1 Man ser en grön äng nedanför ett berg och en tallbacke ej långt från sjön. Här uppträda féen Tusenskön, lille Carl, många blommor, några träd, en mosse, en ormbunke, en mullvad, en gök, en bofink, en groda, berget, jorden, luften, vattnet och elden. Det är tidigt en vårmorgon. Alla blommorna bära kransar, träden och elementerna kronor på hufvudet.konsekvensändrat/normaliserat
BLOMMORNA SJUNGA:*»konsekvensändrat/normaliseratÄngsblommornas visakonsekvensändrat/normaliserat».konsekvensändrat/normaliseratLäsning för Barn, 4:de boken, melodi af Richard Norénkonsekvensändrat/normaliserat.
Vi äro så blyga, vi äro så små,
Vår Fader i himlen, han ser oss ändå.
|225||762|
Vi kläda hans ängar, vi pryda hans dal,
Vi möja hans grönskande midsommarsal.
Och aldrig vi spinna och väfva och sy,
Och dock är vår klädning beständigt så ny.
Så klädd var kung Salomo icke ändå,
Som en af oss små, dem man trampar uppå.
GÖKEN.
Solen upp ur hafvet går,
Kucku!
Daggen stänker skog och snår
Kucku!
Morgonluft i verlden susar,
Vakna, äng, som oss förtjusar,
Vakna upp till sol och vår!
Kucku!
6 SIPPAN, anemonespråk: latin (torkar sömnen ur ögat).
Jag är munter, som du ser.
8 VIOLA (gäspar).
Gerna sof jag litet mer.
10 GALANT (en gosse).
Midt i natten han oss väcker
Ur vår allrabästa blund.
GULLVIFVAN, primulaspråk: latin.
Ack, du latmask! Dagen bräcker.
Morgonstund har guld i mund.
DUFKULLAN, trientalisspråk: latin.
Hvem är det, som nalkas der?
ÄNGSNEJLIKAN, dianthusspråk: latin.
Det den lille gossen är,
|763|
Som ju hvarje blomma känner;
Han är en af våra vänner.
|226|
NÄSSLAN, urticaspråk: latin.
Honom jag visst aldrig bränner.
16 KARDBORREN, arctiumspråk: latin (en gosse).
Aldrig jag hans tröja stack.
GERANIUMspråk: latin.
Hvad är det för löjligt snack?
Liksom ville vi ej alla
Honom strax om halsen falla!
FÖRGÄT-MIG-EJ, myosotisspråk: latin.
Hvad du talar vackert! Ack,
Månn’ han hunnit mig förgäta?
20 SVÄRDSLILJAN, irisspråk: latin (en gosse).
Man skall se de börja träta!
SMULTRONBLOMMAN, fragariaspråk: latin.
Mig så får han gerna äta,
När jag blir ett rödlätt bär.
BLÅBÄRET, vacciniumspråk: latin.
Mig också, när blå jag är.
VALERIANAspråk: latin.
Kära, gör dig ej besvär!
Jag hört honom säga ofta
Han begär blott dem, som dofta.
STJERNBLOMMAN, stellariaspråk: latin.
Ingen träta! Han är här!
(Lille Carl inträder, bärande under armen en bok.)
(konsekvensändrat/normaliseratCarl inträder, ledande vid handen Linnea, båda med kransar på hufvudet.)konsekvensändrat/normaliserat
ANEMONEspråk: latin.
Hör, hvad säger han?
116 CARL (till Linnea).
Du frågar
Hvarför jag har dig så kär.
För att du så liten är,
För att ödmjuk, ren och skär,
Knappt din blick du höja vågar
Från den tufva, som dig bär.
Vet du, att en bok jag äger
Med så sköna, visa ord,
|237|
Och den goda boken säger,
Att den minste på vår jord
Skall en gång som englars like
Blifva störst uti Guds rike ...
Men se här vårt blomsterbord!
TUSENSKÖN.
Liten pilt från menskors salar,
Hur kom du i dessa dalar?
Som en fågel, dömd att tråna
Längtansfull i stängda buren,
Fick en frihetsdag du låna
Och flög lycklig i naturen.
Se, det minsta blad dig känner,
Nu är du bland slägt och vänner.
