Lekrummet föreställer en landsväg, som går genom en skog. Det är vårvinter, snön smälter och fåglarne sjunga. Man kan ställa det huru man vill; nog af, man ser snön och man hör fåglarne.
Solskenet är en liten hvitklädd flicka med ljusröd duk eller slöja. Hon sitter på en klippa och äter bort snön rundtomkring sig. I handen bär hon en slända, på hvilken hon spinner rödt silke. Hon ser snäll ut och har mycket glada ögon.
3 SOLSKENET (talar). Här är jag tillbaka på jorden. Det är så länge sedan jag sist såg den gröna granskogen och de löflösa björkarna. O, hvad jag hade ledsamt der uppe i toma rymden! Det var så tröttsamt, att resa från stjerna till stjerna. Min pappa, solkonungen, har många små barn, som han sänder ut att värma sina planeter och månar, och jag är hans jordflicka. I dag på morgonen sade han till mig: flyg, Clara Solsken, och se åt, om du får fäste på jorden! – Jag flög och flög: från Mercurius till Venus, från Venus till månen,original: månen. från månen till jorden. På åtta minuter|56| var resan gjord. Men när jag kom till jordens luftkrets, lågo der tunga moln som en mur framför mig. Jag vet rätt väl hvem som blåste dem tillsamman; det var ingen annan, än Harald Storm. Åh, jag känner den gunstige herrn: det finnes ingen så ostyrig gosse mellan himmel och jord. Hvad jag klappade på de tunga molnen! Men gåfvo de vika? Nej, de skockade sig allt tätare framför mig, tilldess att jag slutligen begynte se på dem. Det var förunderligt; det måtte ha händt något i skyn. Ju mera jag såg, desto mera veko molnen åt sidan, och slutligen var jag på jorden.
4 Men hvad skall jag nu företaga mig? Äta snö, blir tråkigt i längden: det är en vattsoppa utan russin uti ... Om jag skulle vagga videbusken till lif? Jag vill försöka.
(Hon tager en gren af videbusken, vaggar den på sitt knä och sjunger:konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat
|488|
Sof, du lilla vide ung;
Än så är det vinter,
Än så sofva björk och ljung,
Ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår,
Innan rönn i blomma står.
Sof, du lilla vide;
Än så är det vinter.
6 (Talar.konsekvensändrat/normaliserat) Men var ej ledsen för det, videbarn lilla. När jag ser på dig, börjar saften att stiga uti din fina bark, du får varmt kring ditt frusna hjerta och känner något i luften, som säger dig, att våren kommer. Ja, så är det. (Sjunger:konsekvensändrat/normaliserat)konsekvensändrat/normaliserat
Solskens öga ser på dig,
Solskens famn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig,
Snart hvar blomma flaggar.
Än en liten solskensbön:
Vide liten blir så grön.
Solskens öga ser dig,
Solskens famn dig vaggar.
|57|
8 (Talar.konsekvensändrat/normaliserat) Se, så var det. Hvad nu, videbarn, jag tror du redan slår ut dina små fjun, mjuka som kissor? Skäms litet och fjäska intet; tycker du det passar sig, att pojkar löpa med skägg? Kom ihåg Harald Storm! Rätt som det är, rakar han bort dina smånätta fjun, och så är du skägglös som ett sex veckors barn. Hvad sade jag? Der ha vi honom; jag hör hans kråkskramla föra väsen i tallarnes toppar.
(Harald Storm rusar in med buller och bång, under det att han stojar med kråkskramlan.)
10 STORMEN. Hejsan, ur vägen, riskor och tallkottar! Fort skall det gå, fram skall det gå; tål intet söl. Verlden är en sköldpadda; jag skall sätta dess fötter i rörelse. (Sjunger.konsekvensändrat/normaliserat)
Upp genom luften, bort öfver hafven,
Hän öfver jorden i stormande färd.
Morgonens drottning med rosiga stafven
Vinkar oss ut till sin vaknande verld ...
