Walters tredje äfventyr, som hände, när Walter slog trissa

[13]

Walters tredje äfventyr,

som hände, när Walter slog trissa.

1 Nu blef det vår, och vägarna begynte torka. Der var för vått på ängen ännu, så att man ej kunde slå boll. Klips, klaps lät det under pojkarnes stöflar, när de sprungo vid dikeskanterna. Men på andra sidan om grinden var vägen så slät som ett golf, och der brukade alla raska gossar slå trissa om lördagsqvällarna.

2 Jag vet ej om du sett någon god trissa? Hon kan vara stor eller liten, huru man vill, men hon bör vara af sådant träd, som icke fort spricker, och hon bör vara cirkelrund och mycket jemn i kanterna, annars löper hon på sned, och då far hon till skogs. Hon får ej vara för lätt, ty då stadnar hon fort, eller trillar i diket; men hon får ej heller vara för tung, ty då rår ingen med henne. Och när man ser henne trilla, så trillar hon med två slags rörelse på engång: först vänder hon sig kring sin axel, likasom vagnshjulet, och så löper hon, som hjulet, tillika framåt, så att för hvar gång hon vändt sig ett hvarf omkring, har hon lupit ett lika långt stycke framåt, som längden af ett band, hvilket räcker jemnt ett hvarf omkring henne. Det var engång en urmakare, som ville veta precis huru lång väg han for. Då gjorde han en sådan inrättning på sitt kärrhjul, att för hvar gång det vände sig omkring, knäppte det i en stålfjäder. Fjädern satte ett ur i rörelse, och för hvar gång fjädern knäppte, gick uret en sekund framåt. Nu visste|14| urmakaren, att hans kärrhjul var fem alnar i omkrets, och han visste, att der gå 18 000konsekvensändrat/normaliserat alnar på en svensk mil. När han kom fram dit han skulle, fann han, att visaren på uret gått en timma och 50 minuter framåt. Huru många gånger hade då hjulet vändt sig omkring? Och huru lång väg hade urmakaren rest?

3 Af allting kan man lära sig något. Till och med af en trissa.

4 Walter hade en trissa af björkrot eller masur, som är hård och tung, och |336|bättre virke kan man ej få till trissor. Jonas hade skurit henne efter cirkelmått, alldeles rund och slät, så att hon blänkte. Det var en bra trissa, det sjöng efter henne, när Walter kastade. Huj, sade trissan, och så flög hon af långs vägen, så att man knappast såg henne! Efteråt roade sig Walter att mäta huru långt hon for i ett enda rapp, och han fann att hon gick 160 alnar, innan hon stadnade. Nu visste han att trissan var två qvarter, eller en half aln, i omkrets. Huru många gånger hade trissan då vändt sig omkring?

5 En så god trissa fanns ej i hela byn. Walter gaf henne ett namn och kallade henne Kurre. En gång drömde Walter, att han kastade Kurre med en förskräckelig fart, och Kurre trillade rundtomkring jorden till hans fötter tillbaka. Jag vill se, hvem som gör efter ett sådant konststycke.

6 En annan gång drömde Walter, att han kastade sin trissa högt upp i luften, ja så högt, att hon ej mera drogs af tyngdlagarna till jorden, utan begynte surra i cirkel omkring vår planet, likasom månan gör, och så kikade menniskorna på henne ifrån jorden och undrade hvad Kurre månde vara för en besynnerlig himlakropp.

7 Men nu var ej tid att drömma, ty alla gossarne vore redan med sina trissor på vägen, och Walter hade blifvit efter, för att skomakaren tog mått af honom till nya stöflar. När detta var gjordt, tog Walter till fötter. Det var så vackert derborta i skogsbrynet, der vägen krökte sig bakom grinden. Granarne stodo|15| der med sina mörka lummiga grenar och sågo på barnens lekar och myggornas dans i aftonsolen. Björkarne stodo der i sin späda, vårliga barndom, när deras löf ej voro mycket större än mössöron, och deras fina grenar svigtade för hvar gång bofinken eller rödstjerten qvittrande satte sig på dem. Ej långt ifrån vägen var en myrstack i skogsbrynet, och de små bruna myrorna släpade nytt virke till sina kamrar och salar, beto i hvar sitt barrstrå och drogo af alla krafter sitt lass baklänges, tilldess att kamraterna kommo att hjelpa dem. Skogvaktarens stuga stod också nära intill, och hans två små flickor, som brukade öppna grinden åt resande, hade nu satt sig på en sten, för att se på gossarne, och den större af flickorna hade hittat en rifva full med tranbär i skogen och ville gerna sälja dem, men satt och gömde dem under förklädet, för att ej de snåla gossarne skulle få se dem och äta upp alla bären.