Fader din är skogen dyster,
Ängen är din sköna moder,
Bäcken är din glade broder,
Och hvar blomma är din syster.
|775|
Men långt bortom ängens dike,
Bortom skogens dunkla ränder,
Bortom berg och haf och länder
Är förutan gräns och like
Verlden all ditt kungarike.
119 CARL. Nej, vänta litet, Tusenskön; hvad är det du säger? Vet du icke, att jag i skolan anses för dum?
TUSENSKÖN.
Nutids frö är framtids fura,
Liten slef skall fästen mura.
Ej ett lingon, glömdt i ljungen,
Är så trampadt och förnedradt;
Ej ett diadem för kungen
Skall en dag så högt bli hedradt.
|238|
122 CARL. Du pratar, Bellis. Du tror dig veta mer än andra, för att du har så många knappar, men de äro alla hopvuxna.
TUSENSKÖN.
Du, som Mästaren derofvan
Sändt att städa sitt gemak,
Du, som han skänkt siargåfvan
I naturens bivuak,
Hur vi längtat efter dig!
O, hur slägte efter slägte
Ängens barn, dem solen väckte,
Väntat spåret af din stig,
Frågat hvarje vår, som bräckte,
Hvarje höst, som solen släckte,
Kommer han ej än till mig?
De ha vissnat och förbleknat,
De ha födts på nytt och räknat
Timmarna, till dess du kom.
Nu så se bland oss dig om,
Unna oss i dag den sköna
Fröjd, som skall vår väntan löna,
Att med berg och skog och ljung
Här i oskuld få dig kröna
Till naturens barnakung!
|776|
CARL.
Bellis, har du läst bibeln?
BELLIS.
I naturens bok vi lära
Visa ord om Herrens ära.
CARL.
Så vill jag läsa för eder det skrifna ordet.
|239|
TUSENSKÖN.
Läs! Vi dricka dina ord.
Arlaregn på törstig jord!
129 CARL (läser). »Och Gud sade: bäre jorden gräs och örter, som frö hafva, och fruktsamma träd, att hvart och ett bär frukt efter sin art och hafver sitt eget frö i sig sjelf på jorden. Och det skedde så. Och jorden bar gräs och örter, som frö hade, hvart efter sin art, och träd, som frukt buro och hade sitt eget frö i sig sjelfva, hvart efter sin art. Och Gud såg, att det var godt. Och vardt afton och morgon den tredje dagen» ... Förstå ni nu hvem det är, som ni väntat?
TUSENSKÖN.
Nu förstå vi, att vi alla
Väntat, slägte efter slägte,
Honom, som till lif oss väckte,
Honom, som vi Fader kalla,
Honom, som har allt förmått
Och som skapat allt så godt.
Nu förstå vi: i Guds Eden
Fanns ej sorgen, synden, vreden,
Intet ondt fick oss bedröfva,
Ingen höst vår glädje röfva,
Ingen vinter snöa sängen,
Ingen lie meja ängen,
Intet hagel ned oss böja,
När Guds sommarsal vi möja.
|777|
CARL.
Och när Han, som I förbiden,
När det godas ursprungskälla
Kommer efter pröfningstiden
Att allt döma, vedergälla,
|240|
Se, då skall Han återställa
Den så länge sörjda friden,
Då så skola alla väsen,
Menskan, djuret, blomman, gräsen,
Allt i tingens stora kedja
Varda nya, goda, rena,
Att i oskuld Honom tjena
Och sin Skapare tillbedja.
ALLA BLOMMORNA.
Amen.
CARL.
O, du vackra äng, du unga,
Länge har din fagra blomma
Prisat Gud med dofter stumma
Och med tusen fåglars tunga.
Länge har du, omedveten,
Blyg, försakande, förgäten
Vittnat om Guds allmakts under
I din korta fägrings stunder.
I naturens stora kyrka
Fick din Skapare du dyrka,
Och hans bibel låg om dagen
För ditt öga vidt uppslagen
Öfver land och luft och vatten,
Men i stjernors skrift om natten.
Nu, min äng, rätt ljuft dig sira,
Dina bästa kransar vira,
Ty nu vill dig Gud belöna,
Nu får du hans söndag fira
Med hans skrifna ord, det sköna,
|778|
Nu vet du din Konungs spira,
Nu vet du hvem du bör kröna!
|241|
ALLA BLOMMORNA.
