Myran, som for till doktorn.

1 –konsekvensändrat/normaliserat Om jag skulle titta upp? konsekvensändrat/normaliserat sad’ myrbarnet. – Stopp litet, sad’ myrmamma, jag vill först se åt hur det är i verlden. konsekvensändrat/normaliserat Och så tittade hon ut genom en glugg i myrstacken, men kunde ingenting se, för att solen sken henne rätt i ansigtet.

2 – Nu tittar jag upp, konsekvensändrat/normaliserat sad’ myrbarnet. Och så kröp det ut genom gluggen.

3 Myrstacken var byggd under en stor gran, solen sken på de gröna grenarna, isen under grenarna smälte, ett litet isstycke föll plums ned i myrstacken och slog benet af myrbarnet, som krupit ut genom gluggen.

4 – Hvad var det? konsekvensändrat/normaliserat sade myrmamma.

5 – Det var bara jag, som miste ett ben, konsekvensändrat/normaliserat sade myrbarnet.

6 Myrmamma blef förskräckt, drog barnet in genom gluggen och begynte att plåstra benet med kåda. Det tycktes sitta så bra ihop, men när myrbarnet började gå, föll benet af.

7 – Det går aldrig i verlden an; vi måste resa till doktorn, konsekvensändrat/normaliserat sade myrmamma.

8 Så gjorde hon sig en säck af en liten vissnad liljekonvalje från i fjol, stoppade benet i säcken, tog barnet på ryggen och begaf sig på väg. Myrstacken var på en|135| backe helt nära jernvägen; myrmamma visste när bantåget skulle komma och passade på. Bantåget kom, – burr, urr urr! – |708|myrmamma hoppade från skenan på hjulet, snurrade kring några hvarf, men klef lyckligen med sitt barn upp till vagnen och reste utan biljett till Helsingfors.

9 När de kommo dit, kröp myrmamma varsamt ned, ty hon var rädd att trampas ihjäl, och klef dristeligen på hyrkuskens droska. Allt bar hon barnet på ryggen och benet i säcken.

10 – Nu skola vi åka till doktorn, konsekvensändrat/normaliserat menade myrmamma. – Jag undrar hvad hästen säger om ett så tungt lass.

11 – Hvad är detta för hvita berg? konsekvensändrat/normaliserat frågade myrbarnet, när de åkte förbi de stora stenhusen.

12 – Det är sådana stackar, som menniskorna bo i, konsekvensändrat/normaliserat svarade myrmamma. – Stackare äro vi alla. konsekvensändrat/normaliserat Och så kommo de till stora klinikum, ty hyrkusken körde en ung doktor, som varit rest till Petersburg för att höra Kristina Nilsson sjunga Neckens polska.

13 Myrmamma glömde att betala hyrkusken och klef uppför trapporna med barnet på ryggen. Stordoktorn satt vid sitt bord och läste en bok om konsten att göra nya näsor. Myrmamma klef upp på bordet och kröp på boken. Stordoktorn såg henne och knäppte henne med fingret, men myrmamma knep fast sig i bladet och begynte berätta om isbiten och barnets ben. – Jaså, är det ingenting annat? konsekvensändrat/normaliserat sade stordoktorn och ville hopfästa det lilla benet, men han hade för grof tång och ryckte i stället bort ett af de friska benen.

14 – Hvad var det? konsekvensändrat/normaliserat sade myrmamma.

15 – Det var ingenting, det var bara jag, som miste mitt andra ben, konsekvensändrat/normaliserat sade det tåliga lilla myrbarnet.

16 Stordoktorn skyllde på sina glasögon och gick att söka en finare tång, men myrmamma gaf sig ej tid att|136| vänta, hon packade in båda de lösa benen i säcken, tog barnet på ryggen och kröp sin väg.

17 – Vi måste väl resa till vattendoktorn Ewerth, konsekvensändrat/normaliserat sad’ myrmamma och lyckades snart få rätt på en annan hyrkusk, som skulle åka dit med en fet herre, hvilken ville bli mager.

18 Doktor Ewerth stod vid en stor badbunke och ville just doppa den fete herrn i badet, när myrmamma klef upp på hans hand, för att blifva bemärkt. Knappt såg han myrmamma, innan han doppade handen i vattnet, och der blefvo myrorna.

