Bullerbasius.

1 Lasse var sex år och räckte Hilda nästan till näsan. Hilda var tio år och tyckte sig passa till moster åt Lasse. Båda gnabbades hela dagen och visste knappt huru mycket de höllo af hvarandra. Men de märkte det, när de voro skilda. När Hilda var borta i skolan, hade Lasse obeskrifligt ledsamt och gjorde den ena odygden efter den andra. Och när Lasse var rest med pappa till Forsa bruk, var Hilda hela veckan rådlös och visste ej hvad hon skulle göra, när Lasse var borta.

2 Hilda företog sig engång att föra en dagbok öfver Lasses odygder, i den berömvärda afsigten att vid passande tillfälle uppläsa för honom denna sköna förteckning. Hon räknade ut, att det skulle lända Lasse till mycken näpst och varnagel, så att han skulle riktigt blygas för sina dumheter.

3 En mulen dag före jul, när Hilda fått lof från skolan och Lasse varit mer än vanligt odygdig, sade Hilda till honom: Lasse, kom hit!

4 Lasse satt i en vrå och höll på att passa ihop ena bakbenet på sin trädhäst, som han nyss kört sönder, när hästen icke ville vara rätt qvick för lasset. Han var vid dåligt lynne och låtsade icke höra.

5 – Kom hit, så skall jag läsa något för dig, sade Hilda en smula illmarigt, ty hon hade just framtagit den märkvärdiga dagboken.

6 Lasse kom. Han tyckte om sagor, han som alla andra, och trodde kanhända, att Hilda ville läsa för honom om Lunkentus eller riddar Blåskägg.

7 – Sätt dig på pallen nu, och var tyst och beskedlig, så skall du få höra röfvaranföraren Bullerbasius Rummelfelts bedrifter och äfventyr.

8 Lasse satte sig beskedligt, och Hilda begynte ett företal:

9 Det var engång en röfvaranförare, som hette Bullerbasius och så vidare. Han hade en fé till gudmor, och efter han gjorde så mycket spektakel i verlden, måste hans gudmor inrätta en bok, der hon skref upp hvad han gjort. Den boken beslöt hon sedan att låta trycka i Stockholm, för att alla menniskor skulle få veta huru stygg och oförståndig Bullerbasius varit. Nu, ser du, har jag lånat gudmors bok, innan den skickas till Stockholm för att tryckas, och nu skall du få höra allt hvad Bullerbasius har att skämmas för.

10 Lasse spände upp sina öron. Aldrig hade han hört talas om en sådan röfvaranförare.

11 Hilda höll god min och läste ur dagboken:

12 Den 1 Januari. Bullerbasius begynte året med att sparka sönder sin säng, och när han steg upp, lade han sin ena strumpa i tvättfatet, för att få se om hon flöt på vattnet. Derpå kom mamma in – ty han hade en mamma – och |583|gaf honom en smäll med den våta strumpan. Var det ej väl förtjent?

13 Lasse såg förvånad ut och sade ingenting.

14 Den 6 Januari. Grå misse låg på mattan framför kakelugnen. Bullerbasius tog misse, stoppade henne i kakelugnen och stängde luckorna. Der hade ej varit eld sedan i går, men der var ännu glöd, och misse började hiskeligt jama. Pappa kom in – ty Bullerbasius hade också en pappa – befriade misse och befallte Bullerbasius att taga i handen ett glödande kol. Bullerbasius ville springa bort, men pappa lade ett kol i hans hand och lät honom helt litet bränna sig. Då skrek Bullerbasius ...

15 – Åhnej, inte skrek jag, sade Lasse.

16 – Här står, att Bullerbasius skrek.

17 Den 2 Februari. Gossarne voro i kälkbacken, och Bullerbasiusoriginal: Bullerbasins med. Då företog sig Bullerbasius att begrafva sin mössa i snön, så att hon icke hittades förrän nästa vår, när drifvorna smälte. Men efter han den gången förfrös sitt venstra öra, slapp han med en förmaning.

18 – När jag inte hittade mössan!