12 (Talar.konsekvensändrat/normaliserat) Hvad är det jag ser? Clara Solsken har åter behagat hedra vår jord med sin höga närvaro. Hur bröt du igenom molnen, lilla pyre? Jag trodde ej, att dina rosenfingrar voro så starka.
14 SOLSKENET. Se, jag kom ändå, dig till förtret. Du tror visst, att du är så |489|rysligt stark; men det finns någon, som är starkare än du.
16 STORMEN. Verkligen? Nå, hvem skulle den någon vara, om jag får fråga?
18 SOLSKENET. Jag.
20 STORMEN (skramlar). Du? Ohoho, det var roligt. Nå, efter du är så stark, så försök att draga fingerkrok med mig.
22 SOLSKENET. Nej, tack. Men hålla vi vad?
24 STORMEN. Vet du icke, att jag kan kasta omkull de största skogar?
|58|
26 SOLSKENET. Men jag reser dem upp ur jorden.
28 STORMEN. Jag häfver oceanens vågor mot skyn.
30 SOLSKENET. Men jag kan blidka honom.
32 STORMEN. Jag drifver molnen.
34 SOLSKENET. Och jag upplöser dem.
36 STORMEN. Jag betäcker marken med yrande snö.
38 SOLSKENET. Och jag smälter snön.
40 STORMEN. Jag rensar verlden.
42 SOLSKENET. Och jag föryngrar den.
44 STORMEN. Jag dödar ...
46 SOLSKENET. Men jag ger lif.
48 STORMEN. Se på lillan, hvad hon nu har blifvit stor på sig!
50 SOLSKENET. Jag skryter ej, men jag tycker om att tukta storskrytare.
52 STORMEN. Nå, hvad hålla vi vad om?
54 SOLSKENET. Der borta på vägen kommer en fattig gumma. Hon fryser och sveper om sig en gammal pels. Den af oss, som kan taga pelsen af gumman, han är starkare och har vunnit vadet.
56 STORMEN. Godt. Och han får till segertecken rycka en fjäder ur den andras vinge. Jag skall plocka dig, Clara Solsken; var säker derpå.
58 SOLSKENET. Vi få väl se.
(Den fattiga gumman inträder.)
60 STORMEN. Hör hit, käring! Hvarifrån har du stulit din pels?
62 GUMMAN. Bevare oss, kära herre; jag är en stackars ärlig gumma; aldrig i mitt lif har jag stulit, och pelsen är min egenhändiga pels. Jag må väl veta, att han är gjord af buckabässen, som stångade ihjäl sig för femton år sedan.
64 STORMEN. Det qvittar mig lika. Jag vill ha pelsen, och ger du den icke godvilligt, så skall jag ruska dig, så att ulltapparna flyga som snöflingor omkring dig.
|59|
66 GUMMAN. Hjelp, här är’ röfvare i skogen! Finns här ingen polis?
68 STORMEN (ruskar gumman). Se, nu tager jag pelsen, gumma lilla!
70 GUMMAN (stretar emot). Nej, men se den låter du bli, om jag aldrig |490|en kappe sådde. Min egenhändiga bässe! Röfvare, vill du se mina naglar?
72 STORMEN (släpper henne). Har man sett en sådan gammal katt! Hon har ju klor som stoppnålar.
74 SOLSKENET. Nå, Harald Storm, hur lyckas vadet?
76 STORMEN. Det kan icke en orkan få bugt på en sådan böllfluga. Hon stretar mot strömmen som en rosenbefängd.
78 GUMMAN (sveper pelsen tätare kring sig). Pytt fick han, blåsväder! Hu, det är så kallt, att själen fryser uti en fattig menniska.
80 SOLSKENET (klappar gumman på axeln). Fryser du mycket, gumma stackare?
82 GUMMAN (fnurrig). Angår det henne! Låt mig vara i fred.
84 STORMEN. Ha ha, Clara Solsken, du gör dig fåfängt besvär.
86 SOLSKENET (till gumman). Du är så ensam, och ingen i vida verlden bryr sig om dig. Har du nu varmare?
88 GUMMAN. Litet skapligare är det. Men det kommer af pelsen.
90 SOLSKENET (ser henne i ögonen). Ja, det är troligt att det kommer af pelsen. Gumma fattig, du har slitit ondt i den kalla vintern.