Amen.
(konsekvensändrat/normaliseratFörst Carl, sedan alla blommorna lyfta sina kransar af hufvudet, nedlägga dem på marken och knäppa sina händer. Träden nedlägga sina kronor och böja sig.)konsekvensändrat/normaliserat
CARL.
Om jag vore på marken en ört sen i går
Och i morgon jag vissnade bort
Och mitt lif vor’ en dag i den grönskande vår
Så osägeligt skön och så kort,
Och jag visste ej mer,
Än att himlen mig ser
Och att jorden beredde min skrud,
Se, jag visste dock råd
Att tillbedja din nåd
Och att göra din vilja, min Gud!
O, min Fader, din makt är så stor och så vis,
Och du bär både himlar och jord;
Men det ringaste frö måste vittna ditt pris
Och det minsta förkunna ditt ord.
Se, jag stoft, som förgår,
När jag letar ditt spår
Och utstakar din lönnliga stig,
Bär jag, stark i ditt namn,
Hela verlden i famn
Och jag helgar den ordnad åt dig.
Nu, allsmäktige Gud, se de svaga och små!
För din thron sina kransar de lagt.
Som en doft de förgås, men du hör dem ändå,
När de prisa din eviga makt.
|242|
O, min Gud, du är stark
I de blomster på mark,
|779|
Du är mäktig i ringaste flarn;
Så förklara ditt namn,
Var vårt fäste och hamn,
Tag emot dina fattiga barn!
(konsekvensändrat/normaliseratCarl står omgifven af alla blommorna. Linnea lutar sig mot hans bröst. Solen skiner klar, och blommorna dofta.)konsekvensändrat/normaliserat
*»konsekvensändrat/normaliseratÄngsblommornas visakonsekvensändrat/normaliserat».konsekvensändrat/normaliseratLäsning för Barn, 4:de boken, melodi af Richard Norénkonsekvensändrat/normaliserat.
Kommentar
Kommentar
Pjäsen är en hommage till Carl von Linné (1707–1778) som Topelius beundrade stort (jfr Laurent 1947, s. 181, 183). Som ofta i Läsning för barn presenteras berömda personer som barn (Fredrika Bremer, Elias Lönnrot, Agricola m.fl.) och genom identifikation gestaltar Topelius moraliska förebilder.
Topelius meddelar själv i ett brev till poeten och vännen Herman Sätherberg (1812–1897; 17/1 1884) att han stulit »en liten reminiscens» från hans diktverk Blomsterkonungen. Bilder ur Linnés liv (1879). Överensstämmelser mellan verken finns i bl.a. beskrivningen av huvudpersonen, som enligt lärarna lider av dåligt läshuvud, samt att Linnean bland blommorna har en speciell position och att det heliga finns i naturen. Tanken att naturen är en bibel där Gud uppenbarar sin rikedom och skönhet kan också läsas i Linnés naturfilosofi och i flera verk av Topelius.
Topelius presenterar Linné också i Fältskärns berättelser (ZTS VII, s. 1158 f.) och i Naturens Bok (ZTS XVII, s. 74 f.), dessutom nämns Linné ofta i universitetsföreläsningarna (t.ex. ZTS XV, »Tjugufemte Föreläsningen 5/4 66»).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
1 elementerna formvariant av elementen.
2 möja formvariant av maja; pryda med lövruskor och blommor.
3 Så klädd var kung Salomo [...] dem man trampar uppå. Jfr Matt. 6:29.
plär formvariant av plägar; brukar.
34 LEJONTAND maskrosen Taraxacum klassificerades tidigare under släktet Leontodon, numera vetenskapligt namn på fibblor.
ottesången morgongudstjänsten.
stången såstång: bärstång för större kärl (såar), lång nog att kunna bäras på axlarna av två personer.
skalk filur, skälm.
Floras dag Linnés födelsedag den 13 maj firades som Floradagen bl.a. av studenterna i Helsingfors. Så småningom ersattes majfesttraditionen av första maj-firandet.
låts låtsas.
sprätta stoltsera, pråla.
fiken ivrig.
