehr, min gosse, du har ännu aldrig sagt osannt. Du vet, att ljuga är den allra värsta synd, och lögnen är början till allt ondt. Hvarför bedröfvar du nu för första gången din mor med en osanning?

452 PEHR (som förut). Kära mor, fråga inte mera. Nog blir den der lilla skråman bra igen.

454 MOR BRITA. Nej, Pehr. Jag vill veta hur det hänger ihop.

456 AXEL (som hittills suttit med nedslagna ögon, stiger nu upp). Ja, ni skall få veta det, Mor Brita. Af mig skall ni få höra rena sanningen, ty det är gement att ljuga, och så elak jag är, så vill jag ändå inte vara gemen. Men Pehr, si med honom är det annat. Om han narras för er, så är det för att han ... (med tårarne i halsen) för att han är hundra gånger bättre än jag ... Ser ni, Mor Brita, Pehr, han är en bra gosse, men jag är en slyngel, ja en riktigt nedrig menniska är jag, och ser ni, det är det, som han inte vill komma fram med för er, Mor Brita.

458 PEHR. Inte skall ni tro det, mor. Inte mente Axel så illa, fastän det gick så i hastigheten.

460 MOR BRITA. Raskt ut med sanningen, Axel! Det var rätt sagdt, och det tror jag; du kan vara elak, men du kan inte vara gemen. Nå, hur var det?

462 AXEL. Jo, det var så, att jag tänkte gå hem till mamma genom skogen, efter den vägen var kortare. Men jag hade inte gått länge, innan jag råkade in uti kärret och begynte sjunka till knäet. Då hörde jag Pehr, som ropade ett stycke derifrån: gå inte dit, Axel, der är ett gungfly, det var der som klockarens bruna häst sjönk in i våras och drunknade. Men det harmade mig att Pehr skulle se mig och afråda mig, och jag gick på och sjönk allt djupare. Då kom Pehr efter mig och ropade allt mera: gå inte dit, Axel, du drunknar! Men jag hade i fickan en sexstyfversslant; den tog jag och skrek åt Pehr: om du inte låter mig vara i fred, så skall jag lära dig skrika. Pehr såg att jag sjönk och sjönk och snart skulle fara samma väg som klockarens häst, och derföre kom han ändå efter mig, och då blef jag så ond, så ond, att jag slungade slanten emot honom, och efter han var helt nära, träffade jag honom rakt i pannan ...

464 MOR BRITA. Stackars Pehr!

466 AXEL. Ja, se Mor Brita, på det sättet lönte jag en vän uti nöden. Det klack uti mig, när jag såg Pehr blöda, men tror ni jag vände om? Nej, jag klef allt längre fram och tänkte på trots arbeta mig igenom. Till slut sjönk jag så djupt, att jag ej mera kunde röra hand eller fot. Jag var nära att dö, ja på ett så styggt och eländigt sätt var jag nära att dö, Mor Brita! Men då hörde jag |34|någon ropa bakom mig: håll dig uppe, Axel, jag kommer till din hjelp! Och hvem var det, tror ni? Jo, Pehr var det, han som jag två gånger slagit och som ännu blödde af såret. Han var så blek och matt, att han knappt kunde gå, och ändå släpade han en kullfallen björk i kärret och kröp fram uppå den och hjelpte mig upp! ...

468 PEHR. Och när du kom upp, föll du mig om halsen och begynte så bitterligen gråta ...

470 AXEL. Ja, Pehr, och då sade jag till dig: jag är inte värd att du räckt mig din hand uti nöden. Du hade kunnat låta mig vara, det hade varit rätt åt mig.

472 MOR BRITA. Jag visste nog att Pehr skulle göra så.

474 PEHR. Hvad är det värdt att tala om det numera? Mor vet nu allting, och så slapp jag att ljuga; det var ändå det värsta af alltihop.

476 AXEL. Nej, vet du, Pehr, ännu en sak vill jag säga dig. Jag är inte värd att du förlåter mig och låter mig bli din vän: men vill du det, så ... (Utbreder sina armar. Pehr omfamnar honom.)

478 MOR BRITA. Det är bra, gossar! Si så der vet Gud böja allas vårt hårda sinne.

480 PEHR (hoppande af glädje). Hi och hej, nu skall det bli lustigt här i skogen, och nu lofvar mor oss kalas på så rar välling i dag! Du äter ju välling, Axel?

