[104]

Skolan i morfars tid.

1 Evert och Reinhold hemkommo från skolan, båda vid dåligt lynne. Evert såg ut som hade han sålt smör och tappat pengarna. Reinhold hvisslade, sparkade undan katten, smällde i dörrarna och såg ut som ville han bitas.

|105|

2 – Hvad är det? konsekvensändrat/normaliserat frågade gamle morfar.

3 – Just ingenting, konsekvensändrat/normaliserat svarade Evert gråtfärdig. – Jag fick bara anmärkning i betyget för att jag två gånger kommit till skolan en qvart öfver åtta.

4 – Och jag, konsekvensändrat/normaliserat svarade Reinhold, – fick sitta qvar två timmar i dag på lördagen för att jag råkade stampa litet, när magistern gick ut. Kantänka!

5 – Stackars gossar, konsekvensändrat/normaliserat menade morfar, – det är ju förskräckligt strängt man nu huserar i skolan. Det är ett rent af olidligt tyranni!

6 Gossarne sågo något tvehågsne på honom. Han brukade just ej beklaga dem för alla små motgångar.

7 – Ha ni lexor att läsa? konsekvensändrat/normaliserat frågade morfar.

8 – Icke nu, konsekvensändrat/normaliserat sade gossarne. – Det är lördagsqväll.

9 – Nå, sätten er här, medan vi vänta på qvällsvarden, så skall jag berätta för er huru det var i skolan på min tid för några och femtio år sedan.

10 Gossarne satte sig.

11 – Med skolan menades den tiden gossarnes skola. Flickorna fingo ju läsa katkesen för gamla mostrar, brodera märkdukar och skrifva efter förskrift, men alla publika skolor voro för gossar. Hvad behöfde flickorna mer? Nå, ja. Föreställen er nu, att vi komma till skolan en måndagsmorgon klockan sex.

|979|

12 – Klockan sex!

13 – Ja, sex. Skoltimmen började på min tid klockan sju, men vår gamle vaktmästare tyckte detta var att klema bort ungdomen. Endast några år förut hade skoltimmen börjat klockan sex, hvarför ostiarien och custos för hvar klass då måste vara i skolan klockan fem.original: fem, Det var de, som gjorde upp brasan i skolan vintertid och städade skolrummen, därför måste de vara där en timme före de andra.

|106|

14 – Hvad gjorde då vaktmästaren?

15 – Han bar in veden, sopade gården, fyllde vatten i krukor och karafiner. Därtill gingo ju hela såar. All annan städning i skolrummen tillkommo gossarne själfva.

16 – Skurning också?

17 – Nej, icke skurning. Men att sopa och damma. Som sagdt, vi voro bortklemade, vi kommo klockan sex, när vi hade städning och eldning; de öfriga kommo mest klockan half sju för att hinna bullra litet och stampa snön från stöflarna. I vadmalskläder kommo vi alla; ni skulle ha sett en morsgris, som en gång kom i galoscher! Stackars gosse, han blef tilltygad, och galoscherna stektes vid sakta eld för att de skulle bli riktigt möra. Klockan half sju på måndagsmorgonen skulle också custos aflemna klassens bestämda tribut af talgljus och klobbor.

18 – Klobbor? Hvad var det?

19 – Se, det kan vår tid fråga! Klobbor voro björkris med en flätad tjockände och i smaländen fina risqvistar. Somlige lärare tyckte mer om det tjocka, andra mer om det smala; ibland profvades båda ändarna. Skolgossarne tyckte just ej om någondera änden, men fingo de välja, togo de hellre den tjocka, ty smaländen svepte om fingrarna rätt som ett eldbad. Nu måste hvar gosse i de tre lägsta klasserna hemta i tur till skolan två sådana klobbor i termin, alldeles som han måste hemta två talgljus. Custos höll noga ordning på detta, och hvar måndagsmorgon låg alltid det bestämda antalet klobbor och ljus på ett bord i klassen, färdiga att hvar på sitt sätt befordra upplysningen.

20 – Men, morfar, att själf hemta klobbor, det var ju slafveri!

