Skogskonungen
Kommentar
Kommentar
Den allegoriska pjäsen upptar stoff och motiv ur Kalevala och Kanteletar. I Topelius första manuskriptutkast finns följande anteckning vid Första haltians replik: finska haltian, Kanteletar 1:199.
Haapala uppmärksammar den naturskyddstematik som förmedlas i »Skogskonungen». I en analys av pjäsens pedagogiskt-filosofiska drag ringar Haapala in ett ekokritiskt perspektiv och pekar på att naturen återgår till sitt ursprungliga tillstånd. Motivet är bekant från sagor, myter och apokalyptisk litteratur, där gränsdragningen mellan människa och natur, gammal och ny tid tydliggörs. Topelius vänder på den gamla jägarkulten som den förekommer i Kalevala: jägaren representerar hos Topelius omänsklig hänsynslöshet och orimlighet (2011, s. 80 f.).
Dramats inledande scen är en idyll, en trädgård inspirerad av folktro och humanistisk filosofi. Skogen utgör navet i berättelsen, central för nationen och folket och en magisk hjälpare för sina (fattiga) vänner. Skogskonungens avslutande tal förflyttar sig från sagans värld till samtiden: här politiserar Topelius naturen genom mytiska karaktärer i kombination med att skildra villkoren för nationens framtid, finländarnas livsmiljö och skogarnas öde. Detta formar ett nationellt etos, där empatisk och uppmuntrande pedagogik har en plats i den teknologiserade moderna världen – i enlighet med hegeliansk naturfilosofi (2011, s. 78, 85 ff.).
Topelius avslutar pjäsen med en vision om ett framtida Finland som bygger på ett arbetande folk och gudomlig välsignelse. Laurent ser slutklämmen som lösryckt och menar att pjäsens form överlag är splittrad då motivet bryts tre gånger (1947, s. 253, 296 f.). Haapala ser däremot pjäsen som en tredelad helhet (2011, s. 76).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
TAPIO [...] MIELIKKI [...] NYYRIKKI [...] TELLERVO [...] TUULIKKI Samtliga gestalter i finsk folktro eller folkdiktning: i Kalevala representerar Tapio skogens gud eller kung, Mielikki dess gudinna eller skogfru, Nyyrikki är Tapios son, Tuulikki Tapios dotter, och Tellervo ett skogsrå.
METSÄN PIIKA (fi.) skogens piga, gestalt i Kalevala.
HALTIAT (fi.) skyddsandar, rån; även innehavare.
kruserligt krusande, krumbuktande.
Wäinämöinen central gestalt i Kalevala som med sin vishet och runosånger behärskar människor och naturen.
snälla snabba, efter ty. schnell.
Tavastmon mon i Tavastland, historiskt landskap i södra Finland.
halunkar busar, sluskar (använt i finländsk svenska); SAOB har detta belägg av Topelius.
blår blånor; ett bimaterial från linförädlingen, kunde användas som tätning eller spinnas och användas som inslag i grovt tyg.
Basa piska, tukta; SAOB har detta belägg av Topelius.
Filfras järv.
smugan smyghålet, kryphålet.
Bibliografi
Haapala, »Metsän turvaajat. Luonto ja sen suojelu Zacharias Topeliuksen satudraamassa ’Tapion ukko’», 2011, s. 76, 78, 81, 85 ff.; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 148 f., 176, 253, 288, 296 f.
Lekar.
Skogskonungen.
Personer:
TAPIOkonsekvensändrat/normaliserat, gubbe; mörkbrunt skägg, hög barrhatt, pels af trädmossa, gyllene klubba.
MIELIKKIkonsekvensändrat/normaliserat, ung qvinna; gyllene armband och kransar, blå strumpor, röda skoband, gyllene nycklar.
NYYRIKKIkonsekvensändrat/normaliserat, gosse; blå mantel, blå eller röd hög mössa, yxa.
TELLERVOkonsekvensändrat/normaliserat, flicka; gullgult hår, lätt skjorta med fina fållar.
|1129|TUULIKKIkonsekvensändrat/normaliserat, flicka; björkris, röd sidenduk.
METSÄN PIIKAkonsekvensändrat/normaliserat, liten flicka med flöjt.
TVÅ HALTIATkonsekvensändrat/normaliserat med honungsskrinet.
FÖRSTA, ANDRAkonsekvensändrat/normaliserat och TREDJE HALTIANkonsekvensändrat/normaliserat.
EN JÄGAREkonsekvensändrat/normaliserat.
TAPIOS BOSKAPSHJORDARkonsekvensändrat/normaliserat.