482 AXEL (tar upp brödstycket i vrån). Ja, tack skall du ha, det skall smaka rätt skönt. Och Gud förlåte mig att jag kastade bort brödet. Vet du, Pehr (biter i brödet) jag tror att aldrig ett sockerbröd smakat så bra.

484 MOR BRITA. Axel, jag börjar tycka om dig.

486 PEHR. Än jag då? Si sådan duktig pojke den Axel är ändå! Hi och hej och hopp, nu skall det bli lustigt i skogen!

(konsekvensändrat/normaliseratSlut på Andra Akten.)konsekvensändrat/normaliserat

TREDJE AKTEN.

Samma plats som i första akten, utanför stugan.

Axelkonsekvensändrat/normaliserat, lika klädd som i andra akten, sitter på gräsbänken och täljer trädskedar. Färdiga skedar ligga bredvid honom. Pehrkonsekvensändrat/normaliserat inkommer, bärande på ryggen en knippe med visplar och qvastar.

488 PEHR. Si god middag, Axel. I dag, vet du, har jag haft god lycka. Allt det här har jag bundit. Jag är så förnäm nu, att jag binder till och med visplar. Det betalar sig bättre, och nu går ingen nöd på oss, sedan du lärt dig att göra präktiga trädskedar. Det är inte så lätt, som mången tror.

490 AXEL. Ja, nu börjar det gå. I början skar jag mig beständigt i fingrarna, och när jag ville sälja mina första skedar åt klockaremor, sad’ hon: de der duga inte åt grisarna! Jag var så ond, så ond, att jag varit färdig att kasta henne skedarna i ansigtet. Du kan tro, det kostade på att bjuda ut mitt arbete. En gång hörde jag pojkarne i byn ropa åt mig: hvad skall du med skedar, du som ingen gröt har?

492 PEHR. Ja, ingen i hela byn vet hvem du och Rosina äro. De tro, att ni äro lika fattiga som vi.

494 AXEL. Och då kom det onda, högmodiga sinnet öfver mig, och jag tog en käpp och slog pojkarna, ja jag slog dem så ... så. Nog mins du det. Och det var dumt gjordt af mig, Pehr. Jag borde ha kommit ihåg huru jag förr var högmodig och elak mot dig, och i stället att hämnas, så räddade du mitt lif.

496 PEHR. Det är så länge sedan, att jag glömt bort det. Rosina och du ha nu bott ett helt år hos mor. Ja, precis ett år är det i dag, Axel!

498 AXEL. Hvad säger du, är det ett år? Tiden går fort, när man beständigt arbetar.

500 PEHR. Ja, gör den inte? Och vet du, Axel, hvad mor sade häromdagen, när du var ute? Jag tackar Gud hvar dag för Axel, sad’ hon, ty han, som förr var den elakaste af er alla, har nu blifvit den allra bästa. Han arbetar mer än någon annan af er och lyder min minsta vink och är nöjd med litet och har lärt sig att frukta Gud. Det fattas bara en sak ännu, sad’ mor.

502 AXEL. Kära du, det fattas mycket, mycket ännu.

504 PEHR. Det fattas ännu det, sad’ mor, att Axel lär sig kufva sitt heta och stolta sinne till rätt ödmjukhet. Så sad’ mor.

506 AXEL. Ja, ser du, det var just det jag sade. Det är det allra svåraste, att bli oskyldigt föraktad och illa behandlad och ändå kunna hämnas ondt med godt. Det kan du, Pehr, men jag – jag är en stor slyngel, jag kan inte lära mig det. Och derföre lär jag väl aldrig mera få komma tillbaka till mitt hem.

508 PEHR. Försök bara, så går det nog.

510 AXEL. Nej, det går inte, Pehr, det går inte. När någon slår mig, måste jag slå tillbaka. Sedan ångrar jag mig, men hvad är det hjelpt med det?

512 PEHR. Prata du! Inte slår du någon.

514 AXEL. Jo, jag slår.

516 PEHR. Kom, så gå vi in till mor. Jag tycker jag känner os utaf bensoppa, eller också är det kål. Hvar i alla dagar har mor fått kål?

518 AXEL. Gå du förut; jag måste först ha skeden färdig. Det är den bästa sked jag nånsin har gjort, och den skall du få, Pehr. Jag har ristat ditt namn på skaftet.