19 – Hör vidare! Den 20 Februari. Mamma hade ägg i en korg, som stod om vintern i förmaket, der ingen bodde och der det var lagom svalt. Bullerbasius hittade korgen under förmakssoffan och roade sig med att knacka det ena ägget emot det andra, så att de runno ut öfver det fina gröna öfvertåget på soffan. För den roligheten fick Bullerbasius arrest i skänken, men der hittade han en syltburk och tömde burken med fingrarna. För den saken fick han åter arrest i pappas rum, och der hölls han stilla.

20 Lasse skrattade, litet förlägen.

21 – Ja, var det icke en dum röfvaranförare? fortfor Hilda. –konsekvensändrat/normaliserat Hör nu vidare.

22 Den 7 Mars. Bullerbasius hade också en syster ...

23 – Som hette Hilda, inföll Lasse.

24 – Jag tror hon hette Melusina. Hon hade en utmärkt vacker och söt docka, som hade riktigt hår och riktiga ögon och hette Ellen. När Melusina var i skolan, tog Bullerbasius Ellen och petade sönder hennes ena öga, för att se hvad der var inuti. Sedan hängde han Ellen vid håret i spjällsnöret, för att hon skulle få gunga. När Melusina kom hem och såg Ellen stackare, begynte hon gråta.

25 Lasse blef röd i ansigtet och bultade hälarna på sina sneda stöflar mot golfvet.

26 Hilda fortfor: då började också Bullerbasius gråta, bad sin syster om förlåtelse och gaf sig ingen ro, förrän pappa låtit doktorn laga Ellens öga bra igen. Var det rätt, att han ångrade sig?

27 – Ja, se, men Ellen blef frisk igen, sade Lasse.

28 – Skada bara, att Bullerbasius hade så kort minne. En vecka derefter, den 14 Mars, skulle Bullerbasius gå ut på skidor och hade slarfvat bort sina ull|192|vantar. Då hittade han mammas fina hvita franska handskar, trädde dem på sina tassar och begaf sig ut i snödrifvorna. När han kom hem, stodo alla fingrarna ut genom ena handsken, och den andra hade han tappat i snön. Var det snällt?

29 – Jag frös om händerna.

30 – Mamma trätte, men Bullerbasius blef icke klokare. Den 1 April ville han skrämma gamla Kajsa. Då ställde han två stolar på hvarandra innanför salsdörren och på dem en pall och på pallen en blomkruka. I stället för Kajsa kom hofrådinnan Agander in genom dörren och hade så när dånat af förskräckelse, när stolarna ramlade och blomkrukan gick sönder. Då fick Bullerbasius åter arrest.

31 Den 20 April ville Bullerbasius försöka sin skicklighet som bågskytt och skjöt en pil in genom köksfönstret. Slapp med föreställning.

32 Den 2 Maj ryckte han stjerten af tuppen och blef straffad med en timmas arrest i hönshuset.

33 Den 4:de rodde han i ett degtråg ut på bäcken, stjelpte med tråget och blef våt öfver öronen.

34 Den 18:de fyllde han sin mössa med stenar och sänkte henne vid stranden, för att hon skulle bli tät som en vattenså.

35 Den 22:dra hade mamma sått ärter på morgonen, och om aftonen petade Bullerbasius upp en ärtsäng, för att se, om ärterna hade vuxit. Slapp med förmaning att icke vara så dum en annan gång. Den 23:dje slog han sönder en thekopp, stötte den sedan i en mortel och ville narra Kajsa, att det var socker.

36 Midsommardagen gjorde Bullerbasius så många dumheter, att de omöjligen kunna uppräknas ...

37 – Åhnej, sade Lasse. –konsekvensändrat/normaliserat Jag ref bara två hål på min tröja; ett stort och ett litet.

38 – Hör vidare, fortfor Hilda. Den 6 Juli gräfde han en grop i trädgården och lade i gropen pappas petschaft, mammas fingerborg, sex tallkottar och en groda. Derpå fyllde han gropen med sand. Det skulle föreställa en jordgömma. I hela huset blef ett sökande|193| efter petschaftet och fingerborgen, tilldess att Bullerbasius blef tagen i förhör som en misstänkt person. Då tillstod han, att han hade gräft ned en skatt, och blef afstraffad med en lagom luggis. Var det rättvist?