En slätt i skogen. Stora och små fåglar rundtomkring på alla grenar.
3 METSÄN PIIKA (ensam).
Brr, – det kännes litet kulet,
Skogen är så mörk, så frusen,
Och i hemlighet förstulet
Sprang jag hitåt efter ljusen.
|123|Nej, hvad här är fint och grannt,
Prydligt, putsadt och galant,
Och så många fåglar sitta
Här på grenarna och titta!
Skön god afton, vänner små!
Törs jag våga en begäran
Att en stund mig hvila få?
Kanske har jag ej den äran
Vara känd till min person?
Jag är blott ett tjenstehjon,
Skogens lilla nippertippa,
Metsän piika kallas jag.
Arbet’ har jag nog hvar dag:
Måste alla ruskor klippa,
Städa alla kärr och mossar,
Binda bergen fast med trossar,
Sopa alla vägar snygga,
Bo åt alla kråkor bygga,
Plocka bär åt jägargossar,
Mjöd åt alla björnar brygga
Och, när vargarna bli stygga, –
Hålla de små barnen trygga.
|1130|I min tjenst hos skogens konung
Samlar jag hvar dag hans honung.
Måste med min pipa kalla
Alla, som han vill befalla.
Passa upp hans fru värdinna,
Hennes lin på sländan spinna,
Sticka hennes strumpor röda,
Elda bastuns ugn att glöda,
Ge små fågelungar föda.
|124|Korteligen, all min möda
Vore lång att här berätta.
Nu är sammanhanget detta:
Tapio har många barn,
Hundra pojkar, tusen flickor,
Alla qvistiga som stickor,
Skrofliga som skogens flarn.
Och det blir för oregerligt,
Om de ej i skola fås,
Till att lära sig, förstås,
Skick och seder rätt kruserligt.
Trött vid deras öfverdåd,
Ämnar nu min herre fara
Med sin stora barnaskara
Att begära goda råd
Hos den vise Wäinämöinen.original: Wämämöinen.
Men jag sprang från skog och fjäll
Hit på mina skidor snälla,
Före honom att beställa
Nattqvarter för denna qväll.
Och min stackars herre lunkar,
Så att hela skogen dunkar,
Efter mig från Tavastmon.
Hvad? jag redan hör en ton!
(Man hör en trumpet eller ett vallhorn.)
|1131|Plats för Tapio på hans thron!
Plats för allt hans tjenstehjon,
Hans familj och hans halunkar!
(Tapio och Mielikki med följe intåga.)
|125|TAPIO.
Halt! Här kunna vi nu rasta.
Här är en rätt vacker park.
Redan qvällens irrbloss kasta
Ljussken öfver skog och mark.
Metsän piika, som jag ser,
Har för oss beställt qvarter.
Mielikki, var ej sen,
Sätt dig ned på denna sten,
Medan här din trötta gubbe
Tager plats på denna stubbe.
(De sätta sig.)
Nå, mitt folk, träd fram och säg,
Medan månen vänligt tänder
Silfverlyktan på vår väg,
Hvad ni haft i dag för händer!
FÖRSTA HALTIAN.
Jag bor i en tall
Vid forsarnas fall.
I dag kom en slaf
Att hugga den af.
Men karlen jag fattade,
Stjälpte om benen,
Slog yxan i stenen,
Och skatorna skrattade.
ANDRA HALTIAN.
Jag bor i en källa,
Där elgarna dricka.
I dag kom en flicka
Att vatten sig hälla.
|126||1132|Då märkte nog jag
Hon var liten och svag.
Jag ämbaret fyllde
Och bar utan hinder,
Och solen förgyllde
De rosiga kinder.
TREDJE HALTIAN.
Jag bor i ett berg,
Min far är en dverg,
En elfva är mamma.
Jag plockade gull
Min hattkulle full,
Och bar till den fattiga enkan detsamma.
TELLERVO.
Jag fann uti spåret
En hare i snåret,
Han blödde af såret
Från jägarens pil.
Jag kom som en il,
Jag band om hans sår
Med mossa och blår
Och bar honom trogen
Till boet i skogen.
NYYRIKKI.
Ett bi frös ihjäl
I drifvan den djupa
Helt nära min kupa.
Det rörde min själ
Med ömkan och harm.
|127|Jag andades varm
På stelnade vingar
Och biet jag bringar
Till lif i min barm.
TUULIKKI.
En ekorre smackade
Munter på grenen,
En jägare knackade
Pilen mot stenen.