Fader din är skogen dyster, [...] Och hvar blomma är din syster. Motsvarande släktskapskonstruktioner använder Topelius i »På Roines strand» samt i »Vårens saga» och »Julgranen» (ZTS II, s. 141, komm. s. 456 f.).
bivuak bivack, nattläger.
129 »Och Gud sade: bäre jorden gräs [...] morgon den tredje dagen» 1 Mos. 1:11–13.
sängen trädgårdslandet.
förbiden inväntar.
Bibliografi
Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 147, 181, 183, 213; Topelius, Konstnärsbrev II 1960, s. 238; Topelius, Naturens Bok och Boken om Vårt Land, ZTS XVII 2017, s. 74 f.; Topelius, Föreläsningar i geografi och historia, ZTS XV 2017/2020; Topelius, Fältskärns berättelser, ZTS VII 2018, s. 1158 f.; Topelius, Nya blad och Ljung, ZTS II 2019, s. 141, komm. s. 456 f.
Ängens Söndagsmorgon.
(Sommarlek.)
1 Man ser en grön äng nedanför ett berg och en tallbacke ej långt från sjön. Här uppträda féen Tusenskön, lille Carl, många blommor, några träd, en mosse, en ormbunke, en mullvad, en gök, en bofink, en groda, berget, jorden, luften, vattnet och elden. Det är tidigt en vårmorgon. Alla blommorna bära kransar, träden och elementerna kronor på hufvudet.konsekvensändrat/normaliserat
BLOMMORNA SJUNGA:*»konsekvensändrat/normaliseratÄngsblommornas visakonsekvensändrat/normaliserat».konsekvensändrat/normaliserat Läsning för Barn, 4:de boken, melodi af Richard Norénkonsekvensändrat/normaliserat.
Vi äro så blyga, vi äro så små,
Vår Fader i himlen, han ser oss ändå.
|225||762|Vi kläda hans ängar, vi pryda hans dal,
Vi möja hans grönskande midsommarsal.
Och aldrig vi spinna och väfva och sy,
Och dock är vår klädning beständigt så ny.
Så klädd var kung Salomo icke ändå,
Som en af oss små, dem man trampar uppå.
GÖKEN.
Solen upp ur hafvet går,
Kucku!
Daggen stänker skog och snår
Kucku!
Morgonluft i verlden susar,
Vakna, äng, som oss förtjusar,
Vakna upp till sol och vår!
Kucku!
6 SIPPAN, anemonespråk: latin (torkar sömnen ur ögat).
Jag är munter, som du ser.
8 VIOLA (gäspar).
Gerna sof jag litet mer.
10 GALANT (en gosse).
Midt i natten han oss väcker
Ur vår allrabästa blund.
GULLVIFVAN, primulaspråk: latin.
Ack, du latmask! Dagen bräcker.
Morgonstund har guld i mund.
DUFKULLAN, trientalisspråk: latin.
Hvem är det, som nalkas der?
ÄNGSNEJLIKAN, dianthusspråk: latin.
Det den lille gossen är,
|763|Som ju hvarje blomma känner;
Han är en af våra vänner.
NÄSSLAN, urticaspråk: latin.
Honom jag visst aldrig bränner.
16 KARDBORREN, arctiumspråk: latin (en gosse).
Aldrig jag hans tröja stack.
GERANIUMspråk: latin.
Hvad är det för löjligt snack?
Liksom ville vi ej alla
Honom strax om halsen falla!
FÖRGÄT-MIG-EJ, myosotisspråk: latin.
Hvad du talar vackert! Ack,
Månn’ han hunnit mig förgäta?
20 SVÄRDSLILJAN, irisspråk: latin (en gosse).
Man skall se de börja träta!
SMULTRONBLOMMAN, fragariaspråk: latin.
Mig så får han gerna äta,
När jag blir ett rödlätt bär.
BLÅBÄRET, vacciniumspråk: latin.
Mig också, när blå jag är.
VALERIANAspråk: latin.
Kära, gör dig ej besvär!
Jag hört honom säga ofta
Han begär blott dem, som dofta.
STJERNBLOMMAN, stellariaspråk: latin.
Ingen träta! Han är här!
(Lille Carl inträder, bärande under armen en bok.)
|764|CARL.
Skön god morgon, vackra äng!
Dagg och sol på blomstersäng!
