Gossen från Brahestad.

1 Vet du hvad det är att försaka sig sjelf och att lefva för stora tankar? Jag vill säga dig det.

2 Det var engång en gosse i Brahestad. Han var åtta år gammal, frisk och stark, djerf och beslutsam. Der fanns ingen backe så brant, att han icke slant utför den på sina smidiga skidor. Der fanns intet träd så högt, att han icke klättrade i dess svigtande topp. Han samm som en fiskmås, han sprang som en ung fåle, han klängde som en ekorre. Han var lekens kung; ingen slog |417|en bättre lyra, ingen skjöt en säkrare pil. Föräldrar, syskon, kamrater, alla älskade honom. Ty han var lika god, som stark, lika lydig, som djerf. Han var i stånd att gå i elden för sina vänner, och om hans mor sagt till honom: August, i dag skall du läsa hela dagen, men du får ingen mat förrän i morgon! konsekvensändrat/normaliserat så hade han kysst hennes hand och svarat med sin glada, hurtiga min: gerna, mamma, efter du vill det!

3 Detta sade icke hans mor, men hon vande honom tidigt att försaka och lyda. Hade han en leksak, som han allramest tyckte om, så hände ibland, att han gerna gaf bort den. Var det något nöje, som han mycket fröjdat sig åt, så hände, att hans föräldrar sade: försök, om du kan, att umbära det! August svarade: jag vill försöka. Och det lyckades. Sådant är icke lätt, icke roligt, men deraf har man en vinning för hela lifvet. Ty i lifvet händer ofta, att man måste försaka|140| det man gerna vill, och se, då gäller det att kunna försaka med ett gladt och frimodigt hjerta.

4 Augusts föräldrar voro icke fattiga, icke rika, de hade hvad de behöfde och hade väl kunnat kläda sina barn så fint som andra, eller traktera dem ofta med efterrätter och sötsaker. Men de uppfostrade sina barn tarfligt och vid strängt arbete. Märk väl, att ingen stor man och ingen hjeltemodig qvinna blifvit uppfostrad i lättja, med grannlåt och sötsaker.

5 En dag ströfvade August med andra gossar ute på skogsbackarna invid staden och sprang med en pappersdrake. Det blåste starkt, draken flög högt, och ju högre han flög, desto stoltare var det. –konsekvensändrat/normaliserat O, den som kunde flyga så högt! tänkte August vid sig sjelf. –konsekvensändrat/normaliserat Det vore något, det, att strida så käckt emot stormen der högt i det blå, långt bort öfver länder och haf.

6 Så kommo de till några väderqvarnar på backen, och qvarnvingarna svängde med susande fart i den starka blåsten. –konsekvensändrat/normaliserat Se, det vore också något, att flyga med qvarnvingen, tänkte August, der han stod tätt bredvid och hörde vingarnas dån, när de skuro igenom den stormiga luften. En oförvägen lust kom öfver honom, han ville försöka ett rapp och grep stadigt med båda händerna i den stora qvarnvingen, just när den strök förbi ...

7 De andra gossarne skreko till, men August var redan högt i luften. Han var icke en af dem, som lätt släppa tag. Han följde med, som en hängande kardborre ... det såg för märkvärdigt och vådeligt ut! Men när qvarnvingen på detta sätt lyftat honom högst upp, så att han hängde rätt öfver qvarnen, stupade vingen i svängningen nedåt, och detta var August icke beredd uppå. Han förlorade handfästet och föll från en svindlande höjd mot den steniga backen, medan den stora qvarnvingen, obekymrad om hans öde, susade öfver honom och fortfor att svänga.

8 Kamraterne sprungo fram och trodde honom vara död. Men han lefde ännu, han hade endast afbrutit |141| båda armarna och bars i detta tillstånd hem till föräldrarna.