39 – Men jag ljög inte, sade Lasse.

40 – Fy! Skulle han ännu dertill ljuga? Bullerbasius hade ändå liksom ondt samvete, ty han höll sig hela eftermiddagen undan i granngården. Således var hans straff rättvist. Den 28 Juli gick han på styltor, snafvade och föll raklång midti gurkorna i en driftbänk. Den 30:dekonsekvensändrat/normaliserat gick han utan lof till stranden, skjöt ut båten och ville ro. Men det blåste hårdt, och vår gode man dref till sjös. Då begynte han skrika på hjelp.

41 – Nog hade jag orkat ro, ser du, men årarna voro för långa.

42 – Och roddaren var för kort. Då rodde Matts ut med storbåten och förde gynnaren i land. Bullerbasius blef straffad med sin egen förskräckelse. Dagen derefter red han på skällkuddan, föll af och stötte ett hål i hufvudet.

43 – Jag har ridit på många hästar!

44 – Det är möjligt, fortfor Hilda. Den 11 Augusti ville Bullerbasius också rida på stallgumsen Pelle. Men Pelle fann sig mankerad och tog sig före att bucka. Bullerbasius tog till flykten och Pelle efter. Slutligen råkade båda i krakel vid stallväggen, och hade ej Kajsa råkat komma med mjölkstäfvan från fähuset, så hade der blifvit ett stort nederlag.

45 – Jag slog honom, ja, jag slog honom så ...

46 – Här står att Bullerbasius slog Pelle i tankarna, men i verkligheten skrek han: söta Kajsa, kom och hjelp mig!

47 – Se, när käppen gick sönder!

48 – Nå, vidare. Den 19 Augusti åt Bullerbasius sig sjuk af halfmogna stickelbär. Den 22:drakonsekvensändrat/normaliserat kastade han sönder qvarnflaggan. Den 29:dekonsekvensändrat/normaliserat lade han Ellen att simma i bäcken. Den 30:dekonsekvensändrat/normaliserat plumsade han sjelf dit. Den 4 September ritade Bullerbasius magister Lång|194|mans porträtt med kol på den nyss hvitlimmade kakelugnen i kökskammaren. För den saken vankades arrest.

49 – Ja, men jag klef ut genom fönstret, invände Lasse.

50 – Och derpå fick Bullerbasiusoriginal: Bullelbasius arrest i vindskammaren, der han lät bli att klifva ut genom fönstret. Den 18 September var lingonplockning i skogen, och Bullerbasius sprang efter en ekorre, till dess han föll in i ett kärr. Der miste han ena stöfveln och förderfvade sina nya byxor. Den 20:dekonsekvensändrat/normaliserat tog han upp potäter och högg sig med gräftan i benet. Den 24:dekonsekvensändrat/normaliserat föll han ned från en rönn.

51 Den 4 Oktober sprang han genom alla rum med sina smutsiga stöflar, för att söka sin mössa, och fann henne i vedlåren, der han gömt henne full med sand. Den 8:dekonsekvensändrat/normaliserat kom han hem med famnen full af rofvor, som han fått af en gosse, och dem hade gossen stulit.

52 – Inte visste jag det, sade Lasse.

53 – Nej, han visste det icke, och derför blef han ej straffad. Men han måste sjelf bära rofvorna tillbaka till Nygård, derifrån de voro stulna. Den 16:dekonsekvensändrat/normaliserat |586|smakade han af snålhet på en flaska anilin och blef fasligt sjuk. Den 17:dekonsekvensändrat/normaliserat var han åter så karl igen, att kan kunde slå spikar genom hålen i mammas messingssil. Silen blef förderfvad, och för att ej göra samma dumhet om igen, företog sig vår gode man den 18:dekonsekvensändrat/normaliserat, att kila in en plugg i pipen på kaffepannan. Den 29:dekonsekvensändrat/normaliserat roade han sig med att tända eld i Kajsas linflaga, medan hon spann, för hvilket nöje han åter fick luggis. Den 3 November smög han sig utan lof på skrinnisen och drog upp en annan gosse, som plumsat in. För detta fick Bullerbasius först arrest och sedan en torta.