Jag kom som en vind,
Nöp jägarn i kind,
Knep pojken i nacken
Slog bågen i backen
Och kröp under stacken
Vid närmaste grind.
EN JÄGARE.
Sköna fru i skogens salar,
Hör hvad stygga flickan talar.
Det var mig, som hon bedragit,
Och mitt byte har hon tagit.
Basa henne, om du dristar,
Nu med björkens mjuka qvistar,
Att sin elakhet hon mistar
Och ej mer med jägarn gycklar!
Tag nu dina gyllne nycklar,
Knippan vid din sida slamrar,
Öppna Tapios rika kamrar.
Och godt byte nu mig skicka!
Låt din lilla tjensteflicka
Med sin snälla honungspipa
|128|Locka skogens djur i knipa,
Som här rundtomkring så qvicka
Hoppa fram på skogens bricka.
MIELIKKI.
Hvad du ber, jag unnar gerna.
Metsän piika, skogens tärna,
Blås tillsamman vargen, björnen,
Orren, tjädern, dufvan, örnen,
Filfras, lo och räf och hare!
Jägarn allt förunnadt vare.
(Metsän piika blåser tillsamman skogens djur.)
14 JÄGARN (medan han skjuter djuren, som falla för hans pilar).
Skogens drottning, dig jag prisar
Att så gifmild du dig visar.
Allt jag fäller: dufvor,original: dufvor örnar,
Tjädrar, harar, räfvar, björnar.
Nu blir gästabud i stugan,
Nu skall stek i pannan fräsa,
Nu skall öl i muggen jäsa,
Sjelfva frusna vinterflugan
Sjelfva syrsan, gömd i smugan,
Skall af fröjd på ugnen surra
Och för Mielikki hurra.
MIELIKKI.
Tror du, gosse, tror du, djerfva,
Att jag vill mitt folk förderfva?
Har du ej sett skogens syner
Gäcka förr den glade jägarn?
|129|Innan grytans stek du bryner,
Innan ölet jäst i bägarn,
Skall det byte du nu fällde,
Återkomma till mitt välde
Och få lif hos rätte egarn.
(Hon ger tecken åt Metsän piika, som blåser i pipan. De fallna djuren få lif och hoppa muntert omkring.)
JÄGARN.
O, du troll, med svek i fållen!
MIELIKKI.
O, du narr, som trodde trollen!
Mina djur af pilen blöda.
Kom, min lilla tjensteflicka,
Att med skogens honungsföda
De förskrämda vederqvicka.
(Metsän piika kringbjuder honungsskrinet.)
TAPIO.
Hvem vågar i aftonens strålande väckt
Den mäktige konungen gäcka,
Och skogarnas irrande, flygtiga slägt
Med pilar och båge förskräcka?
Är jag ej den väldige, som med min makt
Beherskar de ändlösa moarnas trakt
Så vida som furorna räcka?
(Man hör ett gny som af hagel och storm.)
|130|20 METSÄN PIIKA (uppstiger på ett berg för att lyssna och talar följande:konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat Herre konung, jag hör ett stort gny af hagel och storm. Jag ser mörkröda moln, upplysta af blixtar, framvälla genom rymderna och närma sig oss. Det är de kommande århundraden, som intåga i landet, kullstörta skogarna och jaga oss hädan. Herre konung, jag räds, att din makt är förbi.
22 MIELIKKI. Blås på din pipa och jaga framtiden bort!
24 METSÄN PIIKA. Drottning, jag blåser förgäfves och får ingen ton. Vår makt förmår intet mot framtiden. Ett nytt årtusende bryter fram. Låt oss fly!
(Alla församla sig kring Tapio och bereda sig till aftåg.)
TAPIO.
Än breder sig furornas rike så vidt
Kring Finlands omätliga fästen;
Än dånar ej yxan i skogarnas midt
Och härjar i örnarnas nästen.
Dock vet jag, den dag skall ock fylla sitt mått,
När plogarna plöja mitt grusade slott,
Och sågarna sluka upp resten.
Men aldrig skall Tapio, skogarnas kung,
Besegras af odlingens dvergar,
Okuflig han herskar i moarnas ljung
Och furornas tegar han bergar
|131|Han värmer med skogen det frysande land,
Han vattnar dess fält ifrån skogarnas rand,
Och bergen med grönska han färgar.
|1136|Nu lemna vi fältet åt kommande dag,
Om tusende år när det lider.
Om godt eller ondt då i landet är lag,
Det månde väl spörjas omsider.
Men bygger där kraft under furornas sus
Och strömmar från höjden ett himmelens ljus,
Står Finland i tidernas tider.
(Alla aftåga.)