92 GUMMAN. Åh ja; ved finnes tillräckligt i skogen, men icke har det just varit rart med födan. Du ser ut att vara en snäll flicka. Jag blir helt varm i själen, när du ser på mig med dina glada ögon.
94 SOLSKENET.original: SOLSKENT. Det kommer af pelsen. Men det måste ha varit en bra bässe, som du höll af, efter han värmer dig ännu femton år efter sin död.
|60|
96 GUMMAN. Ja, det förstås, bässen gör nytta, när det är kallt, men ibland är han nästan för varm så här på vårsidan. Jag riktigt svettas ibland.
98 STORMEN. Tro henne icke, gumma; hon är en skälm, hon narrar pelsen af dig.
100 GUMMAN. Var han tyst, blåsväder! Så mycket vett har jag, att jag kan göra skillnad mellan frysa och svettas.
102 SOLSKENET (ser på henne). Hvarför har du så kallt och så mörkt i din ensliga stuga? Du skulle ha der bredvid dig ett litet godt barn, som skulle hålla så hjertligt af dig och kamma ditt gråa hår och släta din skrynkliga kind, och trösta dig när du är sorgsen, och leka med dig när du är glad, och sjunga vackra visor för dig, och hålla dina frusna händer i sina varma. Se, då skulle du aldrig frysa mer i ditt hjerta.
104 GUMMAN (håller handen öfver ögat). Nej, hur märkvärdigt det skiner mig i ögonen och ända in i själen, när du talar så der! Och så varmt det har blifvit!original: blifvit, Puh, nu står jag ej längre ut. Håll litet i ärmen, jag måste lägga pelsen af mig. (Afdrager pelsen.)
|491|
106 SOLSKENET. Harald Storm, du har tappat vadet! Jag plockar din vinge.
108 STORMEN. Jag ser att du vunnit. Men det är då rakt obegripligt. Finns det verkligen något i verlden, som är starkare än styrkan?
110 SOLSKENET. Åh ja ... godheten!konsekvensändrat/normaliserat Kom, lilla gumma; nu skall jag till belöning lysa din fattiga stuga med rikaste guld.
Kommentar
Kommentar
Pjäsen publicerades i Trollsländan 27/2 1869, med överrubriken »Vinterlek». Den anspelar på en av Aisopos fabler där nordanvinden och solen tävlar om vem av dem som är starkast (publicerad i Fables choisies et mises en vers par M. de la Fontaine 1668). Sensmoralen är att det är bättre att övertyga människor med goda ord än med våld. Laurent förmodar att motivet i den allegoriska leken dessutom inspirerats av Atterbom liksom av C. G. Tessins »Om solen och Wädret» (i En gammal mans bref, til en ung prints 1756; 1947, s. 175, 288). Fabeln omnämns i Fältskärns berättelser (fjärde cykeln, elfte berättelsen 1864; ZTS VII, s. 812).
Punktkommentarer
stycke – textställe – kommentar
3 Jag flög och flög: [...] På åtta minuter var resan gjord.
Laurent drar en parallell till H. C. Andersens saga »Lykkens Kalosker» (1838), där ljuset gör en mångmiljonmilsresa på åtta minuter och några sekunder (1947, s. 164 f.).
5 Sof, du lilla vide ung; [...] Än så är det vinter.
Topelius vaggvisor följer en snarlik form (se Maliniemi 1962, s. 115). Videvisan fick stor spridning i Sverige i tonsättningen av Alice Tegnér (Häggman 1998, s. 21). Sonja Svensson kallar den Topelius mest älskade och omtryckta visa, som »återkommer i nästan alla sångböcker fram till millennieskiftet» (2011, s. 193). Svensk ordbok (utgiven av Svenska Akademien 2009) tar upp de första fyra verserna i anslutning till uppslagsordet »vide».
8 kråkskramla
skramla för att skrämma kråkor och andra skadedjur.
