Rosenperlorna.

Min kloka syster knådar

I morteln, gissa hvad!

Jo, söndermalna trådar

Af röda rosenblad.

5Sen trillar hon i handen

Små perlor som en vals

Och träder dem på banden

Och bär dem på sin hals.

Hur näns hon göra illa

10Åt rosorna så der

Och till en deg dem trilla,

Som svart och klibbig är?

Jo, syster har den nåden

Att säga: perlorna,

15De lukta uppå tråden

Så innerligen bra.

Så kan hon bandet bära

I hela tjugu år,

Förutan att den kära

20Och vackra doft förgår.

När hon blir gammal gumma

Och alla rosor dött,

Då har hon än sin blomma,

Till perlor sönderstött.

25Ack, visst kan det så vara,

Att man har doften qvar;

Men rosen sjelf, den rara,

Den sköna, man ej har.

Kan hon med fröjd ej skådas,

30Fast hon är snart förbi?

Skall hon nödvändigt knådas,

För att odödlig bli?