Tuttemuj.

1 Han var bara en liten karl, fyra år gammal, men karl var han, liten och käck. Tuttemuj kallades han; far och mor visste väl mera; sådana karlar ha många namn.

2 Bröder hade han, Micke och Nicke, nio och elfva år. Också de bestodo sig flera namn. De hade fått en hvit kanot, en riktig kanot af väf, lätt som en ärtskida. Den dansade på vattnet, när den roddes med paddelåre. Det är något att kunna dansa på sjön!

3 En dag kom Micke hem med kanoten från en utrikes resa. Han hade varit till Spanien på andra stranden af viken. Det är långt till Spanien; Micke hade paddlat sig trött och sprang upp med den enda tanken, att nu skulle en smörgås smaka bättre än vofflor. Kanoten blef liggande lös vid gångbryggan, hvilket är pojkars vanliga sätt att sköta båtar.

4 Tuttemuj hade stulit sig ut på vandringar utan polis; ingenting kan jemföras med den ädla friheten. Kom så till bryggan och fick syn på kanoten. Hvem kraflade sig dit, om ej Tuttemuj? Visst hade han hört talas om Necken, men han hade ock sett huru man ror|26| med paddelåre. Innan någon polis fick sigte på honom, var han ute på sjön.

5 Det var spegellugnt, och första gången en karl om fyra år befann sig ensam på stora sjön. Hur vattnet var mjukt och fint; åren gick in i det som skeden i soppan. –konsekvensändrat/normaliserat Kunde man gå på vattnet? Det vore roligt att försöka. Gossarne hade ju gått på isen i höstas, och flugorna gå på filbunken.

6 Tuttemuj doppade handen i vattnet. Det var vått, som i badbunken. Nej, hvarför skulle han nu gå i badbunken? Och han doppade paddelåren, än åt höger, än åt venster, som han sett bröderna göra. Det gick.

7 En liten mygga flög tätt öfver vattenbrynet. Tuttemuj betraktade henne med förundran. – Kan du flyga du, som ej är en fågel? Det vore roligt att kunna flyga.

8 Så kom en nyfiken löja, nafsade upp och slök myggan i en munsbit. Tuttemuj glömde myggan och såg på löjan. – Kan du simma du, fastän du är så liten? Hvem har lärt dig? Micke kan simma, Nicke kan simma, Pompe kan simma, men jag är ännu för liten. När jag blir stor,original: blir, stor skall jag simma till Spanien.

9 – Det är ingen konst alls att simma, konsekvensändrat/normaliserat svarade löjan. – Värre är det att gå på torra landet.

10 – Men det kan jag, konsekvensändrat/normaliserat sade Tuttemuj.

11 Löjan märkte icke, att tätt bakom henne kom en stor abborre, och knaps, i ett tag hade han slukat löjan. – Hvad var det?

12 – Ingenting, konsekvensändrat/normaliserat sade abborren; – jag åt bara min frukost.

13 – Vi bruka steka fiskarna, konsekvensändrat/normaliserat menade Tuttemuj.

14 Abborren hade intet heller märkt, att en stor gädda lurade nära honom i vassen. I ett huj var hon bred|27|vid kanoten och slök abborren med hans frukost. Det blef en hvirfvel i vattnet, när gäddan slog med sin stjärt och kanoten gungade. – Skäms du intet? konsekvensändrat/normaliserat sade Tuttemuj. – Tänker du äta upp mig, som du åt abborren?

15 Och så slog han med sin paddelåre så hurtigt i vattnet, att åren flög honom ur handen och flöt bort sina egna vägar. En liten vindkåre blåste upp, och nu dref kanoten redlös på sjön. Tuttemuj såg ej en hvit engel, som satt vid hans sida.

16 Att drifva för vinden var också roligt. Något skulle Tuttemuj göra. Han doppade åter handen i vattnet, öste som med en skopa och lät det rinna tillbaka. Kanoten vickade litet, och det var ännu roligare. Han lutade sig än åt ena, än åt andra sidan, för hvarje gång krängde kanoten, och det var det allra roligaste. Mamma skulle sett huru skickligt han gungade!

17 En stund förgick, och Tuttemuj undrade, om hans lilla blå mössa kunde flyta på vattnet. Ja, hon flöt,|28| likasom åren. –konsekvensändrat/normaliserat Kunde man ösa vatten i henne? Ja, hon höll vatten! Men kunde kängorna flyta? Tuttemuj skodde af sig båda kängorna, och ganska riktigt kunde de flyta. Nu hade han tre båtar i sjön, mössan och båda kängorna. Det var ju en hel flotta! Micke och Nicke hade bara en ångbåt, som hette Thor.