11 Upp genom luften, bort öfver hafven, [...] Vinkar oss ut till sin vaknande verld ...
Inledande verser till sången »Vindarnas kör» i Atterboms sagospel Lycksalighetens ö (1824; jfr Laurent 1947, s. 175).
20 efter
eftersom.
62 egenhändiga
självgjorda; SAOB har detta belägg av Topelius.
62 buckabässen
baggen som är benägen att stångas; i finländsk svenska.
70 kappe
måttenhet för torrvaror, motsvarande 4,58 liter.
76 böllfluga
spyfluga; i österbottniska dialekter.
76 rosenbefängd
en sammansättning av förstärkningsordet rosende och befängd, vansinning.
82 fnurrig
vresig.
92 rart
här: bra, lätt.
Bibliografi
Häggman, »Topelius och barnens visor, 1998, s. 21, 23; Laurent, Topelius saturunoilijana 1947, s. 164 f., 175, 256, 284, 288, 318; Maliniemi, »En motivkrets i Topelius’ vaggvisor», 1962, s. 115; Svensson, »1800-talets ’farbror Sven’», 2011, s. 193; Topelius, Fältskärns berättelser, ZTS VII 2018, s. 812
Stormen och Solskenet.
Personer:konsekvensändrat/normaliserat
STORMENkonsekvensändrat/normaliserat (HARALDkonsekvensändrat/normaliserat).
SOLSKENETkonsekvensändrat/normaliserat (CLARAkonsekvensändrat/normaliserat).
EN FATTIG GUMMA.konsekvensändrat/normaliserat
Lekrummet föreställer en landsväg, som går genom en skog. Det är vårvinter, snön smälter och fåglarne sjunga. Man kan ställa det huru man vill; nog af, man ser snön och man hör fåglarne.
Solskenet är en liten hvitklädd flicka med ljusröd duk eller slöja. Hon sitter på en klippa och äter bort snön rundtomkring sig. I handen bär hon en slända, på hvilken hon spinner rödt silke. Hon ser snäll ut och har mycket glada ögon.
3 SOLSKENET (talar). Här är jag tillbaka på jorden. Det är så länge sedan jag sist såg den gröna granskogen och de löflösa björkarna. O, hvad jag hade ledsamt der uppe i toma rymden! Det var så tröttsamt, att resa från stjerna till stjerna. Min pappa, solkonungen, har många små barn, som han sänder ut att värma sina planeter och månar, och jag är hans jordflicka. I dag på morgonen sade han till mig: flyg, Clara Solsken, och se åt, om du får fäste på jorden!
– Jag flög och flög: från Mercurius till Venus, från Venus till månen,original: månen. från månen till jorden. På åtta minuter|56| var resan gjord.
Men när jag kom till jordens luftkrets, lågo der tunga moln som en mur framför mig. Jag vet rätt väl hvem som blåste dem tillsamman; det var ingen annan, än Harald Storm. Åh, jag känner den gunstige herrn: det finnes ingen så ostyrig gosse mellan himmel och jord. Hvad jag klappade på de tunga molnen! Men gåfvo de vika? Nej, de skockade sig allt tätare framför mig, tilldess att jag slutligen begynte se på dem. Det var förunderligt; det måtte ha händt något i skyn. Ju mera jag såg, desto mera veko molnen åt sidan, och slutligen var jag på jorden.
4 Men hvad skall jag nu företaga mig? Äta snö, blir tråkigt i längden: det är en vattsoppa utan russin uti ... Om jag skulle vagga videbusken till lif? Jag vill försöka.
(Hon tager en gren af videbusken, vaggar den på sitt knä och sjunger:konsekvensändrat/normaliserat)
konsekvensändrat/normaliserat
|488|Än så är det vinter,
Än så sofva björk och ljung,
Ros och hyacinter.
Än så är det långt till vår,
Innan rönn i blomma står.
Sof, du lilla vide;
Än så är det vinter.
