[91]

Peppeli.

Det var en gång en liten lustig man,

Som hette Peppeli. Tre år var han

Och kunde redan göra mycken nytta

Med hoppa kråka och med kullerbytta.

|972|

5Han var en liten trind och käck figur,

Beskedlig nog och snäll till sin natur,

Men eget hufvud hade Peppi lille:

Han tyckte om att göra som han ville.

Nu hade Peppi fått på sätt och vis

10Sin kloka syster Elsa till polis,

Och sju år var hon, tror jag, eller åtta.

Hon lekte katt, när Peppi lekte råtta.

Det tyckte Peppeli ej riktigt om,

Det var besvärligt, hvar han gick och kom,

15Att icke efter sitt behag få göra

Och ständigt varnas: se, men inte röra!

|92|

En vacker dag, när bären mognat nyss

Och Elsa glömt att på sin råtta lyss,

Smög Peppeli sig ut igenom grinden

20Och var försvunnen som en rök i vinden.

Han trafvade vid bästa lynne fram,

Betraktade en häst, en hund, ett lam,

En mager ko, ett kart i lingonrisen,

Och var en karl, som struntar i polisen.

25Snart visste han ej mera hvar han var,

Det led mot qvällen. Månen sken så klar,

Och Peppis mage frågade förlägen

Hvart aftongröten hade tagit vägen.

Han ropade på Elsa, mor och far,

30Men skogens eko blef hans enda svar.

Han satte sig på tufvan ned att gråta;

Ack, frihet utan gröt, hvad kan den båta!

Då kom – en varg? – Nej, käre, blif ej rädd!

En liten gumma kom, i paltor klädd.

|973|

35En påse bar hon; flink var hon som måsen,

Och ett, tu, tre, var Peppeli i påsen.

Han skrek! Han sparkade! Ej ur en fläck.

Hvad hjälper det att sparka i en säck?

Dunk, dunk, sad’ påsen. Kissen hon tog korfven,

40Och höken hönan tog i pikkalorfven.

|93|

– Men hvar är Peppi? original: – sad’ där hemma mor.

– Han lekte nyss vid grinden, som jag tror.

– Gå, sök den slarfven! – Elsa gick att leta,

Men ingen Peppi fanns, det kan man veta.

|94|

45Då blef uppståndelse, när kvällen kom,

Där trummades i alla gathörn om,

Att den, som hittar Peppi på hans sträckor,

Skall få en så med femtontusen knäckor.

Och alla snåla barn de sprungo ut

50Med ljus och lykta i hvarenda knut

Och kippade med våta skor i mossen,

Men den, som icke fanns, var Peppi gossen.

Mor grät, och Elsa grät, och far sig snöt,

Och snyftade: ja, han blef utan gröt,

55Vår stackars Peppeli! Ack, att han skulle,

Så trind och rund, bli vargens namnsdagsbulle!

Bäst som de gräto, kom en gumma in:

Vill herrskapet ej köpa grisen min?

Han grymtade så illa där i skogen;

60Jag råkade ha påsen, och jag tog ’en.

– Nej, kära gumma, nu är på det vis,

Att vi ha själfva mist en liten gris.

– Men se nu på hur han är rask och starker!

Jag tänker han skall väga nitton marker.

|974|

65Duns! sade påsen, när han lades ned

Och bandet lösts, som han var knuten med.

Och se, då vaknade en pilt vid dunsen;

Han hade somnat där, den lilla lunsen!

|95|

– Hvad? Peppeli! Det är ju Peppeli! –

70Och Peppeli, som nu sig kände fri,

Marscherade i glädjen och i pratet

Att se om där ännu fanns gröt i fatet.

– Men i en påse? – Ja, hur skulle jag

Få pojken hem med annat nappatag?

75Jag känner så’na herrar sparkeliner.

I påsen med dem, där ej solen skiner!

– Men, kära gumma, nu så får ju ni

De femton tusen för vår Peppeli ...

–tillagt av utgivaren Nej, gif mig femton koppar rara kaffet!

80Jag tänker Peppi nu skall minnas straffet.