520 PEHR. Tack, kära Axel. Men hvarför arbetar du så der träget? I tre hela månader har du stigit en timma förr upp och gått en timma senare till sängs än alla vi andra. Hvarför arbetar du så der?

522 AXEL. Lofvar du att inte tala om det för mor?

524 PEHR. Men, Axel ...

526 AXEL. Ja ser du, mor skall få veta det, men inte ännu. Det är så, som du vet, att jag varit en stor kanalje, ja en riktig rackare har jag varit, och jag har gjort mor mera bekymmer än ni alla tillsammans. Kommer du ihåg hvad min mamma sade mig, när hon lemnade oss? Mor Brita skall ge dig ris, när det behöfs, sade hon. Nu, ser du, Pehr, har det många gånger behöfts, men ändå har Mor Brita förstått att få bugt på mig utan stryk. Och det har varit en stor lycka, ty jag är utaf den sorten, att stryk skulle ha gjort mig sju gånger värre. Derför kan jag aldrig nog tacka mor – och för allt det andra sedan, Pehr! Och derför har jag nu arbetat i tre månader litet mer än ni, för att spara ihop så mycket, att jag kan köpa åt mor en ny psalmbok. Det är alltsammans, Pehr.

528 PEHR. Är det inte det, som jag alltid har sagt! Nog är du bra, Axel, ja en krona till pojke är du. Men nu måste du komma in, för kålen sticker mig så godt i näsan, och jag kan inte smaka ett skedblad, om inte du är med. Se så, kom nu bara! (Drar Axel med halft våld med sig till stugan.)

(konsekvensändrat/normaliseratRosina och Gretakonsekvensändrat/normaliserat inkomma, bärande tillsammans ett ämbare vatten, som de ställa vid stugan.)konsekvensändrat/normaliserat

530 ROSINA (i det hon springer bort). Vänta litet, jag kommer strax.

532 GRETA. Kom in nu, så hvila vi. Du är trött.

534 ROSINA (återvänder med famnen full af granris). Gå in du till mor. Jag skall breda ut granriset framför dörren.

536 GRETA. Det pickar inte mera, Rosina!

538 ROSINA (breder ut granriset). Usch, picka? Tror du jag är så pjåkig?

540 GRETA. I dag är det min turoriginal: tnr att skura stugan.

542 ROSINA. Det är jag som har sopat, jag borde också få skura.

544 GRETA. Ja, men du var sist med i tvätten.

546 ROSINA. Och du fick sist skrapa grytan.

548 GRETA. Ja, men du fick sist öppna grinden, när den stora vagnen for här förbi.

550 ROSINA. Nog kan du låta mig skura för det.

552 GRETA. Nog får du, om du nödvändigt vill. Men vet du, af sådant får man fula och grofva händer.

554 ROSINA. Mina händer duga nog, om de aldrig äro så fina.

556 GRETA. Kände du frun, som satt uti vagnen?

558 ROSINA. Det var en täckvagn, och jag såg inte hvem som satt inuti. Just en sådan vagn har min mamma också (suckar).

560 GRETA. Stackars Rosina, du trodde visst att det var din mamma.

562 ROSINA. Jag trodde det först, och hjertat hoppade så uti mig, att jag knappt kunde öppna grinden. Men vagnen (suckar ånyo), han for, utan att stadna. Inte var det min mamma. Jag är visst mycket för stygg ännu, för att få komma hem igen.

564 GRETA. Om du far, får jag så ledsamt efter dig. Men nog skulle du ha allt mycket bättre hemma.

566 ROSINA. Inte för det, ser du, men jag kan aldrig glömma min mamma. Jag har gjort henne så ledsen.

568 GRETA. Om det varit din mamma, så skulle hon ej ha kastat en silfverpenning åt dig från vagnen. Den penningen borde du gömma.

570 ROSINA. Åh, med den är det slut.

572 GRETA. Hvad nu? Har du redan tappat den?

574 ROSINA. Nej, medan du var till skogen, kom der en bonde på vägen med ett helt lass kålhufvuden. Och ser du, efter jag visste att mor Brita tycker så|57| mycket om kål och aldrig har pengar att köpa för, så köpte jag kålhufven för hela silfverpenningen. Dit gick han!