6 (Talar.konsekvensändrat/normaliserat) Men var ej ledsen för det, videbarn lilla. När jag ser på dig, börjar saften att stiga uti din fina bark, du får varmt kring ditt frusna hjerta och känner något i luften, som säger dig, att våren kommer. Ja, så är det. (Sjunger:konsekvensändrat/normaliserat)
konsekvensändrat/normaliserat
Solskens öga ser på dig,
Solskens famn dig vaggar.
Snart blir grönt på skogens stig,
Snart hvar blomma flaggar.
Än en liten solskensbön:
Vide liten blir så grön.
Solskens öga ser dig,
Solskens famn dig vaggar.
|57|8 (Talar.konsekvensändrat/normaliserat) Se, så var det. Hvad nu, videbarn, jag tror du redan slår ut dina små fjun, mjuka som kissor? Skäms litet och fjäska intet; tycker du det passar sig, att pojkar löpa med skägg? Kom ihåg Harald Storm! Rätt som det är, rakar han bort dina smånätta fjun, och så är du skägglös som ett sex veckors barn. Hvad sade jag? Der ha vi honom; jag hör hans
kråkskramla
föra väsen i tallarnes toppar.
(Harald Storm rusar in med buller och bång, under det att han stojar med kråkskramlan.)
10 STORMEN. Hejsan, ur vägen, riskor och tallkottar! Fort skall det gå, fram skall det gå; tål intet söl. Verlden är en sköldpadda; jag skall sätta dess fötter i rörelse. (Sjunger.konsekvensändrat/normaliserat)
Hän öfver jorden i stormande färd.
Morgonens drottning med rosiga stafven
Vinkar oss ut till sin vaknande verld ...
12 (Talar.konsekvensändrat/normaliserat) Hvad är det jag ser? Clara Solsken har åter behagat hedra vår jord med sin höga närvaro. Hur bröt du igenom molnen, lilla pyre? Jag trodde ej, att dina rosenfingrar voro så starka.
14 SOLSKENET. Se, jag kom ändå, dig till förtret. Du tror visst, att du är så |489|rysligt stark; men det finns någon, som är starkare än du.
16 STORMEN. Verkligen? Nå, hvem skulle den någon vara, om jag får fråga?
18 SOLSKENET. Jag.
20 STORMEN (skramlar). Du? Ohoho, det var roligt. Nå,
efter
du är så stark, så försök att draga fingerkrok med mig.
22 SOLSKENET. Nej, tack. Men hålla vi vad?
24 STORMEN. Vet du icke, att jag kan kasta omkull de största skogar?
|58|26 SOLSKENET. Men jag reser dem upp ur jorden.
28 STORMEN. Jag häfver oceanens vågor mot skyn.
30 SOLSKENET. Men jag kan blidka honom.
32 STORMEN. Jag drifver molnen.
34 SOLSKENET. Och jag upplöser dem.
36 STORMEN. Jag betäcker marken med yrande snö.
38 SOLSKENET. Och jag smälter snön.
40 STORMEN. Jag rensar verlden.
42 SOLSKENET. Och jag föryngrar den.
44 STORMEN. Jag dödar ...
46 SOLSKENET. Men jag ger lif.
48 STORMEN. Se på lillan, hvad hon nu har blifvit stor på sig!
50 SOLSKENET. Jag skryter ej, men jag tycker om att tukta storskrytare.
52 STORMEN. Nå, hvad hålla vi vad om?
54 SOLSKENET. Der borta på vägen kommer en fattig gumma. Hon fryser och sveper om sig en gammal pels. Den af oss, som kan taga pelsen af gumman, han är starkare och har vunnit vadet.
56 STORMEN. Godt. Och han får till segertecken rycka en fjäder ur den andras vinge. Jag skall plocka dig, Clara Solsken; var säker derpå.
58 SOLSKENET. Vi få väl se.
(Den fattiga gumman inträder.)
60 STORMEN. Hör hit, käring! Hvarifrån har du stulit din pels?
62 GUMMAN. Bevare oss, kära herre; jag är en stackars ärlig gumma; aldrig i mitt lif har jag stulit, och pelsen är min
egenhändiga
pels. Jag må väl veta, att han är gjord af 
buckabässen
, som stångade ihjäl sig för femton år sedan.