Veten I, små blommor kära,
Att i dag det söndag är?
LILJEKONVALJEN, con vallariaspråk: latin.
Ja, så sägs han nämnas plär.
Men för den, som Gud behagar,
Är det söndag alla dagar.
CARL.
Ha ni läst er morgonbön?
Ha ni sjungit till Guds ära?
GULLVIFVAN.
Om vi glömt vårt lof hembära,
Vore ängen mer ej grön,
Vore is på blåa sjön,
Vore solens strålar kalla,
Och vi sjelfva skulle alla
Vissnade till marken falla.
CARL.
Godt. Om Gud ej eder skänkt,
Som åt fåglarna, en tunga
Att hans lof i våren sjunga,
Stiger from och daggbestänkt
Eder doft från Herrens jord.
Som en lofsång utan ord ...
Ha ni sofvit godt på tufvan?
VIOLA.
Jag kröp vackert in i hufvan.
BLÅSIPPAN.
Jag sof under gulnadt blad.
PRESTKRAGEN, chrysanthemumspråk: latin.
Daggen dröp på mig sitt bad.
34 LEJONTAND, leontodonspråk: latin (en gosse).
Men jag trätte med en spindel.
VERONICAspråk: latin.
Jag af dimman fick en svindel.
RINGBLOMMAN, calendulaspråk: latin.
Jag för ögat knöt en bindel.
VÄPPLINGEN, trifoliumspråk: latin.
Humlan i mitt öra surrat.
NYPONBUSKEN, rosaspråk: latin.
Tornedyfveln för mig hurrat.
BLÅKLOCKAN, campanulaspråk: latin.
Jag har ringt till ottesången.
TJÄRBLOMMAN, lychnisspråk: latin.
Jag tog en guldfluga fången.
SMULTRONBLOMMAN.
Grodan såg på mig från spången.
GERANIUMspråk: latin.
Nyckelpigan kom i natten
Bärande en så med vatten,
Myran hjelpte till med stången.
HUNDLOKAN, heracleumspråk: latin.
Men till mig så kom en slarf,
En utsvulten, skäggig larf;
Jag bjöd honom honungssoppa.
KARDBORREN.
Alla skall med mat man stoppa!
Jag bet benet af en loppa.
LUKTGRÄSET, miliumspråk: latin.
Jag skref bref med aftonposten.
STJERNBLOMMAN.
Och jag bergade mot frosten
Sländans ägg uti min kalk.
CARL.
Tack, du lilla, glada skalk!
Men när nu vi här oss sola,
|229|Passar just att leka skola.
Jag skall vara er magister,
Jag är född på Floras dag,
Men så lärd är icke jag,
Mitt latin har många brister,
Lärarekollegium
Säger, att jag är smått dum.
Men det låtsa vi ej veta.
Här i mina blommors hus
Är jag nu ett lärdomsljus,
Som låts i naturen peta ...
Du, Hippurisspråk: latin, som för resten
Liknas vid en svans af hästen,
Säg mig du med röda vesten,
Huru många knappar du
Bär uti din tröja nu?
49 HÄSTSVANSEN, Hippurisspråk: latin (en gosse).
En.
CARL.
Ej mer? Och du, min flicka,
Säg, Veronicaspråk: latin, hur många
|767|Knappar har du lyckats fånga
På din blåa blomsterbricka?
VERONICAspråk: latin.
Två.
CARL.
Nå, Irisspråk: latin, låt oss se:
Huru många bär du?
IRISspråk: latin.
Tre.
AIRAspråk: latin, tåteln.
Får man vara med kanske?
CARL.
Ja. Men du, Valerianaspråk: latin,
Huru många bär din fana?
VALERIANAspråk: latin.
Fyra knappar.
NÄSSLAN.
Jag också!
CARL.
Hela fyra? Ser man på!
Du, gullvifva, huru många?
GULLVIFVAN.
Fem.
BLÅKLOCKAN.
Jag med!
VIOLA.
Jag med!
FÖRGÄT-MIG-EJ.
Jag ock!
HUNDLOKAN.
Mina fem de äro långa!
CARL.
Har man sett en sådan flock!
Nå, vi sätta er i samma
Klass, att lexorna anamma.