18 Mössan och kängorna höllo sig tappert en stund, men behagade intet följa kanoten åt. Bort flöto de, likasom åren. Lilla handen räcktes ut efter dem, men handen var för kort. Tuttemuj satt nu i strumpfötterna. Lika gerna kunde han vara barfota. Han drog strumporna af sig och försökte ösa vatten i dem. Nej, vattnet rann genom dem, och icke flöto de. Tuttemuj slängde dem från sig; den ena föll i sjön och drunknade.

19 Vinden blåste mot Spanien, och rätt som det var, dref kanoten till spansk hamn. Tuttemuj beslöt att landstiga i Spanien. –konsekvensändrat/normaliserat Men hvad var det, som rörde sig där bland albuskarna? Var det Necken? Nej, icke bor Necken i Spanien, han bor i sjön. Tuttemuj klef på en sten ej långt ifrån stranden och råkade, när han klef, sparka ut kanoten. Adjö med kanoten, han for sina egna vägar, som åren, som mössan, som kängorna.

20 Nu stod Tuttemuj barfota på stenen och ämnade sig till lands. Men där var ännu vatten mellan stenen och landet. – Det gör ingenting, jag simmar, konsekvensändrat/normaliserat tänkte Tuttemuj och hade redan glömt, att han ej kunde simma. I detsamma kom något fram mellan albuskarna, och det var en ko. Efter henne kom ännu |1078|en ko, och åter en ko, och slutligen kom en oxe. De ville till vattnet, där voro så många myggor i albuskarna. Kanske kommo de också att dricka ur sjön. Rätt som det var, blefvo de varse en liten figur på stenen. – Muh, konsekvensändrat/normaliserat sade de. Trodde de, att Tuttemuj var en hund? Det|29| såg nästan så ut. Hundarna bruka skälla på korna och nafsa dem i benen, därför äro alla kor arga på hundar.

21 Tuttemuj var ingen ängslig karl, han såg sig om efter försvar. Där låg en rövass, som vågen sköljt upp på stenen. Tuttemuj beväpnade sig med vasstrået. Hjelten och hans vapen passade bra tillsamman.

22 – Muh, konsekvensändrat/normaliserat sade korna. Oxen bölade burr – urr – urr! Så begynte de alla fyra vada ut i det grunda vattnet. – Vilja de äta upp mig? konsekvensändrat/normaliserat tänkte Tuttemuj åter vid sig sjelf, och sträckte hotande ut sitt vasstrå mot fienden. – Komma de nära, så slår jag dem.

23 När Micke hade fått sin smörgås, kom han ihåg kanoten, som han lofvat alltid fastbinda vid bryggan. Han sprang till stranden. –konsekvensändrat/normaliserat Ingen kanot; hvar är kanoten? Och hvar är Tuttemuj? Micke sprang i roddbåten och begaf sig på upptäcktsresa. Rymmaren syntes ej till. –konsekvensändrat/normaliserat Men hvad flöt på vågen? En känga! Hvems känga? Tuttemujs. Ett stycke därifrån flöt en liten blå mössa, nära att sjunka. –konsekvensändrat/normaliserat Hvems mössa? Tuttemujs. Micke kände hjertat i halsgropen, rodde till Spanien och fann kanoten tom, utan åre, i vassen. Hade Micke varit mamma, skulle han nu svimmat vid denna syn. Men han var Micke, han rodde vidare och upptäckte en tapper krigshjelte, barfota, utan mössa, stående på en sten och belägrad af fiender.

24 Rymmaren klef frivilligt i båten. Friheten är skön, men befrielsen har också sina behag. Kanske hade Tuttemujs hjeltemod svikit honom i längden. Men nu var han tvärsäker. – De skulle bara ha kommit, jag skulle ha slagit dem så ... så! – Och därvid svängde han stormodigt det fruktansvärda vasstrået.

25 – Hvar är paddelåren? konsekvensändrat/normaliserat frågade Micke.

26 – Åren?

27 – Ja. Hvar äro dina kängor och strumpor?

28 Tuttemuj teg förlägen.

29 – Är du icke en slarf? konsekvensändrat/normaliserat sade Micke.

30 – Men de tordes intet äta upp mig, konsekvensändrat/normaliserat invände Tuttemuj.

31 – Muh, konsekvensändrat/normaliserat sade korna.