En Julsaga.

Säg, kände du herr Hårdeman?

En ung och ståtlig man var han.

Han var förnäm, han hade guld,

Ett vackert hus, en maka huld;

5Hans Fritz och Alma voro två

Så älskeliga barn också.

Var han ej rik? Var han ej säll?

Åh ja. Och nu var juleqväll.

Men något, något fanns ändock,

10Som fattades för honom ock:

Han var så mätt i lyckans skrud,

Att han förglömt att söka Gud.

Med honom vid hans rika bord

Var icke Christus och Guds ord,

15Och ingen himlens engel satt

Vid detta bord i julenatt.

Blott Fritz och Alma hade hört

Den sagan, som så mången rört

I julens hyddor och palats,

20Den der om goda engelns plats.

– Ack, pappa, vore nu ej bäst

Den goda engeln be till gäst?

Då skrattade herr Hårdeman:

– Till nästa jul så bjudes han.

25Godt. Nu var ljus och barnafröjd,

Men var herr Hårdeman väl nöjd?

Ack, hjertat är ett sällsamt ting!

När man sig satte bordet kring,

Var allt så skönt och granen tänd,

30Men – gröten, gröten, den var bränd!

herr Hårdeman så snäft och torrt

Med rynkad panna sköt den bort.

Hans maka bad: min vän, förlåt!

Det händer så emellanåt.

35Och barnen bådo: pappa du,

Var glad, var icke ledsen nu!

Men han, hvad svar’te han dertill?

– Är det förgift man bjuda vill?

Det är ju riktigt synd och skam,

40Att sådan gröt man bjuder fram!

Hvad hände! Nästa juleqväll,

När ljusen tändes i hvart tjäll,

herr Hårdeman satt utan ljus

Allena i sitt mörka hus.

45Guld, helsa, ungdom funnos qvar,

Men ensam, ensam dock han var:

Hans maka sof i grafvens bo,

Hans barn gått hem till evig ro.

Och ensam vid sin stängda dörr

50Han bordet dukas såg som förr.

Nu var ju allt i bästa skick,

En vidbränd gröt han nu ej fick,

Men ack, nu brände den som glöd!

En älskad hand ej fatet bjöd,

55Ej fanns en makas hulda bön,

Ej barnafröjd, ej gran så grön.

Upp stod den rike mannen stum

Och bitter i sitt öde rum:

Tag bort den usla maten der!

60Sjufaldt förgiftad nu den är.

Hvar är mitt folk? Hvem utaf dem

Har dukat detta bord för fem?konsekvensändrat/normaliserat

Den skall få afsked för sitt nit:

Jag har ej bjudit gäster hit.

65En gammal tjenare steg fram:

Ack, herre, jag förgås af skam!

Förlåt mig, det ett misstag var,

Jag dukat som i fordna dar.

Vid bordet sutto fyra då;

70Men det kan icke jag förstå,

Att någon ann’, jag vet ej hvem,

Har dukat bordet nu för fem.

Låt vara! – sad’ herr Hårdeman;

Så underlig till mods blef han.

75Han satte sig vid bordets rand

Och stödde kinden mot sin hand,

Och vid han satt, begynte ren

Hans tårar droppa, en och en,

Från bistra ögat på hans kind,

80Till dess af gråt han var som blind.

Det stolta sinnet blef så sjukt,

Det hårda hjertat blef så mjukt;

Han mindes nu hur oförnöjd

Han varit med sin bästa fröjd

85Och hur dock allt förgängligt är,

Der icke Herren Gud är när

Och gjuter evighetens frid

I jordens korta glädjetid.

Så satt han länge, länge qvar.

90Då såg han upp, och se, då var

Vid bordet hvarje plats besatt!

Der log hans maka ömt och gladt,

Der lekte lilla Alma än,

Der satt hans lille Fritz igen.

95På sista platsen bland de fem

En skön Guds engel satt med dem.

Herr Hårdeman sitt öga ref:

Ack, Gudskelof, jag vaken blef!

En elak dröm jag hade visst,

100Jag drömt, att jag de kära mist.

– Men hör, nu klang så mild en röst,

Som icke kom från menskobröst;

Den sköne engelns röst det var,

Liksom en silfverklocka klar:

105– Min arma vän, du har ej drömt,

Du miste dem. Men har du glömt

Din förra jul, när du härnäst

Bad himlens engel till din gäst?

Se, jag har kommit, som du bjöd,

110Men före mig gick sorg och död,

För att du skulle helsa mig

Så rätt välkommen hem till dig.

Ty englarne från himmelen,

De komma ej till gäst hos den,

115Som i sitt hjertas öfvermod

Har glömt sin Gud och Fader god.

De komma blott till den, som här

Så ödmjuk i sitt hjerta är,

Att Herren Christus och Guds ord

120Med dem få sitta vid hans bord.

Se, derför Gud ditt hjerta böjt,

Som var så stolt och oförnöjdt.

Det är ej vrede, det är nåd,

För att från lyckans öfverdåd

125Du skulle kastas för Guds fot

Och taga så hans englar mot.

De hafva ju en hjertans fröjd,

När syndarn är till ånger böjd.

Och får jag blifva nu hos dig

130Med dessa tre, som följa mig,

Så vilja vi bli ständigt qvar,

I glädjens, som i sorgens dar.

Osynlige vi skola då

Beständigt vid din sida stå,

135Beständigt vaka för ditt väl

Och föra sist till Gud din själ.

– Den goda engeln slöt sitt ord.

herr Hårdeman satt vid sitt bord

Så sorgsen och så glad ändå;

140Men vid han tänkte än derpå

Och kände hvarje älskadt drag,

Så vexte uti fint behag

Små vingar på de fyra ren;

De smulto bort, som månens sken.

145Från denna stund herr Hårdeman

Blef god och ödmjuk, också han.

Han gaf de fattiga sitt gods

Och var dock rik och väl till mods,

Ja, mycket rikare än förr:

150Nu stod en engel vid hans dörr,

Nu var hans skatt i himmelen,

Och Gud hvar dag förökte den.

Väl hände stundom, när han såg

Små vackra barn med munter håg

155I fröjd kring julegranen stå,

Att han blef stum och sorgsen då;

Men sen bjöd han dem karamell

Och sade glad: vet’ ni, i qväll

Så dukas ju hos mig för fem!

160De komma nog, – och gissa hvem!