Gräslök, du min gosse, dock
Bär väl flera i din rock?
GRÄSLÖKEN, alliumspråk: latin.
Sex.
KONVALJEN.
Jag med!
CARL.
Ja, i den klassen
Bo förnäma på terrassen:
Fröknarna Narciss, Löfkoja,
Lilja, Hyacinth, Tulpan ...
Gräslök, gräslök, akta tassen,
Om du vill i skolan stoja,
Som du är på ängen van!
Dufvekulla, lilla fru,
Hör du dit?
DUFKULLAN.
Nej, jag har sju.
ERICA LJUNG.
Ack, förlåt mig! Jag har åtta.
BLÅBÄRET.
Jag också!
CARL.
Nå, knäpp med måtta!
FJÄLLSYRAN, Rheumspråk: latin.
Rår jag för, att jag har nio?
GERANIUMspråk: latin.
Blif ej ledsen! Jag har tio!
VÄPPLINGEN.
Jag också!
NEJLIKAN.
Jag med!
STJERNBLOMMAN.
Och jag!
RESEDAN.
Jag har tolf.
CARL.
Hvad i all dag!
SIPPAN.
Åh, vi ha nog många flera,
Om du hinner allt addera.
CARL.
Så, att tolf ej räcka till?
Vänta, jag blir yr och vill!
Har man sett små kräk koketta
Med så många knappar sprätta?
Låt mig teckna upp allt detta!
(Han antecknar klasserna.)
|770|TALLEN.
Fråga oss, och vi berätta!
GRANEN.
Fråga oss om vintergrönskan!
BJÖRKEN.
Fråga! Göken hör din önskan!
ASPEN.
Fråga oss hur löfven spricka!
HÄGGEN.
Fråga oss hur blomstren dricka!
ENRISBUSKEN.
Fråga oss hur barren sticka!
RÖNNEN.
Fråga hur en frukt blir saftig!
EKEN.
Fråga hur man vexer kraftig!
ORMBUNKEN.
Fråga hur mitt frö jag sprider!
MOSSAN.
Fråga hur jag berget kläder!
BERGET.
Fråga hur jag malmen smider!
LUFTEN.
Fråga mig om vackert väder!
JORDEN.
Fråga hur jag axet fyller!
VATTNET.
Fråga hur jag skeppet gungar!
ELDEN.
Fråga mig hur blixten ljungar!
SOLEN.
Fråga hur jag skyn förgyller!
GRODAN.
Glöm ej oss, små stackars trälar;
Fråga oss hur ormen simmar,
Fråga oss hur fisken stimmar,
Fråga oss hur masken krälar!
BOFINKEN.
Fråga oss om örnens vingar
Och hur lärkans drill förklingar!
MULLVADEN.
Och då jag nu har den äran
Tufvan vid din fot att gnaga,
Jag förtäljer på begäran
De fyrfota djurens saga.
CARL.
Vänner i naturens riken,
Jag är ny, och jag är fiken,
|234|Jag är visst förskräckligt sniken,
Jag skall inga frågor spara.
Alltså skolen I mig svara,
Allt berätta, allt förklara.
Men nu vill jag gå till backen,
Der vid tallen, der vid stacken
Bor en liten blomsterflicka,
Som har alltför vått här nedan,
Och med henne skall jag sedan
Än en gång åt eder nicka.
(Han går.)
|772|ALLA.
Kom igen! Adjö, farväl!
VERONICAspråk: latin.
Hvad kan väl den flickan heta,
Som han så tycks efterleta?
ERICAspråk: latin.
Är du svartsjuk?
VERONICAspråk: latin.
Ja, med skäl.
IRISspråk: latin.
Kardborre, ro hit en båt!
Snart är hela ängen våt
Af små blomsterpigors gråt;
Hvem kan torrskodd då förblifva?
GULLVIFVAN.
Hvad är det för näsvist prat?
ANEMONEspråk: latin.
Gycklare! Men säg mig, Vifva,
Hur är Tusenskön så lat?
|235|Trädens skuggor sig förkorta,
Solen, som en ungsvarm torta
Sockras hvit på himlens fat,
Och vår blomsterfé är borta.
GULLVIFVAN.
Åh, hon kommer snart igen.