576 GRETA. Nej, hvad säger du? Jag tyckte också strax att det osade någonting godt ... Der kommer någon på vägen.

578 ROSINA. Det är två främmande barn.

580 GRETA. Hvad de äro grannt klädda!

582 ROSINA. Alldeles som Axel och jag förut.

584 GRETA. De se litet högfärdiga ut, tror jag.

586 ROSINA. Alldeles som Axel och jag.

588 GRETA. Det är bäst vi gå in. Kanske förakta de oss.

590 ROSINA. Alldeles som Axel och jag.

592 GRETA. De ha visst något att säga oss. De komma hit.

(konsekvensändrat/normaliseratEn främmande gosse och en främmande flicka närma sig.)konsekvensändrat/normaliserat

594 GOSSEN. Hör på, tiggarungar, kan ni visa oss vägen till prestgården?

596 GRETA (sakta till Rosina). Den der ger jag goddag.

598 ROSINA (till Greta). Kommer du inte ihåg hvad mor har sagt oss? (Högt.konsekvensändrat/normaliserat) När man gått ett stycke långs vägen, tar man af åt höger, och då ser man prestgården vid sjön.

600 FLICKAN (till gossen). Låt oss hvila litet, jag är så trött (lorgnetterar Rosina). Nej, se för roskull på den der trasungen, Casimir! Ser du bara så granna skor!

602 GRETA (harmsen). Kom in, Rosina. Du är för god att låta de der skratta åt dig.

604 ROSINA. Det är rätt åt mig, Greta. Just så der har jag förr burit mig åt. (De gå in i stugan.)

606 GOSSEN (med befallande röst utanför stugan). Hej, är någon der? ... (bultar på fönstret). Är’ ni döfva?|58| Hör ni inte att jag ropar? (Pehr och Axel komma ut.) Skäms ni inte att låta bättre folk stå här och ropa en half timma?

608 AXEL. Vi åto middag derinne.

610 GOSSEN. Har ni något som duger äta, så hämta hit. Fröken och jag kunde för roskull smaka på det.

612 FLICKAN. Jag slår vad att de ha ingenting annat än kött och potates.

614 PEHR. Vasserratri, om vi det hade! Men se här (hämtar ett trädfat ur stugan) om det behagas litet kål, det är gerna unnadt.

616 FLICKAN (rynkar på näsan). Kål!

618 PEHR (förargad). Ja just kål. Det är ingen hundmat, det.

620 GOSSEN. Tag hit en sked.

622 PEHR. Kära Axel, låna herrn den der vackra skeden, som du nyss fått färdig. (Axel ger skeden.)

624 GOSSEN (gapskrattande). En trädsked! Och så grannt utskuren! (Läser.konsekvensändrat/normaliserat) »Åt Pehr af hans vän Axel.» Det är fasligt öm vänskap emellan två tjufpojkar.

626 Axel (uppfarande). Tjufpojkar! (Hejdarkonsekvensändrat/normaliserat sig.) Var så god och ge skeden tillbaka. Den är alltför god ... det vill säga, den är alltför dålig för er.

628 GOSSEN (sönderbryter skeden och kastar bitarna mot Axel). Der har du den. Jag skall lära dig vara näsvis, tiggarunge!

630 AXEL (fattar gossen häftigt i kragen och ruskar honom). Slyngel, du har brutit sönder Pehrs sked! Om jag gjorde rätt, skulle jag krama dig till mos.

632 FLICKAN. Hjelp! hjelp! Han slår Casimir!

634 AXEL (släpper gossen och gör våld på sitt lynne). Åh, var inte rädd för Casimir ... jag ruskade bara helt litet i tröjan. Men gå nu din väg, munsjör Casimir, för, ser du, en annan gång kunde det allt hända, att du kommer i värre bastu.

636 GOSSEN (i det han makar sig allt längre undan). Det är oskickligt! Att bli öfverfallen så der uppå landsvägen, af sådant skojarpack ... sådant tiggarfölje! Men vänta bara! Ja, vänta bara!

638 FLICKAN. Ja, vänta bara! (De gå.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

(konsekvensändrat/normaliseratMor Brita, Rosina och Gretakonsekvensändrat/normaliserat utkomma ur stugan.)konsekvensändrat/normaliserat

640 MOR BRITA. Hvad är det för väsen jag hör?

642 PEHR. Ni skulle ha sett, mor! Här voro två högmodiga herrefolks barn, |39|som skymfade oss och öknämnde oss, och så bröto de sönder Axels bästa sked. Men Axel slog inte gossen; nej, mor, han bara ruskade honom som en näfverlapp uti blåsväder. Jag hade så god lust att hjelpa till.

