[9]

Vidrack.

Det var en gång en gosse, from och fredlig.

Han hette Vidrack och var så beskedlig,

Att han lät myggan bita sig helt blå,

Men lyfte icke armen upp att slå.

5Han var så lat! Han var så lat, den gossen,

Att när han riktigt törstig låg på mossen,

Och källan var tre alnar nära till,

Steg han ej upp att dricka, han låg still.

Hos far och mor låg han raklång i sängen

10Och såg i taket stora, långa drängen.

Man kunde tro, att han var sjuk och svalt,

Men han var frisk och frodig som en palt,

|10|

Han tyckte om att ligga där och latas

Och låta som ett litet barn sig matas.

15Far sade: skäms du ej, din lata best,

När far din själf arbetar som en häst?

|924|

Upp med dig! Nu så gräfta vi potatis,

Och jag behöfver folk, det fås ej gratis. original: –

Mor blef förskräckt. – Nej, det går aldrig an.

20En sådan liten stackare som han!

Du minns, han hade tandvärk sista våras,

Och nu kan han af gräftan dödligt såras.

Ack, hvarför skall du störa gossens blund?

Låt stackars Vidrack hvila sig en stund.

25Far knackade sin pipa ut mot spisen

Och sade: mor, du skämmer bort den grisen.

Hvad duger pojken utan arbete?

Han kan ju ej ännu sitt abc,

Och Mårtens Kalle läser ren katkesa ...

30Nå godt, han skall ej gräfta, han skall läsa.

Där sändes bud till klockarn. Klockarn kom

Och stafvade med Vidrack dagen om,

Där gossen låg och gäspade på ryggen

Och såg i taket på en dans af myggen.

35Ja, där stod A så långbent och så tunnt,

Men B det var så obegripligt rundt.

Att få det där i skallen var besvärligt,

Och stackars Vidrack gäspade förfärligt.

När qvällen kom, så visste han rätt bra,

40Att var det icke B, så var det A.

|11|

– Nu är du lärd, original: – sad’ mor. original: – Nu kan du blifva

Professor minst, när du lär dig att skrifva.

Men du har ej dig tvättat sen i fjol;

Det skall bli skönt att skina som en sol;

45Gå nu i bastun, du min gosse kära,

Och orkar du ej gå, skall jag dig bära.

Ja, mor hon bar sin luns som mjölesäck;

Då tyckte Vidrack han var riktigt käck.

Men se, nu kom det svåraste i saken:

50– Sitt, gossen min, så kläder jag dig naken

|925|

– Hvad? Skall man kläda af sig i ett bad?

– Ja, det förstås. Var nu rätt snäll och glad!

Men den, som ej blef glad, var mjölesäcken.

Ett sådant tyranni! Nej, det skall necken!

55Till det så hade Vidrack visst ej mod;

Han kröp på lafven som han gick och stod,

I skjorta, byxor, stöflar, väst och tröja

Och svettades så grymt af där att dröja,

Att gossen stackare blef bastusvag

60Och somnade ... och sofver än i dag.

Den sagan hörde jag, när jag var liten,

Än som förmaning, än som lön för fliten.

Hvar gång jag somnade med kläder på,

Så fick jag höra orden: skall du gå,

65Som Vidrack gick, fullklädd på bastulafven?

Jag upp med fart! Hvem ville bli, som han,

Till ordspråk och spektakel för hvar man

Ännu när man är längesen begrafven?

|12|

Den stackars Vidrack! Ja, hvad hjälper det

70Att spara här i världen sina fjät

Och titta fromt med lättjans majestät

På myggornas kadriller högt i taket,

När man blir busen, som får barnet vaket?