9 Du kan tänka dig deras häpnad. Båda armarna, det var en smäll! Om han också fick lefva, hvad gör man i lifvet utan armar? Åhja, man har exempel på krymplingar, som varit så olyckliga alltifrån födelsen och likväl hafva lärt sig konster, som visas för pengar ... men, men, en karl utan armar, det är dock något bedröfligt ... August såg sin älskade moder gråta, och hon gret ej för små smulor.

10 Detta gick honom mer till hjertat, än all hans egen smärta. Hans brutna armar värkte, som om de doppats i brinnande eld, men han tänkte icke derpå, han sade endast: förlåt mig, mamma! Och så log han, så godt han kunde, och tröstade modren: jag blir nog bra igen; jag skall vara tålig ...

11 De hade ingen läkare den tiden i staden och kallade på en förståndig gumma, som var van att bota sådana skador. Hon hopfogade de brutna armarna åter på rätt och lade spjelor omkring dem och linnebindlar derpå. Det var icke heller roligt, det tog grufveligt ondt, men August bet ihop tänderna, såg på sin mor och nickade åt henne: var icke rädd, nog blir det bra! – Se, så mycket hade han redan lärt af den stora konsten att glömma sig sjelf.

12 Och bra blef det, ty gossen var tålig, lydig och icke bortklemad. Redan om ett par veckor togos spjelorna bort, och sedan han ännu i två veckor varit tvungen att ligga alldeles stilla, kunde han småningom åter bruka armarna. Det var en snäll gumma, hans sköterska. Hon läkte så skickligt dessa två små armar, som engång skulle blifva så starka och utföra så tappra bedrifter i verlden, att man icke mer kunde se något fel uppå dem. Om hon lefvat, när den lille August sedan blef en berömd hjelte, skulle han säkert ha skickat åt henne någon af sina många ärofulla tapperhetsmedaljer, ty utan henne och utan armar hade han blifvit en krympling, förgäten och bragdlös i nordens enslighet.

13 Nu vexte han stor och stark och gick ut i verlden. Der var någonting mäktigt uti hans barm, som dref honom ut. Gud skapar icke alla menniskor lika i hågen. Somliga har han danat för lifvets stilla lycka, för hemmets lugn och det tysta arbetet; andra har han danat för lifvets stormar och några till kämpar för hela menskligheten. Men för Gud är det lika, hvilken väg man i lifvet går, allenast man går i Herrens fruktan rättskaffens genom verlden.

14 Den lille gossen, som nu blifvit stor och lärt många sköna kunskaper, drog ut att strida för frihet och rätt. I hans eget land bodde ett fritt folk, |419|som lefde i frid och endrägt under lagarnas skydd, men alla folk voro ej lika lyckliga. Flera förtrycktes af hårda beherrskare, som icke aktade lag och rätt; andra söndersleto hvarandra i inbördes krig. Den fordne gossen från norden tyckte sig ej kunna bättre bruka de nya armarna, än dermed, att han stred för de förtryckta på jorden. Han gick frivilligt i fejd för de svaga emot de starka; han blödde för dem i hundrade strider. Han kom till dem som en främling och blef deras egen. Finland var hans moder, Sverige hans fädernebygd, norden hans vagga, men vida verlden var hans stora fädernesland. Hvar god och rättskaffens menniska var hans broder och syster; hvar oskyldigt förtryckt var hans sjelfskrifna skyddsling; hvar högsint like hans vän och bundsförvandt.