644 GRETA (som tittat utåt vägen). Kom och se! Nej, se der kommer klockarens arga tjur på vägen. Nu ser han den främmande flickans röda duk, och när han får se rödt, blir han galen. Nu börjar han springa efter gossen och flickan ... de springa undan ... hjelp, hjelp, nu snafva de båda två uti diket ...

(Axel och Pehr springa ut.)

646 ROSINA. Jag är så rädd att oxen stångar dem.

648 MOR BRITA. Se åt, Greta, hvad Axel gör.

650 GRETA. Pehr hittar en gärdsgårdsstör ... Axel rycker den af honom och springer mot tjuren. Just nu är tjuren vid diket ... han är alldeles vild ... han stångar ihjäl dem ... Nej, vänta, Axel slår honom ... tjuren vänder sig mot Axel ... Axel springer åt sidan ... aj, nu föll Axel, tjuren böjer sig ned ochkonsekvensändrat/normaliserat stångar honom ... nej, Axel är åter på fötter ... Pehr kommer till hanskonsekvensändrat/normaliserat hjelp ... nu stå de båda mot tjuren ... se så, nu jaga de honom bort ... och nu är faran förbi ... och nu krypa de främmande barnen skamflata ur diket.

652 MOR BRITA. Gud vare lofvad, nu är mitt värf fullbordadt. Blif här, barn. Jag kommer snart tillbaka (går åt motsatta sidan).

654 ROSINA (som gömt sitt ansigte i förklädet). Törs jag se upp nu, Greta?

656 GRETA. Vasserra, ja, sådan duktig gosse den Axel är! Och Pehr är ingen kujon, han heller. Der komma de.

(konsekvensändrat/normaliseratAxelkonsekvensändrat/normaliserat, Pehrkonsekvensändrat/normaliserat, den främmande flickan och gossen återkomma.)konsekvensändrat/normaliserat

658 ROSINA. Axel, Axel, hvad du har skrämt mig! Din tröja är sönderrifven. Minsann blöder du icke här på armen.

660 AXEL. Det betyder ingenting. Det hade kunnat gå värre, men hornen fastnade i tröjan, och så fick jag bara en rispa i armen.

662 PEHR. Mins du, jag sade ju det, Axel, att du skulle hämnas så der.

664 AXEL. Var tyst, Pehr. Kom ihåg gungflyn i kärret!

666 GRETA (förbinder Axels arm). Sådan arm och sådant hjerta skulle alla gossar ha.

668 DEN FRÄMMANDE GOSSEN (högdraget). Tack skall du ha, min vän. Nog hade vi hjelpt oss sjelfva, men det var ändå beskedligt gjordt af dig. Min pappa är en mäktig man, han har nyss blifvit gårdsfogde hos grefvinnan på herregården. Om du talar väl med mig, kan du få bli dränggosse hos pappa, och sedan kan du med tiden bli min betjent.

670 AXEL (småleende). Unga herrn är mycket god. Det kan visst tåla att tänka på.

672 DEN FRÄMMANDE FLICKAN (till Rosina). Du ser hygglig ut, du kan få komma med din bror. Till en början kan du få vakta min pappas grisar och höns, och om du sedan är mig i lag, kan du med tiden få bli min kammarpiga.

674 ROSINA (niger djupt). Jag tackar allra ödmjukast för en så stor ära.

676 PEHR. Nej, nu kan jag inte hålla mig längre ...

678 GRETA. Och jag inte heller. Vet ni då inte ...

(Axel håller Pehr för munnen och Rosina Greta.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

680 AXEL. Vill du tiga, Pehr!

682 ROSINA. Vill du tiga, Greta!

684 PEHR och GRETA (som hållas för munnen). Um mum mum mum! (Allakonsekvensändrat/normaliserat barnen skratta.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

(konsekvensändrat/normaliseratUnder tiden inkomma Grefvinnankonsekvensändrat/normaliserat och Mor Britakonsekvensändrat/normaliserat, utan att genast bli sedda af barnen.)konsekvensändrat/normaliserat

