[22]

Charles Gordon.

1 Har du läst om en underbar hjälte, som står ensam i vår tid och som blifvit föremål för en beundran, hvilken han aldrig sökt?

2 Han var en engelsman, som älskade och tjenade sitt fädernesland, älskade och tjenade hela menskligheten, men öfver allt annat älskade och tjenade sin Gud. Han var en kristen hjälte, som beständigt visste sig stå under Guds allsmäktiga hand och därför fruktade ingen fara.

3 Till sitt yttre var han en liten, spenslig man med ljust hår, milda blå ögon och ett uttryck af godhet i hela sitt väsen. Men inom denna oansenliga yttre gestalt, som|23| mera liknade ett barn, än en hjälte, bodde en järnvilja, en fältherres snille och det mest oförfärade mod. Han kunde vara fruktansvärd, denne milde man, och hans blick, som ofta syntes så drömmande vek, kunde tämja lejon.

4 Charles Gordon härstammade från en krigaresläkt och blef själf en krigare. Han var den fjärde bland elfva syskon, svag och sjuklig i sina växande år. Hans studier vid krigsakademien visade inga utmärkta betyg; man väntade icke mycket af denne gosse. När han var tjugutvå år gammal, utbrast det stora kriget under kejsar Nikolais sista tid mellan Ryssland på ena samt England, Frankrike, Turkiet och Italien på andra sidan. Där fick Gordon i löpgrafvarna vid Sebastopol visa hvartill han dugde. Där ingen vågade sig fram i det värsta kulregnet, där stod Gordon lugn med sin kikare för att utspana fiendens rörelser. Han var ingeniörofficer; det är mycket möjligt, att äfven finnar skjutit på honom, ty många finska officerare tjenade vid den ryska armén i Sebastopol.

5 England hade sin hand med öfverallt i världen. Gordon hade tjenat en tid i vestra Asien, när han 1860 skickades till Kina, som då låg i krig med |932|England. Kina besegrades, men Gordon stannade qvar efter fredsslutet och fick sin regerings tillåtelse att tjena den kinesiske kejsaren. Han hade genomrest största delen af Kinas ofantliga område, när han 1863 utnämndes till öfverbefälhafvare för detta lands hela krigsstyrka vid kufvandet af ett fruktansvärdt uppror, som sträckte sig öfver halfva riket. Inom nitton månader hade han besegrat dessa grymma rebeller, Taipings, som ingen kunnat emotstå; räddat riket och många hundradetusen menniskor från undergång. Kejsaren af Kina öfverhopade sin räddare med skatter och ärebetygelser. Gordon skulle nu blifva kejsarens närmaste mandarin, men han afslog alla skatter och äreställen, han åter|24|vände som en fattig kapten tillbaka till England. Som minne från Kina hemförde han blott en stor guldmedalj, som där präglades till hans ära, och några fanor, som han i striden eröfrat från rebellerne. De betydde ej mycket för honom; han föraktade triumfer och menniskors pris. Guldmedaljen sålde han en dag, när han var utan penningar och ville hjälpa en olycklig; fanorna skänkte han åt några gossar, som han underhöll och själf undervisade i sin lilla för dem inrättade skola vid stranden af Themsen. Detta var hans lyckligaste tid; han höll af dessa gossar och skickade ut dem att blifva duktige sjömän.

6 Sedan var han en tid engelsk konsul vid Donau, hade avancerat till öfverste och skickades att utrota slafhandeln i öfra Egypten. Det var ett svårt stycke arbete, ty de roflystne araberne jagade negrer som vilda djur och sålde dem sedan med stor vinst till slafvar. I två år var Gordon guvernör öfver det vida ökenlandet Sudan vid Nilens öfra lopp, gjorde en ände på slafhandeln och införde fred och rättvisa bland denna olyckliga befolkning, som dittills på det grymmaste utplundrats af egyptier, araber och turkar.