19 Myrmamma klef snart på randen af badbunken och ropade åt sitt barn att hålla sig fast vid hennes klädning. Men när myrmamma var bergad, såg hon ej mera barnet, ty den fete herrn plaskade så grymt i bunken, att der var allt som en fors.

20 – Hur är det med dig? konsekvensändrat/normaliserat skrek myrmamma.

21 – Litet vått bara, och nu drunknar jag! konsekvensändrat/normaliserat hördes myrbarnets späda röst i den forsande badbunken.

22 Myrmamma störtade sig midt i forsen och drog med osäglig möda barnet upp till det torra. Men nu var myrbarnet dödt.

23 – Jag måste väl resa till folkdoktorn Bäck, konsekvensändrat/normaliserat sade myrmamma, konsekvensändrat/normaliserat och doktor Bäck råkade den tiden vara i Helsingfors, annars hade myrmamma varit tvungen att vänta på ångbåtslägenhet, ty icke kunde hon spatsera till Vasa igenom snödrifvorna. Och så begaf hon sig med det döda barnet och de båda lösa benen till den mannen, som var en doktor utan doktorshatt.

24 Doktor Bäck tog ett förstoringsglas, såg på det döda myrbarnet och de lösa benen och sade: – här måste gnidas, men jag kan icke göra det, jag har för stora fingrar.

25 Myrmamma funderade och skulle gerna ha bedt flugorna hjelpa sig, efter de äro berömda gniderskor, men de råkade alla vara döda vid den tiden på året. – Jag vill se åt bakom den stora köksspisen, konsekvensändrat/normaliserat sade hon.

26 Myrmamma kröp bakom köksspisen och fann en halfdöd syrsa, som legat der sedan i höstas. Den drog hon med mycket besvär baklänges fram i solskenet. Efter en stund qvicknade syrsan till lif och började muntert gnida det lilla myrbarnet. – Så der skall det vara, konsekvensändrat/normaliserat sad’ Doktor Bäck och pekade med en strumpsticka hur syrsan borde göra sin sak rätt skickligt, så att det skulle vara en riktig massage, som de lärde kalla gnidarekonsten.

27 Tre minuter och litet mer gned syrsan, och så kom myrbarnet åter till lifs, hvilket gjorde hennes mamma en stor glädje. Derefter hopfästes åter de lösa benen, och nu var myrbarnet friskt.

28 – Hvad får jag betala för doktorns stora besvär? konsekvensändrat/normaliserat sade myrmamma.

29 – Du skall gifva jungfru Marias nyckelpiga mat i din stuga, när hon nästa gång kommer till myrstacken, konsekvensändrat/normaliserat svarade Doktor Bäck.

30 – Det skall jag göra, konsekvensändrat/normaliserat svarade myrmamma gladeligt; – jag skall duka åt henne honungskaka och grankåda, så mycket hon orkar äta.

31 – Det är bra, konsekvensändrat/normaliserat sad’ Doktor Bäck. – Adjö med dig nu, jag har sex armar och fyra ben, som vänta på mig.

32 – Adjö, konsekvensändrat/normaliserat sad’ myrmamma, och så begaf hon sig på hemvägen med sitt lilla friska barn.

33 När hon kom hem till stacken, var det redan vår, och alla grannarne hade redan krupit ut ur stacken och begynt att rödja myrornas landsväg, som gick öfver skogsbacken, ty snödrifvorna hade lemnat mycket skräp efter sig. Der blef en stor fröjd och förundran bland alla stackens|138| invånare, och alla |710|skulle de se och känna på myrbarnet, om benen också sutto riktigt ihop. I detsamma kom der en af jungfru Marias små nyckelpigor, trött, hungrig och frusen, klifvande fram öfver det första gräset på skogsbacken. Då togo myrorna sina hvassa spjut af granbarr och ville drifva bort den främmande vandrerskan. Men myrmamma ställde sig på bakfötterna med ett grönt grässtrå i högsta hugg och försvarade nyckelpigan och bjöd henne in i sin stuga i stacken. Der dukades strax ett fint kalas, sådant der icke nyligen varit i myrstacken, och syrsan sjöng taffelmusiken, och myrbarnet dansade med sina friska ben, och solen sken, och vårens lilla gosse flög med susande vingar fram öfver den gröna skogsbacken.