54 – Jag fick beröm också, invände Lasse stolt.

55 – Man gör ej en god gerning för tortor och beröm, sade Hilda. –konsekvensändrat/normaliserat Värre var det den konsekvensändrat/normaliserat4:de December. Då kom Bullerbasius i träta med Nygårdsgossarne om en stor raritet, som de hittat i stallet, och det var|195| ett dödt möss. Bullerbasius slog med sin käpp Calle Nygård en stor blånad öfver ögat, och Calle Nygård var mindre än han. För detta skulle Bullerbasius bedja Calle om förlåtelse, men han ville icke.

56 – Det var Calle, som först slog mig, sade Lasse.

57 – Ja, men Calle var bara fyra år, och Bullerbasius sex. Fy stora skammen, att slå en så liten gosse! Och när Bullerbasius icke ville bedja om förlåtelse, fick han ris af pappa. Det var första gången på hela året. Bullerbasius måste bedja om förlåtelse, men då kom det värsta. Han bad med munnen, men ej med sitt hjerta. Några dagar derefter, när gossarne snöbollades, kramade Bullerbasius en boll mycket hård och kastade den på Calle. Bollen träffade Calle på kinden, och kinden svall upp. Hvad kallar man sådant?

58 Lasse teg.

59 – Det kallar man hämd, och hämd är, näst otack och falskhet, det allrastyggaste, som finns i en menniskas hjerta. En hämdlysten menniska är Guds fiende, och alla englar i himmelen gråta öfver en sådan. Huru kan en sådan menniska någonsin ha en rätt glädje och frid i sitt samvete?

60 Lasse bet ihop tänderna och gjorde en förunderlig grimas, för att hålla mot tårarna. Om en liten stund steg han upp från pallen och gick bort, utan att säga ett ord.

61 Hilda kände sin kära broder och låtsade icke märka grimasen, ej heller bad hon honom bli qvar. Om en half timma kom Lasse åter, strålande af förnöjelse. Hvar har du varit? frågade Hilda.

62 – Det var så, sade Lasse, litet förlägen, –konsekvensändrat/normaliserat att ... du mins ju min kälke, som jag fick till julklapp sista jul. Moppe heter han, och en så snäll kälke finns ej, som Moppe.

63 – Ja, sade Hilda, –konsekvensändrat/normaliserat jag mins att du håller af Moppe mer än Matts håller |587|af vår bästa häst, och du skryter alltid, att ingen har en så bra kälke.

64 – Nu har jag gifvit Moppe åt Calle Nygård. Han blef så glad, vet du, ja så glad, ja så glad, att du kan inte tänka huru rysligt glad han blef!

65 – Än du då, Lasse? –konsekvensändrat/normaliserat Blef inte du också glad?

66 – Ja, vet du, Hilda, jag har varit så ledsen för det döda mösset, och så ond har jag varit allt sedan dess, och så tråkigt har det varit ... och när du berättade om huru Guds englar gråta, då var det som ville jag gråta med ... och så gick jag till Calle, ser du ... och nu är det bra igen, nu är jag så rysligt glad, vet du, att nu först skall det bli riktigt roligt i jul.

67 Hilda föll Lasse om halsen och kysste honom och dansade sju hvarf omkring med honom. –konsekvensändrat/normaliserat Vet du hvad? sade hon. –konsekvensändrat/normaliserat När nu féen, som är gudmor åt Bullerbasius, skickar sin dagbok att tryckas i Stockholm, så bedja vi henne att också omtala det döda mösset. Den historien var både det dummaste och det klokaste Bullerbasius gjort på hela året.

68 – Bed henne också tala om Melusina! För att, ser du, om inte Melusina varit, så hade Bullerbasius varit en riktig kanalje.

69 – Åh, inte är det så farligt med Bullerbasius! Han illfänas emellanåt, men Gud har gifvit honom ett ärligt hjerta; nog blir det karl af honom. Och så var det med den röfvaranföraren.