64 STORMEN. Det qvittar mig lika. Jag vill ha pelsen, och ger du den icke godvilligt, så skall jag ruska dig, så att ulltapparna flyga som snöflingor omkring dig.
|59|66 GUMMAN. Hjelp, här är’ röfvare i skogen! Finns här ingen polis?
68 STORMEN (ruskar gumman). Se, nu tager jag pelsen, gumma lilla!
70 GUMMAN (stretar emot). Nej, men se den låter du bli, om jag aldrig |490|en
kappe
sådde. Min egenhändiga bässe! Röfvare, vill du se mina naglar?
72 STORMEN (släpper henne). Har man sett en sådan gammal katt! Hon har ju klor som stoppnålar.
74 SOLSKENET. Nå, Harald Storm, hur lyckas vadet?
76 STORMEN. Det kan icke en orkan få bugt på en sådan
böllfluga
. Hon stretar mot strömmen som en 
rosenbefängd
.
78 GUMMAN (sveper pelsen tätare kring sig). Pytt fick han, blåsväder! Hu, det är så kallt, att själen fryser uti en fattig menniska.
80 SOLSKENET (klappar gumman på axeln). Fryser du mycket, gumma stackare?
82 GUMMAN (
fnurrig
). Angår det henne! Låt mig vara i fred.
84 STORMEN. Ha ha, Clara Solsken, du gör dig fåfängt besvär.
86 SOLSKENET (till gumman). Du är så ensam, och ingen i vida verlden bryr sig om dig. Har du nu varmare?
88 GUMMAN. Litet skapligare är det. Men det kommer af pelsen.
90 SOLSKENET (ser henne i ögonen). Ja, det är troligt att det kommer af pelsen. Gumma fattig, du har slitit ondt i den kalla vintern.
92 GUMMAN. Åh ja; ved finnes tillräckligt i skogen, men icke har det just varit
rart
med födan. Du ser ut att vara en snäll flicka. Jag blir helt varm i själen, när du ser på mig med dina glada ögon.
94 SOLSKENET.original: SOLSKENT. Det kommer af pelsen. Men det måste ha varit en bra bässe, som du höll af, efter han värmer dig ännu femton år efter sin död.
|60|96 GUMMAN. Ja, det förstås, bässen gör nytta, när det är kallt, men ibland är han nästan för varm så här på vårsidan. Jag riktigt svettas ibland.
98 STORMEN. Tro henne icke, gumma; hon är en skälm, hon narrar pelsen af dig.
100 GUMMAN. Var han tyst, blåsväder! Så mycket vett har jag, att jag kan göra skillnad mellan frysa och svettas.
102 SOLSKENET (ser på henne). Hvarför har du så kallt och så mörkt i din ensliga stuga? Du skulle ha der bredvid dig ett litet godt barn, som skulle hålla så hjertligt af dig och kamma ditt gråa hår och släta din skrynkliga kind, och trösta dig när du är sorgsen, och leka med dig när du är glad, och sjunga vackra visor för dig, och hålla dina frusna händer i sina varma. Se, då skulle du aldrig frysa mer i ditt hjerta.
104 GUMMAN (håller handen öfver ögat). Nej, hur märkvärdigt det skiner mig i ögonen och ända in i själen, när du talar så der! Och så varmt det har blifvit!original: blifvit, Puh, nu står jag ej längre ut. Håll litet i ärmen, jag måste lägga pelsen af mig. (Afdrager pelsen.)
|491|106 SOLSKENET. Harald Storm, du har tappat vadet! Jag plockar din vinge.
108 STORMEN. Jag ser att du vunnit. Men det är då rakt obegripligt. Finns det verkligen något i verlden, som är starkare än styrkan?
110 SOLSKENET. Åh ja ... godheten!konsekvensändrat/normaliserat Kom, lilla gumma; nu skall jag till belöning lysa din fattiga stuga med rikaste guld.