21 – Var det? Kanhända. Frie män ha vi ju blifvit ändå. Nöjsamt var det ju icke. Skoltimmen började, och då skulle ni ha fått erfara hvartill klobborna användes. –|107| Grönros, hvad gör 11 gånger 12?original: 12. konsekvensändrat/normaliserat Grönros tiger, svettas och får ej hop något tal. Klobborna fram, tjocka änden! – Pettersson, hvad gör 11 gånger 12? konsekvensändrat/normaliserat Pettersson har nyss sett faran af att tiga och dammar till: –konsekvensändrat/normaliserat 99. – Klobborna fram, smala änden! konsekvensändrat/normaliserat Meyer, hvad gör 11 gånger 12? konsekvensändrat/normaliserat Meyer stackare har sämsta räknehufvudet i hela klassen, mumlar något, som ingen |980|begriper, får först med tjocka, så med smala änden och sättes slutligen öfverst på en trappstege för att i lugn öfvertänka lösningen af detta svåra problem.

22 – Sådant tyranni! konsekvensändrat/normaliserat utropade Evert.original: Evert,

23 – Sådan skam! konsekvensändrat/normaliserat utropade Reinhold.

24 – Jag berömmer det icke, jag endast berättar. Och likväl kände jag en professor i matematik, som blef uppfostrad i en sådan räkneskola. Men i latinet hade vi en rektor, som förstod att bereda en munter omvexling i de enformiga björkrisen. Latinet var skolans stolthet, och olycklig den, som ej kunde uppramla alla undantagen i Strelings grammatika. Det hände ibland, att klassen kunde perfekt, och rektorn tummade otåligt sin tjocka, knöliga käpp, som alltid stod i beredskap bredvid hans stol. Men så fick han slutligen fatt i en missdådare. – Ahlfelt, öfversätt detta stället i Virgilius: juvat indulgere laborispråk: latin. – Mitt nöje är att arbeta,konsekvensändrat/normaliserat konsekvensändrat/normaliserat svarade Ahlfelt. – Riktigt. Men antag, att du förr varit flitig och nu är lat, huru skulle du uttrycka detta på latin? – Juvavit indulgere laborispråk: latin, konsekvensändrat/normaliserat svarade Ahlfelt i en olycklig stund. – Hvad? Juvavitspråk: latin?konsekvensändrat/normaliserat En sådan asinusspråk: latin!konsekvensändrat/normaliserat konsekvensändrat/normaliserat skrek rektorn. – Vill kunna latin och vet icke, att juvatspråk: latin i denna bemärkelse är oböjligt. Ja, han vet icke ens, att det aldrig i tidernas tider hetat juvavit, utan juvo, juvi, jutum, juvarespråk: latin!konsekvensändrat/normaliserat Jag skall lära dig kökslatin! konsekvensändrat/normaliserat Hvarpå rektorn nedböjde förbrytarens nacke och sågade honom så eftertryckligt med sin knöliga käpp,|108| att nacken blef röd som en kokt kräfta. Detta gjorde han på skämt, den beskedlige rektorn, det var hans käraste nöje, han var ej alls ond, han skrattade hela tiden, ty Ahlfelt var en af hans mest gynnade favoriter. Med något skulle ju också en skolman roa sig. Men den, som icke var road af ett så oskyldigt skämt, var den, som allt emellanåt, stundom hvar vecka, fick äran att vara rektorns sågstock.

25 Det fanns många slags straff, den tiden, i skolan, det ena uppfinningsrikare, än det andra: – långa luggar och röda öron voro alltid i fara. Knäppar på näsan, knäppar i hufvudet, knuffar i ryggen, knipningar, skamvråar och allehanda underliga ställningar brukade behagligt omvexla med gammaldags stutar på spända byxor. Detta gällde mest lexor; men för sidvördnad mot läraren vankades mest en örfil i blanka minuten. Det var så tidens sed, och ingen betviflade, att lärarne menade väl med sina elever. Nå, hvad tro ni, gossar? Efter eder skola nu är så förskräckligt sträng, efter Evert fått anmärkning för att han kommit till skolan en qvart öfver åtta och Reinhold fått två timmars arrest för att han stampat åt läraren, vore det ej skäl, att alla gossar skulle underskrifva en inlaga till skolstyrelsen med enträgen begäran att få den gamla skolan tillbaka? Kanske det lyckas; kanske går skolstyrelsen till hans majestät, och så få vi i nästa termin klobborna åter.

|981|

26 Gossarne skrattade, en smula förlägna, och tycktes ej vara rätt hugade att besvära skolstyrelsen.

27 – Ja, då vet jag intet annat råd, konsekvensändrat/normaliserat menade morfar, – än att vi härnäst hvarken stampa eller komma för sent. Kanske det hjälper.