15 Vår tid vet ingen tapprare hjelte, än denne gosse från norden. Hans lif var ett lif af idel sagor och hjeltebragder. Han fanns beständigt der faran var störst; många tusen stupade rundtomkring honom; han låg förblödd och halfdöd på de blodiga slagfälten; led ofta hunger och allt slags brist; var fången och öfvergifven, förföljd och plundrad, sjuk och förgäten. Han samm genom floder mellan flytande isstycken. Han klättrade öfver höga murar, bevuxna med törnen. Han stridde i nattens mörker, kringränd på alla sidor af fiender, som icke kände någon barmhertighet och som fingo betalning för deras fångars hufvuden. Nästan|143| alltid stridde han i sällskap med några få mot en stor öfvermakt och vann likväl ofta seger genom Guds bistånd och genom oförliknelig tapperhet. Stundom funnos förrädare bland hans egna stridskamrater, och när han, uttröttad af mödor, kastade sig om qvällen ned på den hårda marken med sin fältkappa under sig och himmelens klara stjernor öfver sig, nödgades han vaka med handen på svärdfästet, för att icke blifva dödad i sömnen. Dock bevarade Herren Gud honom underbart uti alla faror, och aldrig förlorade han sin glada förtröstan och sitt milda hjerta mot alla olyckliga. Han tjenade sig upp från simpel soldat till flera tusendes anförare, vann stor ära och många utmärkelser, men begärde aldrig mer för sig sjelf, än det allra nödvändigaste, och drog sig tillbaka från alla ärebetygelser. Hvad brydde han sig om att lysa för menniskor och att förhäfva sig öfver ett välförtjent rykte? Han stred ju icke för egen ära och egen vinning, han stred för friheten och för menskligheten; för deras seger ville han gerna förgäten dö.

16 När han i sju år kämpat under ett främmande namn för Greklands frihet och det gamla Grekland ändtligen afkastat turkarnes ok, sökte honom grekerne förgäfves öfver hela Europa, för att, till bevis på deras tacksamhet, erbjuda honom i deras land en stor jordegendom. Slutligen bortskänkte |420|de den åt en annan, när de icke annat visste, än att deras älskade kämpe längesedan var död. Men han lefde, blygsam och gömd, än i Sverige och Finland, än på en af Vestindiens öar. Han var fattig och mottog likväl ingen belöning. Han ville ej fläcka sitt höga mål och sitt tappra svärd med egen vinning af jordiska rikedomar.

17 Den lille gossen, som först kämpat mot väderqvarnen och sedan med eller mot halfva Europa, blef slutligen en grånad hjelte, som, trött af mödor och ärofulla sår, slöt sitt lif i ett fridfullt hem och gömdes till hvila uti den svenska fosterjorden. Få kände honom; ingen har någonsin hört honom omtala sina egna bragder. Och hvad allt hade han icke kunnat berätta,|144| om han ej skyggat tillbaka för eget lof och gifvit all ära åt Gud den högste, som ledsagat honom genom så många faror! Andra, som uträttat ganska litet i verlden, veta icke huru de skola framhålla sin egen person, sin ära och sin märkvärdighet; han, hvars bragder förvånat samtiden, gjorde allt hvad han förmådde, för att gömma sig sjelf i glömska. Derföre känner också verlden ganska litet af hans händelserika lif, och hans tappraste bragder äro kanhända för alltid förgätna. Men Gud känner hans redliga hjerta, hans fasta tro, och menniskor veta tillräckligt, för att hedra hans minne.

18 Hade Gud förunnat August Maximilian Myhrberg att strida för sitt fädernesland, såsom han stred för de förtryckta på jorden, så skulle han på sin tid haft endast en jemnlike, nemligen italienarnes Garibaldi. Nu stred han, länge okänd, namnlös, för mensklighetens rätt, för folkens frihet, och derföre står intet folk i tårar omkring hans graf. Men Finland, hans stora moder, och Sverige, hans faders hemland, skola i alla tider räkna honom bland sina tappraste hjeltar. Hans lif skall länge berättas som en saga vid vinterbrasan, till undran och häpnad för efterkommande slägten. Allt hos honom – hans mod, hans bedrifter, hans oegennytta, hans högsinta hjerta och framför allt hans sköna försakelse af sig sjelf – var stort och sagolikt, och derföre må hans stora saga äfven få plats bland dessa små.

19 Gosse i Finlands och Sveriges bygder, lär dig, som han, att strida för det rätta på jorden! Lär dig, som han, att försaka dig sjelf!