8 När Walter kom, hade hans parti redan blifvit tillbakadrifvet nästan ända till grinden, som var det sista målet ditåt, och det ansågs för en stor skam. Ty när man slår trissa, dela sig gossarne uti två partier, som försöka att drifva hvarandra tillbaka och sjelfva gå framåt. Merändels går då så till, att när ena partiet kastar trissan, motar andra partiet henne med sina sälgträn eller käppar och försöker att slå henne tillbaka så långt som möjligt. Allteftersom |337|trissan då drifves fram eller tillbaka, följer det partiet, som slår henne, med och vinner lika lång väg som hon. Men när trissan blir liggande på sidan, ropas det: trissan är död!konsekvensändrat/normaliserat och då får ingen mera slå henne, innan hon kastas ånyo.

9 Nu voro gossarne delade, som vanligt, i kristne och hedningar, och Walter hörde, skam att säga, till hedningarne. Men desse voro nu nära att lida ett stort nederlag. När Walter kom, blef der strax ett rop, att nu dugde ingen annan trissa, än Kurre. –konsekvensändrat/normaliserat Vänta! ropade Walter, makade trissan jemnt mellan högra tummen, pekfingret och långfingret, höjde armen och ka|16|stade med hela sin styrka. Som en pil surrade Kurre långs vägen, de kristne försökte att slå emot, men Kurre hoppade öfver deras käppar, långt, långt framåt, och det var omöjligt att hejda henne. De kristne blefvo nu i sin tur tillbakadrifne, hedningarne upphöjde segerrop, och Walter såg sig omkring som Cæsar i slaget vid Pharsalus. Han var icke litet stolt öfver sin Kurre.

10 De kristne försökte nu att kasta sin trissa och taga sina förlorade länder igen. Men det lyckades illa, deras trissa slogs tillbaka, de drefvos än längre bort, nära en fjerdedels mil, och voro ej mera långt från den andra grinden. Hade hedningarne drifvit dem dit, så hade det varit slut med de kristne.

11 –konsekvensändrat/normaliserat Akta, der kommer en vagn! skrek en af hedningarne. Men Walter hörde ingenting, såg ingenting och tänkte ingenting annat, än huru han skulle drifva de kristne till grinden. Då slungade han trissan med en förskräckelig fart, hon stötte mot en sten, hoppade högt upp, föll rakt in i vagnen mellan landshöfdingen och hans fru, som åkte deruti, och mellan dem satt en liten flicka vid namn Adele och en liten knähund vid namn Moppe, och Kurre slog Moppe i hufvudet, så att Moppe gäspade litet, sträckte ut benen och var död på fläcken.

12 Nu höll vagnen stilla, landshöfdingen tittade ut med bister uppsyn och ropade: hvad är det för en lymmel, som kastar sin trissa in i min vagn?

13 För att säga rena sanningen, blef Walter så häpen i första rappet, att han sprang till skogs. Men när han hörde landshöfdingen träta på hans kamrater och hota dem med risbastu och arrest, grep honom samvetet, och han kröp fram igen, gick till vagnen och sade: nog var det jag, som kastade trissan. Var så god och gif Kurre tillbaka!

14 – Jaså, var det du, din klippare? sade landshöfdingen. –konsekvensändrat/normaliserat Stig då upp i vagnen, så skall du få göra Kurre sällskap!

15 Der hjelpte intet prut, Walter måste upp i vag|17|nen, och den lilla flickan gret öfver Moppe, och Walter gret öfver Kurre, och skogvaktarens barn nego förgäfves med sina tranbär vid grinden, och kristne och hedningar stodo rådville, och kusken smällde hästarna, och så bar det af till staden. När de kommo till staden, sade landshöfdingen: för pojken och hans Kurre till kurran!

|338|

16 – Söta herr landshöfding, bad Walter, –konsekvensändrat/normaliserat för mig icke till kurran! Der sitter en tjuf med jernbojor på armarna; jag är rädd att han stjäl min Kurre.

17 – Nej, för honom icke till kurran, bad den lilla Adele. –konsekvensändrat/normaliserat Jag förlåter honom allt; han har ej menat så illa.

18 – Nå, efter du ber för honom, sade landshöfdingen, –konsekvensändrat/normaliserat och efter han sjelf har bekännt sitt fel, vill jag förlåta honom. Men sin trissa får han ej mera tillbaka, hon skall begrafvas bredvid Moppe uti vår trädgård, och så blir det trissan, som dömes till döden, efter det är hon, som slagit Moppe ihjäl.

19 Sagdt och gjordt. Walter slapp lös och gret bitterligen öfver sin trissa, tilldess att Jonas lofvade göra honom en ny. Det var likväl bättre, än att sitta med tjufven i kurran. Och lilla Adele lät gräfva en graf åt Moppe i trädgården, och der begrofs äfven Kurre. Och Walter och landshöfdingens Adele blefvo så goda vänner, att de tillsammans gjorde följande grafskrift, som höggs in i en sten öfver grafven i trädgården:

20 HÄR. HVILA. MOPPE. OCH. KURRE. EN. SÅ. SNÄLL. HUND. OCH. EN. SÅ. PRÄKTIG. TRISSA. FINNAS. EI. MERA. I. VERLDEN.

21 Och så planterade Walter och Adele blommor på grafven. Och myrorna från skogen kommo dit för att läsa inskriften, och myggorna dansade alla qvällar fandango öfver Moppes och Kurres graf i solskenet.