686 MOR BRITA (sakta). Se här edra barn, ers nåd! Tag dem tillbaka, de äro nu värda all er kärlek.

688 GREFVINNAN (utbredande sina armar). Axel! Rosina! Mina egna älskade barn!

690 AXEL och Rosina (flyga i hennes famn). Mamma! Mamma! Kan du förlåta oss!

692 GREFVINNAN. Ack, mitt hjerta har längesedan förlåtit er. Det har kostat mig många ensliga tårar att lefva ett helt år utan er, mina barn! Men det måste ske, och Gud har förbättrat eder genom lifvets hårda skola, medan det ännu var tid. Ni veta nu hvad det vill säga att frukta Gud, att arbeta, försaka, ödmjuka eder och vara nöjda också med en ringa lott. Ni veta nu sjelfva hvad den fattige måste lida, och aldrig mer skall någon af er förakta den som är ringare än ni. Aldrig mer skall någon af er kalla sig bättre, för det han är hög eller rik eller bildad eller skön, och en annan menniska sämre, för det hon har mindre del uti lifvets goda. Nu tager jag er tillbaka till ert förra hem, men Mor Brita och hennes barn skall ingen af er förglömma. De ha betalat ert förra högmod med den största välgerning en menniska kan bevisa en annan: de, och Gud genom dem, ha gjort er till goda menniskor. Se på dem: så ser den rätta adeln och högheten ut, ty den bor uti hjertat. Men utan den är all annan höghet sämre|62| än intet. Se så, mina barn, nu har jag sagt hvad som legat mig uppå hjertat. Och nu är det er tur.

694 AXEL (kysser mor Britas hand). Tack, Mor Brita!

696 ROSINAkonsekvensändrat/normaliserat (likaså). Tack, tack, Mor Brita!

698 MOR BRITA. Gud välsigne er, kära barn. Aldrig trodde jag att jag skulle upplefva en så glad dag.

700 AXEL (till Pehr). Du och jag bli vänner så länge vi lefva.

702 PEHR (förlägen). Om lilla grefven så vill, så – får gå!

704 AXEL. Skäms du inte, Pehr? Kommer du åstad och kallar mig för annat än du, så vet du att – jag kan slåss.

706 GRETA. Månntro jag också törs kalla Rosina för du?

708 ROSINA. Jo, det vore vackert att säga något annat, när man, som du och jag, ha skrapat grytan tillsammans.

710 DEN FRÄMMANDE GOSSEN (knycker Pehr i armen). Hör du, kan det vara sjelfvaste lilla grefven sjelf?

712 PEHR (småslugt). Hå, jag trodde lilla herrn visste det, efter han bjöd så hederligt betaldt för sitt lif.

714 DEN FRÄMMANDE GOSSEN. Så dum jag var, som kunde bjuda honom att bli min betjent! (Bockarkonsekvensändrat/normaliserat för Axel.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

716 DEN FRÄMMANDE FLICKAN (till Greta). Skall det der vara hennes nåds egen lilla fröken?

718 GRETA. Jo men, nog ser det nästan så ut.

720 DEN FRÄMMANDE FLICKAN. Jag såg det strax uppå henne, att hon var af bättre folk! (Nigerkonsekvensändrat/normaliserat för Rosina.konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat

722 GRETA. Jo jo, och derföre bjöd lilla mamsell henne att bli sin kammarpiga, sedan hon först fått öfva sig att vakta hönsen och grisarna.

724 GREFVINNAN. Det går inte an, att vi nu skiljas åt, utan Mor Brita och hennes barn följa med oss till|63| herrgården. Der har jag låtit bygga en ny stuga åt er, goda vänner, på andra sidan om parken, så att barnen alla dagar få träffas ändå. Ni lofvar ju det, Mor Brita? Och aldrig mer skall det fattas kål i er gryta.

726 PEHR. Hi och hej, jag skall binda åt hennes nåd de allra raraste visplar!

728 AXEL. Trädskedarna tar jag på min del.

730 ROSINA. Jag strör enriset.

732 GRETA. Jag bär friskt vatten från källan.

734 PEHR. Och jag sjunger alla dagar, och så sjunga ni alla med si så här:

Verlden är så stor,

Skogen är så sval;

Uti löfvens sal

Liten fågel bor,

Sjunger der hvar dag,

Sjunger liksom jag.

Ängen är så grann,

Blommorna så blå,

Tusen fjärlar små

Fladdra om hvarann,

Fladdra der hvar dag,

Fladdra liksom jag.

(konsekvensändrat/normaliseratSlut på tredje akten.)konsekvensändrat/normaliserat