Tusenskön är menskors vän,
Hos små goda barn hon dröjer
Och i drömmen dem förnöjer.
När de vakna efter långa
Glada drömmar, undra de,
Att de lilla kammarn se
|773|Fylld af ljuflig blomsterånga ...
Det var deras goda fé.
(konsekvensändrat/normaliseratFéen Tusenskön [konsekvensändrat/normaliseratBellisspråk: latin]konsekvensändrat/normaliserat inträder.)konsekvensändrat/normaliserat
DUFKULLA.
Der är Tusenskön!
TUSENSKÖN.
Jag önskar
Mina blommor skön, god dag
Och att allt omkring dem grönskar.
Undren icke, att jag dröjt!
Jag sett spåren af en gosse,
Som det veka gräset böjt.
Hitåt öfver sten och mosse
Har sin lätta fot han höjt.
Jag har frågat solens stråle,
Jag har frågat vindens fåle,
Och de sagt mig, att det spår,
Som i dag till ängen går
Öfver väpplingarnas honung,
|236|Det är spåret af en konung ...
Men jag det ej rätt förstår.
VÄPPLINGEN.
Han var här.original: här
BLÅKLOCKAN.
Han stiger neder
Nu från kullens brant. Han leder
Liten blomma ...
TUSENSKÖN.
Det är han,
Som vi väntat tusen år!
Hören I, hur skogen brusar,
Berget ryter, vinden susar
|774|Och det fjerran hafvets dån
Slår mot stranden långt ifrån,
Medan tusen fåglar blyga
Sjungande kring honom flyga?
(konsekvensändrat/normaliseratCarl inträder, ledande vid handen Linnea, båda med kransar på hufvudet.)konsekvensändrat/normaliserat
ANEMONEspråk: latin.
Hör, hvad säger han?
116 CARL (till Linnea).
Du frågar
Hvarför jag har dig så kär.
För att du så liten är,
För att ödmjuk, ren och skär,
Knappt din blick du höja vågar
Från den tufva, som dig bär.
Vet du, att en bok jag äger
Med så sköna, visa ord,
|237|Och den goda boken säger,
Att den minste på vår jord
Skall en gång som englars like
Blifva störst uti Guds rike ...
Men se här vårt blomsterbord!
TUSENSKÖN.
Liten pilt från menskors salar,
Hur kom du i dessa dalar?
Som en fågel, dömd att tråna
Längtansfull i stängda buren,
Fick en frihetsdag du låna
Och flög lycklig i naturen.
Se, det minsta blad dig känner,
Nu är du bland slägt och vänner.
Fader din är skogen dyster,
Ängen är din sköna moder,
Bäcken är din glade broder,
Och hvar blomma är din syster.
|775|Men långt bortom ängens dike,
Bortom skogens dunkla ränder,
Bortom berg och haf och länder
Är förutan gräns och like
Verlden all ditt kungarike.
119 CARL. Nej, vänta litet, Tusenskön; hvad är det du säger? Vet du icke, att jag i skolan anses för dum?
TUSENSKÖN.
Nutids frö är framtids fura,
Liten slef skall fästen mura.
Ej ett lingon, glömdt i ljungen,
Är så trampadt och förnedradt;
Ej ett diadem för kungen
Skall en dag så högt bli hedradt.
122 CARL. Du pratar, Bellis. Du tror dig veta mer än andra, för att du har så många knappar, men de äro alla hopvuxna.
TUSENSKÖN.
Du, som Mästaren derofvan
Sändt att städa sitt gemak,
Du, som han skänkt siargåfvan
I naturens bivuak,
Hur vi längtat efter dig!
O, hur slägte efter slägte
Ängens barn, dem solen väckte,
Väntat spåret af din stig,
Frågat hvarje vår, som bräckte,
Hvarje höst, som solen släckte,
Kommer han ej än till mig?
De ha vissnat och förbleknat,
De ha födts på nytt och räknat
Timmarna, till dess du kom.
Nu så se bland oss dig om,
Unna oss i dag den sköna
Fröjd, som skall vår väntan löna,
Att med berg och skog och ljung
Här i oskuld få dig kröna
Till naturens barnakung!
CARL.
Bellis, har du läst bibeln?
BELLIS.
I naturens bok vi lära
Visa ord om Herrens ära.
CARL.