7 Men slafhandlarne hade medhåll bland Turkiets paschar och ställde så till, att Gordon blef återkallad 1879. Nu skickades han än till Indien, än till Kapkolonien. För en tid fick han draga sig tillbaka till närheten af Jerusalem och där studera bibeln i ensligt lugn, – denna kära bibel, som han medförde öfverallt på sina långa resor. Men nu blef i Egypten ett farligt uppror, och en falsk profet, som kallade sig Mahdi, Muhameds efterföljare, eröfrade största delen af det olyckliga Sudan, hvilket efter Gordons afresa återfallit i det förra eländet. England tog herraväldet i Egypten, slog rebellerne och skickade Gordon å nyo till Sudan.

|25|

8 Gordon lydde icke ogärna, emedan han förbarmade sig öfver det olyckliga landet, men han lydde med vissheten att aldrig komma tillbaka. I februari 1884 kom han till Sudans hufvudstad Khartum, där den blå och den hvita Nilen sammanflöda. Befolkningen mottog honom som en räd|933|dande ängel. Lugn och rättvisa återställdes; Gordon erbjöd allt, som var förenligt med ära och samvete, för att blidka Mahdin. Denne svarade: – blif muselman, och jag, profeten, vill skona ditt lif! – Välan, konsekvensändrat/normaliserat sade Gordon, – är du en profet, så befall Nilen att torka ut, kom öfver den torra floden till Khartum, och jag vill mottaga dig!

9 Mahdin förmådde icke uttorka Nilen, men han inneslöt Khartum med sina araber och negrer, och araberna äro ännu, som de alltid varit, det tappraste, mest dödsföraktande, men också mest fanatiska folk. De anryckte under stridsropet: »detoriginal: det finnes blott en Gud, och Mahdin är hans profet!»original: profet! Gordon mottog dem så, att de gång efter gång återvände med blodiga hufvuden. Det blef en lång och förfärlig strid mellan korset och halfmånen. Gordon stod med ett litet antal trogne krigare och med stadens invånare, som gingo i döden för honom, så ensam, så öfvergifven af hela världen, att stundom månader förgingo utan att någon i Egypten eller Europa visste, om han var lefvande eller död. Han stod där med tre eller fyra europeer vid sin sida, med Mahdins anhängare inom och utom staden, utan andra hjälpmedel, än dem han själf visste förskaffa sig. Men han fann råd för allt, han byggde fästen och ångfartyg, tillverkade krut och vapen, anlade minor, som sprängde fienden i luften, gjorde långa ströftåg på floden och anskaffade proviant åt den hungrande staden. Han sof icke mer om nätterna; han betraktade hvar morgon med sin kikare den blå strimman af Nilen åt norr. Han väntade, dag efter dag, i långa veckor och månader, att|26| se röken af engelska ångfartyg, som ilade till hans undsättning. Förgäfves; ingen rök, ingen hjälp; endast de grå krokodilerna visade sina grymma tänder i gyttjan vid flodstranden. Och likväl lydde Gordons korta budskap, som smugglades genom Mahdins läger på små pappersblad af ett frimärkes storlek: »Khartum, all rightspråk: engelska»; allt väl i Khartum.

10 Ändtligen, den 28 januari 1885, visade sig två engelska båtar, utsända af lord Wolseleys anryckande hjälptrupper, utanför Khartum. De mottogos af en vild eld från kanoner och handgevär. Khartum badade i blod, det var eröfradt af fienden. En förrädare hade den 26 januari i daggryningen öppnat en port för Mahdins lurande skaror; alla Gordons trogna hade, jämte den olyckliga stadens invånare, män, kvinnor och barn, blifvit nedhuggna, och Gordon själf hade delat deras öde. Man vet ej med visshet huru han fallit, blott att han fallit med odödlig ära.

11 England ville nu gifva många millioner i guld för att återköpa en enda af de månader det försummat för Gordons räddning. Han själf har icke aktat sitt lif värdt en penni. Han var beredd att tjena menskligheten, så länge |934|Gud fann det nyttigt för sitt rike på jorden, men hans tjenst var tung, han längtade efter sin frigörelse. Törhända skall just genom hans fall en bred väg för kristendom och civilisation öppnas till det inre af Afrika.

12 Hvad är den storhet, som gäller för menniskor? Det är att kunna försaka sig själf för ett ädelt mål. Hvad är den storhet, som gäller för Gud? Det är Kristi rättfärdighet, det är att kunna böja sin vilja under Guds vilja och gifva åt Honom sin ära. Charles Gordon förenade båda dessa storheters mått. Han hade haft lyckan att uppfostras af en gudfruktig moder, och han fruktade ingen fara, därför att han fruktade Gud.

|27|

13 Märk detta, yngling, du som drömmer om hjältars rykte! Det finns intet sant mod och ingen sann ära utan en sann gudsfruktan. Likna däruti Charles Gordon, och du skall blifva, om icke hans ryktes, så dock hans inre och menskliga storhets vederlike!