Så vill jag läsa för eder det skrifna ordet.
TUSENSKÖN.
Läs! Vi dricka dina ord.
Arlaregn på törstig jord!
129 CARL (läser). »Och Gud sade: bäre jorden gräs och örter, som frö hafva, och fruktsamma träd, att hvart och ett bär frukt efter sin art och hafver sitt eget frö i sig sjelf på jorden. Och det skedde så. Och jorden bar gräs och örter, som frö hade, hvart efter sin art, och träd, som frukt buro och hade sitt eget frö i sig sjelfva, hvart efter sin art. Och Gud såg, att det var godt. Och vardt afton och morgon den tredje dagen» ... Förstå ni nu hvem det är, som ni väntat?
TUSENSKÖN.
Nu förstå vi, att vi alla
Väntat, slägte efter slägte,
Honom, som till lif oss väckte,
Honom, som vi Fader kalla,
Honom, som har allt förmått
Och som skapat allt så godt.
Nu förstå vi: i Guds Eden
Fanns ej sorgen, synden, vreden,
Intet ondt fick oss bedröfva,
Ingen höst vår glädje röfva,
Ingen vinter snöa sängen,
Ingen lie meja ängen,
Intet hagel ned oss böja,
När Guds sommarsal vi möja.
CARL.
Och när Han, som I förbiden,
När det godas ursprungskälla
Kommer efter pröfningstiden
Att allt döma, vedergälla,
|240|Se, då skall Han återställa
Den så länge sörjda friden,
Då så skola alla väsen,
Menskan, djuret, blomman, gräsen,
Allt i tingens stora kedja
Varda nya, goda, rena,
Att i oskuld Honom tjena
Och sin Skapare tillbedja.
ALLA BLOMMORNA.
Amen.
CARL.
O, du vackra äng, du unga,
Länge har din fagra blomma
Prisat Gud med dofter stumma
Och med tusen fåglars tunga.
Länge har du, omedveten,
Blyg, försakande, förgäten
Vittnat om Guds allmakts under
I din korta fägrings stunder.
I naturens stora kyrka
Fick din Skapare du dyrka,
Och hans bibel låg om dagen
För ditt öga vidt uppslagen
Öfver land och luft och vatten,
Men i stjernors skrift om natten.
Nu, min äng, rätt ljuft dig sira,
Dina bästa kransar vira,
Ty nu vill dig Gud belöna,
Nu får du hans söndag fira
Med hans skrifna ord, det sköna,
|778|Nu vet du din Konungs spira,
Nu vet du hvem du bör kröna!
ALLA BLOMMORNA.
Amen.
(konsekvensändrat/normaliseratFörst Carl, sedan alla blommorna lyfta sina kransar af hufvudet, nedlägga dem på marken och knäppa sina händer. Träden nedlägga sina kronor och böja sig.)konsekvensändrat/normaliserat
CARL.
Om jag vore på marken en ört sen i går
Och i morgon jag vissnade bort
Och mitt lif vor’ en dag i den grönskande vår
Så osägeligt skön och så kort,
Och jag visste ej mer,
Än att himlen mig ser
Och att jorden beredde min skrud,
Se, jag visste dock råd
Att tillbedja din nåd
Och att göra din vilja, min Gud!
O, min Fader, din makt är så stor och så vis,
Och du bär både himlar och jord;
Men det ringaste frö måste vittna ditt pris
Och det minsta förkunna ditt ord.
Se, jag stoft, som förgår,
När jag letar ditt spår
Och utstakar din lönnliga stig,
Bär jag, stark i ditt namn,
Hela verlden i famn
Och jag helgar den ordnad åt dig.
Nu, allsmäktige Gud, se de svaga och små!
För din thron sina kransar de lagt.
Som en doft de förgås, men du hör dem ändå,
När de prisa din eviga makt.
|242|O, min Gud, du är stark
I de blomster på mark,
|779|Du är mäktig i ringaste flarn;
Så förklara ditt namn,
Var vårt fäste och hamn,
Tag emot dina fattiga barn!
(konsekvensändrat/normaliseratCarl står omgifven af alla blommorna. Linnea lutar sig mot hans bröst. Solen skiner klar, och blommorna dofta.)konsekvensändrat/normaliserat